tisdag 25 september 2018

Nine Princes in Amber av Roger Zelazny

Wow... Jag vet inte vad jag ska säga om denna bok. Antingen var den jättebra eller så var den bara konstig? Eller så var den dålig? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka! Och Roger är död så jag kan inte fråga honom!
Jag gillade boken! Men den hade många brister! Bara att kan man faktiskt kalla dem för brister? 

Handling
Vår huvudperson Corwin vaknar upp på ett sjukhus i New York. Han har svår minnesförlust och letar sig ut från sjukhuset. Han kommer vagt ihåg ett namn på en kvinna som visar sig vara hans syster.
Och efter det visar det sig att Corwin är en av nio prinsar i Amber, en mystisk stad som är ursprungsvärlden ur vilka alla våra andra världar kommer, men för tillfället finns det ingen offentlig kung, bara en broder som har stulit tronen.
Hängde ni med där?
För det visar sig också att hela vår värld är en så kallad "Skugga", att det finns ett oändligt antal parallella universum som utgår från Amber som kan skapas av dessa prinsar! Så vår värld är i själva verket en skapelse av Corwin som är prins i Amber!
Hängde ni med där?

Så Corwin beslutar sig först för att leta efter Rebma, vilket är en spegling av Amber som finns i en undervattensvärld. Där kan han återfå sitt minne och när han väl är där så återfår han också förmågan att kunna vandra mellan de olika världarna.
Efter detta blir berättelsen någorlunda "vanlig" fantasy: Corwin ska återta tronen från sin bror med hjälp av sina andra bröder och deras arméer (som kommer från andra världar).

Om boken
Och den är bara 155 sidor lång! Helt oskojat, alla dessa koncept ovan och mera som jag inte ännu har berättat om så kläms in på 155 sidor! Jag har inte ännu talat om olika tarot-kort som har förmågan att teleportera Corwin till sina bröder, som innehar också dessa kort ELLER om tecknaren till dessa kort, hur denne är en mäktig trollkarl som hjälper Corwin att fly från fängelse efter att Corwin har fått ögonen utstuckna, men de läker igen.
Ändå känns ingen av dessa saker framkrystade.

Nog om handlingen, låt oss gå över till språket. Här upplever jag att Roger med jämna mellanrum klantar till sig av flera orsaker. Det största felet är hur Corwin och hans bröder tenderar att skifta mellan "gammal-engelska" och 70-talsslang.
"I sayeth onto thee, brother, this thing is bigger than you and pray, 'tis be bigger than me. But hark, it is not bigger than thou or I, can thou dig it?" Inte från boken, men ni förstår poängen jag försöker frambringa?
Men här har vi också mitt problem med att recensera denna bok: Amber är alltså ett slags "centrum-universum" därifrån alla potentiella universum som någonsin har existerat utgår från, eller hur? Tänk om det helt enkelt påverkar språket på det sättet? Är det kanske.... Meningen?!

Men ett större problem jag har med boken är tempot. Som jag sa tidigare, den är bara 155 sidor lång... Med sådana komplicerade koncept som den bollar med så kunde den ha mått bra av att vara åtminstone dubbelt så lång! Corwin går från att inte ha en blekaste aning om något till att vara övertygad om att han måste störta sin bror kungen på bara 30 sidor.
Stycket om kriget i Amber känns också väldigt kort och tråkigt. Det är ganska långt "Vi marscherade med våra trupper till den platsen. Där vann vi med si och så många döda och si och så många sårade. Vi marscherade vidare till den andra platsen. Där..."
Sen misslyckas Roger att svara på frågan "Varför ska jag bry mig i Corwin?" Varför skulle jag vilja att just Corwin av alla nio prinsar blir kung över Amber?  De verkar alla mer eller mindre tölpar. Inte onda, men tölpar. Men IGEN... Är det kanske det som är meningen?

Boken är den första i Corwin-cykeln, också bara känd som The Chronicles of Amber. Så jag ska någon dag läsa igenom resten av dem. För nu har jag ju dem här så jag ska läsa dem. Och jag kommer att recensera dem också! Men nu känner jag att jag behöver vila en stund...

Betyg
Trots alla brister så måste jag säga att jag gillade denna bok. Den är inte likt något annat jag har läst på evigheter. Den bollar med koncept som är så svåra att greppa att jag måste läsa om den en till gång. Den är konstig och helgalen på alla de bästa sätten. Språket må vara ett problem, men jag älskade det färgsprakande äventyret!
Det var först när jag accepterade att detta är ett surrealistiskt fantasyäventyr som jag började gilla berättelsen mera.

Men skulle jag rekommendera boken? Bara för dig som vill ha fantasy som inte är det vanliga "orcher mot människor" eller ens "gott mot ont".

måndag 24 september 2018

Kvinnor i science fiction

Jag har ett tag tänkt på att skriva ett inlägg om detta ämne. Varför? Behöver jag en orsak?
Om jag måste ge en orsak så antar jag att det är för att folk tenderar att tro att science fiction-litteratur har alltid skrivits av män, att före Hunger Games-serien så fanns ingen kvinnlig science fiction-författare. Detta är inte sant på något sätt.

Jag klandrar ingen som tror detta, det finns flera orsaker till att tro detta. Den ena är att väldigt få människor jag känner läser science fiction i största allmänhet.
Jag kommer ihåg en diskussion där jag pratade med en litteraturvetare om science fiction och jag sa att jag läste science fiction.
"Vilka författare läser du?" frågade denne.
"Robert A. Heinlein, Isaac Asimov, Arthur C. Clarke, Philip K. Dick...." svarade jag.
"Jaha, nå jag läser bara mainstream, så..." Det roliga med det svaret är att Heinlein, Asimov och Dick är väldigt mainstream. Om du frågar vid vilken bokbutik som helst om de har science fiction så är det en stor chans att de har någon av dessa herrar.
Det andra är att när man börjar gräva i Science fiction så kommer man till först att träffa på en massa män. Notera hur jag gav namn på en massa män som svar på frågan.
Det är först när man har grävt en lång stund som man börjar springa på kvinnor som Ursula K Leguin, C.L Moore, Alice Norton, Marion Zimmer Bradley och Joanna Russ (vars bok jag har recenserat, den rekommenderar jag!) med flera.

Men sen så har det också funnits en massa science fiction-författare som var kvinnor som använde pseudonym eller så använde de initialer. Till exempel "C.L Moore", vinnare av World Fantasy Award, hennes fulla namn var Catherine Lucille Moore.
Andre Norton är ett annat exempel. För många år sen kom jag över en bok som hette The Time Traders. Jag tyckte att det var en fantastisk bok! Och jag tänkte "Andre är ju jättebra, jag måste se vad annat han har skrivit! Så jag wikipediade upp Andre Norton och fick reda på att hans riktiga namn var Alice Mary Norton och att hon var otroligt aktiv med att skriva både science fiction och fantasy! Hon var den första kvinnan att få titeln "grand master" inom SFWA (Science Fiction Writers of America), hon var den första kvinnan att bli placerad i Science Fiction Hall of Fame.
Efter hennes död 2005 så skapades "Andre Norton Award", vilket ges ut till sci-fi och fantasy som riktar sig till unga.

Är det inte tragiskt att det inte heter "Alice Norton Award"? Eller att i Hall of Fame står hennes riktiga namn? Utan att i båda skeden står det Andre Norton? Speciellt då jag tycker att hon har förtjänat att ha sitt riktiga namn där.
Trots detta faktum, att det finns många kvinnliga science fiction-författare, somliga som jag inte har nämnt, så önskar jag att flera kvinnor skrev science fiction! Som en något liberal typ som jag är, så tänker jag att kvinnor skulle kunna föra en del nya ingredienser till detta fält, egna insikter om livet, samhället, döden och allt som vi heterosexuella vita män tenderar att missa! Eller åtminstone misslyckas med att göra samma misstag som vi grabbar gör.
Och Nanowrimo äger rum snart så... Gör det, vet ja! :)

Och när jag ändå är på gång: LGBTQ+ -personer borde väl också vara välkomna att skriva science fiction, eller hur?
Alice Norton, "the grand Dame of Science Fiction"

söndag 23 september 2018

Skriv det du älskar, älska det du skriver!

För inte så länge sen (några timmar sen) råkade jag ut för denna fråga online:

(inte formulerad exakt så här, men jag sparar utrymme)

"Jag och mina unga vänner ser på skrivandet som en ädel karriär, med rikedomar och kändisskap! Men vi vet att det är bara illusioner. Så det finns också de av oss som säger att det är bara tungt arbete och elände, vi borde inte göra det så länge vi inte orkar med allt det tunga eländet. Är vi bara dumma dagdrömmare? Hur kan vi veta om vi faktiskt vill jaga denna dröm?"

Jag kan inte svara rakt på denna fråga, eftersom jag inte har publicerat något ännu. Men jag tänker ändå erbjuda mina två cent som har hjälpt mig i detta amatörliv.

För det första så tycker jag att det aldrig är fel att ha drömmar, och jag tänker skrika det från taket om jag måste! Tänk på sådana saker som en karriär, ett förhållande eller vad som helst. Har det inte börjat från en dröm? Jag säger inte att nej-sägarna har 100 % fel, men jag säger inte att de har 100 % rätt. Om mänskligheten hade lyssnat på nej-sägarna så skulle vi fortfarande klättra i träden, förutsatt att vi skulle ha vågat oss upp ur havet.
Tänk på alla dina idoler i vilket fält som helst, om det är författare, musiker, filmskapare, sportstjärnor osv...  Deras väg till sin plats började från tre källor: En dröm, en massa arbete och kärlek till det de ville göra.

För det andra så tänker jag citera en av mina författar-idoler, ett mantra som du kan bära med dig: 
"Skriv det du älskar, och älska det du skriver!"
Om du kan göra det, så kommer du aldrig att misslyckas med ditt skrivande! Jag ska förklara hur:
Att skriva är en långsam process, det finns mycket utrymme för tvivel och rädsla. Om du tänker ge dig in i det, så är det bäst att du gör det för något som du älskar. Tänk på det som när du är galet förälskad i någon. Du är redo att trotsa dina rädslor och inleda ett förhållande med denna person, det finns en risk för att det inte kommer att hålla. Ert förhållande blir sen en del vackra stunder, men också en del ledsna stunder som ni måste ta er igenom.
Men det är ändå värt det, du upplever att kärleken är så stark att priset är värt risken!

Visst dagdrömmar jag om att en dag publicera åtminstone en bok, helst flera. Jag vill att folk ska ta glädje av det som har gett mig glädje. Men eftersom jag själv skriver endast om det jag älskar, och älskar det jag skriver så anser jag mig redan vara i en bra plats. Även om jag dör och ingenting alls blir publicerat, så har jag ändå skrivit sådant som varit betydelsefullt för mig!
Här är citatet i dess helhet, från "Zen in the art of Writing"

söndag 16 september 2018

Den andra musan


Jag har tidigare, mer eller mindre, pratat om min ena musa.
Hon kan bäst beskrivas som en fin dam. En av Zeus döttrar och är därför väldigt krävande, hon nöjer sig inte med vem som helst. Hon vill till exempel att jag fokuserar på vårt projekt under tiden jag skriver, att inte börja dalta med en massa andra projekt. Annars blir hon svartsjuk. Under vår tid tillsammans så vill hon att jag lägger undan spel och filmer och fokuserar på projektet.
Och hon vill att jag skriver varje dag! Jag har ju stämt träff med henne, på en viss tid och vid en viss plats. Om jag ignorerar henne, så skriker hon inte åt mig, hon bara säger "Visst, du gör som du vill..." sen sätter hon bara näsan i vädret och går ut. Det finns andra författare och konstnärer där ute som ger henne mera uppmärksamhet, hon har inte tid för sådana som först säger att de ska träffa henne och efter det dumpar henne!

Men så finns det en till musa! Och denna kallar jag helt enkelt för "Gunner".
Det som är fascinerande är att den första musan är trevlig. Hon är en fin dam, hon skriker inte och härjar inte. Hon viskar i mitt öra saker och sprider sin magi över mitt verk.
Den andre musan är sannerligen inte alls så!
Han bryr sig inte ett dugg i min snyftiga bakgrundshistoria som på något sätt ursäktar mig från att skriva. Han är inte alls intresserad av hur eländig min dag har varit! Och försök inte säga att du inte har tid... Den diskussionen kan du inte vinna hur du än försöker.
Han tål inte att heller klagovisor om hur tungt det är eller hur lite inspiration jag har! Gunners uppgift är inte att klappa mig på axeln och lotsa mig igenom projektet, hans uppgift är att sparka mig i röven tills jag får alla ord skrivna!

Det enda han bryr sig om är att jag producerar någonting! Om den första musan är intresserad av att jag skriver ett bra verk, så är Gunner intresserad av att jag skriver ett verk, att jag avslutar saker jag har påbörja.
Och än så länge har Gunner varit till stor hjälp, tro det eller ej. Den attityden har varit till hjälp, att inte ge efter och bara skriv tills arbetet är klart!


lördag 15 september 2018

Vad finns på mitt nattduksbord?

Det var ett tag sen jag skrev vad om vad jag läser. Men jag vill inte bara skriva om vad jag läser nu, för jag läser en del. Så jag skriver

William Shakespeare - Sonetter

Jag kan börja med vad jag håller på att läsa just nu. Till först har vi William Shakespeares sonetter. Det började med att jag ville läsa mera poesi i överlag och tänkte att jag kunde börja med att undersöka Shakespeare. Och än så länge gillar jag hans sonetter!
Orsaken till att jag väldigt sällan läser poesi idag är för att så få poeter tilltalar mig! Jag är inte intresserad av att läsa friform-dikter om ett så personligt ämne att jag måste ha haft sex med poeten för att förstå dikten.
Därför gillar jag sonetter: Det känns inte hastigt skrivna, som om poeten skulle ha hostat upp meningarna.

Roger Zelazny - The Chronicles of Amber

Det var länge sen jag dallade i fantasylitteratur! Men jag ville inte läsa bara ännu en berättelse om en bondpojk som hittar ett magiskt svärd och ska fimpa en stor stygg trollkarl. Åh nej, jag ville läsa riktig fantasy och inte bara ännu en Tolkien-klon!
Så jag kollade lite på "Fantasy masterworks" och jag fann tre böcker som jag nu har i min samling! Den första, The Chronicles of Amber, håller jag på att läsa nu och resten ser jag fram emot!

Än så länge kan jag säga att boken är faktiskt fem böcker, Nine princes of Amber, The Guns of Avalon, Sign of the Unicorn, The Hand of Oberon och The Courts of Chaos
Huvudpersonen i dessa böcker är prins Corwin. I den första boken, Nine Princes, vaknar han upp på ett sjukhus i New York. Eller, rättare sagt, han vaknar upp i EN version av New York, i EN av många parallella världar. Corwin har tappat minnet och han håller på att reda ut vad som har hänt. Vad som följer, tror jag, är resor genom parallella världar, politiska intriger mellan prins Corwin och hans syskon... Än så länge gillar jag boken för jag gillar dess smått knepiga premiss. 

Ken Grimwood - Replay
Denna har jag inte ännu läst, men det lät som en intressant premiss, av baksidan på boken att döma:

Jeff Winston är 43 år och olyckligt gift. Och han dör.
Han vaknar upp igen som 18-åring, med alla sina minnen kvar. Han kan leva om sitt liv igen! Undvika att göra samma misstag som han gjorde tidigare! Han kan bli rik genom att investera sina pengar smart! Han kan undvika att gifta sig med haggan!
Men så dör han igen när han är 43 år och vaknar upp som 18 åring igen.

Samma premiss som Groundhog Day, bara att det är fråga om 25 år istället för en dag. Det låter jätteintressant!


Marie-Louise Sjoestedt - Celtic Gods and Heroes
&
The Mammoth Book of Celtic Myths and Legends

Jag klimpade dessa två i samma kategori. Jag har inte ännu läst någon av dessa, jag väntar på att de ska komma med posten.
Jag gillar fortfarande att läsa om myter och legender. Men av någon konstig orsak har jag inte bekantat mig desto mera med keltiska myter och legender! (Förutom Beowulf och la Morte d'Arthur då). Så jag gjorde slag i saken, letade upp två böcker om ämnet och beställde.
Vi får se hur pass akademiska dessa böcker är. Jag menar det finns en massa böcker om myter och legender vars källor är verkligen diskutabla! Helt oskojat, jag har stött på böcker där författaren har citerat sina egna tankar och känslor som källor.
I vilket fall som helst så hoppas jag främst på att få böcker med intressanta och färgstarka historier. Så vi hoppas på det bästa!

torsdag 6 september 2018

Vad ska vi prata om?

Jag håller på som bäst att preppa inför nästa Nanowrimo och har börjat göra en rolig grej: jag gör upp listor över diskussionsämnen!
Liksom tänk er att mina karaktärer pausar från äventyrandet eller vad som är på agendan. De besöker ett värdshus eller så kanske de sitter kring en lägereld och "snackar skit".
Det finns säkert hela dagar då de inte helt enkelt orkar tänka på den stora röda tråden, vad det nu än är.

Därför gjorde jag en lista över vad de kan prata om!
På min lista finns det vanliga saker som:

  • Var växte du upp?
  • Hur var du som barn?
  • Skulle du föredra att bo på landet eller i en stad?
  • Vad tycker du om den och den personen?
  • Vad tycker du om män och/eller kvinnor i överlag? "Can't live with 'em, can't live without 'em"? 
  • Favoritmat? Favoritsång? Favoritberättelse? Fritidsintressen?
Och så finns det mera saker som är anknuten till världen, som 
  • Jag har hört att världen är platt.... Vad tror du om det?
  • Har ni hört om (berättelse i världen)?
  • När vi är klara med detta äventyr, vad ska du göra då? Var vill du bo, vad vill du göra? 
  • Vilka olika länder har du besökt? Hur var det där?
Jag tycker att det är roligt att skriva sådana stycken! Trots att jag vet att jag kanske kommer ändå att slänga ut alltihop sen då det är dags för omskrivning, för det är ändå mer eller mindre bara såsande, men så vadå? Det jag älskar med sådana stycken är att världen känns mera levande! Att det faktiskt finns mera i världen än bara mina hjältar som är på väg ut i ett nytt äventyr. Och ja, mitt kommande Nanowrimo-projekt kommer att utspela sig i samma värld som ett annat av mina nanowrimo-projekt. :)