måndag 31 december 2018

Min andra blogg!


Nu har jag gjort det igen. :)

Jag har startat en till blogg. Denna gång en författarblogg! Det senaste året så har jag pratat så mycket om att skriva och ventilerat om mina drömmar att skriva, så jag kände att jag behöver en författarblogg! Fortfarande kommer jag antagligen att uppdatera denna blogg, men hålla mig mera till filmer och serier, medan jag pratar mera om böcker och att skriva på den andra bloggen.
Låter väl som en bra deal eller hur?

Här är min andra blogg:

https://storajohan.wordpress.com

söndag 30 december 2018

The merry adventures of Robin Hood av Howard Pyle

En bok som har blivit till en film

Denna bok har minsann blivit till film flera gånger.
Och när Svenska Yle recenserade den senaste Robin Hood-filmen och förklarade om varför den sög, så bestämde jag mig för att läsa Robin Hood och
1) Fundera på varför berättelsen blev så omtyckt och om den ännu är så omtyckt?
2) Fundera på vad det är som filmversionerna missar?

Handlingen
Ja, inte behöver jag väl använda så många ord?
Robin Hood är på väg till en tävling i bågskytte och råkar i onåd med några skogsägare. Det slutar med att en skogsägare dör och Robin Hood blir efterlyst för mordet. Han flyr till Sherwood-skogen där han så småningom slår följe med Lille John (var har jag hört det namnet förr?). En kort tid efter det så börjar han samla omkring sig en skara laglösa och längsmed boken så samlar han på sig flera färgstarka karaktärer som munken Tuck, adelsmannen Will Scarlet och barden Allan a Dale.

Boken är skriven i väldigt många mindre kapitel som handlar om korta små äventyr. Så på det sättet finns det i denna bok ingen större ramberättelse, men det är okej!

Om boken
Jag märkte två intressanta saker då jag läste boken: Maid Marion existerar knappt (hon nämns nog, men hon har inte en lika stor roll i berättelsen som i filmerna) och det nämns inget om en prins John.
Låt oss börja med att få undan ett faktum: Detta är inte den ultimata versionen av Robin Hood.

När jag bestämde mig för att läsa Robin Hood så ville jag ha tag i "originalet", ursprungsberättelsen, sångerna... Men det jag fann var att det inte fanns på så sätt en "original"berättelse. Det finns flera berättelser som är gamla, den äldsta är från 1377 och sången heter Piers Plowman. 
Men Robin Hood nämns vid namn först i en sång från 1450!
Efter det gjordes det flera pjäser och det skrevs ner flera nya sånger om Robin Hood och hans äventyr. Men han blev mer eller mindre reducerad till en folkhjälte ända tills 1765 då Thomas Percy publicerar en bok om gamla engelska ballader, vilka inkluderar många berättelser om Robin Hood. 1795 publiceras också en bok som exklusivt behandlar karaktären Robin Hood, vilket i sin tur inspirerar författaren Walter Scott som skriver Ivanhoe, i vilken Robin Hood dyker upp..  Senare skrev Alexander Dumas också flera Robin Hood-berättelser, det är i dessa berättelser som Robin Hood är en adelsman som blir laglös.
Och slutligen kommer vi in på denna version jag har här: Howard Pyles bok från 1883. Det är denna version som har influerat mest hur vi idag läser Robin Hood och hur vi tar till oss berättelsen. Det är till exempel först i denna version som Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga. Många av karaktärerna som presenteras här så är en mashup av flera olika karaktärer från de olika sångerna. Will Scarlet t.ex är en mesh av flera olika Will från andra sånger.
Efter det har det skrivits flera böcker om Robin Hood.

Texten i denna bok är skriven av en falsk version av gammal-engelska. Låt mig illustrera med ett exempel:
“Let us e'er be merry while we may, for man is but dust, and he hath but a span to live here till the worm getteth him, as our good gossip Swanthold sayeth; so let life be merry while it lasts, say I.”
Jag är ingen expert på medeltidsengelska, men jag är säker på att det skrevs så här:

In a somer seson, whan softe was the sonne,
I shoop me into shroudes as I a sheep were,
In habite as an heremite unholy of werkes,
Wente wide in this world wondres to here.
Ac on a May morwenynge on Malverne hilles
Me bifel a ferly, of Fairye me thoghte.
-Källa: Piers Plowman, den första berättelsen som ska handla om en slags proto-Robin Hood (länk här)
Nog om språket, jag har varit alldeles för länge borta ur den akademiska världen! 

Boken har också många fina illustrationer som gjordes av Howard Pyle själv. Faktiskt så vill jag ge extra poäng bara för hur boken ser ut! Det är en riktigt fin syn! Om jag ger ut en bok någon dag så hoppas jag någon vill fixa liknande illustrationer till mina böcker! 

Så låt oss nu då besvara frågorna jag ville ställa:

1) Varför är berättelsen så omtyckt?
Många orsaker, men några som jag tycker sticker ut är
-Det är en klassisk berättelse om en rebell som strider mot en auktoritet. Hur många av oss har inte känt oss orättvist behandlade då kela vill att vi betalar tillbaka våra studielån?
-Robin Hood och hans män är muntra. Jag menar i berättelsen nämns det inget om att de skulle lida av fattigdom eller svält eller något liknande. De skrattar mycket och sjunger många sånger. Det är därför roligt att följa med dessa muntra män på deras äventyr. 
-Robin Hood är en pojke, åtminstone i början av berättelsen. Det står uttryckligen i det första kapitlet att han råkade mörda den där skogvaktaren för att han var en ung man och hade därför ett hett ungdomligt temperament! Därför är det lätt att relatera till honom, han är med andra ord inte felfri som t.ex kung Arthur och riddarna av det Runda Bordet. 
-Karaktärerna är väldigt färgstarka och väldigt tydliga. Om jag säger att Lille John är en stor muskulös kille men snäll kille som älskar att "bråtas" och äta, så har vi en ganska klar bild av honom. 

2) Vad är det som filmversionerna missar?
-Robin Hood och hans vänner är glada! En Robin Hood-berättelse passar inte som misärporr, man kan inte göra en film som ska visa på hur eländigt det egentligen var i England om man tänker göra en film om Robin Hood. I allmänhet kan man säga att bokversionen inte är tung. Det går inte att göra en tung film om Robin Hood. Den kan vara spännande, den kan vara rolig, den kan till och med vara kuslig... Men det kan inte vara en tung film där vi får se hur eländigt det var. 
-Robin Hood och hans vänner ska sjunga sånger. Det sjungs mycket i denna bok, sånger om kung Arthur och andra välkända folklegender. Så varför sjungs det inte i filmerna? Det tycker jag skulle vara ett trevligt inslag!
-Robin Hood-berättelsen har mycket bromance. I ett kapitel ska Will Stutley hängas. Och på vägen till galgen så märker han att Lille John och flera av Robins män gömmer sig i folkmassan. Och då börjar han gråta glädjetårar för hans vänner tänker hjälpa honom, han känner sig säker!
Och då Lille John slutligen har bråtast genom hopen soldater och knyter upp Wills rep så står det att Will säger följande:
"O little John" cried he"mine own true friend, and he that I love better than man or woman in all the world beside!" 
Det närmaste i filmland som vi har kommit till detta är väl Frodo och Sam i Lord of the Rings-filmerna. 
Denna sida hos Robin Hood och hans vänner så tycker jag ofta glöms bort eller så lyfts det inte upp tillräckligt, där hans Merry Men bara är högljudda suputer som skrattar åt Robins skämt. I denna bokversion så säger de att de älskar varandra vid flera tillfällen!
På en sidnot: Ibland tycker jag att det är roligt då MRA och andra människor tycks önska sig tillbaka till en tid då "män fick vara män". I denna bokversion är Robin Hoods män verkliga män: Flera av hans män som han rekryterar hälsar på honom genom att först vilja slå ner honom! Och efter slagsmålet (även om Robin Hood förlorar!) så vill de ansluta sig till honom! 
Och så finns det såna segment som jag just berättade om. 
-Robin Hood är en ung man som ibland gör dumma saker som unga män gör. Därför är han en sympatisk karaktär! Gör honom därför inte till en korsriddare eller till en adelsman!

Betyg
Jag älskade denna bok! Jag vet att Robin Hood ofta har en status som barnlitteratur, men i så fall önskar jag bara gott åt de barnen som läser denna! Jag älskar den (falska) gamla engelskan och det fina språket. Det kändes fint att läsa den helt enkelt!
Jag rekommenderar den till dig som vill läsa en klassisk äventyrsberättelse. 

lördag 29 december 2018

2018 - Ett händelserikt år

Det är roligt när jag tänker tillbaka på januari 2018 och var jag befann mig då. Fysiskt befann jag mig i Österbotten, men mentalt var jag i ett annat land. Om jag inte minns helt fel så hade jag fått feber då klockan slog tolv, så jag låg i min säng och mådde skit.
Jag var fortfarande långtidsarbetslös. Ingen av företagen jag hade frågat hos hade något jobb. Det, eller så var det bara knäpptyst. Det inkluderar de ställen jag hade besökt och lämnat min cv. Sorry, bästa Kekkonen-generation, men inte ens det garanterar att man får ett jobb. Oberoende vad ni tycker om saken och hur det var på 80-talet.

Men så hände något som orsakade en liten förändring: Jag blev skitarg. Farmor Anderssén brukade ibland säga att inget går om man inte är arg. Och i detta fall så kokade jag!

I februari, tror jag det var, så fick jag nys om att jobb jag kunde söka, som skulle passa in med tidigare arbetserfarenheter. Glad och optimistisk som jag var, så sökte jag jobbet. Jag åkte till Vasa och hälsade på och allting. Svaret jag fick var "om februari hinner gå och jag inte hör något, så har de inget jobb."
Februari gick och jag hörde inget... Och jag var så utled på allt! Att söka jobb och inte höra något, att inte duga till något jobb! Så nu jävlar anamma får det vara nog!
Så jag sökte in till Optima på kock! För att skaffa en yrkesutbildning som jag har hört att det råder brist på och som i mitt huvud åtminstone är en evighetsbransch. Jag menar oberoende vad för teknologiska underverk vi uppfinner så måste folk ändå äta, eller hur?
Dessutom är det inte som att jag är helt ointresserad av att laga mat, leka med kryddor och sånt. Fortfarande ingen garanti för att jag är en expertkock, men åtminstone är jag en helt okej kock.
Och på den vägen håller jag på med det. Enligt studiehandledaren så tar det ungefär ett och ett halvt år tills jag har kockpapper. Och jag hoppas på det bästa, att det finns jobb då jag är klar.

Sen finns det ännu de som påstår att kockar får dåligt betalt och det är kanske sant, med tanke på arbetet de gör...
Men å andra sidan så är något bättre än inget. Jag har ändå inte så dyra vanor. När det pratas om hur vi måste tänka mera miljömedvetet och inte flyga mera än en gång vart femte år så tänker jag "För all del, har inte flugit på 10+ år."

Nog om det, vad annat hände 2018 som var omvändande? Jag skrev en berättelse som var underbar.
Att jag har skrivit berättelser är inget nytt, jag har skrivit berättelser före och efter denna berättelse. Några kanske är till och med bättre än vad jag själv tycker.
Men i april 2018 skrev jag en berättelse som för mig var väldigt rörande. Jag har aldrig känt så för en berättelse förr... Låt mig ta ett exempel: Det fanns ett stycke i berättelsen där karaktärerna diskuterar "Vad ska vi göra när allt detta är över"?
Och medan jag skrev det så märkte jag att jag höll själv på att bearbeta den frågan: Jag hade blivit förälskad i min berättelse och mina vänner i den. Och nu höll den på att ta slut, så vad ska jag ta mig till nu då?
Ja, och så skrev jag två andra längre berättelser under 2018 OCH en novell som jag skickade runt till mina vänner. Fråga bara så kan jag för all del skicka den till dig! De två andra berättelserna tror jag inte jag gör så mycket med, men man vet aldrig. Det fanns mycket som var bra i dem också!

Så vad väntar mig år 2019? Till en början så ska jag på praktik från Januari till och med Februari. Platsen är fixad. Och så ser vi om jag har mera tur att få fixat ett sommarjobb i år. Ska göra reklam för mig själv på praktikplatsen.

Sedan, och detta ser jag i synnerhet fram emot, så ska jag skriva om den berättelsen jag lade undan. Det ska bli roligt! Jag har flera idéer på hur jag skulle kunna utveckla texten och brodera ut en massa händelser.
Sedan så tror jag hårt på rutiner. Får skriva ett skilt inlägg om det en annan dag. Men så jag har slagit fast ett schema som jag hoppas kunna följa i vått och torrt. Får sedan se om det håller, men iallafall.

Och så har jag satt upp en läsutmaning. Jag har för all del tjuvstartat med den, har redan betat av en bok och håller på att beta av den andre. Och har plockat ut böcker ur min privata samling och lagt dem åt sidan. Och flera är på väg med posten.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; om jag träffar en kvinna som aspirerar på att bli fru Lille John så måste hon vara medveten om att mina böcker låter hon bli!
På tal om det där med att gifta sig och skaffa barn... Fortfarande planerar jag inte att skaffa en kvinna och börja skaffa barn. De säljer fortsättningsvis inte delarna vid Claes Ohlsson, oberoende vad Kekkonen-generationen tror.

Gott nytt år osv.

torsdag 27 december 2018

Problemet med dopning (från en uppsats i nian)

Jag läste nyligen denna artikel på Yle. Och det fick kugghjulen att snurra och jag kom ihåg då jag gick i högstadiet typ 2005 tror jag det var. Måste nästan räkna på fingrarna, men är för lat för det.

Det hade visst varit någon dopningsskandal ute i världen då, om jag inte minns fel.
Iallafall, till modersmålstimman så skulle vi skriva en uppsats med inledning, avhandling och avslutning där vi redogör för våra egna tankar om dopning i sport. Vad skulle kunna göras åt det? Rätt ambitiöst för ett gäng nior kan någon säkert tycka. Men jag hade inga problem med det, för jag kunde redan på den tiden bullshitta mig genom modersmålstimmarna. Och inte var det som att jag inte alls funderade på världsproblem på den tiden.

Min lösning på dopningsproblematiken? Problemet med dopning var ju att vissa gör det för att bli bättre, eller hur? Och då blir det väldigt orättvist, eller hur?
Skulle inte det då verka logiskt att ändra på reglerna så att man måste dopa sig för att få vara med? Alla sportfånar dopar sig, ingen blir exkluderad, problemet är löst!
Den teorin presenterade jag i min uppsats, med inledning, avhandling och avslutning, där jag enligt min bästa förmåga lade fram mina argument för denna lösning!

Minns inte vad jag fick för betyg i uppsatsen, men jag tror att läraren hade plitat ner "en intressant lösning" i marginalen.

Så det är en liten rolig historia, tycker jag. :D Något att underhålla er med.

lördag 22 december 2018

En störig lista

Bland alla positiva och underbara listor om hur underbart det är med jul och snö och allt så behövs det lite irritation emellanåt! Humbug, haha! Så därför fyller jag i en lista jag stal från Karolina!

Vad är det absolut störigaste du vet?
Det absolut störigaste....? Eftersom jag har av naturen ett hett temperament så antar jag att ett kort svar kunde vara "Bullshit". Bullshit kan sen komma i olika former.

Men om vi tar en sorts bullshit som jag har hört mycket av, speciellt då jag vill skriva böcker:

"Det KAN gå dåligt, det KAN vara att det tar flera år, du får arbeta LÄÄÄNGE på det, det är SÅ SVÅÅÅRT..."
I sådana fall har jag lust att gripa personen i nacken och slänga ut denne ur mitt hem! Jag har under min uppväxt hört flera gånger hur svårt vissa saker är, hur mycket man hamnar och jobba för det ena och det andra.... Och alldeles för ofta har jag lyssnat på den skiten och gett därefter upp på många saker, saker som jag ville göra, för det KAN ju hända det ene och det andre! Och jag pratar inte bara om potentiella karriärer, studier och drömmar om att bli rockstjärna och sånt.

Så det är väl bäst att jag undviker att göra det jag vill göra och istället spelar säkert....

Fuck that noise! Det gör mig skitförbannad, dessa agenter som vill bevara status quo!

Vad tror du andra stör sig på med dig?
Jag ser ibland ut som om jag inte alls lyssnar på personen som pratar, fast jag gör det. Speciellt om jag säger sådana korta kommentarer som "okej" eller "mmhm". Jag har blivit uppfostrad till att artigt låta personen prata färdigt innan jag börjar lägga fram mina åsikter om frågan. Så det kan leda till att personen i fråga tror att jag inte hör på.

Sen så är det väl inte särskilt roligt att umgås med den sortens typ som har åsikter om din favoritfilm eller tv-serie. Men till mitt försvar så kan jag säga att jag håller sådana tankar för mig själv såvida jag inte blir tillfrågad.

Störigaste personlighetstypen på fest?
"Ja, alltså jag är tuffast och starkast och hårdast! Jag super mest och har mest sex, se på mig och dyrka mig!!"

Var en gång på en fest i Åbo där det fanns en sådan ungdom. Och jag säger ungdom, han var väl 19 eller så och jag var 26. Och han försökte hävda sig själv gång på gång och påstå att han lyfter si och så mycket i bänkpress, tränar MMA och allt det där. Och sen försökte han pusha mina knappar.

Själv full att jag inte orkade lyssna på vad han sa. Hans sista kommentar var "Min kuk är större än din och jag knullar bättre!"
och min reaktion var "Jaha. Har du öl?"


Någonting du stör dig på i kollektivtrafiken?
Nu åker jag inte så mycket kollektivtrafik, så jag tänker bara prata om trafiken.
Bilister som inte blinkar innan de svänger! Dessa idioter tycks lida av föreställningen att jag besitter en förmåga att kunna läsa deras tankar och vet därför av instinkt hur de kör.

Och bilister som nosar mig i röven då jag kör. Kanske om jag tvärbromsar så lär sig denne idiot något om att hålla avståndet efter att denne har betalat för skadorna på min bil?

Andra offentliga platser där folk borde vara mindre störiga?
Hmmmm, vad finns det...

Störigaste personen på kontoret?
Jag tänker översätta "kontoret" till jobbet.

När jag jobbade som diskare på en färja så fanns det en typ där som var riktigt störande. För han ville vara en alfa-hane. Vilket betydde att han var en översittare, ful i mun och försökte dra de grövsta/snuskigaste skämten och ville framhäva sig själv som en riktig macho karlakarl. Föreställ er att arbeta tillsammans med en typ som vid varje tillfälle försöker vara stor och tuff.
Har inte sett honom på åratal. Lika bra det.

På Internet?
Ja, nu finns det orsak till att jag inte debatterar: För folk kan inte debattera. Jag har lärt mig att debattera handlar om utbytandet av kunskap och diskuterandet av ett problem och att man eventuellt kommer fram till en lösning på detta problem.
Och internet är fullt av förväxta tonåringar som tror att debattera är samma sak som intellektuell kukmätning, vem som har störst kunskap och kan på det mest stöddiga sättet presentera sin långa och tjocka kunskap och är därför per definition bäst. Nevermind om den kunskapen kommer från sådana bullshit-källor som The Young Turks. Därför debatterar jag inte med dem, jag vet att inget gott kan komma ur en sån diskussion. Som att debattera med en tupp.

Och don't get me started på allvarliga diskussioner som är baserade i "jag TYCKER att..." Jag kunde inte bry mig mindre i vad du tycker om saker.

Det mest irriterande ljudet?

Uhmmm.... Modern EDM-musik? Tycker att det har förstört popmusik i största allmänhet.

En grej du stör dig på med dig själv?
Väldigt mycket.
Mera än vad jag borde.

Det störigaste en person kan göra på en dejt?
Vispa på telefonen är något jag inte tål. Förstås, nu har jag inte varit på en dejt sen 2011, men iallafall. Man undrar ju vad tusan jag gör ens där om telefonen är mera intressant.

Det störigaste en person kan göra i ett förhållande?

Börja inleda ett förhållande med en annan person då denne fortfarande är i ett förhållande med den förstnämnda parten.

Det är störande.

Någonting du stör dig på, men som du vet är löjligt och du borde sluta bry dig?
Well, jag är alltid redo att käbbla med fans om filmer och böcker. Till exempel Dr Who. Jag har inte kollat den serien sen den elfte doktorn, då Moffat var in charge. Och jag kan fortfarande käbbla med Dr Who-fans som grät då den och den scenen hände, och bli irriterad på då fansen inte helt enkelt förstår varför den doktorn och den episoden var hemsk! Lite känslor här, lite vacker musik där, en sassy mary sue och voilá: serien är så uuunderbar, trots att karaktärerna är platta och handlingen är lika osammanhängande som Trumps politik.

Så ni förstår: Jag är alltid redo att såga ner en science fiction-serie som jag inte har sett på åratal, för att just då avskydde jag den så hårt. Jag inser nog själv hur löjligt det är så därför håller jag det för mig själv såvida jag inte blir tillfrågad. :D

Sen stör jag mig också när någon säger att de gillar en film eller tv-serie, men kan sen inte säga varför. Notera här att jag inte ber om att någon ska kunna ge en bra ursäkt till varför de gillar något, men jag vill höra något mera konkret än "För att den bara var det!".
Tänk på en film du såg som du älskade: VAD var det med den som du älskade? Var musiken underbar, var storyn gripande (och varför var den gripande? Identifierade du dig med huvudpersonen), var miljöerna vackra?
Det räcker inte med "För att den var awesome". Och svaret behöver inte heller vara långt, i många fall nöjer jag mig med ett enkelt svar som "Jennifer Lawrence gör ett bra jobb".
Här är min recension av filmen The Dawn of the Dragonslayer, där ser ni vad jag menar.

Är det störigt att störa sig på grejer?

Nja, det beror på varför man stör sig på saker. Om vi tar Dr Who igen som exempel: Orsaken till att jag stör mig så på det är för att jag älskade ju serien så mycket och såg så mycket potential i den och så får vi bara skit! Samma gäller det mycket nördigt, då jag ser en film, tv-serie eller läser en bok och blir irriterad så är det för att jag ser vilket potential som fanns här till att berätta en episk berättelse! Och så blev det skit istället! Ayi-ayi-ayi.... En av orsakerna till att jag älskar att skriva. Ska något göras ordentligt måste man göra det själv!

Men andra, mera allmänna grejer? Nja, det beror på där också. Jag känner personer som bara gnäller 24/7. Det är förstås irriterande.

torsdag 20 december 2018

On Bullshit av Harry G. Frankfurt


Jag försöker ju som känt läsa så brett som möjligt. Och ibland känner jag för filosofi (jag skrev ju det i studenten back in the day) och ibland ramlar man över en titel som låter rolig och som ser bra ut i ens bokhylla.
Dessutom så tänker jag att temat är väldigt aktuellt, speciellt i dessa tider med sådana koncept som "fake news" och "alternativa fakta".

Dagens bok är On bullshit av Harry G. Frankfurt. Harry är professor i moralfilosofi vid Princeton-universitetet. Han har tidigare publicerat en del andra böcker och essäer.
Så vad handlar "On bullshit" om?

För det första vill jag börja med att säga att denna bok är egentligen en essä. Den är bara 67 sidor lång och formatet är så litet att det är som ett häfte. Som tur är så bullshittar ingen och påstår att det är ett långt verk, det står på insidan att "denna essä var publicerad för första gången i The Raritan Review." Jag läste igenom allt på mindre än en timme.

Frågorna som driver Harry i denna essä är kort och gott
"Varför finns det så mycket bullshit och varför är vi människor så lätta att acceptera bullshit?" 
I äkta akademisk anda så börjar Harry med att definiera bullshit. Exakt vad är bullshit? Han jämför uttrycket bullshit med andra uttryck som balderdash, hot air och phony med mera. Detta pågår en god stund.

Han jämför också en bullshitter med en lögnare.
Vad skiljer en bullshitter från en lögnare? Kortfattat så ger han förklaringen att en lögnare ljuger för att lura dig. Men en bullshitter vet inte ens själv om det hen säger är sant eller inte, faktiskt så bryr sig inte bullshittern i detta för bullshittern är bara intresserad av att presentera en bild av sig själv.

Ta till exempel följande påstående
"When I begrudgingly signed the Omnibus Bill, I was promised the Wall and Border Security by leadership. Would be done by end of year (NOW). It didn’t happen! We foolishly fight for Border Security for other countries - but not for our beloved U.S.A. Not good!

-Donald Trump, hans twitter

Vad säger detta tweet om Trump? Vad för bild försöker han förmedla här?
-Han blev tvingad till signera ett dokument, som dessutom bara visade sig vara bullshit
-Han är en handlingens man, han vill att saker ska gå snabbt och effektivt, men det händer aldrig för alla andra förutom honom är inkompetenta!
-Han bryr sig om armén, alla dessa unga män som kämpar och dör för sitt land i andra länder!
-Han bryr sig om sitt älskade USA, mera än alla andra som tycker att USA ska ta hand om andra länder.

Så varför är detta Bullshit? För att Trump antingen inte vet eller så talar han helt enkelt inte om varför han nu inte fick väggen och mera kontroll, utan han bara öser galla över de stygga människorna som tvingade honom att signera dokumentet. Detta tweet saknar egentligen någon riktig information, annat än "Väggen och gränskontroll blev inte givna till mig då jag tyckte det och jag är arg på det". Vilket är definitionen på Bullshit: Tomt prat som Trump häver ur sig.
Notera: Trump ljuger inte nödvändigtvis här. Detta är något som han på riktigt tror. Han kan ha fel fakta bakom sig, men han ljuger inte. Åtminstone inte om vi utgår från att han upplever sig själv tala sanning här.
Och det gör allt detta till bullshit!

Så vi har nu rett ut vad en bullshitter är: En person som inte nödvändigtvis ljuger, men inte heller talar sanning och är för det mesta inte alls intresserad av huruvida det faktiskt är sanning eller inte.
Så varför accepterar vi Bullshit?
Harry svarar kort och gott att bullshit är lättare att acceptera för att det gör dig mindre upprörd. Låt oss återgå till Trumps tweet. Det att Trump tror på detta själv, att detta är vad han säger och att det kanske ligger ett visst korn av sanning i det (som att det inte ännu har byggts en vägg), gör att man blir lite irriterad på honom. Men förutom några arga kommentarer på twitter lär inget värre hända.

Säg däremot att Trump hittar på allting här: Omnibus Bill handlade aldrig om muren och säkerhet vid gränsen, det nämns inte överhuvudtaget! Trump hittade bara på allt för att kunna pressa sin agenda vidare! Det skulle innebära en massa problem för honom själv: Om det är klart att han ljuger här, hur mycket annat har han ljugit om tidigare då? Katten är på uppe bordet nu!
Eller värre: tänk om han börjar bli senil, han vet ju inte vad det är han signerar!

Betyg
Essän känns väldigt aktuell i dessa tider! Därför rekommenderar jag att ni läser den om ni får tillfälle! Det finns så mycket bullshit där ute i världen och massan bullshit slutar inte växa! Jag blev medveten om bullshit redan som litet barn på 90-talet och inte är det som att bullshit har minskat precis.

Det tragiska jag tycker bara är att den är för kort. Den rör i en massa koncept väldigt lätt, medan jag tänker att man skulle ha kunnat utveckla detta mera. Till exempel just delen om varför vi accepterar bullshit är väldigt liten. Jag har delgett lite en del av vad han säger här, men han pratar också lite om det där med att man kan acceptera bullshit som stämmer överens med ens egna världssyn (t.ex hur personer som är rasister gärna accepterar påståenden som "invandrarna våldtar våra kvinnor!")
För mig är det ju just den delen som är intressant! Och detta skulle kunna utvecklas till ett helt kapitel i en tjock bok!

torsdag 13 december 2018

Kindred av Octavia Butler

En bok av en afroamerikansk författare

Jag antar att jag tjuvstartar med min läsutmaning. Jag förlorar väl några poäng hos jultomten som tack. Men orsaken till detta var för att dagens bok helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig!

Octavia Butler, mina damer och herrar. Jag hade väldigt svårt att bestämma var i min läsutmaning jag skulle placera henne?
Hon är en afroamerikansk författare ja. Hon är också en kvinna och en lgbt-person. Och hon skrev lite science fiction, men jag skulle inte kategorisera denna bok som ett science fiction-verk.

Men dagens bok handlar till en stor del om den afroamerikanska befolkningens historia och deras förhållande till sitt förflutna. Den läses under Black history month i USA och kommer upp i diskussioner om litteratur som berör det afroamerikanska folkets historia.
Därför tycker jag att jag kan bocka av henne på min lista som "afroamerikansk författare".

Tyvärr dog Octavia Butler år 2006, hon blev bara 58 år gammal. Ännu en strålande författare som jag upptäcker inte så länge efter att de har dött. Som tur är så var hon väldigt aktiv.

Handlingen
Dana har nyligen flyttat in tillsammans med sin man i en ny lägenhet. Han är en författare och hon försöker bryta sig in i fältet och deras liv verkar vara helt okej. Förutom att hans föräldrar inte riktigt var hundra procent okej med att de gifte sig till en början, så är allting bra.

Plötsligt rycks Dana ur sitt sammanhang! Hon landar bakåt i tiden i sydstaterna, inte särskilt långt från där hon och hennes man bor. Där upptäcker hon att en liten rödhårig pojke håller på att drunkna i en å, men hon lyckas rädda honom! Och det blir upptakten till en massa problem.... Hon är ju trots allt bara en neger i sydstaterna på den tiden.

Boken fortsätter med att Dana slungas tillbaka till vår tid och tillbaka igen till denna tid. Den gemensamma nämnaren är att hon slungas alltid tillbaka då den unge pojken svävar i livsfara och att hon slungas igen framåt till vår tid då hon är döende.

Perioderna på hur länge hon är borta ur vår tid varierar också. I den första turen är hon borta i bara några minuter. Nästa gång är hon borta flera dagar. I den första perioden är hon bara några timmar hos den unge pojken, nästa gång är hon i flera månader.
Varför händer detta?

Om boken
Jag hade svårt att lägga ner denna bok. Det var den sortens bok som man tänker "jag ska bara läsa några sidor, sen diska och tvätta kläder", sedan säger det PANG och så har det gått tre timmar och man har läst halva boken! Faktiskt, jag läste denna bok i sammanlagt tre långa sittningar.
Språket är underbart, inte för mycket såsande, inte för lite såsande....

Jag vill egentligen fortsätta berätta om handlingen för boken innehåller flera twists och mera konstigheter, men jag vill inte heller spoila berättelsen. Så jag kan nämna något annat: Denna bok handlar inte heller bara om rasism. Man skulle kunna tro det eller hur, i min presentation av handlingen så skulle man tro att det bara handlar om hur det afroamerikanska folket led. Och jo, en stor del av boken handlar om just slaveriet och också hur samhället var konstruerat på den tiden så att slaveriet kunde existera. Och det drar dessutom några paralleller till hur det var på 70-talet då boken skrevs.
Men faktiskt så tar boken också upp flera andra teman som sexism, tidsandan, kärlek och rädsla för att förlora de man älskar, släktskap och familj. Jag gillar faktiskt delen om "kärlek och rädsla för att förlora de man älskar". Låt mig uttrycka saken så här: Det närmaste boken har till en skurk så är en person som är så livrädd för att bli lämnad att han inte drar sig för att tvinga en person att hållas kvar. Mitt hjärta ömmade för den karaktären, trots att det var sist och slutligen en skurk.

Octavia har sagt i en intervju angående denna bok att hon ville få folk att känna historia. Låter rimligt eller hur? Jag menar vilken idiot som helst kan googla om slaveriet och läsa in sig på det, men tyvärr så för många människor är det svårt att riktigt känna något.

Betyg
LÄS DEN! Om du tänker läsa en bok av en afroamerikansk kvinnlig författare, läs då denna! Jag kommer åtminstone att bekanta mig mera med Octavia Butlers verk i framtiden!

Och om jag inte ännu har lyckats övertyga er att läsa denna bok:
Harlan Ellison, en kille som blev känd bland annat för att vara arg och extremt kritisk, och som dessutom hade sagt till Octavia en gång i tiden att han inte kan läsa hennes verk för att hon skriver så hemskt, ÄLSKADE denna bok!
Han sa det samma som jag:
"I am driven to a despised cliché: I could not put it down! It is a book that simply will not be denied; its power is hypnotic"...."Kindred is that rare, magical artifact"..."Do not, I beg you, deny yourself this singular experience"

tisdag 11 december 2018

The Disaster Artist

Jag har sett filmen The Room.
Åtminstone två gånger, en gång med Martin. 
Jag har läst boken The Disaster Artist.
Och nu har jag sett filmen The Disaster Artist.

Tommy Wiseau var en excentrisk kille med en massa pengar som bestämmer sig för att göra en film.
Filmen blir känd som världens sämsta film, men samtidigt är det just därför han är känd i hela världen idag. Filmen skulle göra honom till en stjärna och det gjorde den, på sitt eget lilla vis.

Handling
Det som denna film ska täcka är skådespelaren Greg Sestero, som är en kämpande skådespelare med dåligt självförtroende. Han träffar den excentriske Tommy Wiseau, som lär honom att komma över sin nervositet på scen.
Och resten av filmen handlar om hur de försökte bryta sig in i Hollywood innan beslutet kom att de skulle göra sin egna film. Hur han fick rollen som Mark och hur han klarade det och filmen slutar vid premiären av The Room.

Om filmen
När jag har sett denna film så kommer jag på mig själv med att ställa mig frågan: "hur mycket ska finnas med i en biografisk film?" För jag har läst boken The Disaster Artist. Där finns det många kapitel om hur Tommy och Greg hade ett nästintill dysfunktionellt förhållande, hur Tommy ibland kunde vara direkt hemsk att arbeta med på filmsetet, hur filmandet av The Room tog flera månader längre att göra eftersom Tommy avskedade flera skådespelare och camera-crew. Och hur Tommy och Greg for ut på en road trip som var.... Bisarr minst sagt.

Och denna film har några sådana saker, som den ökända sex-scenen. Låt mig berätta om den: I The Room så är det en scen där Johnny (spelad av Tommy Wiseau) har sex med sin flickvän. Inget mer eller mindre. Okej, lite mer eftersom den pågår i nära fem minuter.
Men bakom kameran var situationen direkt hemsk. Vet ni vad ett "closed set" är? Det är vanligt i filmer när såna här scener filmas, att det då bara är skådespelarna, regissören, kameramannen och ljudkillen på plats. Ingen annan.
Inte när denna scen skulle filmas, istället var det på ett "open set", vilket betyder att alla personer var där. Varför det? För att Tommy ville att de skulle se det. I boken beskriver Greg stämningen som minst sagt obekväm. Det fanns flera tillfällen där Greg ville dra bort Tommy från den stackars skådespelerskan som han skulle ha sex med!
Skillnaden mellan boken och filmen är att i boken gör ingen något, men i denna film så drar faktiskt Greg bort Tommy från henne och försöker förklara för honom varför det inte går.
Däremot tycker jag att filmen saknar en massa andra stycken ur boken som skulle ha mått bra av att vara med i denna film.

Filmen får ett stort minus från mig då det kommer till Greg. Han spelas av Dave Franco (brodern till skådisen som spelar Tommy förresten!) och han gör väl det bästa han kan med rollen. Men i boken och på basen av intervjuer jag får läsa av den riktige Greg Sestero så får jag bilden av att Greg är en analyserande figur, som ställde frågor och ifrågasatte, som på riktigt funderade över sådana saker som varför Tommy Wiseau hade tillverkat egna pennor på som det stod "Planet Wiseau". Som på riktigt var nyfiken på fenomenet Tommy och alla hans excentriska drag.
Här i denna film? Han är en nervöst skrattande typ som Tommy drar med sig på sina upptåg utan att ifrågasätta allt något desto mera. Filmen har försökt porträttera de två som två personer med stora drömmar, bara att en av dem är uppenbarligen en utomjording. Vilket inte alls är bilden jag har fått av hela läget.
Förstör det filmen? Inte alls. Och varför inte?

När jag recenserar filmer så tänker jag "Vad försöker denna film göra, vad för slags historia försöker den berätta och lyckas den?".
Och denna film försöker berätta om en ensam man med en galen vision, hur han hittar sin tvillingsjäl och bästa vän,  hur han lyckades klara sig mot alla odds och bli en superstjärna på sitt eget speciella lilla vis.
Jag antar att filmen lyckas med det.
Men den lyckas inte berätta hela historien om The Room, Greg Sestero eller ens Tommy Wiseau.

Betyg
En till fråga jag har är "Till vem riktar sig denna film?"
Och jag tror att svaret är "till The Room-fans". Jag föreställer mig att om man inte har en blekfet aning om något av detta så blir man bara förvirrad.
Men har du läst boken så lär du inte lära dig något nytt.

lördag 8 december 2018

Last Christmas av WHAM! : en obduktion

För en lång tid sen skrev jag ett inlägg om de 10 värsta julsångerna.
Och det som toppade min lista var Last Christmas av WHAM! Det är en låt som jag på riktigt avskyr. Dock måste jag säga att den inte är den värsta låten jag har hört, resten av Black Eyed Peas diskografi borde finnas där. Eller så är det kanske Sommaren e kort.
Då folk menar att det är ju en tradition, så tänker jag "jaha, som hur barnaga en gång i tiden var en tradition?"

Så nu tänker jag att det vore en bra idé att ägna ett helt blogginlägg där jag bitchar om denna låt och dissekerar den och poängterar ut exakt vad som är fel med låten!
Det skulle vara ett mycket kortare inlägg att peka ut vad som är bra med den... Den är 4:37 minuter lång, så... Den kunde vara längre, men fortfarande vore det bättre om den var kring en minut lång.

Här är låten i sin helhet om någon inte har hört den tillräckligt ofta. Jag stängde av högtalarna innan jag satte in länken, jag försöker klara av "UnWham'd". :D

Okej, så här kommer min lista över fel med låten.

1) Den där synten och basen. Döt-döt-döt-döt-döt-döt....
Tillåt mig presentera för er: öronmasken som inte kommer att försvinna. Döt-döt-döt-döt-döt....

"ooooh-aaaaah....."
Jag förstår att sången tänkt att låta gulligt och försiktigt. Men detta är ett problem jag annars har med Wham! Jag tycker att en sångare får bäst ljud ur sig när de tar i och sjunger som om deras liv hänger på det! Som om de satt på skithuset och höll på att klämma ut en tegelsten!
 Vem av typerna i Wham som nu sjunger låter alltid som om han är nervös för att sjunga falskt, så därför sjunger han så försiktigt det bara går.
En annan låt som de har gjort som är lite bättre är Wake me up before you go-go. Fortfarande gillar jag den inte särskilt mycket, MEN den svänger mera och sångaren tar i mera! Det är helt enkelt en mera rolig låt!

2) Jag gillar inte WHAM i största allmänhet
Last Christmas tycker jag inte alls om.
Wake me up before you Go-go är något roligare, men det säger inte mycket.
Och Careless Whisper som skrevs av George Michael som också skrev Last Christmas?
Är hela Wham!s diskografi meme-tastic?

3) Han ska ge sitt hjärta till någon speciell detta år
Till skillnad från FÖRRA året? Gjorde han inte det då? Jag vet inte hur många gånger jag har gett mitt hjärta till någon jag älskar. Jag har säkert flera hjärtan än en bläckfisk! Fråga mig inte hur det är medicinskt möjligt.

4) Och så gör vi ett snitt i texten... Och spiller ut allt innehåll.

Last Christmas, I gave you my heart
But the very next day you gave it away
This year, to save me from tears
I'll give it to someone special


Okej, här har vi lite om julen. TADAA, en julsång!
Så om Rammstein skulle släppa en låt som heter "Das Weinnachten in BENZIIIIN!" så skulle det vara en julklassiker?

Once bitten and twice shy
I keep my distance
But you still catch my eye
Tell me, baby
Do you recognize me?
Well, it's been a year
It doesn't surprise me
(Merry Christmas!) I wrapped it up and sent it
With a note saying, "I love you, " I meant it
Now, I know what a fool I've been
But if you kissed me now
I know you'd fool me again


Hahaha! Vet ni, raden om att wrapped it up and sent it, får mig att tänka på denna romantiska julsång! Om denna låt får klassas som jullåt så får denna också göra det! My dick in a box...
Skämt åsido, vad mera kan vi säga om denna textrad?
Så någon träffade sångaren, denne bet sångaren och sångaren håller sig på avstånd men han ser henne nu som då. Låter som ett smart drag, om personen bits så är det bäst att man håller sig på avstånd. Men i sina mardrömmar ser han henne fortfarande och är så fundersam ifall denne känner igen hans.... Deformerade ansikte? Hur hårt bet personen egentligen?

Ett år senare, efter att han hade paketerat in sin whatever med ett kärleksbrev. Och det var korkat men om hon kysste honom igen så skulle han igen bli förälskad i henne. Ja, och så är ju detta en julsång!
Så hur ska han ha det nu, ska han ge sitt hjärta till någon speciell eller trånar han efter sitt ex?
Och så kommer igen refrängen ett par gånger, plus ett synthsolo och några bjällror, för det gör ju en julsång till en julsång.

A crowded room, friends with tired eyes
I'm hiding from you, and your soul of ice
My god, I thought you were someone to rely on
Me? I guess I was a shoulder to cry on
A face on a lover with a fire in his heart
Ja, du din vidriga person, med en själ av is! Jag tänker gömma mig från dig, för jag trodde att jag kunde lita på dig när du får min dick in a box. Men jag fanns väl bara där så att du skulle kunna gråta ut.
"Ett ansikte på en älskare med eld i sitt hjärta"? Ja, jag vet inte vad som skulle ha räddat denna textrad, "an asshole on a lover with fire in his balls", kanske?

A man under cover but you tore me apart
Now, I've found a real love you'll never fool me again


Okej, så SKA du nu ge ditt hjärta till någon speciell?! Jag menar om jag skulle försöka "ge mitt hjärta till någon speciell" på julen, så tror jag inte hon skulle uppskatta att jag pratar om mitt ex lika mycket som denne snubbe gör. Hur många hjärtan har du riktigt att ge?
Kanske det är därför denna låt spelas varje jul? Wham-sångaren borde byta taktik, han har väl i snart 30 år sagt "NU ska jag ge mitt hjärta till någon speciell", medan han FORTFARANDE pratar om hur hemsk den personen han gav sitt hjärta till FÖRRA julen var.

Min reaktion när jag hör denna låt
och igen.... Var finns julen här? Detta är hela texten till låten, en odödlig julklassiker, och den nämner julen sammanlagt två gånger (om man inte räknar med alla gånger de sjunger "Laaast christmas I gave you my heart"), den gör inga andra referenser till julen. Möjligen biten om att paketera in en present och ge den, men å andra sidan är det ingenting man gör bara till julen. Dessutom säger han bara "wrapped in and sent it", vilket man också gör när man postar något.

QUOD ERAT DEMONSTRANDUM: Man skulle kunna lika gärna sjunga "Last Eastern I gave you my heart", och det skulle inte göra någon större skillnad. Eller varför inte
"Last Armistice Day I gave you my heart"? Eller "Last Birthday I gave you my heart".
Det faktumet att det just nu pågår på facebook ett event att man ska klara sig under december månad utan att bli "Whammed" visar bara på hur tandlös denna låt är: Den är inte en låt som faktiskt handlar om att ge till andra människor eller till att komma överens. Det är inte den sortens julsång som sjungs av körer, du kan inte höra den om du går på Florakören eller Brahed djäknars julkonsert i Åbo Domkyrka. Det är inte den sången som väcker några barndomsminnen hos mig, men folk påstår att den borde göra det.
Det är den sortens julsång som spelas i shoppingcentran medan du står vid en prishylla och tänker "Ska jag köpa den tvn eller den tvn? Tycker min flickvän om de juvelerna eller de juvelerna? Gör jag mig förtjänt av min plats i samhället om jag köper en ny spelkonsol till mina barn?"

Eller.... Kanske det är just därför denna låt är på riktigt en modern julklassiker? Är det inte trots allt det vad julen handlar om i dagens värld? Billiga plastvaror som har blivit ompaketerat och någon har slängt "Jul" på den, så tror folk att det har större mening än vad det i själva verket har.

söndag 2 december 2018

Lille Johns boktips

Så jag satte nyss upp en läsutmaning. Och jag lovade där att ge tips på vad man kunde läsa till de olika kategorierna. Så här har vi nu!

En bok skriven av en kvinna: Det finns så många skrivande kvinnor där ute, så du har ingen ursäkt att inte läsa. På rak arm tänker jag på Tove Jansson eller Astrid Lindgren, men så finns också Joanna Russ som skrev väldigt bra.
Steampunk: The Map of Time av Felix J. Palma rekommenderar jag varmt. Men om inte ni tycker den har tillräckligt med steampunk-element så finns Mortal Instruments.
Science Fiction: Här kryllar det av bra författare och bra böcker! Isaac Asimov, Ray Bradbury, Robert A. Heinlein, Orson Scott Card, Philip K. Dick, Alice Norton och C.L Moore..
En bok om tidsresor: Jag har hört mycket gott om "The Time Traveler's Wife", så därför har jag satt den på min lista. Annars finns det alltid klassikern The Time Machine av H.G Wells.
En fantasybok som kom ut före Sagan om Ringen: Jag kan säkert skriva ett inlägg om varför jag har en sådan punkt med, men till saken. Den publicerades 1954 så att hitta fantasy som skrevs före det är inte särskilt svårt. Just nu håller jag på att läsa The Princess and the Goblin av George MacDonald som kom ut 1873. Annars så finns alltid Tusen och en Natt eller berättelserna om Conan Barbaren och Kung Kull av Robert E. Howard. Jag funderar på att på denna punkt helt enkelt sätta mig ner för att äntligen läsa den där tegelstenen om Kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Sedan har jag också hört mycket gott om Lord Dunsanys The King of the Elflands Daughter.
En fantasybok som kom ut efter Sagan om Ringen: Här behöver jag väl inte använda så många ord, det finns en massa fantasy där ute. Jag slår vad om att någon vill läsa Game of Thrones-böckerna. Själv har jag några funderingar på böcker av bland annat Neil Gaiman.
En bok skriven av en afroamerikan: Här tänker jag bekanta mig med Octavia Butler. Har sett hennes bok Kindred bland annat. Här finns annars en liten lista på andra författare!
En bok du aldrig skulle läsa annars: Hmmm... 50 Shades of Grey kanske?
En bok om kärlek:  Tre böcker kommer jag och tänka på här som skulle kunna passa in. John Green med The Fault in our Stars, William Shakespeare med Romeo & Julia och De fyra kärlekarna av C.S Lewis. Notera att jag inte har specificerat vad för sorts kärlek vi talar om! Är det syskonkärlek kanske? Eller kärlek mellan vänner?
En bok med snyggt omslag: Nå, snygghet ligger i betraktarens ögon. Själv tycker jag att Expedition to the mountains of the moon har ett snyggt omslag.
En prisvinnare: Här har jag också varit väldigt lös med reglerna och inte sagt Nobels litteraturpris. Det finns en mängd andra priser som böcker kan vinna. Låt oss inte glömma till exempel Nebula-priset.
Historisk fiktion: Alltså en bok som äger rum vid en annan tidsepok. Här tänker jag läsa Borta med Vinden av Michelle Mead.
Fakta: Alltså en faktabok om ett ämne som intresserar dig. Vad det sen är. Om du studerar vid akademin så skulle jag föreslå att du vid detta tillfälle läser något helt annat än det ämnet du studerar! Då jag gjorde en liknande lista 2015 så studerade jag religionsvetenskap, men jag valde att läsa en bok om Oktober-revolutionen.
En bok skriven av en asiatisk författare: Vad som nu räknas till asiatisk, om det är en indisk fantasyberättelse eller en bok av en israelit eller en japansk författare. Här tänker jag på Haruki Murakami, som jag har haft stående i min bokhylla rätt länge. Men jag är också nyfiken på att läsa den gamla kinesiska berättelsen om resan västerut.
En bok skriven av en LGBTQ+-författare: Här har jag faktiskt ingen aning om vad jag skulle rekommendera, eftersom jag inte har läst något sådant. Octavia Butler skulle också kunna gå här, jag har hört mycket gott om henne! Annars så går väl Oscar Wilde, kan jag tänka mig!
En bok baserad på en sann händelse: Nu beror det på vad för händelse du är intresserad av och huruvida du vill att det ska fortfarande vara fiktion eller ej. Häromdagen såg jag en faktabok om Trumps presidentval. Det var en sann händelse. Men så finns också Anne Franks Dagbok, vilket skulle kunna vara intressant. Men så finns också just The Fault in our Stars av John Green som baserar sig på en verklig person som John Green hade träffat på ett Harry Potter-konvent.
En författares debutroman: Åh, här finns det många! Ellen Strömbergs debutroman och Michaelas böcker finns förstås, men själv tänker jag se om jag kan leta fram debutromanen av en författare jag har haft ögonen på väldigt länge.
En bok skriven av en sydamerikan: Här kommer Paulo Coelho in i bilden. Jag älskade hans bok Alkemisten när jag var yngre, så varför inte ge den en chans?
Feel-good: Den enda feel-good berättelsen som jag kommer på är Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George. Så det skulle vara roligt att läsa mera av det som kallas "Feel-good".
Skräck: Åh var ska jag börja? Lovecraft, Edgar Allan Poe, Stephen King, Ramsey Campbell, Bram Stoker, Mary Shelley, Anne Rice....
En spökhistoria: Kvinnan i Svart av Susan Hill. Faktiskt så har jag hört mycket gott om Susan Hills skräckböcker, så kanske jag läser mera av henne?
En bok skriven av en afrikan: Eftersom jag läser mycket mytologi så ramlade jag över berättelsen om Sundiata, som inte skrevs men samlades ihop av Djibril Tamsir Niane. Den rekommenderas!
En pjäs: Shakespeare! Men jag har också sneglat lite på Oscar Wildes pjäser och de gamla grekiska pjäserna.... Hmm.
En diktsamling: På tal om William Shakespeare så rekommenderar jag hans sonetter. De finns översatta till svenska och är en trevlig läsning. En annan trevlig novellsamling är William Blakes samlade verk.
En bok som är över 100 år gammal: Det finns så många bra böcker som är över 100 år gammal i flera olika genrer! Jag tänker läsa Odysséen av Homeros och den är väl några tusen år gammal.
En bok med politiska idéer: Här hade jag lite svårt att finna de rätta orden, men det finns alltid Karl Marx och Fredrich Engels Det kommunistiska manifestet. Men en annan essä som jag tyckte mera om var Om civil olydnad av Henry David Thoreau. Fast till detta räknas också fiktion som behandlar politiska idéer som till exempel George Orwells Djurfarmen, 1984 eller Du sköna nya värld av Aldous Huxley.
En bok du måste läsa i skolan: Beror på i vilken skola du gick, men någon bok du läste till en bokrecension.
Cyberpunk: Den stora klassikern här är William Gibsons Neuromancer.
En essäsamling: Jag håller på för tillfället att läsa The wisdom of the Heart av Henry Miller. Men annars kan jag inte hjälpa här, jag behöver också mera tips på essäsamlingar.
En bok du älskade som barn: Ja, här kan man alltid damma av de gamla Harry Potter-böckerna, eller hur?
En bok som ska bli film: Maria Turtschaninoffs bok Maresi ska visst bli film? Vill du göra det svårare för dig så kan du alltid säga "en bok som ska bli film som kommer ut i år". Annars så har jag läst att Frank Herberts bok Dune ska bli film. Igen.
En novellsamling: Här finns det också många författare och olika samlingar. Jag har ju en del Writers of the Future-böcker i min bokhylla. Men så finns det också böcker av Ray Bradbury och Harlan Ellison som skrev främst noveller.
En sagobok:Här får du själv välja hur du ska definiera sagor. Visst, du kan läsa den ocensurerade versionen av Törnrosa (där hon inte vaknar av att prinsen kysser henne utan först när han har haft sex med henne och hon föder ett barn OCH han kysser henne!), du kan också läsa en bok med titlar som "Japanska myter och legender" eller "folksagor".
En bok som rekommenderas av en kändis: Ja, nu är ju jag en finlandssvensk kändis så ni kan alltid fråga mig! Haha! Nä, men allvarligt, en del kändisar runt i världen har sina bokklubbar på nätet där de rekommenderar böcker. Här finns några stycken. Får se vad jag väljer. Kanske jag frågar en lokal kändis på twitter? Det räknas också! Du definierar kändis helt hur du själv vill, som sagt.
Annars så går det också att googla "Celebrities favorite books", och där hittar jag t.ex att Huckleberry Finn av Mark Twain är Bill Murrays favoritbok.
En bok som har blivit en film: Här är också utbudet stort då det görs så många filmer! Jag tänker för min del på att läsa Djungelboken av Rudyard Kipling. Så det är det.
En bok som rekommenderas av en släkting eller vän: Ja, får väl fråga runt lite. Min mor talar väldigt varmt om Utvandrarna av Wilhelm Moberg. Kanske jag ska ta en titt där?
Post-apokalyptisk fiktion: Här finns det olika böcker jag inte har läst, men en som jag inte heller har läst men ändå tänker rekommendera är Harlan Ellisons bok A boy and his dog.  Den ska jag läsa.
Urban fantasy: The Dresden Files-serien tänker jag bekanta mig med här! Alltså böcker som utspelar sig i vår moderna verklighet men har fantasyinslag.
En bok skriven av en filmskapare, konstnär eller musiker: En annan sorts konstnär än en författare med andra ord. Här går det bra att läsa biografier som t.ex The Dirt av Mötley Crüe.
En bok med dinosaurier: Här läste jag en rolig bok för många år sen som jag vill rekommendera: Dinosaur Summer av Greg Bear. Men annars så finns det Michael Chrichtons bok Jurassic Park, som blev till film.
En biografi: Inte nödvändigtvis en självbiografi där författaren har skrivit om sitt eget liv, men det räknas också. Här finns If Chins could Kill av Bruce Campbell. Annars så har jag någonstans här hemma en biografi om Charlie Chaplin.
En bok du började läsa men som du inte avslutade: Här får du väl leta i ditt eget huvud. Har du en bok liggande någonstans som du av någon orsak inte läste färdigt? Gud vet att jag har flera stycken.
En bok om tonåringar: Många exempel här. Natten är ännu ung av Lars Sund handlar om det, men om du vill ha något som inte handlar om en tonåring som gnäller om sitt liv så finns det också
En bok med en färg i titlen: Den gröna milen av Stephen King, till exempel.
En bok du har fått i present: ja, julen är ju på kommande så vi får se om jag har varit snäll.

Lille Johns Läsutmaning!

Okej, här är det tänkt att jag ska förklara reglerna för de som inte vet:

1) Listan är väldigt lös. Du behöver inte läsa allt i ordning och många saker kan tolkas fritt. Till exempel "en bok om kärlek". Det kan innebära böcker av Danielle Steele, men det kan också vara Borta med Vinden av Michelle Mead.
Och vad för slags kärlek talar vi om här? Kan det inte lika gärna vara en bok om syskonkärlek eller en kärlek som en förälder känner till sitt barn?
Det kan också vara en bok där kärlek utgör en stor del av handlingen.

2) En bok = En punkt. Försök inte fuska nu genom att läsa Octavia Butler och bocka av "En LGBTQ+ författare" och "en afroamerikansk författare" och "en bok skriven av kvinna".

3) Vet du inte vad du ska läsa? Oroa dig inte, jag skriver ett inlägg efter detta där jag delar ut en rad olika tips!

4) Jag vet att jag har skrivit 2019, men inte kollar jag om någon vill börja i förtid. Jag tror att jag ska göra det. :D

5) Ha roligt! Orsaken till att jag gör såna här listor och utmaningar är ju för att det ska vara roligt!

Här kommer listan! Hoppas att den är till stort nöje!

PS, här kommer min lista på tips, ifall du behöver hjälp!

lördag 1 december 2018

Prison Break

Att se denna serie är som att bevittna ett bröllop och dop sluta i en massaker och en begravning.
Nej, den liknelsen är inte tillräckligt exakt, låt mig istället ta en annan liknelse:
Att se denna serie är som att gå på en Dream Theatre-konsert och i mitten av deras tvåtimmars-set så börjar de spela Mors lilla olle.

Handling
Lincoln Burrows är en en lodis. Han misslyckades i högstadiet och har haft en del småjobb här och där. Han älskar sin familj trots allt. Men det hjälper inte när han blir satt dit för mordet på vicepresidentens bror. Rättegången är snabb: Han fälls för mord och skall avrättas.

Som tur är så har Lincoln en lillebror, Michael Scofield. Michael å sin sida är en ingenjör och har en strålande karriär. Han har hjälpt Lincoln flera gånger tidigare ur knipa. Dessutom vet Michael att hans bror är oskyldig, och tänker därför inte låta sin bror avrättas.
Så Michael gör upp en plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Kort därefter begår han ett bankrån och blir satt i samma fängelse som Lincoln, fast Lincoln sitter i isolerad i dödsscellen medan Michael sitter tillsammans med den övriga befolkningen. Michael är på rätt ställe, för det finns flera viktiga personer i detta fängelse som Michael kommer att behöva för att kunna rymma OCH för att inte bli arresterad då han och Lincoln väl är ute ur fängelset.

Då kör vi!

Lite mera handling
Och här finner vi det stora felet med serien i mitt tycke. Den hade redan en jättebra premiss: Michael ska hjälpa sin bror ur fängelse och de måste fly till Mexico för att leva där resten av sina dagar. Men vänta, det finns MERA!
KONSPIRATIONSTEORIER! Det visar sig att Lincoln blev ditsatt av en organisation som kallas The Company. Det är ett företag med kontakter ända upp till Vita Huset, och de vill inför en ny världsordning. Med andra ord, som en fattigmansversion av Illuminati.
Så de ville helt enkelt ha livet av vice-presidenten och skyllde det på Lincoln Burrows. Och när de får reda på att hans bror ska ta honom ur fängelset så försöker de genom olika medel få livet av båda två.
Och så har förstås Lincoln och Michael flera vänner ute i det civila som också tycker att Burrows-fallet är konstigt så de börja undersöka det och så småningom får de besök av The Company-agenter som antingen hotar eller tar livet av dem.
Oh yeah, och så visar det sig att Michael och Lincolns farsa var med i The Company, men han smet undan och nu vill The Company ha livet av honom för att.... Därför.

Och här kommer miljondollarfrågan som jag vill ställa: Var DETTA segment av serien verkligen nödvändig? Visst, man kan argumentera att frågan "så vem mördade faktiskt vice-presidenten" behöver besvaras.
Men för det första så tycker jag inte heller att det behövs. Varför inte lämna det helt öppet? Michael tror inte att hans bror gjorde det, men bevisen pekar på det, men Lincoln säger att han inte gjorde det, men hans fingeravtryck finns över hela bilen, men hans son tror inte heller att hans far är en mördare, men videokameran fångade honom då han gjorde det....  Lincoln påstår att han blev ditsatt, men det är klart han säger något sådant, eller hur? Jag kan faktiskt se det vara en sån grej som diskuteras på olika nätforum, där nördar över hela världen skulle försöka knäcka fallet.
Det skulle dessutom göra allting filosofiskt komplicerat: Gör Michael rätt i att rädda sin bror, som han älskar väldigt mycket, trots att hans bror är en mördare? Förtjänar brodern verkligen en andra chans?

Och varför tycker jag att denna konspiration är korkad? För att den tar mer och mera utrymme ju längre fram serien pågår. Då den första och första halvan av andra säsongen till 90 % handlar om hur de ska ta sig ur fängelse, så den andra halvan av den andra säsongen och den tredje säsongen handlar nästan helt om konspirationen och hur bröderna börjar fokusera på DEN.

Lincoln Burrows & hans bror Michael
Om serienFörutom felet med handlingen som jag nyss poängterade ut så är ändå karaktärerna välskrivna. De agerar precis som jag föreställer mig att karaktärerna gör. Klart att Michael vill rädda sin bror, han är en sån typ som gör det, vet ni. I många fall är de också ganska komplicerade, så komplicerade att jag önskar att istället för konspirationsteorin skulle vi ha kunnat fokusera mera på dessa karaktärer! Tänk om säsong 2 hade handlat mera om hur de andra personerna som flydde ut ur fängelset tillsammans med Mike och Linc skulle ha klarat sig på utsidan?

Serien är välgjord, och visst om man kan acceptera att Michaels plan är nästan för perfekt planerad ibland, så stör den inte.
Vid vissa tillfällen kan jag t.o.m svälja konspirationen. Serien är fortfarande underhållande, trots den. Det är fruktansvärt cheesig, men ibland kan cheese vara gott.
Dessutom så gick serien mellan 2005-2008 och arma dagar vad det märks! Allt från modet till det faktumet att det använder en konspirationsteori, vilket känns väldigt gammaldags, till användningen av de där gamla telefonerna som man vek upp. Minns ni dem? :D

Betyg
Jag tycker serien är sevärd! Trots sina brister så är den underhållande. Men förvänta er inget livsomvändande. Det är den sortens serie som passar bra för slötittande!

måndag 26 november 2018

50 694 ord: Nanowinner!

Nåja, nu vann man det där igen! :)
Men detta år var projektet så mycket svårare att skriva än något annat jag har skrivit tidigare. Och resultatet är jag inte heller helt nöjd med.
Men jag har efter en hel del genomtanke kunnat identifiera vad felet var och vad jag ska göra annorlunda nästa gång.

Kortfattat kan jag säga att jag ärligt talat inte brydde mig så mycket i karaktärerna. För jag hade försökt klämma in alldeles för mycket annat stoff som skulle fungera bra i var sin enskilda berättelse. Istället för att bli en klar och tydlig berättelse så blev allt en enda sörja som inte riktigt visste om det skulle bli ett fantasyäventyr, en romantisk berättelse eller ett politisk drama.
Men att klämma in allt i en berättelse? Keep it simple, stupid!
Men ialalfall, så är jag nöjd att jag åtminstone skrev det. Jag tror som sagt på "learning by doing", man lär sig av sina misstag.

Samtidigt slår det mig nu att även om detta har varit ett väldigt kreativt år för mig! Jag menar jag vann Nano förra året, Camp Nano i April (och det projektet är fortfarande mitt favorit, det bästa jag har skrivit enligt min ringa åsikt!) och igen i Juli! Härkkasivääle!
Och jag vet att enligt Jantelagens första, fjärde, sjunde och nionde regel säger att jag inte borde skriva såna här inlägg.
Åtminstone borde jag tjattra om hur detta projekt inte egentligen är så bra, jag borde skriva om det och yada yada.... Och det har jag sagt.

Go me! Jag tycker jag har gjort mig förtjänt av att få vara stolt över mig själv. :)
När man tänker på att det fanns en tid när jag tänkte att jag hade större chans att gräva ner till Kina än att skriva något längre projekt.
Jag hade länge tänkt gräva fram ett musikstycke och länka det här. Typ en "victory song"!
Och här kommer den! Jag älskar den låten och den följde med mig många gånger då jag skrev.

A Triumphant Return av Panu Aaltio 



söndag 18 november 2018

Politiska & religiösa inlägg

Vet ni, när jag började blogga hade jag en sak på klart: Jag ska inte blogga om samhällsfrågor eller religiösa frågor. Men nu måste jag väl säga något om det...
Vill ni ha den korta versionen?
Jag har annat att göra än att käbbla med folk! There, I said it!

Nu som då har folk frågat av mig vad jag egentligen anser om (lägg in ämne här).
Tycker jag, som en kristen man, att homosexulla borde få gifta sig i kyrkan?
Tycker jag att den SFP är det bästa gänget i hela världen?
Eller tycker jag kanske att allting var bättre förr då kvinnorna hölls vid spisen och tryckte ut barn och man fick kalla en neger för en neger?

Jag har hamnat i gräl med vänner som har trott att jag antingen är en sur konservativ karismatisk kristen gubbe som vill sparka ut muslimerna ELLER ultraliberal allätande hippie som röker gräs och vill att människor ska få gifta sig med hästar ELLER en stöddig ateist som inte tror på något och vill predika mitt budskap om hur alla som tror på något är idioter, vilket inte alls är samma sak som att evangelisera!
Man kan ju inte lita på mig, för tänk om jag har fel åsikter? Tänk om jag är din FIENDE som inte delar din åsikt?!

Vad tycker jag om saker? Och varför skriver jag inte om det?
Det korta svaret: För att jag oftast håller mina åsikter för mig själv angående dessa ämnen. Och så vill jag ha det.

Jag måste inte rusa mot varenda facebookpost som jag inte gillar.
Jag måste inte försvara varenda åsikt som jag eller någon annan har.
Jag måste inte heller klanka ner på andras åsikter, alla är fria att ha dem, till och med om de är fel.

Jag måste inte vädra mina tankar och åsikter angående religion och tro,
jag tror det jag tror och jag tror också att du tror det du tror.
Jag måste inte övertyga dig om att Vänstern kommer att vara Finlands räddning,
jag är villig att ge dem en chans, men handlingar talar högre i min bok.
Jag måste inte heller peka mot Sipiläs gäng och skrika "nazister" eller "fascister",
"rövhål" räcker för min del.

Åh, visst HAR jag åsikter om saker och ting! Tro inte att jag inte har åsikter om saker och ting!
Jag upplever bara inte att jag måste vädra dem vid varje tillfälle.

PS.
Då finns det också det lilla faktumet att åsikter ändras under en livstid. Detta verkar väldigt få människor komma ihåg att är ett faktum? Jag t.ex tänker inte likadant som för tio år sen. Shit, jag tänker inte ens likadant nu som jag gjorde för tre-fem år sen!
Och det tror jag inte att du gör heller, dina tankar har ändrats genom livets gång. Du har lärt dig nytt, du har omvärderat dina tankar och kommit fram till nya slutsatser. Det är bara naturligt, om du är en tänkande människa.

PPS.
Jag kan också ha fel. Jag är karl nog att erkänna att jag kan ha fel angående saker, är du det?Häromdagen hörde jag en gammal släkting säga "Det finns inget substitut för folkvett, men det hjälper att hålla tyst!"

torsdag 15 november 2018

30 000 ord: Några gamla och nya lärdomar

Ikväll skrev jag över 30 000-ord, typ 30 300-något. Men hittills har Nanowrimo gått ganska trögt för min del. Eller ja, trögare än normalt, jag har inte ännu legat under gränsen.
Jag har kunnat identifiera några orsaker som har försvårat lite för detta projekt, några yttre och inre faktorer.

Jag har bland annat vaccinerat mig mot flunsan, vilket har gjort mig dödstrött. De här senaste dagarna har känts som om jag alltid har sovit för lite. Idag när jag kom hem så kände jag mig så otroligt sömnig, trots att jag ändå sov en full natt.
Mörkret har också gjort sig påmind för mig. Jag tror faktiskt inte jag har sett solen på en vecka. Fy fan...

Men visst har det också funnits problem med berättelsen! Finns det inte alltid det?
Några av mina problem har varit att jag ärligt talat inte har brytt mig så mycket i min protagonist (vilket är en dödsdom för varje berättelse!), jag har inte varit speciellt fascinerad av henne och velat följa med henne på hennes resa. Skit hände till henne och jag kände bara ett "jaha".

Och varför brydde jag mig inte om henne? För att hon var alldeles för passiv! Detta visste jag redan om från förr, men jag hade tydligen glömt bort det. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen inte passiva karaktärer. Den sortens karaktär som inte gör något, allting händer till karaktären, men karaktären själv försöker inte ens ta tyglarna och tvinga berättelsen utan står bara vid sidan och suckar uppgivet.
Så vid ett skede fick hon komma fram till en insikt och nu försöker hon ta tyglarna, vilket jag älskar.

Dessutom har jag nu gett henne ett tydligt mål. I början av berättelsen fanns ett annat problem: Hon skulle bara försöka överleva. Just så, och det gick bra tills skit började hända, hon fann en vänlig själ som tog hand om henne i några tusen ord. Men det är ändå inte riktigt ett mål. För att överleva krävdes det mest att hon som vi säger i Österbotten "bara vara".
Om jag skulle skriva om denna berättelse nu så skulle hon få yra runt lite i världen en god stund före och inte veta vart hon är på väg.
Hon var inte heller riktigt på väg någonstans, hon visste inte ens VART hon skulle ta vägen... Det var tråååkigt att skriva om de dagarna. Det kändes som att jag försökte följa med en karaktär som egentligen inte hade någonstans att ta vägen eller ens en orsak att ta vägen någonstans. Visst hade hon ett rikt inre liv, men ändå.
Det är först nu som hon har fått ett tydligt mål att ta sig till! Som på riktigt kommer att innebära en förändring, oberoende hur det går!

Det jag gillar med nanowrimo och att skriva är bland annat att lära mig nya saker. Mycket kan man lära sig av att försöka skriva och misslyckas! Till och med om det visar sig vara hemskt så har man ändå lärt sig mera än vad man skulle tro. Och ibland skadar det inte att upprepa sådant som man redan vet.
Wax on, wax off! 

Ska vi tro att jag klarar det?

onsdag 14 november 2018

The Eye of Argon - Ska jag eller ska jag inte?

Under 70-talet skrev en ung man som hette Jim Theis en fantasyberättelse som hette The Eye of Argon. Den publicerades i en fanzine som hette OSFAN i flera delar och blev snabbt väldigt känd.
Eller ska vi säga... Ökänd?
Den var, enligt kritikerna, hemsk. Full av stavfel, syftningsfel och en otroligt cheesig fantasy story, med en huvudperson som kan bäst beskrivas som en pastisch på Conan the Barbarian. Med karaktärsnamn som Grignr, en långhårig muskulös barbar som bara bär en G-string (jag överdriver inte, det står så).

Jag har funderat ett tag på att beställa efter den, läsa den och recensera den. Den kallas för "den värsta fantasyberättelsen", det är ett partyspel att läsa högt ur den utan att skratta.
Och varenda gång jag hör någon säga att något är det värsta någonsin så blir jag nyfiken: är det verkligen sant? Jag menar den kanske är dålig, ja, men "det värsta"?

Låt oss inte glömma ett enkelt faktum: Jim var bara 16 år då han skrev detta. Då jag var 16 år var de flesta pojkarna jag kände relativt blåsta.
När jag var 16 skrev jag själv en del dålig science fiction som var mer eller mindre stulet från filmen Blade Runner. Och en del fantasy där jag stal från Sagan om Ringen och Harry Potter, bland andra.
Och Jim tyckte själv inte om den sortens uppmärksamhet som boken fick. Allt skratt över sådana meningar som "You make love well wench," Admitted Grignr as he reached for the vessel of potent wine his charge had been quaffing."
gjorde att han slutligen inte ville skriva mera.

Därför tvekar jag på om jag borde beställa efter denna bok, läsa och recensera den.
Skulle jag själv vara nöjd om något jag skrev om 16-åring skulle publiceras och i stort sett döda min fantasykarriär? Och folk skulle hånskratta då de läser mitt verk?

Å andra sidan...

Kanske jag kunde försöka spela en positiv kritiker i detta fall? Försöka istället lyfta fram verket som något positivt, ett arbete av en ung man som gjorde mera än vad många andra av oss inte kan göra i den åldern? Jag menar även om verket på riktigt är så kasst som det påstås så kan jag inte låta bli att beundra den unga mannens mod och avundas den ungdomliga entusiasm som måste ha funnits för att vilja skriva och ge ut projektet. Även om det innehöll tusen fel.

Så jag vet ärligt talat inte.
Borde jag beställa och recensera denna bok? Lyfta upp höjdpunkterna, även om de är craptastic? Och poängtera ut alla fel?
Eller ska jag låta den vara som det är: Ett verk som skrevs av en väldigt ung man och därför vore det orättvist att recensera den?

Vad tycker ni?

tisdag 13 november 2018

Manhunt: Unabomber

En väldigt intressant dramatisering av jakten på "unabombaren" i USA. Vem var Unabombaren? Kortfattat så var det en man som bodde ute i skogen. Han var väldigt kritisk till det moderna samhället och började därför sända omkring bomber i paket till olika universitet, flygplatser. Han var aktiv mellan 1978 och 1995. Namnet "Unabomber" kommer från kombinationen University & Airline Bomber.

Unabombaren arresterades då han skickade sitt manifest till olika tidningar. Han skrev att han skulle sluta med sina bombningar om manifestet publicerades, vilket FBI gick med på eftersom de trodde att någon skulle känna igen texten eller tankarna.
Fun fact, jag kollade igenom Adlibris hemsida och det går att beställa efter manifestet därifrån.
Jag har också läst att Anders Behring Breivik kopierade stora delar av manifestet då han skrev sitt eget manifest i och med Utöya-attacken.
Så småningom kontaktades de av David Kazcynski. Denne sa att hans storebror Ted pratade mycket om exakt samma saker som uttrycktes i manifestet: Kritik mot det moderna samhället, en önskan för mänskligheten att återvända till naturen etc...
Ted bodde ensam i en liten stuga i skogen kring Lincoln i Montana. Där blev han arresterad och när stugan genomsöktes fann man kopior av hans manifest, en halvfärdig bomb, kemikalier och annat. Han blev funnen skyldig till 16 bombningar, varav tre offer dog och resten skadades, dömdes till livstids fängelse och där sitter han nu.
Så gick det till i verkligheten.

Så en serie om denna jakt på Unabombaren verkar ju logisk eller hur? Vi har ett mysterium och en galen bombare som vill starta en revolution.

Handling
Jag behöver inte använda så många ord, den handlar om FBI detektiven Fitzgerald som löser knuten med hjälp av ett par kollegor. Processen är mera komplicerad än vad jag beskriver här. Vi får också många gånger en insyn i Teds världsbild.
Och hur profilen mot Unabombaren byggs upp, hur den revideras och slängs ut innan den byggs upp igen.

Om serien
Mitt stora problem med denna serie är den har en tendens att hoppa i tiden.
I ett avsnitt så börjar vi med att följa med Fitzgerald som diskuterar hur Unabombaren, på basen av manifestet, måste ha gått i universitet på 50-talet, eftersom han använder ett sådant språk.
Sedan hoppar vi till Fitzgerald som några år senare sitter i förhörsrummet med Unabombaren, som säger att han tänker använda sig en ett kryphål i lagen för att kunna slippa fängelse.
Sedan hoppar vi tillbaka till Fitzgerald före han har fångat Unabombaren.
Jag har aldrig gillat den sortens editering. Jag förstår nu att några människor skulle reagera med att jag har spoilat serien, men vet ni vad? I det FÖRSTA avsnittet visas ett sådant klipp som jag just beskrev!
En till detalj som jag inte gillade med serien var hur den porträtterade Fitzgeralds överordnade. De var rent ut sagt stereotypiska! Varenda gång Fitzgerald kommer in på kontoret och säger "Jag har ett namn!" så sitter hans pampiga bossar med armarna i kors, fnyser och säger irriterat att om de vill höra hans åsikt så ber de om den. Det är som om de konstant har den minen, oberoende vad som händer, så är de skeptiska och smått sura.
Jag har också läst att det finns förstås en del faktafel i hela serien, som att Fitzgerald aldrig träffade Ted och att det var inte bara han och två andra som fångade honom. Men jag är ändå villig att acceptera det, om det får berättelsen att löpa smidigare.

Serien tar också en massa tid att kritisera det moderna samhället. Förutom Teds uppenbara kritik mot industrialiseringen så märker vi också att Fitzgerald själv upplever sig bunden av samhället där han lever.
Jag som den senaste tiden har läst in mig på en del politiska texter, som Henry David Thoreaus bok Walden och hans essä Om civil olydnad, samt Karl Marx & Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet och andra böcker så finner detta förstås väldigt intressant.

Det finns bara en säsong på Netflix än så länge, och den berör bara Unabombaren. Gänget bakom serien har talat om att göra en till säsong, med tanke på hur många andra brott det finns som man kunde göra till en tv-serie, producenten har talat om fallet O.J Simpson, om Waco och Oklahoma City bombningen. Producenten menar i allmänhet att på 90-talet började man föra in kameror i rättsalen och folk där hemma fick följa med rättegångarna.
Jag skulle önska det, för trots seriens alla brister så är den välgjord. Jag tror ändå att den visar på vilka faktorer det var som ledde till att Unabombaren arresterades och hur han kom till den punkten i sitt liv. "Vad får en person att börja skicka runt bomber?" är en legitim fråga.

Betyg
Jag tycker att ni borde se den, om inte så bara för att få ett mysigt litet mysterium.

söndag 11 november 2018

Dagens kreativa lösning

Jag har sprungit i en vägg i mitt projekt.
Just nu har det känts i flera dagar som om projektet inte vill röra på sig. Och jag har inte haft en blekfet aning om hur jag skulle lösa det!
Tills jag idag var ute på en promenad och kunde konstatera följande:
Min huvudkaraktär är alldeles för passiv! Allt som händer i världen är mer eller mindre utanför hennes kontroll, hon tar aldrig initiativ till något. Så lösningen är enkel: låt henne göra något!

Men fortfarande har jag ett problem: Hon befinner sig just nu i ett bibliotek med två tjuvar, de ska stjäla en juvel. Och jag orkar verkligen inte fundera på det just nu.
Så jag skrev på följande sätt:

"Vi är säkra på det. Den måste finnas här i biblioteket någonstans.”
(sätt in här något om hur de letar i varje vrå tills de slutligen hittar det, okej?!)
Kapitel X"

Jag kan alltid skarva i mera imorgon eller någon annan dag, men just nu vill jag fokusera på vad som händer då de kommer UT därifrån! :D 
Och så kan livet fortsätta i vanlig ordning.

fredag 9 november 2018

19050 ord: Heureka!

Jag ska inte gå in på detaljer om hur det exakt ligger till. Men jag gjorde en väldigt fascinerande upptäckt igår när jag skrev på mitt projekt:

Alla mina fantasyberättelser utspelar sig i samma universum, men vid olika tidpunkter. Detta är i sig inget nytt, många andra fantasyförfattare har gjort det samma under tidens gång.
Men jag hade inga planer på det!

Det enda jag ville med detta projekt var att MÖJLIGEN referera till mitt projekt jag skrev i April. Det berättas en legend där om några sjömän som seglade över havet för att finna en fallen stjärna. Och det stora imperiet finns där också, i bakgrunden.
Men nu har det smugit in så många andra referenser!

Min huvudperson har träffat personer från Alvdalen, hon har också träffat på nunnor som dyrkar en av de stora dygderna! Och inte bara det, det finns indikationer på att händelserna vid DET projektet utspelade sig ungefär tusen år före DENNA berättelse!

Det roliga med detta var att jag aldrig hade planerat det! Då jag har skrivit fantasy så har jag alltid velat skriva det i ett litet eget universum, på så sätt behöver jag aldrig oroa mig för kontinuitet eller regler, jag kan hitta på skilda regler för varje berättelser om hur magi fungerar och så vidare.
Så jag blev överraskad när jag gjorde denna upptäckt och insåg samtidigt hur perfekt allting flyter samman! För det finns mera som jag inte ännu har berättat, mera detaljer som visar hur allt är sammankopplat på flera olika sätt!

Jag ska ännu skriva 2000 ord ikväll, men ändå... Wow!