måndag 25 november 2013

Science Fiction: ett förhållande

"One small step for man..."

Jag gillar att läsa Science Fiction, se Science Fiction-filmer och läsa Science Fiction-serier.

Det började för några år sedan då jag hittade H.G Wells bok War of the Worlds i Akademiska Bokhandeln vid Åbo Akademi. Jag tyckte den var spännande och bestämde mig för att läsa mera H.G Wells. Nu har jag läst The Time Machine och The Invisible Man. Efter det gick jag över till Jules Verne och läste En världsomsegling under havet. Jag gillade beskrivningen av Nautilus, och de äventyr som Pierre Annorax, Ned Land och Counseil hade. Jag försökte sedan läsa Från jorden till månen, men tyvärr var inte den lika intressant.

På jobbet brukar jag lyssna på ljudböcker, och jag hade kommit över Philip K Dicks Do androids dream of Electric Sheep(Vilket var basen till filmen Blade Runner). Jag fortsatte sedan att lyssna / läsa Orson Scott Cards Enders Game, Robert A Heinleins Starship Troopers  m.m och håller nu på med en samlingsvolym, som heter The mammoth book of Golden Age SF.
Jag har inte ännu läst så mycket Isaac Asimov och Arthur C Clarke, men de finns på min lista! Det som gläder mig är att Isaac Asimov skrev under sin livstid 515 böcker. Om jag blir förälskad i Isaac Asimov så lär jag inte bli utan att läsa på några decennier.

Jag gillar också att se Science Fiction i TV, tv-serier och filmer. Jag räknar inte Star Wars till dessa filmer, för inblandningen av The Force gör Star Wars till Science Fiction/Fantasy, istället för bara Science Fiction (Eller som jag brukar kalla det: "Science Fantasy"). Och påstå inte att de nya filmerna hände, för de hände inte! De är en mardröm!
Jag kollar på Star Trek Voyager, Firefly och Doctor Who som bäst. Det sistnämnda har jag också svårt att helt acceptera som renodlad science fiction, eftersom mycket bara viftas bort istället för att ingående förklaras hur det funkar. ("Wibbly-wobbly, timey-wimey stuff"). Och med Steven Moffats insats så har saker blivit värre. Trots detta tycker jag att Doctor Who är en bra serie, med intressanta karaktärer och spännande story arcs.

Vad som fick mig intresserad av science fiction var delvis äventyren. Men det fanns också en viss optimism inför framtiden. I speciellt gammal science fiction är vetenskap något bra, det är något som kan föra mänskligheten framåt. Vi uppmuntras till att forska och utforska. Nautilus resor är spännande och kapten Nemo gör det (som ansågs då vara) omöjliga. Det är underbart om vi kan bygga rymdskepp och resa till Alpha Centauri.
Samtidigt hade också science fiction en del filosofiska aspekter, där vårt samhälle diskuterades. Som exempel kan jag nämna Aldous Huxleys Du sköna nya värld.
Jag gillar också retro-futuristisk konst.

Jag har dock problem med modern science fiction. Det känns som att idag måste science fiction vara dystopisk och angstig. Hunger Games handlar om en dystopisk framtid. Avatar handlar om en dystopisk framtid där människan har förstört vår planet. Battle Royale handlar om en dystopisk framtid. Där har inte vetenskap löst något, utan istället har det förstört hela världen. Jag måste vara rättvis och säga att det gjordes också före vår moderna tid. Slaughterhouse-Five av Kurt Vonnegut skrevs 1969. 1984 av George Orwell skrevs 1949.
Jag upplever att det är allt svårare att hitta science fiction (om det är litteratur, spel eller film) som inte är dystopisk och full av misantropi. "Mänskligheten är ond! Alla vetenskapsmän är bara intresserad av att upptäcka vapen som kan döda miljontals människor för skojs skull!".Jag gillar science fiction som spelar på det som kallas "Sense of Wonder". Som visar oss att universumet är oändligt, full av möjligheter och upptäckter som kan överträffa våra vildaste drömmar bara vi gnuggar geniknölarna, ger oss ut i rymden och upptäcker det!

Pirates of the Caribbean: Dead mans chest & At worlds end

I detta inlägg kommer jag att recensera båda filmerna.
Se ingen av dem. De förstör din själ. Som en vis man uttryckte det: "När ska vi få se piraterna göra PIRAT-saker, som borda skepp, stjäla eller gräva upp skatter, plundra städer osv?"

fredag 15 november 2013

Karaoke-kväll

Gästinlägg av Maria Söderlund om några av de frekvent förekommande figurer man träffar på i en karaokebar, (särskilt ombord på ett finskt kryssningsfartyg):

1.
Den gulliga och prydligt kostymklädde äldre mannen i 70-årsåldern, som sjunger Hopeinen kuu med seriös och koncentrerad blick.

2.
Den unga party-mannen som sjunger Bryan Adams Summer of '69 med omätbara mängder stämning och fart. Han välter sannolikt omkull någon papperskorg här och där.

3.
Den 40-åriga kvinnan som åldrats föga smickrande, är grovt berusad och nära att somna. Sjunger antagligen Aikuinen nainen. Tror inte det behöver nämnas att uppträdandet inte är så estetiskt tilltalande varken för örat eller ögat.

4.
Den där irriterande personen som sjunger igenom hela låtlistan under en och samma kväll. Vartannat uppträdande är av denna person.

5.
Den 18-åriga tjejen som blygt smyger sig fram och smått osäkert ger kvällens sångmässigt bästa nummer. Hon upplevs som en slags utomjording i denhär omgivningen, och man kan bara hoppas att hon inte kommer att vara nr 3 om 20 år. Eller någonsin. Hennes blyghet får en också att ytterligare ifrågasätta nr 3:s omdöme.

6.
Det där irriterande resesällskapet. En enorm grupp på 25-35 personer tränger sig upp på scen samtidigt, och sjunger tillsammans We are family av Sister Sledge.

7.
Den obeskrivbare. Denna person är olika på varje ställe. De olika exemplaren har i själva verket inget gemensamt med varandra överhuvudtaget, förutom att de alla levererar ett... mycket unikt uppträdande, minst sagt, och hyser en excentriskhet som än en gång lämnar en förbryllad av karaoke-upplevelsen.


tisdag 12 november 2013

Slender: The Eight Pages

För några veckor sedan laddade jag ner spelet Slender: The Eight Pages. (Lagligt, eftersom det är ett freeware-spel: Länken finns här: http://slender.sv.softonic.com/ ). Jag spelade genom det och blev skrämd av det. Det var helt enkelt ett kusligt spel. Det var längesen jag spelade ett spel som lyckades få mig att känna så. Det närmaste skulle väl vara Call of Cthluhu: Dark Corners of the Earth.

Du spelar en vanlig person som går omkring i en skog mitt i natten. Du har med dig en ficklampa och en filmkamera som du ser genom, eftersom du kan zooma med den. Din uppgift är att leta efter åtta sidor som finns fastklistrade här och där. Medan du går i skogen börjar en varelse förfölja dig. Han är känd som Slender Man. Ser du rakt på honom dör du. Om du går nära honom dör du.
Och du kan inte se honom komma. Det kan vara så att du plötsligt vänder dig om och han står där! Eller så märker du hur din bild plötsligt blir suddigare.... Och du vet inte varför.... Så tittar du åt ett håll och ser skymten av någon.... Och du dör.
För varje sida du tar så ökar chansen att han kommer. Det är det som gör Slender till ett så kusligt spel enligt min åsikt. Du vet att han kommer att komma, men du vet inte när. Till skillnad från jump-scares (där allting är normalt och Slender skulle plötsligt hoppa fram från någon plats och skrika BU!) så drar Slender ut på skräcken. Det är en långsam process där du vet att det kommer att hända, men inte när. Du sitter vid tangentbordet och muttrar "Snälla var inte här....!!" och vem vet, kanske han är där, kanske han inte är där....

Som ett fan av Lovecrafts verk så gillar jag Slender. Det är typiskt Lovecraftiskt att man dör bara av att se monstret, eller blir galen av blotta vetskapen om att det finns. Och det lilla jag har läst av bloggarna skulle tyda på att en person blir galen och/eller dör av att se Slender. (om inte han tar en när man är i skogen det vill säga)

Det negativa med Slender: The Eight Pages är att det saknas en story. Ingenstans förklaras det varför domhär sidorna är viktiga, vem du är och varför du är i skogen. Jag tycker att det är synd eftersom det skulle inte vara så svårt att lägga till en story. (Din lillasyster har försvunnit i skogen, du ska leta efter henne och råkar hitta lite sidor som förklarar allt)
Samtidigt kan jag förlåta detta eftersom dethär är ett independent spel. I spelet finns också länkar till olika vlogs och bloggar som ska föreställa "verkliga" bloggar och vloggar om Slender och folk som har träffat honom. Jag har förstått att i de senare spelen (Slender: The Arrival t.ex) som inte är freeware, så finns det en story.
Grafiken kan se lite billig ut, men det är upp till spelaren själv. Jag är inte så kräsen när det kommer till grafik, men jag vet folk som skulle vara det. 

Mitt slutvitsord för detta spel är 7 av 10. Det är ett skrämmande, utmanande och stämingsfyllt spel. Det lyckades skrämma mig. Men det saknas något som liknar en story.

PS.
Här finns en playthrough! Enjoy!
Slender: The Eight Pages