söndag 30 juli 2017

Godzilla vs King Ghidorah

Okej, denna film var awesome!
Jag ska inte påstå att jag är en expert på Godzilla-filmer, men jag kan påstå följande utan att ljuga: Godzilla-filmernas svagaste länk är tiden då Godzilla inte har dykt upp. Då människorna yrar runt och funderar vad som händer och vad de ska göra. Come ON, jag vill ju se Godzilla förstöra städer och alternativt slåss mot andra monster! 
Dagens film har inte det problemet!

Handling
En dag får den japanska regeringen besök av en grupp människor från 2200-talet. De kommer med en varning: att Godzilla kommer att förstöra hela Japan. Men de har en plan att förhindra det: De ska nakkitera några typer och åka tillbaka i tiden då Godzilla skulle skapas, dvs 1944. (se nedan för lite mera yrande om det.) Det visar sig nämligen att Godzilla var ursprungligen en dinosaurie som hade dött och dess lik fanns på en ö då en vätebomb exploderade. Strålningen fick dinosaurien att mutera och bli slutligen Godzilla.

Lång historia kort: Människorna lyckas med det. Det åker tillbaka i tiden och teleporterar bort liket till en annan plats. Så Godzilla skapas inte.
MEN....
Med sig i lasten har framtidsmänniskorna tre små söta husdjur, Dorater. Och innan alla åker tillbaka till vår tid så lämnar framtidsmänniskorna dessa söta dorater kvar på ön. Varför gör de det...?

I vår tid finns alltså inte Godzilla... Men istället kommer ett mycket hemskare monster fram: King Ghidorah! Och han håller på att förstöra hela Japan! Inget kan rädda människorna! Förutom en sak... Godzilla! Men han finns ju inte....

Om filmen
Filmen kom ut 1991. Den fick en del negativ kritik för att scenerna som utspelar sig under andra världskriget ansågs vara osmakliga. Man kan debattera huruvida det var sant eller falskt. 
Ursprungligen hade King Ghidorah en annan slags förtida historia. Han skulle ha varit en gigantisk utomjording som hade förstört civlisationer på Venus innan han flög hit till jorden. Medan i denna version är han tre små söta varelser som blev utsatta för radioaktiv strålning och smältes ihop till en gigantisk varelse. 

Godzillas backstory skrivs också om ganska rejält i denna film. I den allra första Godzilla-filmen så beskrivs det snarare att Godzilla bara är ett urgammalt monster som tillbads av en del fiskare. I denna version är han ett resultat av vätebomben. Jag avskyr inte denna del, den går väl an antar jag. 

Filmen har också mycket fokus på science fiction-element. Som ni läste så finns det en del om tidsresande. Men samtidigt finns det också en del om ufon, teleportering, rymdresor, robotar, mechan... Därför får filmen högre betyg från mig än annars: Då filmen inte fokuserar på Godzilla vs King Ghidorah, så fokuserar det på tidsresenärernas planer och människornas försök att rädda världen. Och det är aldrig tråkigt!

Det finns en rolig situation i filmen, tycker jag. När tidsresenärerna anländer till ön där dinosaurien finns så ser ett amerikanskt flottfartyg det. En sjöman spekulerar om det var ett UFO . Majoren svarar: "Du kan berätta det för din son, löjtnant Spielberg!". Det är en referens till Steven Spielberg.
En annan detalj som jag gillar med Godzilla-serien i överlag är att de utspelar sig inom samma universum. I denna Godzilla, och i de andra godzilla-filmerna jag har recenserat, så framkommer det att den Japanska regeringen känner till Godzilla, de vet att han finns och de har försökt planera för hans attacker. (Fast av någon konstig orsak lär de sig aldrig att det inte går att skjuta på honom med pansarvagn...)
Det betyder att filmen inte har något mysterium att bygga upp. Så vi slösar inte en massa tid på att karaktärer springer omkring "EHMEGERD!!! VAD HÄNDE JUST, VAD ANFÖLL TOKYO!? VAD ÄR DET FÖR MONSTER!!!???" 

Betyg
Jag rekommenderar denna film! T.o.m om du inte heller har sett några tidigare Godzilla-filmer så tycker jag att man måste se den här! Den är en rolig science fiction-film! 

fredag 21 juli 2017

Nattbilder

Jag brukar vandra ibland på nätterna i min hemby. Det ser ut att bli vackert väder inatt, så jag kommer att göra det igen.

För några veckor sen (jag tror dessutom att det var natt nr 3) så var jag ute och gick och denna gång hade jag med kameran. :) Så jag plåtade några bilder.
Jag har editerat dem alla, måste jag erkänna. Justerat lite med ljus och färger.
Så detta är lite bilder från min hemby, by night.





fredag 7 juli 2017

Hur går skrivandet?

Jodå, det går helt bra. Idag har jag suttit i två timmar och arbetat med mitt manuskript till S/S Mayflower. Jag har inte ännu kommit på en bättre titel, men det lär väl komma någon dag. Inte för att S/S Mayflower skulle vara det sämsta alternativet, men jag skulle gärna ha en mera gripande titel.
Jag tänker på författaren Harlan Ellison. Jag håller på att läsa igenom en novellsamling av honom, och han har ganska slående titlar. 
"I have no mouth and I must scream"

"Repent, Harlequin, said the Ticktockmann"
"Run for the Stars"
Osv. Visst blir man lite nyfiken exakt vad de betyder? Och I have no Mouth and I must scream" låter bara poetiskt.

Sedermera så har jag börjat ogilla titlar som hänvisar till något i universumet. Så därför är jag svårare att flörta med om jag ser en titel som heter "Sagan om X" eller "Krönikan om Ys ätt" eller "Vägen till Z". Det känns som att författaren vill säga åt mig att detta är alltså ett fiktivt universum. För all del, men det brukar också stå på baksidan av boken.

Nåväl, hur går det då med mitt omskrivande? Jag har tidigare talat om en demon som dyker upp när man skriver. En ful jäkel som säger åt mig att allt jag skriver är skit, att jag slösar min tid, att jag borde göra något annat med min dyrbara tid, som att bläddra på facebook bland alla bilder och "lika" tillräckligt många facebookstatusar om katter eller annat så att folk ska tycka om mig.
Nå, jag inbillar mig att jag kan ignorera denna demon då jag skriver det råa materialet.

Men han kommer tillbaka då man skriver om allt. Och det värsta är att han denna gång har sina pistoler laddade. För när jag själv kommer över ett stycke som är väldigt hemskt så kan demonen peka på det stället och säga "Ser du!? My gawd, vad detdär är skit! Du borde skämmas, din fuling!", precis som en slags Gordon Ramsay-demon.
Min metod är att försöka ignorera honom.

Annars så går det ändå rätt bra. Satt två timmar som sagt och kom igenom ett par sidor och skrev till några sidor. (Jag är på sidan 36 nu ifall någon undrar) Det fanns ett stycke som jag läste och tanken slog mig att "Varför har jag inte gjort mera med detta? Screw less is more, more is more!"

Nu ska jag äta och sen ser vi om jag fortsätter eller om jag sätter punkt för idag. Hjärnan känns trött nu.


tisdag 4 juli 2017

Vad har jag gjort den senaste tiden?

Jag tänkte dra en kort uppdatering om vad jag har haft för mig de senaste veckorna. :)

Jag har, som en del människor säkert har märkt, flyttat hem-hem. Jag skriver nu detta från det s.k "familjebiblioteket". Om jag blickar över skärmen ser jag vår bakgård, med den samma gamla lekstugan jag lekte i som barn. Jag ser också ett av mina gamla favoritklätterträd som har vuxit något, precis som jag.
Ni får istället nöja er med en screenshot från "The Mystery
of a Lost Planet". Känns som om mitt huvud har varit
DÄR snarare. 

Jag har "nattvandrat" nästan dagligen sen jag kom tillbaka. Jag har helt enkelt haft tur med vädret. (åtminstone tills för några dagar sen då det började regna) Ursprungligen hade jag tänkt här lägga upp några bilder jag skulle fota, men var sedan för lat för att faktiskt ta några.

Jag har skrivit och läst en del. Just nu befinner jag mig mitt i sci-fi-verket Speaker for the Dead av Orson Scott Card. Får se om jag recenserar den, men det jag kan säga så här långt är att ett problem han har är att han har för stora händelser som han inte beskriver.
Tänk så här: Orson Scott Card var ursprungligen en manusförfattare. Så det betyder att han inte beskriver så mycket, såvida det inte är väsentligt. Än så länge är det inget fel, eller hur? Jag själv har adapterat lite samma stil i mitt eget skrivande, att jag har bara med det mest väsentliga i beskrivningar. Jag tycker att texten flyter på lättare då och läsaren drunknar inte i beskrivningar.
Men regeln som Orson Scott Card bryter mot i denna bok är "Show, don't tell".

Det finns t.ex några stycken som går ut på att han beskriver att "de for dit och pratade med den personen och fick reda på följande. Deras skepp dockade med rymdstationen och besättningen gick ombord."
Varför inte istället skriva längre och faktiskt visa oss hur diskussionen med typen går? Eller visa oss bryggan på rymdskeppet som ska docka med rymdstationen, hur de drar i alla spakar och hur kaptenen ger kommandon, eller något sånt?

Men annars gillar jag intrigen, fast det bygger på att man har läst Enders Game före. Det jag gillar med intrigen i Speaker är att det tar premissen från Enders Game (=En pojk ska rädda världen från en invaderande alien styrka) och vänder lite på det. (=några tusen år senare är han inte ihågkommen som en hjälte, utan som ett monster som utrotade en utomjordisk ras).

Mitt skrivande då? Jag har mest planerat sessioner, men ändå lagt undan lite tid för att skriva på mitt fantasyepos. (som antagligen inte blir publicerat, men whatever, jag har roligt med det!)