fredag 25 september 2015

The Return to Innsmouth


Mina rollspelskapitel har sina roliga stunder. Jag säger det inte för att skryta eller något liknande, det brukar bara bli så. Jag är inte den sortens spelledare som måste ha misär och elände. Jag är av den filosofin att mörkare betyder inte bättre.
Förstås, inga spelare betyder inget spel. Så en del idéer till händelser i mina spel kommer från spelarnas initativ och idéer.

Så är fallet i "The Return to Innsmouth", en filmatisering av något som hände då jag ledde ett kapitel Pulp of Cthulhu. Det spelet kan bäst beskrivas som "Indiana Jones möter Lovecraft". Väldigt icke-ortodoxt bland Lovecraft-fans, men so what!

I spelet blev spelarna jagade av invånarna i Innsmouth och hotade till livet. En ilsken mobb stadsbor jagade dem med gevär och yxor och whatnot. Spelarna måste fly från staden, vilket de gjorde....
Och hämtade ett flygplan som en av spelarna hade, flög tillbaka över Innsmouth och sköt ner invånarna från ovan.

En kort tid efter det började jag och min kollega Martin skoja om att det i Innsmouth skulle ha pågått den årliga äppel-festivalen och att en massa lyckliga Innsmouth-bor skulle ha varit på det. Och de skulle förstås ha blivit livrädda då det mitt på ljusa dagen flyger in ett plan och massakrerar invånarna från skyarna!
Jag tycker idén låter så extremt roligt. Som ett Lovecraft-fan så kan jag säga att det finns inget roligt med Innsmouth. I Shadow over Innsmouth beskrivs stället som förfallet och att invånarna ser ut som monster. Sedermera är det också roligt att "hjälten" skriker "DIE YOU FISH-FACED BASTARDS!!" samtidigt som hans plan skjuter ner en massa oskyldiga Innsmouth-bor.

Arbetsprocessen gick till så att jag bandade in alla röster, förutom piloten. Den äran fick Martin göra eftersom det var hans karaktär som ägde planet de anföll Innsmouth med. Sedan har Martin tecknat och animerat allting.

Jag tycker att projektet blev väldigt lyckat. :D Enjoy!

torsdag 24 september 2015

Call of Cthulhu

Till H.P Lovecrafts kändaste verk hör verket Call of Cthulhu. Trots detta har det bara gjorts en ordentlig filmatisering av berättelsen och den gjordes inte av en Hollywood-studio. Den gjordes istället av ett gäng larpare. Howard Philips Lovecraft Historical Society (HPLHS) är en amerikansk förening som grundades 1984 med syfte att ordna Cthulhu Lives! och andra larp baserade på Cthuhlu-mytosen.
De har också gjort audiodraman under titeln "Dark Adventure Radio Theatre". Jag har lyssnat på några av dessa när jag har jobbat.
Samtidigt har de också gjort två filmer baserade på Lovecraft verk. Den ene är The Whisperer in Darkness och den andre är Call of Cthulhu.
Den kom ut 2005 och är en svartvit stumfilm. HPLHS ansåg att filmen borde göras i 1920-talsstil med tanke på att berättelsen publicerades 1928.

Handling
En person besöker en patient på ett mentalsjukhus. Patienten har i sin ägo en del papper och ber att personen ska bränna det. Vi följer sedan med patienten som berättar om vad som gjorde att han blev så galen....
Tidigare var han närvarande vid sin farfars dödsbädd. Och han fick senare i uppgift att leta igenom hans dödsbo. Där hittade han några manuskript som alla följer samma tema: folk har haft drömmar om den hemske Cthulhu kring samma datum, det finns mystiska Cthulhu-sekter som tillber honom och det finns en berätellse om sjömän som har stött på honom.

Om filmen
Filmen, precis som berättelsen, är klumpigt uppbyggt. Den skulle bäst kunna beskrivas som en antologifilm som har flera berättelser.
Små ändringar har gjorts till narrativet. T.ex så är patienten inte närvarande vid sin farfars dödsbädd. Det står inte heller något om att han skulle ha hamnat på ett mentalsjukhus. Men detta märker man bara om man är extremt petig.

Jag älskar det faktumet att filmen är i svartvit. Det jag gillar i allmänhet med många svartvita filmer är att de sätter stort fokus på skådespelarnas ansiktsuttryck och gester. Vi ser aldrig en person vara "lite galen" i en svartvit film, utan i de flesta fall är de balls-to-the-wall helgalen.
I kommentarspåret på filmen berättar filmmakarna att det fanns flera fördelar med att filma allt i svartvitt. De behövde inte oroa sig för färger så mycket, vilket betyder i slutändan att de inte behöver vara så oroliga för material de använde på setet.

Betyg
Jag skulle våga påstå att detta är den bästa Lovecraft-filmen som finns! Den nästbästa skulle antagligen vara Whisperer in Darkness men det är en väldigt jämn kamp.
Se den! Om du är ett Lovecraft-fan så måste du se den. Är du ett skräckfan måste du också se den! Ska du bara se en svartvit stumfilm, så ska du också se den!

Här är trailern! Enjoy! Fast jag vet inte varifrån detdär klickandet kommer.....


söndag 20 september 2015

Kvinnan i svart av Susan Hill

En bok jag äger som jag inte har läst ännu
 Ibland kan man fynda på loppisar. 
När jag först läste baksidan och insidan av denna bok så åkte mitt ena ögonbryn i taket. Om en bok lovprisas så mycket så är det något som är fel. ("Så otäckt att hjärtat stannar upp" - Daily Express,
"En klassisk viktoriansk skräckis. De kalla kårarna kilar pålitligt längs ryggen." - Helsingborgs Dagblad,
"Kvinnan i svart är den mest briljant effektiva skräckroman du någonsin kommer att stöta på"- The Daily Telegraph) Ingen bok förutom Bibeln kan vara så bra!

Påståendet att det är en viktoriansk gotisk skräckroman fick mig också att fundera lite. Jag har läst en del Edgar Allan Poe, Lovecraft, lite Lord Dunsany, Bram Stoker, Mary Shelley m.m....Så jag hoppades inte att jag skulle bli besviken och få en halvfärdig skräckroman skriven i gammal stil.  Förbannelsen t.ex var en sådan bok.

Handling
Vi befinner oss på 1800-talet i det dimmiga London. Den unge advokaten Arthur Kipps får i uppdrag att reda ut dödsboet efter en Alice Drabow. Hon har levt helt isolerad i en liten småstad i Englands inre. Kipps kommer till hennes begravning och märker att ortsborna inte vill prata om henne. Det visar sig senare att huset Eel Marsh House är hemsökt!

Om boken
Jag skulle säga att denna bok lämpar sig för stormiga höstkvällar. Den är inte så hemsk, men den är myskuslig. Precis som gammal skräcklitteratur ska vara. Jag har läst upp lite om Susan Hill och vet om att hon var inspirerad av gamla brittiska skräckförfattare som Montague Rhode James och Daphne du Maurier då hon skrev Lady in Black. Det verkar logiskt för Lady in Black känns som ett kärleksbrev till gamla skräckförfattare.

Ett ord som jag skulle använda till att beskriva den är "Lagom". Den är lagom skrämmande, den är lagom lång, lagom kort, den har lagom med beskrivningar.
Den är bara 140 sidor och då bokformatet är rätt litet så kändes det mindre.

Betyg
Kvinnan i Svart får 7 av 10. Den är en myskuslig liten spökhistoria som jag kan rekommendera för stormiga höstkvällar.

måndag 14 september 2015

Böcker jag inte läste ut till läsutmaningen....

Jag har nu hållit på med en läsutmaning sedan Januari. Jag tänkte hålla på ända till december och sen kanske lite till, tills listan är klar.
Jag har läst en massa bra böcker i år. Det har varit oerhört berikande.
Men samtidigt har jag läst en del skräpiga böcker.
Och så finns det böcker som jag började på men som jag inte läste klart.

Jag tänker nu berätta om tre böcker jag kommer på på rak arm som jag inte läste klart och varför inte.


1. Trollkarlen från övärlden - Ursula K. LeGuin.
Kategori: En kvinnlig författare

Jag hade varit nyfiken på Övärlden-serien och Ursula K. LeGuin en tid. Så jag tänkte att detta skulle vara ett bra tillfälle att läsa den första boken om Övärlden.
Jag lade ner den efter att ha läst lite mera än femtio sidor. Varför? Den var alldeles för generisk för min smak. Pojkspoling växer upp i By, har konstiga förmågor, by bränns ner, pojke flyr, hittar en mentor..... Allt det hände på de första femtio sidorna.
Man kan säga till hennes försvar att den skrevs på 60-talet, dvs före David Eddings och Robert Jordan. Men skadan har redan skett så... Sorry, men den första berättelsen från Övärlden var inte ett dugg intressant.


2. Charles M. Schulz Conversations
Kategori: En icke-fiktiv bok

Denna bok skulle ha varit en massa intervjuer med Charles M. Schulz, mannen bakom Snobben-serierna. Eftersom jag inte visste ett smack om snubben men har läst lite av seriestripparna och sett på TV-serien då jag var liten så tänkte jag att det skulle vara intressant.
Och det var det. Men efter 100 sidor av en 300-sidors bok så upprepades många svar. Jag har läst säkert fyra gånger svaret på frågan "Hur kom du på karaktären Snobben/ charlie brown osv." Samma svar men med olika varianter.


3. Battlefield Earth av L. Ron Hubbard
Kategori: En bok jag äger som jag inte har läst ännu

Jag har inte gett upp hoppet om denna bok! Jag har den i min bokhylla! Jag har betalat för den så då ska skiten NER!
Jag kan säga att gubben Hubbard passar bäst att läsa hans pulp-berättelser som ligger på 100-något sidor. Han är en sprinter, han skriver snabbt och actionspäckat! Vilket är bra för korta berättelser. Försök då dra ut det över 1000 sidor? Ingen orkar med det!
Jag är på sidan 400-något och en del händelser tänker jag att kunde helt ha lämnats bort eller kortats av. Dessutom vet jag redan hur hela boken slutar, på basen av en enkel mening, ett enkelt bullshit-science fakta...........

söndag 13 september 2015

Enders Game av Orson Scott Card


En bok jag tidigare har läst.
Eller ja, läst och läst... Jag lyssnade på Enders Game som ljudbok när jag jobbade på Silja Line. Det var en intressant science fiction story för barn i alla åldrar.

Handling
Vår huvudperson heter Andrew Wiggin. Fast han kallar sig själv för Ender. Han växer upp i en framtid där mänskligheten håller på att återhämta sig efter ett gigantiskt krig med utomjordingar som på engelska kallas för "Buggers".
Ända sen Ender låg i mammas mage så har staten hållit honom under uppsikt. Han är, precis som sin bror och syster, väldigt intelligent. Och när han är sex år får han ett erbjudande som väldigt få människor får: Han blir antagen till Stridsskolan för att lära sig leda arméer i strid mot utomjordingarna. Han ska tränas tillsammans med en massa andra barn som också är genier.
Detta är ett projekt som Staten har hållit på med en längre tid: De letar efter en blivande kommendör som kan leda mänskligheten i strid mot utomjordingarna. För de är på väg tillbaka! Och denna gång ska mänskligheten vara förberedd!
Men vem ska leda? Den som har mest lysande utsikter förstås! Och visst, det kan vara Ender. Men Stridsskolan har flera hundra elever.

Om boken
Orson berättade att en inspirationskälla till boken kom från en berättelse han hade läst om piloter från första världskriget. Orsaken till att många av dem dog var för att de inte tänkte på att kolla upp och ner. De kollade framåt, bakåt och åt sidorna. Men eftersom de var så vana vid att stå på marken så brydde de sig inte om att kolla upp eller ner. Så därför dog många för att fienden kom flygande rakt nerifrån eller kom flygande från solen.Orson tänkte att i rymden skulle detta vara ett större problem eftersom i rymden existerar inget uppåt eller neråt. Allt är upp eller ner. Så det enda sättet att få soldater och kommendörer att lära sig slåss i rymden är att få dem då de är så unga att vårt vanliga gravitationstänkande går att träna bort.
Så mycket av berättelsen blev annorlunda när Orson kom på att alla i Battle School är barn.
Men i detta skede skrev Orson Enders Game som en novell som blev publicerad i en tidning. Så småningom började han skriva böcker och i ett givet skede av sin karriär ville Orson skriva en bok som skulle heta Speaker for the Dead, vilket skulle handla om Ender som en vuxen man. Men istället för att bli hyllad som en hjälte så är han känd som ett monster som utrotade en utomjordisk ras. Vilket betydde att Orson måste först skriva Enders Game som en bok där han i större detalj går in på karaktären Ender, hans bakgrund och allt annat.

Den är en rätt trevlig bok om en ung pojke som växer upp och mognar. Man skulle först kunna tro att Enders Game är en ungdomsbok. Men jag vill påstå att det rör sig om väldigt stora ungdomar i sådana fall.
Ender är en genialisk sexåring, det märks. Men karaktären är svår att tro på eftersom han tänker och resonerar alldeles för avancerat för att vara en intelligent sexåring. Då jag har läst om hyperintelligenta människor så visst, när de var små barn var de intelligenta, som i att de förstod komplexa sammanhang och kunde läsa avancerad litteratur. Men det betydde inte att de inte skulle gilla sådant som andra barn gillar, som att leka. Jag ser ingenstans i boken att Ender skulle föreslå att barnen leker kurragömma t.ex. Eller att han kallar någon för "pruttskalle" eller något annat.

Betyg
Enders Game får 6 av 10. Läs den för all del, men förvänta dig inte för mycket. Om du inte alls läser science fiction annars så kan jag rekommendera denna bok. Språket är enkelt och världen är enkelt uppbyggt. 

måndag 7 september 2015

Something wicked this way comes av Ray Bradbury


Förklistrat också! När jag skulle läsa "en bok av en författare jag älskar" så får jag inte tag i Something Wicked This Way Comes av Ray Bradbury. Så jag läste Stephen Kings bok Väckelse istället, recenserade den och skrev ett blogginlägg om den.
Och först nu har jag hittat boken av Ray Bradbury som jag ville ha!
Nåväl, jag tänker ändå recensera den för vet ni vad, jag älskar Ray Bradbury! Han är en av mina favoritförfattare! Och nu har jag läst Something Wicked This Way Comes och tänker recensera den!
Tyvärr kan jag inte sätta den på läsutmaningen....
Men so what? Jag har velat läsa den länge så nu gör jag det!

Handling
Till en namnlös stad i USA kommer en tivoli. Två trettonåriga pojkar, Jim Nightshade och William "Will" Halloway går på den. Men de märker att något inte står rätt till.... Tälten uppstår av sig själva... Människor försvinner från staden.... Mystiska krafter verkar i staden och allt kan spåras till tivolin som nyss har anlänt.
Så börjar en kamp om gott mot ont! Jim och William beslutar sig för att utforska och lösa detta mysterium!

Om boken
Titeln kommer från en rad ur MacBeth: "By the pricking of my thumbs / Something wicked this way comes." Neil Gaiman och Stephen King har båda prisat boken. Stephen berättar att Ray Bradburys stil är "wonderful and green and seen through a lense smeared with the grease of Nostalgia". Det märks att Ray gick tillbaka till sin barndom då han skrev detta. Inget fel med det.
 
Jag har läst om hur boken kom till. Den ena inspirationskällan kom från då Ray var liten och det kom en karneval till hans stad. Där träffade han en magiker som kallade sig Mr Electrico. Han kommenderade unge Ray att "leva för evigt!" Sedan påstod han också att Ray skulle vara en reinkarnation av en vän Electrico förlorade i första världskriget.

Den andra inspirationskällan kom från då Ray och hans fru hade sett en film regisserad av Gene Kelly. Och Ray önskade att han skulle få göra en fantastisk film tillsammans med Gene. Så han dammade av en gammal novell han hade skrivit, The Black Ferris och omarbetade den till ett manus. Gene blev jätteimponerad av manuset. Han ville göra en film av den. Tyvärr blev det inte av.... Så istället skrev Ray om manuset och det blev Something Wicked This Way Comes.

Ett litet problem med boken är att Ray är en poet i hjärtat. Det betyder att ibland blir jag förvirrad av om han är bokstavlig eller bildlig. En stridsscen fick jag läsa flera gånger förrän jag fick helt på klart vad Ray menade att hände.

Betyg
Jag måste antagligen läsa om den någon gång. Men jag skulle påstå att Ray gör sig bättre som novellförfattare. Läs gärna boken!
7 av 10!

söndag 6 september 2015

Lady Susan av Jane Austen

En författare som har samma initialer som jag.
I detta fall avskyr jag mitt namn. Hade mitt förnamn börjat på I hade jag kunnat läsa Isaac Asimov. Hade jag haft ett extra L i mitt efternamn så kunde jag ha läst ännu en bok av Jon Ajvide Lindqvist. Men näpp, mitt fulla namn består av J och A.
Så det blev Jane Austen eller Joe Abercrombie. Och ärligt talat verkade inte Joe så spännande. Boken jag hittade av Jane Austen var väldigt kort, bara 174 sidor! Och en ganska liten bok.
Jag läste allting på en dag. Jag skyller det på den enkla översättningen.

Handling
Boken består av en brevväxling mellan en del familjemedlemmar, varav en son har blivit hänförd av en kvinna som heter Susan Vernon (LADY Susan Vernon). Lady Susan är vacker, charmig och rolig och män flockas runt henne. Familjen är orolig för Susan är ökänd för att leka med mäns känslor och för att hon använder sin charm för att ta sig fram i livet. Även om det innebär att hon flörtar med gifta män och ungkarlar! Och varenda man hon gifter sig med är rikare än den förra.
Och nu sänker hon klorna i deras son! Hur ska detta sluta?


Om boken
Den var lätt att läsa. Det största problemet jag har med den är att det är så förbannat I-landsproblem. Läs Charles Dickens som handlar om arbetarungar som svälter och läs sedan Jane Austen som handlar om rika överklassnobbar som har relationsproblem. Inga problem med ekonomin eller något annat, nej! Eller varför inte oroa sig för att det ska bli en revolution i England, precis som i Frankrike?
Den publicerades 1871 trots att den skrevs klar antagligen kring 1794.

Betyg
Det roliga är att den var inte så dålig som jag trodde att den skulle vara. Språkmässigt felas inte något. Jag tyckte att det största problemet var vetskapen om att det värsta som kan hända är att Lady Susan gifter sig med pojken och blir rik och sen lämnar honom (eller skaffar en boy-toy eller något)
Betyg ja.... jag antar att den får 4 eller något.....