måndag 30 juni 2014

Pulp!

Jag har nu som då nämnt termerna "pulp", "pulp action" eller "pulp science fiction", men jag har aldrig gått in helt för att förklara exakt vad det är eller vad det går ut på.
Termen "pulp" i sig är relativt bristfällig, för det säger rätt lite sist och slutligen, men jag antar att ett sätt att översätta "pulp" är "billigt". Dock bör man notera att man kan inte prata om modern (främst amerikansk) litteratur utan att pulp-tidningarna kommer in förr eller senare.
Det är trots allt på dessa marker som väldigt kända författare som H.P Lovecraft, Isaac Asimov, Robert A Heinlein, L Ron Hubbard, Edgar Rice Burroughs, Robert E Howard, Ray Bradbury, Raymond Chandler och många många fler fick sin start.

"Pulp" är en förkortning på "pulp-tidningarna" som såldes omkring i USA och England mellan 1890-1950-talet. Det var tidningar som innehöll väldigt korta berättelser av olika författare. Tidningarnas sidlängd varierade, men generellt sett var de 140 sidor långa och kom ut varje månad.
På svenska har det översatts till kiosklitteratur eller skräplitteratur. Men när jag pratar om "pulp-litteratur", så syftar jag främst på den amerikanska marknaden, där finns det flera klassiska namn och marknaden såg inte likadan ut som den gjorde här. I amerika fanns tidningar som Amazing Stories eller Weird Tales, medan här i trakterna fanns hela böcker i still med Bill & Ben, Flash Gordon och Walt Slade. Min farsa har haft en hel drös med Bill & Ben böcker när han var en liten parvel.

Pulp är främst namnet på träslaget som användes till pappret. Det var billigt att trycka på, det höll inte i längden (jag tror det var Heinlein som berättade att när man var klar med att läsa sin pulp-story så slängde man den i soporna helt enkelt). Skulle tidningarna ha tryckts endast i björk hade det antagligen hetat "björk-tidningarna".
Genren i dessa tidningar kunde variera stort. Det fanns allt mellan science fiction (Planet Stories, Astounding Stories), Western (Two-gun tales), krigsberättelser och romantik.

När man frågar sig varför dessa tidningar blev så stora i USA så är en enkel förklaring att det var billigt. Men en annan förklaring är att USA var fattigt. Om vi föreställer oss att vi var arbetslösa fattiga människor som levde i New York på 1920-talet. Vi skulle inte ha råd med bio eller någon finare fest. Människor vi känner har inte jobb och det finns inga jobb att få någonstans. Vi behöver en verklighetsflykt, bara för att få oss att glömma att vi lever i en mörk värld. Vi vill inte heller behöva plöja igenom Dostojevskis eller Franz Kafkas litteratur. Vi vill istället läsa något spännande som kan hjälpa oss att drömma bort. Så därför vill vi istället läsa om Conan Barbarens äventyr eller om rymdskepp som utforskar planeter eller om ett mord i New Yorks undre värld. Därför har jag använt Pulp när jag har talat om en viss stil på filmer och böcker. Snabbt tempo, snabbt action och ganska ytlig. Eller för att citera Spirit of the Century-regelboken: The good is usually good, the bad is usually bad, science solves problems and anything can be overcome with good will and two swinging fists.

Ett vanligt missförstånd är att språket i Pulp-litteraturen skulle vara dåligt. Om du tror det så ber jag dig läsa Howard Philips Lovecraft, Raymond Chandler eller Robert E Howard och påstå sedan att det är "dåligt skrivet". Den bästa pulp-författaren lär ändå vara L Ron Hubbard (de som har engagerat sig i Scientologi känner säkert igen namnet). Han kunde nämnligen skriva ett brett utbud av berättelser. Lovecraft höll sig till skräck, Chandler höll sig till deckare, medan L Ron Hubbard kunde skriva en western-story, en romantisk story, en science fiction story samtidigt.
Problemet som många författare hade med pulp-tidningarna var att det betalade sig ganska dåligt. Priset måste hållas lågt så att folk skulle köpa dem, därför måste det billigaste pappret användas och författarna blev underbetalda.
Man måste skriva jättemycket till en massa tidningar för att kunna bli rik på det. Det förutsätter också att de tog med just din berättelse. Lovecraft hade antagligen inte det problemet, eftersom han kom från en rik överklassfamilj, men jag kan föreställa mig att vanliga Matti Meikäläinen som inte hade så mycket pengar var nervösa över att inte få sin berättelse publicerad. Och om de inte fick det så måste de ändå fortsätta skriva. En pulp-författare skrev väldigt väldigt mycket under ett år om de hade det som heltidsjobb.

Pulp-tidningarna började minska i popularitet på 50-talet. Det finns en massa orsaker till detta. Ett var att tidningarna började ha råd att ta in dyrare papper. En annan orsak var att biografen blev större och mera extravagant. För att inte tala om TV:ns intrång i hemmet. Det fanns större utbud på billig underhållning så vanliga människor behövde inte leta efter pulp-tidningarna.
En stor del av författarna som en gång skrev till pulp-tidningarna hade blivit mycket större och hade nu börjat skriva hela böcker för mera pengar än vad pulp-tidningarna kunde betala.

Första upplagan till Lovecrafts berättelse.
Hur påverkade då denna litteraturform den moderna amerikanska litteraturen (och senare filmen)? Jag tänker att utan pulp-tidningarna skulle inte en rad äventyrsfilmer ha skapats. Indiana Jones och The mummy är två berättelser som kunde ha varit dragna ur Adventure. Utan Weird Tales skulle ingenting av Lovecrafts texter ha sett dagsljus. Det skulle inte ha influerat skräckförfattare än idag. För att inte nämna det faktumet att utan Vid vansinnets berg (Publicerad i Astounding Stories 1936) skulle inte Alien-filmerna finnas.
Raymond Chandlers hårdkokte deckare har vi sett på flera ställen sen hans publiceringar i pulp-tidnignarna. Före Chandler (och andra pulp-författare) var det vanligare att brottslingarna var lågklass-gangstrar. Läs Den stora sömnen, för där är brottslingar rika överklassmänniskor.
Isaac Asimov, Robert A Heinlein, Ray Bradbury bidrog väldigt mycket till utvecklandet av modern science fiction.

Det känns trist att det inte finns pulp-tidningar i svenskfinland. Det känns ibland som majoriteten av finlandssvensk litteratur man stöter på är ångestladdade berättelser som tragiska gestalter. Finns det ingen författare i svenskfinland som drömmer om att erövra rymden, om vad framtiden kan erbjuda mänskligheten, om vad vetenskap kan åstadkomma eller om en bättre morgondag?
Vad om jag vill skriva en novell om en robot-lönnmördare som reser från planet till planet för att skjuta ner desertörer från ett galaktiskt krig? Förutom Enhörningen, säg en tidning där man kan publicera en sån berättelse?
Säg gärna till om det finns

onsdag 18 juni 2014

Att spelleda & att författa

När man spelleder så handlar en stor del av allting om att skapa en intressant värld och intressanta intriger som spelarna vill utforska. Man brukar tala om Plot Hooks som är kort och gott det som får spelarna att vilja fortsätta utforska världen. Det kan jämföras med fiske med ett kastspö. Man kastar ut slanten i vattnet och vevar in och är bytet tillräckligt intressant så kommer en fisk att fastna.
I filmvärlden och litteraturen har denna term också använts. Jag kan nämna några exempel på Plot Hooks utanför rollspel:
  • I första kapitlet i den första Harry Potter boken möter vi konstiga gestalter som berättar om något hemskt och underbart som hände strax innan kapitlet började. Vi vet ingenting om vilka dessa människor är, vi vet inte vad bebisens roll är i allt detta. Vi vet inte varför det finns en flygande motorcykel eller en person som kan förvandla sig till en katt. Vi måste helt enkelt läsa vidare för att få svar! (ett annat uttryck för detta är in medias res, vilket betyder att vi börjar i mitten av allting)
  • I den första Alien-filmen upptäcker skeppet Nostromo en konstig planet. Vi som publik vill förstås att besättningen ska bege sig till planeten för att se vad som finns där. 
  • I deckarlitteraturen är plot hooken oftast "en person hittas mördad." Det räcker för att man ska vilja fortsätta läsa för att då få reda på vem som gjorde det.
När man planerar rollspelskapitel lönar det sig att ha såna här saker i huvudet. Hur får jag spelarna intresserade av vad som pågår, så att de genuint vill lösa problemet?
Det bästa för en spelledare är då spelarna är nyfikna. Om spelledaren dessutom känner sina spelare och har talat med dem på förhand om vad för slags spel han tänker leda så blir det inte så svårt för denne att komma på en plot hook som gör att spelarna vill utforska den. Om alla i gruppen har sagt att de gärna vill slakta fiender, så gör spelledaren klokt i att se till att det finns fiender.
Gör man ett Call of Cthulhu-rollspel så kan plot hooken antagligen vara en dagbok eller en konstig staty som kommer från djungeln i Amazonas. Gör man ett mordmysterium så kan plot hooken antagligen vara ett lik eller någon dyrgrip som är försvunnen.

Om spelarna ignorerar din plot hook utan att alls vara det minsta intresserad i den så har du misslyckats. Det enda som kan göra situationen värre är om du försöker tvinga spelarna till att följa din hook, t.ex genom att påstå att det finns ingen som helst möjlighet för dem att göra något annat. "Du känner att du måste göra dethär".
I en sån situation är det bättre att ha flera plot hooks nära till hands. I några av mina kapitel har jag färdigplanerat ett antal plot hooks som jag kastar ut till spelarna. Om de inte nappar på en så kanske de nappar på nästa.
Och so what om de inte alls följer din plot hook? Tänk om de helt enkelt inte vill ha ett episkt äventyr, utan vill ha en session där ingenting händer. Är det något fel med det? Naturligtvis inte! Tvärtom så kan du använda deras situation till att komma på flera plot hooks.
Låt oss säga t.ex att en av spelarna bestämmer sig för att försöka charma en servitris på en bar. Varför inte spela ut allt så att hon är förälskad i honom? Det i sig kan ge flera Plot Hooks att gå vidare på. Tänk om de två blir ett par, men en av spelarens gamla fiender bestämmer sig för att utkräva sin hämnd genom att kidnappa (eller döda) henne? BOOM, en plot hook! Eller att det visar sig att hon var utskickad av fienden för att locka in spelaren i en fälla?
Resten är helt enkelt improvisation.

Det finns en regel (på TV Tropes kallas den "Chandlers Lag" efter deckarförfattaren Raymond Chandler) som lyder "När allt annat inte funkar, skicka in ninjorna!".
Om spelarna inte alls följer någon av dina hooks och du märker på deras ansiktsuttryck att de är trötta, skicka in ninjorna! Det vill säga, säg följande ramsa "plötsligt flyger dörren upp och in rusar fiender som är beväpnade till tänderna!" Spelarna får något att fundera på och du får mera tid att planera något nytt.

Nu har jag hållit en liten föreläsning om vad en Plot Hook är och hur det kan användas när man planerar ett rollspelskapitel. Det är bra träning för fantasin för jag måste designa världar och NPC:er både före och under själva sessionen. Det var bland annat detta som fick mig att återuppta den gamla drömmen om att bli författare.
När jag var en liten parvel drömde jag om att bli en författare. Men inte för att bli känd eller något, utan bara för att jag gillade att hitta på berättelser. Tänk att få betalt för att hitta på berättelser, det låter ju som rena drömjobbet! Men av många orsaker gick det inte som planerat. Många gånger blev jag påmind om att jag borde skriva skönlitteratur som är verklighetstroget och handlar om gnäll-angstande helsingforsare som super sig aspackade. Åtminstone om man ska överleva i Svenskfinland.

När jag hade börjat bordsrollspela så gillade jag helt enkelt att bygga upp världen kring själva spelet. Det var roligt att visa spelarna vad för slags NPC:er jag hade byggt upp och vad som fanns i världen att upptäcka. Och jag lade ut plot hooks för spelarna, fick dem intresserade av berättelsen och så skapade vi tillsammans en berättelse. Jag hade (och har fortfarande) anteckningsblock i backfickan på mina jeans med idéer på olika berättelser, plot hooks och karaktärer.
Så en dag så rekommenderade min flickvän att jag skriver ner allt till berättelser.
Det insikten fick mig att inse att jag antagligen kan bli en författare. Jag hade redan tränat hur länge som helst på att bygga karaktärer, världar, intriger... Så min fantasi hade fått en bra träning i just hur man bygger upp världar och idéer. (för de som inte vet, så jag leder aldrig några färdiga spel, utan bygger hellre mina egna spel med ett redan existerande system, thank you very much!)
Så nu försöker jag bli en författare. Inte den sortens författare som vill förändra världen med sina texter eller som älskar det svenska språket, utan den sorten som bara tycker om att hitta på berättelser. Hellre skriver jag om hemsökta hus eller en diskare på ett rymdskepp än om angstande individer.

söndag 15 juni 2014

Top 10 Guilty Pleasure filmer

Nu är det dags att jag är ärlig med en del saker. Jag har pratat en hel del om vad jag tycker fungerar och inte fungerar i filmer. Jag har pratat mycket om skräckfilmer och science fiction. Jag har kallat mig själv lite för en filmsnobb, för jag har en tendens att inte falla för klichéer. Jag har inte sett Maleficent, har ingen orsak till att tro att den skulle vara speciellt intressant, nyskapande eller vacker på basen av trailern. Jag slår vad om att det blir en tråkig "Vi tar en saga och gör den mörk, lol" som några goth-tjejer kommer att höja till skyarna i en månad.

Trots det så finns det filmer som jag älskar som man inte förväntar sig att jag skulle älska. Dessa är den sortens filmer som man döljer att man älskar, som jag inte i fel sällskap skulle säga att jag gillar. Det är inte sådana filmer som är svåra att hitta. (Casablanca t.ex älskar jag, men inte skäms jag för att jag gör det för den är allmänt accepterad som en bra film).
För att en film ska räknas som "guilty pleasure" så måste det finnas med en liten gnutta skam för att man gillar det. Man kan skämmas för man gillar den för att den är oerhört korkad, för att det är väldigt olikt dig eller för att den har en massa plot holes.
Denna lista kommer att bli svår att sätta ihop av flera orsaker. En är att jag försöker vara ganska öppen med vad jag gillar. (en del vänner kallade mig en gång "Man with no shame")
En annan är att eftersom det är mer eller mindre accepterat att var "nörd" idag (om vi jämför med hur det var för tjugo år sen) så behöver man inte skämmas om man gillar sci-fi eller fantasyfilmer.
Jag kommer att lista mina top 10 "guilty pleasure". De är inte i någon speciell ordning, utan helt i den ordning jag kom på dem.
 Var beredda att föra handen till pannan och säga "Vaa...?? Gillar du dendär?"

10. Borta med Vinden
Jag gillar i allmänhet gamla filmer, men denna film finns också med på listan.
Denna klassiska film har ofta kallats för en "mormor"-film. Den handlar om en ung överklasskvinna som bor i Georgia i USA strax före inbördeskriget. Hon är förälskad i en man som ska gifta sig med sin kusin, men hon försöker ändå få honom med alla nödvändiga medel (förutom att skjuta hans kusin). Sedan slår kriget till och hennes familj förlorar all sin mark till Nordstaterna. Så det blir också en fråga hur hon och hennes familj ska överleva.
Det jag gillar med filmen är delvis det att den är gammal, så tempot i den är annorlunda. På 40-talet då filmen kom ut så var filmer i allmänhet inte så fartfylld och speciellt mycket action. Och då denna film är sammanlagt 4 timmar lång så tar den god tid på sig att utforska karaktärerna. Dessutom utvecklas karaktärerna trovärdigt, vilket för mig till nästa punkt:
Delvis känns inte filmen från 40-talet. Huvudpersonen i Borta med Vinden, Scarlett O'Hata, känns inte som en stereotypisk 40-talskvinna. Kvinnorna i gammal film var mestadels väldigt veka och fanns bara till för att männen skulle rädda dem från vilken plåga det var som fanns där. Det mesta har att göra med hur hon måste bli mentalt starkare för att överleva kriget och fattigdomen som kom efteråt. Ingen man kommer och räddar henne, utan hon blir helt enkelt starkare och överlever. Trots detta är hon i en gammal värld där männen dominerar, där kvinnornas roll är ganska liten. Så hon måste halka sig fram på den världens vilkor, genom att bl.a gifta sig med en rik man.
Det jag ogillar med många moderna filmer är att då de försöker skriva in en "stark självständig kvinna" så blir resultatet en platt manhaftig action-kvinna som hatar män över allt annat. Den sortens karaktärer känns inte speciellt starka eller självständiga (eller trovärdiga), de känns mera som en liten tonårstjej som springer runt i mammas höga klackskor och vill att alla ska veta att hon är stor och tuff.
Hade Borta med Vinden gjorts idag hade Scarlett antagligen blivit dethär.
Så det är intressant att se hur hon flyter på i den filmen med det hon har. Hon är den enda karaktären som är någorlunda smart i den filmen.
En del människor skulle säkert argumentera att hon behöver män, för hon gifter sig flera gånger i filmen. Men här finns en faktor: Hon gifter sig en gång för att göra en man svartsjuk (han som skulle gifta sig med sin kusin), en gång gifter hon sig rikt för att få karlns pengar att betala skatt med och sista gången gifter hon sig igen med en rik man delvis för att hon har känslor för honom, men mestadels för att han också har pengar. Det är aldrig så att hon är svag och behöver räddas från det som hotar henne, utan hon måste istället navigera sig fram i den världen hon levde i.
Och vet ni vad? Det att hon trånar efter en man blir hennes undergång. Det blir inget fjärde bröllop och filmen slutar inte lyckligt. Väldigt icke-gammaldags romantik.

9,Bram Stokers Dracula
Jag såg denna film för första gången när jag var en liten grabb. Trots titeln är väldigt mycket inlagd som inte finns i Dracula-boken. Den går mera in på bakgrunden till varför Dracula blev en vampyr och varför han tänker kämpa mot Gud.
Till skillnad från bokens kalla monster så är Dracula i denna film en väldigt känslig individ. Denna film har en väldigt stereotypisk modern vampyr, där varmpyren är en lidande känslig varelse som är förälskad i en människa. Filmen har också väldigt mycket nakenhet och överdrivet mycket blod.
Jag tänker att denhär filmen var från tiden före Twilight och den superangstiga tonårsvampyren började komma i kraft, för denna Dracula liknar inte alls någon tonårsvampyr. Han håller sitt angstande väldigt lågt och han är väldigt kraftfull.
Det jag gillade med denna film var helt enkelt kameraarbetet, rekvisitan, specialeffekterna (för att vara från tidigt 90-tal så är den väldigt välgjord) och musiken. Det som får minuspoäng från många håll, vilket jag kan förstå, är intrigen. Det är en typisk "tragisk vampyr blir förälskad i människa"-berättelse. Trots detta så gillar jag faktumet att Dracula egentligen inte är en hundra procent god karaktär. Det stereotypiska skulle vara att Dracula skulle vara jättegod, men jättemissförstådd, medan alla andra är onda. Men så är det inte, Dracula är fortfarande ett perverst monster som dricker blod ur människor, medan en annan grupp människor försöker förstöra honom utan att själv bli galna.

8. The Evil Dead
Denhär filmen finns på listan för att den är korkad. Intrigen är väldigt platt och specialeffekterna är billiga. Filmen gjordes mer eller mindre helt på talko av en grupp vänner. Trots detta älskar jag denna film, eftersom den är gjord med en viss ärlighet i talko-anda. Det är inspirerande att veta att man kan göra en inflytelserik film (påstå inte att denna film inte har varit inflytelserik på skräckgenren under 80 och 90-talet) med väldigt enkla medel.

7. My name is Bruce
En till Bruce Campbell film, som är korkad. Men denna film är korkad på ett roligt sätt. I denna film spelar Bruce Campbell sig själv som en avdankad B-films skådis. Hans karriär står och trampar på stället, hans fru har skiljt sig från honom och han bor ensam med sin hund i en husvagn.
Samtidigt i den lilla staden Gold Lick så väcks en kinesisk krigargud i misstag av ett gäng lokala ungdomar. Denne gud börjar mörda folk i Gold Lick. Som tur (?) är så råkar en av ungdomarna vara ett hardcore Bruce Campbell-fan. Så han bestämmer sig för att hämta Bruce till Gold Lick. Bruce å sin sida vill förstås inte hjälpa, så pojken knockar honom och kör honom till Gold Lick.
Samma dag råkar det vara Bruce Campbells födelsedag. Hans manager har lovat honom "den bästa födelsedagspresenten någonsin". Bruce börjar då misstänka att hela Gold Lick och krigarguden är som ett LARP (kan man kalla det). Så han spelar med ända tills det visar sig att det inte är det.
Filmen är störtlöjlig på många punkter. Men den är roligt störtlöjlig på så många plan. Jag antar att man kan kalla filmen för ett "vanity project" (en film som är gjord av en kändis för samma kändis), men den är brutalt ärlig med det. Om man jämför med t.ex Crossroads, som är ett Vanity Project för Britney Spears, så Crossroads försökte hela tiden spela allt med en allvarlig, djup intrig (som inte fungerade) med Britney som försökte göra en allvarlig roll (vilket inte heller fungerade).

6. Bambi
Ett ord: Teckningsstilen.
Jag är inte den enda personen på planeten som älskar gamla disney filmer så jag var osäker på om jag borde inkludera den till denna lista. Men sen slog det mig att det är inte så många som kan säga att de gillar denna film. Försök se filmen utan att tänka speciellt mycket på berättelsen, föreställ dig istället att du sitter och ser på en tavla som rör sig. Lägg märke till hur fint den är målad och tänk sedan på att detta inte är gjort på data, utan någon satt och målade detta. Musiken är inte så tokig heller, den har en del sånger som gör mig glad ibland under regniga dagar.
 Berättelsen fungerar också helt bra, för dem som tycker det. Jag har inte blivit vegetarian av att se Bambis mamma skjutas dock. Jag visste redan som 7-åring att det är bara en film. Plus att det var så omöjligt att känna sig sorgsen när dendär Skogens Konung dyker upp och säger på svenska (som en karaktär ur en Ingmar Bergman film så pratar han ytterst högtidligt, som han höll tal inför riksdagen):
"Din mor kommer inte tillbaka till dig mer. Människan har tagit henne. Var modig nu och lär dig Bambi att reda dig på egen hand. Kom nu, min son!" (tänk att jag kom ihåg allt detdär!)
Medan i den engelska versionen så säger han bara EN enkel sorgsen mening, som summerar ihop precis allting: "Your mother is not coming back." Efter det blir det en dödslik tystnad medan snön faller, då Bambi och publiken inser vad som har hänt.

5. Cat Women of the Moon
Jag har redan recenserat denna film och gett den följande dom: "Löjligt rolig, skrattretande ologisk och roligt störtlöjlig". Den är en väldigt stereotpyisk 50-tals Space Opera-film. Den handlar om en skara rymdresenärer som landar på månen. Det visar sig att planeten är befolkad av s.k kattkvinnor. Jag har redan skrivit ett blogginlägg här där jag berättar om hur korkad filmen är, men trots alla sina brister så gillar jag den stundvis enkla rekvisitan och skräpiga manuset. Det är en sån film som jag, några vänner, en kamera och ett skilt rum skulle kunna göra.

4. Last Action Hero
1993 var Arnold Schwarzenegger fortfarande en stor actionhjälte. Terminator 2 hade nyligen kommit ut och dragit in en massa pengar och före det hade en massa andra actionfilmer cementerat honom som en filmstjärna. Därför verkar det helt vettigt att någon ger honom en film som är en hyllning till actionfilmer?
Huvudpersonen i Last Action Hero är en liten pojke som heter Danny. Han är ett fan av actionfilmer, speciellt den fiktiva Jack Slater-serien. Han är utan pappa och det enda barnet. Han går mycket på den lokala bion i New York för att se actionfilmer i ett försök att fly undan verkligheten i betongdjungeln.
Han har blivit en god vän med gubben som äger biografen. Denna gubbe erbjuder Danny att se den nya Jack Slater-filmen innan den har officiellt släppts. För att skoja med Danny så ger gubben honom en biografbiljett som påstås vara magisk.
Mitt i en scen där actionpolisen Jack Slater (spelad av Arnold Scwarzenegger förstås!) håller på att köra ifrån några maffiamedlemmar, så flyger en dynamit från bioduken in i salen. Då den sprängs förlorar Danny medvetande en stund och när han vaknar så ligger han i baksätet på Jack Slaters bil. Därifrån fortsätter filmen med att Danny försöker bevisa för Jack att Jack är en karaktär i en film. Han försöker bl.a med att skriva ett fult ord på en lapp och be Jack läsa det högt. Jack kan inte göra det, för filmen han är i har en PG-13 stämpel, vilket betyder inga svordomar.
Det är en ganska löjlig premiss och en del skämt är relativt barnsliga. Trots detta kan man inte låta bli att älska denna film, mestadels för att jag har själv fantiserat om det både som barn och vuxen. Vem har inte velat krypa in i bioduken till Fylke eller Pandora? Vem har inte velat hänga med såna karaktärer som Han Solo? Blir inte Hamlet bättre med såna här fantasier?

3.Karate Kid (2010 Remaken)
När jag först hörde om denna film så blev jag naturligtvis skeptisk. Den första Karate Kid-filmen är en kultfilm från 80-talet. Hur gör man en sån film i modern tid utan att det blir överdrivet och tråkigt? Utan att regissören tog in någon het superskådis att flasha sina boobs eller sätta in en stark kvinna? Eller ännu värre: tänk om de skulle göra en remake som skulle vara exakt som originalet! Den skulle handla om en pojke från Reseda som bor i Kalifornien, har problem med mobbare och måste slåss emot dem i en turnering.
Det skulle enligt min ringa åsikt ha varit ännu värre, för det skulle ha varit ett väldigt lat drag av regissören. Det skulle ha varit tråkigt att se, för man skulle känna igen samma miljöer.
Hur löser man detta problem?
1) Pojken är en amerikan som flyttar till Kina.
2) Killen som var Myagi i den gamla filmen heter nu Han. Myagi i originalet var en vis gammal man som lärde Daniel Karate. I denna version är Han en person som försöker komma över sin frus död, vilket han gör med hjälp av att träna pojken.
3) Pojken är tio år. I originalfilmen var Daniel tonåring och ett hormonberg. I remaken är han en tioåring.
Allt detta gör att Karate Kid remaken känns som en skild film. Men gör inga misstag, intrigen är fortfarande väldigt mycket detsamma. Pojken får fortfarande problem med mobbare och måste fortfarande slåss mot dem i en tävling.

2. Grave Encounters
Vad händer om vi försöker följa trenden Found Footage-filmer som blev ännu större i.o.m Paranormal Activity, fast denna gång sätter vi en samling platta karaktärer och använder större budget?
Vi får Grave Encounters!
Intrigen i Grave Encounters är ganska intressant. Ett kameragäng filmar en tv-serie där de besöker hemsökta platser och försöker få det på video. Den tv-serien heter Grave Encounters och är naturligtvis baserat på riktiga tv-serier i stil med Ghost Hunters. I denna film ska gänget besöka ett hemsökt mentalsjukhus. De har instruerat en vaktmästare att låsa in dem till nästa dag. Till först händer ingenting, men efter ett tag så blir spöken för verkliga.
Som jag skrev tidigare så är karaktärerna platta. Deras kameraman spelas av en färgad man. Det kan verka som en onödig detalj att poängtera ut, men faktumet är att han är så stereotypiskt en färgad man i USA. När en dörr smäller igen, så skriker han "YO! What da fuq was THAT?!" (han lär säga det flera gånger...). Han är den enda i kameragänget som hotar att slå någon och har den kortaste stubinen. När han filmar ett kök så försöker han skoja och säger högt "Cook ma meal, BITCH...." Jag tror inte han har ett namn, men det kunde lika gärna vara "Mr Black".
Programledaren är en stereotypisk skeptiker, som egentligen inte tror på spöken men han påstår att han gör det. Han tror bara på sig själv och spelar framför kameran.
Effekterna är ganska roliga, för de ser så dåliga ut. Regissören hade antagligen tänkt
1) Höga ljud är skrämmande
2) Bleka människor som har svart gegga som rinner ur munnen är skrämmande
3) Jump Scares betyder automatiskt att något är skrämmande.

Trots att filmen känns billig, så är det ändå roligt billig just för att den är så överdriven. Jag gillar premissen och vad de har gjort med det. Det var inte som Paranormal Activity där människor står vid en säng, där ett passiv-aggressivt spöke flyttar på saker och där en typ filmer precis allt han gör.
Här är lite skrämmande saker från Grave Encounters.

1. Pumpkinhead
Jag är inte förvånad om ni inte har sett denhär filmen. Jag fick höra om den via Spoony när han recenserade dethär spelet.
Intrigen går ut på att ett gäng ungdomar kör till en stuga i mitten av ingenstans i USA, där det endast bor några hillbillies. Ungdomarna kör runt på sina motor cross nära en gård och råkar köra över en liten unge som dör med detsamma. Ungdomarna är livrädda för att åka i fängelse, så de håller tyst om det.
Pappan till barnet (spelad av Lance Henriksen) blir förtvivlad och bestämmer sig för att hämnas på ungdomarna. Med hjälp av en blind häxtant så framkallar han demonen Pumpkinhead. Det är hela intrigen.
Lance Henriksen gör ett bra jobb som att spela en förtvivlad pappa och filmen bygger först upp relationen mellan far och son oerhört bra. Vi känner faktiskt med Lance Henriksen då hans son är död.
Däremot så är monstret Pumpkinhead komiskt. Det ser ut som monstret i slutet av Alien 4, det är monstret ni ser i bilden ovan! När jag först såg filmen var jag beredd på att en demon från Helvetet skulle vara mera skrämmande och mindre uppseendeväckande. Spoilers: Pumpkinhead dör av att en person skjuter pappan som har frammanat honom. Logiskt?
Pumpkinhead är en dålig slasher-film, men den får poäng för relationen mellan far och son. Den är dålig, men den är välgjort dålig. Jag skulle inte säga att Pumpkinhead är en film som härdade skräckfans skulle gilla. Man måste vara på rätt humör då man ser den.

söndag 8 juni 2014

The War that Time forgot

DC Showcase presents är en samlingsvolym med gamla serier som utgavs av DC comics. Det finns samlingsvolymer med gamla DC-superhjälteserier som Batman, Justice League of America-serier och The Flash.
Sedan finns det också sådana serier som Secrets from the Sinister House, Tales of the Unexpected och Tales from the Crypt.
Mellan 1952 och 1977 publicerade DC Comics en serietidning som hette Star Spangled War Stories. Den innehöll fiktiva berättelser om Korea-kriget eller Andra Världskriget, om påhittade slag och jättetuffa amerikanska krigshjältar. De flesta av dessa serier var bara kortlivade och hade ingen längre kontext. Men det fanns också en del berättelser om skilda soldater som senare blev utgivna som skilda serieböcker.

Bland dessa serier fanns The War that Time Forgot. Det var en långlivad serie som handlade om soldater under första världskriget som av en och annan orsak landade på en ö i Stilla Havet. Där det finns dinosaurier i alla former. Den lär ska ha varit inspirerad av Edgar Rice Burroughs böcker. Det finns ingen röd tråd i de flesta av dessa berättelser utan alla berättelser handlar om skilda soldater som är på ön av olika orsaker. De flesta karaktärer återvände inte till flera berättelser i The War that Time Forgot, men undantag fanns, som sjömännen PT och Prof, roboten G.I Robot, Haunted Tank (vilket är exakt vad namnet antyder) och flera medlemmar av den första Suicide Squad. Vissa av karaktärerna hade redan figurerat i Star Spangled War Stories före de dök upp i The War that Time Forgot.
Vad som följer efter det är bara roligt snabb-tempo action där soldater för krig mot dinosaurier!

Seriepanelerna är ritade i svartvitt bläck, så serien har inga färger. Det har att göra med formatet på den tiden, då serier fick mindre färger. En del människor ogillar den tecknestilen, men jag gillar det simplistiska med den stilen.

Jag skulle egentligen inte behöva fortsätta recensionen, utan jag kan låta bilden ovan tala för sig själv. Ni får exakt vad som står på paketet: Dinosaurier och soldater!
Jag köpte serien då jag fick syn på omslaget. Det såg så roligt ut att det var svårt att bara tacka nej till det. Det är exakt vad som syns på omslaget! Om du vill läsa någon serie som bara är en liten kort, smått korkad story så rekommenderar jag denna varmt.

torsdag 5 juni 2014

Spelare är dumma!

Oftast vill man planera in ett mysterium i sina kapitel.
"Vem mördade herr Jansson?"
"Enligt kartan så ligger Enögde Willys skatt begravd någonstans längs vår kust! Men var?"
"Varför återvänder varulvarna till denhär byn för att äta invånarna?"

Alla dessa är intressanta mysterier att ha med i sina kapitel. Som spelledare lönar det sig då att man lägger ut ledtrådar för spelarna att följa. Men dessa ledtrådar får inte vara för enkla att följa för då är det ju ingen utmaning. Lite dold måste ledtrådarna vara, för att spelarna ska få jobba lite. Spelarna måste kanske prata med någon för att finna ledtråden eller leta på en specifik plats.
Men tänk om ledtråden fortfarande är för lätt att hitta? Spelarna kanske listar ut allt med detsamma? Spelledaren i detta fall blir osäker på sig själv och bestämmer sig för att begrava ledtråden djupare:
Spelarna hittar ledtråden då de har märkt ut alla tidigare potentiella platser (där ledtråden inte fanns) på en karta. Då märker de att det formar en pil som pekar på ett annat hus, där den riktiga ledtråden gömmer sig!
Spelarna vet vem mördaren är om de märker att Herr Jansson dog samma dag som Herr Svensson flyttade in i stan!
Ledtrådarna är ju självklara för spelledaren!
Och här ligger vårt problem...

Ledtrådarna är alltid självklara endast för spelledaren. Han har ingen aning om hur spelarna tänker, vilka detaljer de kommer att fokusera på eller vilka slutsatser de kommer att dra. Att påstå något annat är som att påstå att spelledaren kan läsa tankar.
Spelarna kanske inte alls lägger märke till när Herr Svensson flyttade in? De kanske ger upp att försöka lista ut var ledtråden gömmer sig efter sitt femte misslyckade försök att hitta ledtråden? Spelledaren blir då i en svår sits, för spelarna verkar ju inte märka var ledtråden ligger?
Det liknar väldigt mycket detta problem, som jag pratade om tidigare. Men skillnaden är att dilemmat här är inte vad spelledaren ska göra då spelarna inte hittar en ledtråd, utan vad spelledaren ska göra för att inte ledtråden ska bli så omöjlig att hitta. För en del spelare gör just det misstaget.

På det sättet är spelledaren sin egen värsta domare, för han har alltid insikt vad som händer. Han vet alltid vem som är skurken, vilka ledtrådar som ligger var. Om han spelade i sitt eget spel så skulle han garanterat få reda på var ledtrådarna ligger, för det är hans session.
Och när sessionen är över förstår inte spelledaren varför inte spelarna hittade ledtråd nr 4, då allting låg ute i det öppna? (ur spelledarens perspektiv)
Det finns ett inofficiellt ordspråk som förtjänas att ramas in. Det är dessvärre inte mitt eget ordspråk, men här kommer det:

Spelare är dumma.

Ur spelledarens synvinkel så är spelarna dumma och det måste han komma ihåg. Han kan gömma sina ledtrådar ute i det öppna och spelarna kommer högst antagligen inte direkt att hitta den. De kommer  garanterat att börja med att kolla precis vart som helst, men inte där du vill att de ska titta. Har spelledaren dessutom gömt ledtråden under flera lager gåtor och problem så blir den omöjlig att hitta. Spelledaren kan lika gärna hoppas att spelarna hittar ledtråden genom att de ser ett löv falla i rätt riktning.
Jag har aldrig varit med om att spelledare skulle gömma sina ledtrådar för tydligt. Jag har också lett sessioner där jag har tänkt "Nej, dethär är alldeles för tydligt, de kommer att lösa allt på fem minuter!" bara för att bli motbevisad. Spelarna har haft mycket att göra och i de flesta fall har de förr eller senare funnit ledtråden som jag tyckte skulle vara för enkel att hitta.
Spelarna kan då känna sig nöjda för att de har lyckats lösa ett krångligt problem, de kommer att gilla din session för att du gav dem ett lagom svårt problem och du kan känna dig nöjd för ni alla hade roligt.
På det sättet vinner alla!

söndag 1 juni 2014

How to build your own Time Machine

Som vilken annan science fiction-fan som helst så är jag intresserad av tanken på att kunna resa i tiden. Inte bara som ett bra plot device i en berättelse utan också frågan ifall det på riktigt skulle vara möjligt är onekligen intressant. Dock är jag inte så blåögd att jag tror att det skulle gå ens om jag blir tusen år gammal. Men ändå, tänk om...?
Det finns en massa teorier och funderingar inom fysiken som handlar om tid och hur vi skulle kunna resa i tiden. Dessa teorier är presenterade av flera vetenskapsmän, Albert Einstein, Stephen Hawking och Gunther Nimtz för att nämna några. Det finns också flera Science Fiction författare som leker med tanken om att resa i tiden. Förutom Dr Who så finns Back to the Future, Quantum Leap och förstås H.G Wells odödliga klassiker The Time Machine.
I många av ovanstående verk appliceras vetenskapen bakom tidsresande. I The Time Machine har Wells använt sig av teorin om den fjärde dimensionen. I ett nötskal betyder det att det finns tre dimensioner som vi är medvetna om att vi rör oss i. Uppåt/nedåt, framåt/bakåt, sida/sida. Men vi är inte heller medvetna om att vi rör oss i tiden automatiskt. För varje sekund som går så reser vi framåt i tiden. Tänk om man byggde en maskin som kunde förflytta oss inom den fjärde dimensionen, dvs tid? Detta är tanken bakom The Time Machine.

Brian Clegg är en brittisk författare. Han har skrivit en rad böcker om populärvetenskap, Before the Big Bang, Global Warming Survival Kit och Exploring the Universe är några exempel. Han har skrivit en bok som heter How to build your own Time Machine. 

Jag hittade boken i Akademiska Bokhandeln i Helsingfors en sommar. Jag kände inte för att läsa skönlitteratur, utan ville läsa om något vetenskapligt-ish. Jag säger "ish" för denna bok är skriven för lekmän. Skulle jag ge den till mina vänner som studerar fysik skulle de antagligen skratta och/eller konstatera att "riktigt såhär enkelt är det inte".
I den boken berättar han om tidsresande. Han har intervjuat flera forskare inom fysik och kemi och bett dem förklara för honom om Gunther Nimtz signal som han lyckades skicka några sekunder in i framtiden. Eller vad som skulle hända om vi fick upp ett rymdskepp i ljusets hastighet. Han berättar också till stor del om kända vetenskapsmäns bakgrundshistoria, vad de tänkte med sina teorier. Brian försöker också i stora drag förklara tanken bakom relativitetsteorin och andra teorier. Han använder exempel från TV-serier, böcker och filmer för att beylsa en del poäng. Varför skulle t.ex inte H.G Wells tidsmaskin fungera? Vad behöver vi för att den skulle fungera, hur bryter vi den fjärde dimensionen?

Han pratar också om tidsparadoxer. En paradox som jag tyckte var intressant går som följande: Jag gillar Michael Jacksons låt Billie Jean. Tänk om jag printar ut noterna till alla instrument och åker tillbaka i tiden till början av 80-talet för att ge den till en ung Michael Jackson. Jag sätter allt i hans brevlåda och går därifrån. Här kan flera saker hända: Antingen ser han noterna och tycker om det, men har för mycket självrespekt för att använda en låt någon postade till honom. Eller så gillar han inte låten. Han kanske kände för något helt annat på den tiden. Då kommer inte Billie Jean att existera.
Men låt oss anta att han gillar låten och bestämmer sig för att banda in den på sitt album Thriller. Detta i sig blir en paradox, för varifrån kom låten ursprungligen? Det var inte Michael som skrev den, för han fick ju noterna av mig. Men det var inte jag som skrev den, för jag hörde den av honom ursprungligen. Jag är fast i en loop, för jag måste hela tiden resa tillbaka i tiden för att ge pappren till honom.
En annan paradox går som följer: Nästa vecka hittar jag en diamant som är värd 50 000 €. Jag bestämmer mig för att vänta en stund och sedan resa tillbak till idag och ge diamanten till mig själv (och som bonus får jag träffa mitt framtida jag). Mitt nuvarande jag låter det gå en vecka, sedan hittar jag diamanten som vanligt och voilá, jag har två diamanter! Kanske jag bestämmer mig då för att vänta en vecka, åka tillbaka och ge två diamanter till mitt förflutna jag! Som sedan väntar i en vecka för att få tag i en diamant på ett vanligt sätt och upprepar processen och har nu tre diamanter osv.
Problemet med denna paradox är följande: Om jag en dag när jag har en massa diamanter bestämmer mig för att lösa in alla diamanter till pengar så stannar hela cirkeln för diamanten existerar för mig bara som pengar. Jag åker inte tillbaka i tiden och ger mig själv 52 diamanter. Alltså har jag fortfarande bara en diamant.

Detta och mycket mycket mera diskuterar Brian i sin bok. Den är sprängfylld med information och fakta och väldigt lite utfyllnad. Det är en bra bok, men inget att skumläsa. Jag måste läsa om den, för jag har redan hunnit glömma bort en hel del information.
Jag rekommenderar boken varmt! Den är informativ och väldigt intressant även om språket och en del termer kan vara väldigt vetenskapligt.