fredag 29 december 2017

Mitt 2017?

Jag har märkt att ett flertal bloggar skriver inlägg om "hur mitt 2017 var"? Om #MeToo och vad allt som har hänt på sociala medier, om husbygge, om relationer, om karriärval osv...

Och visst kan jag göra det, men det enda jag känner är

"Det kom och gick, in genom den ena dörren och ut genom den andra."

Flyttade upp till österbotten igen. Har gått en kurs för köksarbetare. Skrev ett projekt till NaNoWriMo. Håller på att omarbeta min text.

Utöver det?

Det kom och gick. Precis som de andra åren.
Jag kanske skriver ett inlägg om vad jag ska göra nästa år, men om jag ska skriva en rad om 2017 så känns det bara just som ett år som kom och gick.

Tack för mig!

söndag 24 december 2017

To the Shores of Tripoli

Jag fick i julklapp en samling klassiska filmer som jag hade önskat mig. För några veckor hade jag på ett loppis i Jeppis sett en förpackning med en massa gamla 20th Century Fox-filmer, varav några jag kände till och några var helt okända för mig.

Dagens film fanns i den boxen. Var den bra....?
Både ja och nej.
Den har åldrats något förskräckligt. Men den är ett intressant stycke filmhistoria.

Handling
Vår huvudperson Chris Winters är en charmör och en pojkspoling som har hoppat av flottan för att gå med i marinkåren. Hans far har övertygat honom om det.
Där träffar han sin instruktör som är en bitter gammal gubbe. Och jag säger inte detta som en generalisering, utan på riktigt, det verkar som om det är hans enda karaktärsdrag.
Han träffar också på den vackra Mary Carter, som är huvudsköterska (och av rangen löjtnant) som han börjar en liten romans med.

Han trivs förstås inte där och efter en massa elände hoppar han av.
Och så får han höra på radion att japanerna har anfallit Pearl Harbour. Och då vill han in igen, han är riktigt ivrig av tanken att få gå i krig!

Om filmen

Mitt stora problem med filmen är att karaktärerna helt och hållet saknar djup! Vår huvudkaraktär ska tydligen vara en charmör och en snubbe som inte tar livet på så stort allvar, eller hur? Och i slutet av filmen vill han ändå göra sin plikt för landet?
Vi får så få gånger se honom faktiskt vara charmig och skojfrisk, så det känns inte som att han har en tydlig karaktärskurva. Eller om det är så komplicerat: han ändras inte!
Varje berättelse handlar om en sak: Vår huvudperson vill något, och det finns hinder i vägen som vår huvudperson måste ta sig över, eller så kanske han blir mosad av hindret och blir tvungen att bygga om sig.
Jag skulle ha älskat om filmen hade gjort det senare, visat hur Chris pojkaktighet skulle nästan få en person dödad och hur han slutligen måste skärpa sig och växa till sig för att kunna klara av att vara i den miljön och vinna sin kärestas hjärta.
Men näpp, Chris är platt som ett pappersark, en vardagstyp. Han skulle kunna ersättas med en pinne och ingen större skillnad skulle märkas.

Och så porträtteras hela marinkåren felaktigt. Chris tafsar på den kvinnliga löjtnanten Mary (enligt 40-talsmodellen, vilket betyder att han närmar sig henne, hon säger "no, please don't...!" och så kysser han henne och hon smälter i hans armar.... Ni vet, sånt som händer i verkligheten, right?!)
och ABSOLUT INGENTING händer! Han får ingen permission indragen, han ställs inte inför krigsrätt, han blir inte ens beodrad att bära sandsäckar över hela området!
Och flera sådana saker händer, vi ser bara hur de medel-ålders soldaterna marscherar kors och tvärs över en plan. Inget "Låset fäst, låset lösgör", inget "IRTI!" inget sånt!

Filmen kom ut i mars 1942. Och ursprungligen skulle filmen ha haft större fokus på romantiken mellan Chris och Mary.
Den 7e december 1941 anföll japanerna Pearl Harbour. Så en hel del scener blev omfilmade och den fick ett helt annat slut. Vilket gör denna film till en PR-film om den amerikanska marinkåren.
Inget fel med det, men det betyder att romantiken mellan Chris och Mary mer eller mindre bara faller bort. På riktigt, det känns som att någon glömde bort att det finns något sådant i filmen också.

Betyg
Den har åldrats hemskt.
Förutom den obekväma sexismen som kan dyka upp över hela filmen så är karaktärerna så platta och stereotypiska. Den lilla humorn som ska finnas känns alldeles för tam och träningen av marinkåren i filmen är väl till för att träna Worms-soldater.
Men å andra sidan så är filmen väldigt bra på den det försökte göra: porträttera den amerikanska marinkåren i ett positivt ljus. Jag gillar ibland såna här filmer helt enkelt på grund av den historiska aspekten. Jag är intresserad av att se hur man gjorde film förr, vad fokuset låg på, hur folk porträtterades, hur vissa händelser porträtterades. (Efter att japanerna bombar pearl harbor så måste vår hjälte göra det rätta: Gå med i marinkåren!)

Och när alla vinkar glatt på skeppet för att gå i krig mot Japan (och Axelmakterna) så tänker jag bara på hur många av karaktärerna som kommer inom några år att ligga döda på Utah-stranden med ett okänt antal kulhål.
Och då sover jag gott. ^^

tisdag 19 december 2017

VALIS av Philip K Dick


Tänk dig att du möter på en man iförd en lappad överrock, ovårdat hår och skägg och stirrande ögon. Han säger till dig med en hes röst "Jag ska berätta för dig vem den riktige FRÄSAREN är!".
Du går med på att lyssna. Och vad som följer är flera timmars svamlande, där han går in på religion, mystik, gnosticism, historia, politik, populärkultur.
Och när han ÄNTLIGEN är tyst så känner du dig bara trött i huvudet och förvirrad, för du har ingen aning vad sjutton han har svamlat om de senaste timmarna.

Så kändes det att läsa VALIS av Philip K. Dick.

Handlingen
Horselover Fat upplever en dag att han får en mystisk stråle från "ovan". Den ger honom en massa kunskap, han uppnår en slags "upplysning". Vad som följer efter det är jakten på denna tids frälsare, som ska komma nu när jorden strax ska gå under. Det visar sig vara en tvåårig flicka som heter Sophia.
Och en av ledtrådarna är en science fiction B-film som heter VALIS.

Om boken
Alla som på nätet har skrivit att de ÄLSKAR den säger också att de ÄLSKAR allt som Philip K. Dick har skrivit. Men inte ens de kan neka till att boken inte håller sig till ämnet alla gånger.
Och visst, jag gillade "Do androids dream of electric sheep?"
Gubben Dick blev dessvärre... Lite tokig i slutskedet av sitt liv, några år innan han började skriva denna bok. Han upplevde bland annat att en stråle från yttre rymden gav honom kunskaper. Så VALIS är på så sätt också semi-självbiografisk.

Den är också smockfull av diskussioner om teologi, historia, mystik, politik och andra ämnen, vilket gör att boken känns väldigt seg. Jag avskyr i allmänhet när en författare inte kan hålla sig till ämnet. Föreställ er då att
1) Författaren i fråga anser sig ha något viktigt att säga.
2) Författaren i fråga påstår sig ha upplevt det som denne skriver om
3) Författaren försöker motivera genom att förklara allting.
4) Författaren har satt in sig själv i boken.
5) Handlingen står och stampar på stället flera gånger på grund av ovanstående orsaker!

Betyg
De riktigt hårdkokta Sci-fi fansen och Philip K Dick-fans skulle kanske gilla denna bok, men jag rekommenderar den inte! Speciellt inte om du inte är bekant med att läsa science fiction i överlag!
Gah, nu behöver jag en dusch....