Konsten att ljuga för sig själv

Jag är säkert ute på tunn is med detta inlägg, men det finns en universal regel jag har lärt mig om att skriva: Ibland går inte tunna isar att undvika. Speciellt inte om du anser att du har något viktigt att säga.

För en tid sen läste jag ett blogginlägg, där en bloggare gjorde reklam för ett projekt hen skulle påbörja. Och det som jag fann väldigt fascinerande var hur denne både sa att projektet blir jättebra och hur det samtidigt inte blir bra.
"Detta projekt ser jag så fram emot att börja på, det ska bli så kul, men inte vet jag ju om det blir så bra." Ungefär så skrevs det.

Vid ett annat tillfälle hade jag sett en sommarteater i södra Finland. De hade satt upp Shakespeares pjäs En Midsommarnattsdröm. Jag älskade den! Jag tyckte det var en underbar pjäs och teatergänget hade gjort ett utmärkt arbete! Så när jag träffade dem efteråt sa jag till regissören att "Bra jobbat hördu! Teatergänget och du kan vara stolta!"
Och regissören svarade "Ja, nå, det är ju egentligen Shakespeares förtjänst...."

Jag gjorde det själv när jag hade utfört ett större skrivprojekt och skrev ett inlägg om det. Efter att jag hade skrivit något i stil med "Hurra för mig, vad bra jag är!" så satte jag händerna i fickorna, riktade blicken ner i marken och plitade jag in väldigt snabbt ett
"Förstås, jag måste ju skriva om det och det är nu inte egentligen så bra"....
Och jag blev skitförbannad på mig själv över det! Här hade jag utfört ett projekt som jag hade drömt om att få göra i åratal! Och då jag är i mål så vad gör jag?! Tar ner mig själv på det sättet då jag borde fira!

Jag kan förstå denna tendens. Man vill inte lova för mycket och då riskera att bli utsatt för stenhård kritik: "Du lovade ju att det här projektet är det bästa någonsin! Men jag gillade det inte! Du är en LÖGNARE!"

Så hellre säger man då att projektet inte egentligen är SÅ bra, att jag hade ju hjälp från Påven i Rom, det finns ju andra som kan göra det bättre, att det jag själv har åstadkommit är nu inte så bra....

Visst, du undviker kritik, men på bekostnad av känslan att du har gjort något som är bra! Och vad som är värre är att detta kan avskräcka dig från att satsa på ett nytt projekt, då det förra arbetet tog tid och krafter och du tillåter inte ens dig själv att vara glad för du är ju för upptagen med att sänka dig själv, så att inte folk ska påstå att du är egotrippad!

Man kan hävda att personen i fråga vill vara ödmjuk. Och visst, att vara ödmjuk är inte fel, det är en god dygd att vara ödmjuk.
Men vad betyder det att vara ödmjuk? Wikipedia definierar ödmjukhet som "En personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar."

Observera uttrycken "balanserad" och "medveten om sina begränsningar".
Det betyder bara att du ska vara medveten om att du inte är perfekt.
Det betyder inte att du ska möta varenda positiv kommentar med att kritisera dig själv tills du avskyr dig själv och påstå att allt du gör egentligen är dåligt. Du ska alltså ljuga tills du tror på lögnen själv?
Och ni kan gissa vad jag anser om jantelagen...

Så nästa gång du är stolt över något du har gjort, om det är ett konstverk, något du har byggt eller en maträtt du har lagat.... Och du känner i dig själv att "Jag har gjort något bra! Jippii!"

Och du har lusten att hosta något i stil med "Åh, inte var det nu SÅ bra int... Det kunde bli bättre/ jag följde bara receptet / jag följde ritningarna etc."

Låt bli. 

Var istället glad över att du faktiskt gjorde något som blev bra. 

Du. 

Och ingen annan.