fredag 29 januari 2016

NaNoWriMo: Lärdomar

Detta inlägg började jag skriva på i december månad, men kom ingenvart med det. Så jag skrev allting klart nu istället. Enjoy!
 
Jag har, om ni har varit uppmärksamma, börjat jaga efter möjligheten att skriva och publicera böcker.
Jag har en massa idéer i mitt huvud som jag inte skulle ha något emot att utforska.
Så jag deltog i Nanowrimo (National Novel Writing Month) i år, där målet är att man ska inom november månad skriva 50 000 ord på en månad. Jag klarade det.
Och längs vägen lärde jag mig några saker som jag skulle vilja dela:

1. Att stanna ett arbete för att det är tungt eller oinspirerande är en dålig idé
Det kallas för writers block i många fall, men det är inte riktigt samma sak. Vid Writers Block så har du ingen aning om vad som ska hända. Det säger bara "stopp". När det känns tungt så handlar det mera om att du inte har lust, det finns en massa andra saker som skulle vara roligare, när du tänker på att sätta dig ner och skriva så tänker du bara "skit".
Vid några gånger i Nano så kände jag bara att jag inte hade lust att skriva. Det fanns andra saker att göra. "Jag skriver då jag har lust istället." Jag upptäckte att det fanns ett botemedel på detta: Skriv ändå. Betyder det att man ska plåga sig genom skrivprocessen? Visst inte! Men jag märkte att om jag ändå satte mig ned vid laptopen och började skriva en mening, två meningar, en paragraf trots att jag inte hade lust så dröjde det inte länge förrän lusten kom till mig. Tänk på det som då ni tränar en sport ni tycker om att göra. Vissa dagar har ni inte lust att ta på er joggingskorna eller andra träningskläder. Men då ni väl har fått på den och värmt upp så kommer ni på att ni ändå ville göra det.

Jag har ett antal vänner som har jättebra idéer till berättelser som de vill skriva ner. Problemet är bara att dessa skriver endast då de är inspirerade. Lite samma som att skriva endast då lusten kommer på, men ändå inte. När jag tänker på inspiration så tänker jag på tillfället när man säger till sig själv "det här skulle kunna bli en jättebra story!". Och den känslan varar kanske de första sidorna man skriver ner, men efter det börjar det komma en massa andra tankar. Som att berättelsen inte är bra egentligen. Och kanske det inte är lika roligt att arbeta på berättelsen som det var i början. Då är det en naturlig reaktion att man stänger word-dokumentet och gör något annat.
Detta är illa. Igen, lösningen är att man ändå helt kallt skriver vidare fast man inte har lust. Man måste hålla sig till sin story som en rottweiler: Biter sig fast i den och släpper inte förrän man hör benen knaka!

2. En berättelse är egentligen om en karaktär som försöker leva ett anständigt liv, men universum fortsätter kasta skit på denne!
 En annan variant jag har hört av denna regel är att en berättelse handlar om en karaktär som vill något. Och det finns hinder i vägen. Antingen uppnår karaktären detta eller så gör denne inte det.
Jag gillar Ray Bradburys citat om vad man gör vid en Writers Block: Man skriver något annat. Själv har jag kombinerat denna filosofi med Raymond Chandlers lag, som lyder att när man tvekar ska man ha en typ att rusa in med pistol.
I praktiken innebär det att om du känner att din historia inte går någonstans så ska du leverera ett hammarslag i din karaktärs ansikte. En karaktär dör, en hemsk sanning uppdagas, något drastiskt händer.... Det kan också vara något så minimalt som "karaktär A bekänner sina känslor för karaktär B" och "Karaktär C stjäl tjugo euro ur kassan".
Bara för att det kommer att få historien att rulla igen. Och det är det som regeln handlar om, att få historien att rulla vidare.

3. Läs helst inte tips av andra författare
Jag är ärlig med er nu: Detta blogginlägg är onödigt egentligen.
Tidigare har jag också letat över hela internet efter tips av författare som skriver ner tips om hur man blir en bättre författare. Problemet med de tipsen är att de antagligen inte dem hjälper dig. För du fungerar på ett sätt och jag fungerar på ett annat sätt.
Låt mig ta till ett exempel: Ett tips jag har läst var att man måste ha en ordentlig outline av alla karaktärer och händelser innan man börjar skriva. Och detta tips trodde jag på länge. Problemet med det tipset är att det förlamar mig.
Det känns då onödigt att skriva berättelsen för jag vet redan hur den slutar. Tänk så här: När du är berättelsens författare är du också berättelsens första läsare. Hur roligt är det att utforska en berättelse som du vet hur den kommer att gå? Till och med den stora plot-twisten?
Jag har istället börjat planera mina berättelser som jag planerade mina bordsrollspel: Vi har Karaktär A, som gör ditt och datt och befinner sig där. Det som också finns där är Ond Skurk #1 och #2. Deras planer är att ta över världen. Karaktär A vill något, men skit händer.
Efter det så flödesskriver jag resten. Jag tycker mera om det sättet för jag upptäcker nya sidor hos karaktärerna och universumet medan jag skriver. Visst blir det mycket skräp över som jag kommer att editera ut senare. Manuskriptet som jag tryckte ut under Nano? Jag misstänker att 80 % av allt kommer att raderas ut och skrivas om. Men det hör till spelet, är jag rädd. Åtminstone i mitt spel.

Jag kommer säkert att få flack för detta, men jag tror att ingen författare kan hjälpa dig bli bättre. Endast du själv, genom att skriva envist och målmedvetet, kan hjälpa dig.

torsdag 28 januari 2016

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Jag har redan slösat en massa luft (och internetutrymme) på att prata om Bradbury. Om ni inte vet vid det här skedet vad jag tycker om karln så har ni inte följt med min blogg tillräckligt ofta.

Dagens bok är Fahrenheit 451. Den är onekligen hans kändaste verk. Jag har förstått att i USA måste ungdomar läsa den i skolan, precis som när vi måste läsa Flugornas Herre. Detta tycker jag är tragiskt, men det kunde alltid vara värre, de kunde vara tvingade att läsa Natten är ännu ung.

Ray är känd i science fiction-kretsar, trots att han själv tycker att Fahrenheit 451 är den enda science fiction-berättelsen han skrev. Han menade att det som händer i boken skulle kunna hända och har hänt i en viss mån. Detta är diskutabelt, vart man drar gränsen för science fiction, för han skrev också en massa noveller som har åtminstone science fiction-element.
Jag kommer snart att läsa The Martian Chronicles, så vi får se vad jag tycker om den, om det är science fiction eller vad det är.

Handling
Guy Montag är en brandman i framtidens Amerika. Det betyder att hans jobb är inte att släcka bränder, eftersom hus är relativt brandsäkra. Hans jobb är istället att anlägga bränder.
Böcker är i synnerhet förbjudna och om en person ertappas med en bok så kommer brandkåren för att bränna upp den, plus hela inredningen på huset och i vissa fall personen själv som hade boken. 
Det sistnämnda händer Guy en kväll. Brandkåren rycker ut för att tända eld på ett hus där en kvinna har ett litet dolt bibliotek. Guy tvekar först att sätta eld på huset för hon vägrar gå ut. Men han får order från sin chef att huset ska brinna så han och de andra brandmännen tänder på henne.
Men samtidigt har Guy lyckats snatta och gömma en liten bok ur huset innan det brändes ner....

Världen
Det är ganska intressant att studera världen som Ray Bradbury beskriver. Det är en framtid där folk mer eller mindre inte tillåts ha någon slags intellektuell stimulans. Verandor har tagits bortfrån hus, böcker är förbjudna och meningsfulla diskussioner likaså. Men det mest intressanta är att detta är inget som staten kom på. Det som hände var helt enkelt en fördumning av hela människosläktet. För evigheter sen började folk bli mer och mer intresserad av TV-väggarna (fulla av flashiga bilder som gick förbi på mikrosekunder) som man kunde köpa och avnjuta. Man skulle inte tänka på vad som sägs utan bara suga in allt som den spyr ut. Det gillade folk mera än att läsa tunga böcker eller tala om tunga ämnen.
Montags chef Beatty uttrycker det jättebra när han säger att "böcker visar porerna i mänsklighetens ansikte, när det folk egentligen vill se är slät hy". Vilket slutligen resulterade i att böcker ansågs vara helt enkelt dåliga, som fyller människors huvud med dåliga idéer. Det stycket är underbart, när Beatty förklarar för Montag hur samhället fungerar, att samhällets funktion är bara att hålla folk lugna och lyckliga.

Boken som gavs ut 1953 har följande saker som dök upp senare i vår tid: Mekaniska hundar, Ipods, TV-väggar och t.o.m refernser till Vem vill bli miljonär?

Om boken
Folk har tolkat att boken ska handla om censurering, att sensmoralen är "censurering av information är dåligt". Detta har Ray pratat om, och jag tycker det märks: Sensmoralen i boken är snarare "fördumning är dåligt". Tänk er en framtid där folk inte alls läser, ifrågasätter eller helt enkelt tar reda på saker? Där folk nöjer sig med sin dagliga dos bullshit som Staten säger?

Ray Bradbury tycker jag gör sig bäst som novellförfattare. Han kan skriva böcker också, men de saknar "punch" helt enkelt. Fahrenheit 451 är, trots det jag just sa, en bra bok! Språket är väldigt bra och där finns också nyckeln till hur du beskriver ett dystopiskt samhälle: Förklara inte allt. Eftersom Fahrenheit 451 är Montags berättelse så är det Montag som vi följer. Vi vet det han vet, vi ser det han ser. Och han vet inte ens allt, hur allting blev så här, varför skulle vi då veta mera?

Det har gjorts en film av boken, men den har jag inte sett och kan inte orda mera om.
Titeln förresten kommer från temperaturen vid vilken papper självantänder. Ray ringde runt till ett antal vetenskapliga institutioner och frågade, de visste inte. Så han ringde istället till brandkåran och frågade. Brandchefen kollade lite siffror, räknade och återkom slutligen med siffran: Vid 451 Fahrenheit så brinner papper. Förstås forskare har senare påstått att det kan variera, beroende på vilken sorts papper vi talar om.

Det saknade kapitlet
Jag skulle ännu vilja berätta om ett stycke som inte finns med i boken. Men Ray önskade att det skulle ha funnits med. Han kom på det då han höll på att skriva ett manus till en pjäs baserad på boken. Frågan lyder: Varför bränner Guy Montag böcker? Vad kan få en man att söka sig till ett sådant yrke?
Svaret lyder:
Vi blir alla förälskade i böcker vid olika skeden av våra liv. Vi upptäcker en bok då vi nyligen har lärt oss läsa. Vi upptäcker nya böcker då vi är i tidiga tonåren (Harry Potter i mitt fall), som får oss att säga till våra vänner att de "måste läsa den". Senare kanske vi blir religiösa och upptäcker Bibeln. Eller så blir vi politiska och börjar läsa Aldous Huxley. Eller så börjar man diska på en färja och upptäcker Ray Bradbury en sommar.
Men så händer något. En vän begår självmord, ens flickvän sticker med en annan man, ens mamma blir sjuk och dör i cancer. Man försöker finna tröst i böckerna, men sidorna är tomma. De kan inte hjälpa dig längre, du måste hjälpa dig själv.
Det hände med Montag. Han växte upp med böcker, men så hände något hemskt. Han försökte finna tröst i sina böcker, men fann ingen. Så hans tanke var "Åt helvete med det! Kan inte böckerna hjälpa mig så tänker jag döda dem!"

Betyg
8 av 10! Jag rekommenderar boken till folk som vill läsa Science Fiction men börja i den mjukare ändan! Nu har jag ett förslag till just dig: Stäng av datorn, gå ut på en promenad. Lyssna. Se. Lukta. Känn.
Och kom sen tillbaka och läs mera blogginlägg som jag skriver.

söndag 24 januari 2016

Angry Video Game Nerd: The Movie


Tänk er en internetkritiker som har en youtube-show. Tänk er sedan att den personen får för sig att göra en film där karaktären han spelar åker ut på ett äventyr.
Det är Angry Video Game Nerd: The Movie i ett nötskal.
Men innan jag fortsätter vill jag backa bakåt i tiden lite till år 2006. Det är då en ung man yttrar orden i sin källare. Framför sig har han en kamera med vilken han ska ladda upp . Orden han yttrar lyder: "Detta spel suger". Denna man är James Rolfe, också känd som "The Angry Video Game Nerd" (AVGN). Hans show går ut på att han spelar dåliga gamla spel och berättar vad han tycker om det. Oftast på ett komiskt sätt och med lite skådespelande. Hans serie blir större och större, den får en större skara fans.

Det är vad AVGN är, men James Rolfe själv är en helt vanlig snubbe. Han har en fru och ett barn och han lever i stort sett på sin show och övrigt arbete med företaget Cinemassacre. Men vad han egentligen skulle vilja göra är filmer. Så detta är hans första försök.

Handling
I vår tid så har ett gäng speltillverkare tänkt på att göra en uppföljare till det sämsta spelet som någonsin har gjorts: E.T till Atari 2600-konsolen. Det sägs att två miljoner kopior av originalspelet ligger begravda i New Mexico, begravda av amerikanska armén. Men kanske det är ett rykte...
Uppföljaren heter Ee Tee 2. Och de tänker få Nerd att regissera spelet, eftersom hans videor är så populära att folk köper spelet oberoende vad han säger om det.
Samtidigt har Nerd också börjat misstro på sin egen show. Hans jobb är ju att varna folk för hemska spel, men folk köper dem ändå!
Dessutom tjatar folk om att han borde recensera Ee Tee, fast han vill inte! Det spelet traumatiserade honom som barn. Samtidigt pågår det rykten om att amerikanska regeringen pysslar med något skumt, vilket Nerd och hans vänner bestämmer för att undersöka..

Om filmen
Denna film är helt klart bara gjord för fans. Jag slår vad om att 3/4 av er som läser detta inte har en aning om vem eller vad AVGN är för något. Men den erbjuder exakt vad som står på paketet: Vår älskade karaktär Nerd är ute på äventyr!
Den här filmen är mycket riktigt dålig. Men den är inte ölfilmsdålig eller dåligt dålig. Det är som att den förtjänar en kategori helt för sig själv. Liksom om du tänker sätta dig ner och se en film gjord av en snubbe som recenserar urgamla spel på internet, så är det bara dåraktigt om du förväntar dig en genialisk film. Jag skulle snarare säga att den är "billig och bra", något för fansen att njuta av. Tyvärr är jag inget gigantiskt AVGN-fan, men jag kan säga så här mycket om det: Filmen kändes som ett utdraget AVGN-avsnitt. På gott och ont. Vi får en massa utomjordingar, militär och andra bisarra element.
Vilket egentligen bara är dålgit, för intrigen äter upp all möjlighet för karaktären Nerd att göra det som han annars gör. Liksom tänk er att vi gör en film om påven, där han inte pratar om att vara påve, han pratar inte om Gud, vi pratar istället om rören i hans hus.
Jag tänker att en bra intrig för AVGN hade varit något i stil med Game Boys, som skulle ha haft mera att göra med spel.

Betyg
Det är jättesvårt att betygsätta filmen, så jag tänker säga det här: Är du ett fan av AVGN så kan du ta en titt. Är du inte det så kan du också ta en titt, men förvänta dig inget.
Om du inte har en aning om vem AVGN är så rekommenderar jag inte att du tar en titt.

lördag 23 januari 2016

Duke Nukem Forever

 

Duke Nukem Forever var den största besvikelsen sen min akademiska karriär!
Och det är så konstigt! Föregångarna gick ut på att du spelar en tungt beväpnad kille som skjuter en massa utomjordingar som håller på att ta över världen. Med andra ord: Släng in en actionhjälte med fullt arsenal och sen en massa fiender som han ska skjuta ner. Det är enkelt! Hur kan man klanta till det? Genom att säga "Vet ni vad? Vi gör nästa spel inte alls som förra spelen, för vad var så roligt med dem egentligen? Vi tar istället och gör ett trist spel!"
Jag orkade bara spela detta spel en halvtimme åt gången, sen blev jag så uttråkad att jag började städa min lägenhet istället.

Min rant
Jag kan säga redan här vad som gjorde att Duke Nukem Forever floppade:
1) Det exanderar inte alls Duke Nukem-mytologin. Rent storymässigt hade detta varit ett bra tillfälle att fundera lite kring Dukes origin story, varför han är som han är osv. Man kunde kanske ha gett honom en sidekick, ett litet Duke-fan som Duke har tagit under sin vinge? Eller ett rymdskepp så han reser runt i rymden för att skydda andra världar mot ondska?
Nope, istället har vi gamle Duke Nukem från 1997 som gör exakt samma sak som han gjorde då. En stor stöddig actionhjälte som ska rädda vår planet och ha sex med en massa kvinnor. Det är hela hans bakgrundsberättelse och hans personlighetsdrag.
En annan recensent sa det jättebra: Att spela Duke Nukem Forever är lite som att träffa en kompis man har inte sett sen högstadiet. Och då märker man att personen har inte alls ändrats, inte alls växt eller mognat på ngåot sätt.
2) Du har inte ett komplett Duke-arsenal! Du får ha högst två vapen åt gången plus några pipe-bombs. I de gamla Duke-spelen så har du ett fullt arsenal, som inkluderar ett frysvapen, en shrinking ray och annat roligt! Visst är det inte verklighetstroget att en karl bär runt på så många vapen, men låt oss vara ärliga nu: Det är ett spel där utomjordingar invaderar jorden. Jag tror reglerna för vad som är "verkligt" slutade gälla för evigheter sen.
3) När jag spelade spelet så älskade jag alla delar där du kör runt i en liten racing bil. Och en turrett-sektion. Och andra saker.... De små spelen var väldigt väldgjorda, för att inte tala om alla pussel man måste lösa..... Saken är bara den att det står Duke Nukem Forever på lådan! För Duke Nukem-serien är ju så känt för att du ska få göra en massa mini-games istället för att, jag vet inte, slakta fiender!
4) En del scener är rent ut sagt obekväma att kolla på. Vill ni ha exempel? okej: Aliens som våldtar kvinnor. Och vår hjälte slänger muntert ur sig "Looks like you're... fucked!" då han får reda på det. Din sjuka jävel!
Och när spelet laddar står det på ett ställe att "its okay to slap wallboobs, because if you slap a real womans boobs they get angry". Varför i helsike vill någon slå en kvinna på brösten?! Är det bara jag som tycker det är konstigt?! 

Samtidigt måste jag också konstatera att förväntingarna var antagligen höga då det kom ut. Duke Nukem Forever lanserades som idé redan efter Duke Nuke 3D. Och en massa år senare då det kom ut var förväntningarna ganska höga. Så om jag vänder mig bort från det faktumet att det står Duke Nukem Forever på lådan och frågar mig själv "är detta ett bra FPS?"
Svaret är nä.
 Stridsscenerna är för få och fokuset ligger mest på mini-games och pusselspel och annat trist. Du kan bara ha två vapen åt gången vilka i sin tur bara har pyttelite ammunition.

OCH låt oss inte glömma "ego-mätaren"! I detta spel har du ingen hälso-mätare, så du måste inte springa omkring och leta efter  health packs och annat. Istället räcker det med att du 1) gör saker till din omgivning, som att du pissar ELLER 2) gömmer dig i ett antal sekunder!
JA! Du blir du skadad så räcker det att du gömmer dig bakom något i tio sekunder så har du full hälsa igen! ELLER så kan du t.ex sätta dig på en kopieringsapparat och kopiera röven din. För det läker alla sår, helt säkert! Eller slå ett par väggbröst!

Betyg
Så vad tänker jag om detta?! Under fem sekunder i detta klipp summeras det ihop vad jag tänker om detta:

onsdag 13 januari 2016

Alan Wake

  All right, nu har jag spelat igenom Alan Wake.

Jag hörde om spelet för några år sedan och tänkte att intrigen kunde vara intressant: Bästsäljande författare drar med sin fru till någon småstad i mitten av USA. Där ska han få relaxa och ladda batterierna efter sin senaste bokturné. Hans fru försvinner och en massa konstiga övernaturliga saker händer som han måste försöka reda ut.
Ett skräck-detektivspel alltså! Det låter ju roligt!
Och nu i julas dök det upp på Steam-rea. Så då slår jag ju till och skaffar spelet för några euro.
Inte ett stort misstag... Men jag hade förväntat mig mera.

Intrigen
Jag ska inte spoila för mycket av intrigen, för jag tycker det är det som får högst poäng i spelet. Men det betyder inte att jag vill ge intrigen i Alan Wake en 10a, utan snarare en 5a. Varför?
 Jo för att gänget på Remedy Entertainment (samma gäng som gjorde Max Payne-spelen) har hamrat på nästan varje billig skräckkliché! Storyn är inte särskilt originell, eller så är det bara jag som är ett alldeles för härdat skräckfan!

Annars så är Alan:
  1. Från New York
  2. Har Writers Block
  3. Grälar med sin fru och ingen förstår hans kreativa lidande som inte fungerar.
  4.  Har en agent som är en högljudd snubbe
  5. Är tystlåten och för det mesta allvarlig. För att han är ett geni. 
  6. Han har supit för mycket och hamnat i problem med frugan.
Skulle Alan vara en fullfjädrad alkoholist eller möjligen en nykter alkoholist så har vi den klichén färdig!

 En annan detalj störde mig med intrigen: Medan Max Payne (sorry, Alan) utreder sin frus försvinnande så börjar en lokal FBI-agent förfölja honom och trakassera honom. Och han gör det genom att kalla Alan en MASSA namn på andra författare. Jag skojar inte när jag säger en massa.
"Hey, Stephen King, kom hit!"
"Åh, om det inte är H.P Lovecraft?"
"Nu är du i trubbel, Dan Brown!"
"All right, James Joyce, upp med händerna!" Och några fler, som Hemingway och Raymond Chandler.
Vem talar så här?!

Trots allt så är storyn den enda orsaken till att jag spelade igenom det. Hade storyn varit sämre hade jag helt enkelt slängt ut spelet.




Speltekniskt

Oh lord, var ska jag börja....
För det första, det du gör dom första banorna gör du också de sista banorna. Du får kanske lite nya vapen, men annars är det rinse-and-repeat hela spelet igenom.
För det andra så ändrar spelet atmosfär ganska drastiskt. I början är det lite spooky, lite övernaturliga saker och några monster du slåss mot.... I slutet så går du bara omkring med en lampa och skjuter ner en massa monster! Jag satt vid datorn och muttrade "Groovy!" nu som då, för det kändes som att jag hade ramlat in i en fattigmansversion av Ash vs Evil Dead.
För det tredje: Du ser allting snett över Alans axel. Oftast är det hans vänstra axel, men det kan skifta. Inget fel med det, om det inte vore för det faktumet att du är totalt blind på vad som händer på din högra sida! Oftast då jag dog så var det för att jag inte såg en fiende komma från höger sida och medan jag var upptagen med honom flög en annan på mig från min NYA högra sida!
För det fjärde så det faktumet att du ska slåss mot monster tar bort otroligt mycket från skräcken. Jag blir alltid mera skrämd om jag inte ska slåss mot monster och om det är bättre att springa.
För det femte så älskar jag spel där man kan interagera med omgivningen. Det kan du i vissa banor i början i Alan Wake, men för det mesta så utspelar sig alla diskussioner och allting i långa cutscenes. Sen är det tillbaka till att slakta monster. Och du gör det inte längre för att det är roligt, utan bara så att du ska gå vidare till nästa cutscene och se hur storyn fortlöper.

Betyg
Detta mediokra spel får en 4:a i betyg! Jag hade väntat mig en mera originell story och mera intressanta spelmekaniker.
Remedy borde göra filmer istället för spel.

lördag 9 januari 2016

Return of the Living Dead: Rave to the Grave

Detta är sista filmen i Return of the Living Dead-serien (än så länge). Hela serien skulle jag säga att lider av en personlighetsklyvning. Den första och andra filmen var skräckkomedier. Den tredje var en skräck-romantisk film. Den fjärde var en "ren" skräckfilm, som inte var skrämmande.
Och denna film, Rave to the Grave, försöker gå tillbaka till Skräckkomedi. Resultatet? Njaaeeee, åtminstone försöker gänget!

Handling
I en stad dör en farbror. Hans brorson, en högstadieelev, går igenom hans hus och hittar några tunnor med Trioxin. Han rekryterar en av sina kompisar till att ta reda på vad Trioxin är för något.
De kommer fram till följande: Trioxin är en hallucinogenisk drog som man blir extremt hög av i små doser.
Brorsonen och hans flickvän vill inte ha något med tunnan att göra (Det står ju "Property of the U.S Army" på den!) och tänker därför i något skede kontakta armén. Efter att de har gjort lite annat före, som förberett för ett Halloween-rave som ska ordnas i staden.
En av ungarna får en briljant idé: Han tappar upp Trioxinet i små kapselformer och säljer det i skolan som en drog! Den får gatunamnet "Z" och blir (tyvärr) väldigt populärt. Speciellt när ravet är på gång...

Samtidigt har vi två ryska spioner i stan (jag kallar dem Kling och Klang). Deras uppgift är att ta reda på var Trioxin-tunnorna finns, döda allt motstånd och få tunnorna tillbaka till Ryssland. Och alla spår leder till brorsonen....

Om filmen
Den gjordes rygg-mot-rygg med Necropolis. Den kom ut samma år 2005.
Det som skiljer denna film från alla andra Return-filmer är att det har i ett visst mån samma skådespelare som den tidigare filmen, samma regissör, samma manusförfattare....

Vår huvudperson, brorsonen (vad han nu heter), är en väldigt tråkig huvudperson. Han är bara alldeles för allvarlig! Han ser hela tiden ut som att han håller på att skita men vet inte vad det är. På riktigt, jag letade efter ett ställe där han åtminstone genuint ler. Han sticker därför ut på ett negativt sätt, då alla andra karaktärer åtminstone kan ha roligt av tanken på ett rave och droger, så är han bara en allvarlig surpuppa.

Jag önskar att det hade gjorts ännu en Return of the Living Dead-film, för även om denna film inte är så rolig så är dne på rätt väg! Filmgänget har tänkt rätt med alla korkade skämt!

Betyg
 Denna film lyckades bättre än sin föregångare och därför är betyget högre! Liksom den lyckas vara lagom oseriös och lagom skrämmnade!
  Fast ettan står nog kvar ännu som en klar favorit.
Den får 5 av 10 i betyg! Låt oss dansa lite!


fredag 8 januari 2016

Return of the Living Dead 4: Necropolis




Return of the Living Dead 4: Necropolis var helt enkelt skräp. Jag antar att jag borde ha lärt mig min läxa efter trean, men nu fungerar jag inte så. Utan jag ser medvetet fyran och tänker "SÅ dåligt kan det väl inte vara?" Jo, det kan det...
Det största problemet med fyran är att den är alldeles för allvarlig. Den kom ut 2005, en massa år efter trean så jag antar den försökte hitta sin plats. Det jag gillade med ettan var att den hade komiska inslag. Denna film har inga komiska inslag all, istället försöker den vara ännu en allvarlig (Läs: Tråkig) zombie-film. Den första Return-filmen hade dragit inspiration från DC horror comics, medan denna film.... Fattig mans Night of the Living Dead?

Handling
I en framtid (?) så har megaföretaget Hybra Tech börjat experimentera på zombier och människor. Varför gör de detta? För att ta över världen förstås!

Ett gäng high school-ungar kör med moppe och deras vän kraschar. Han får en hjärnskakning och fraktas till sjukhus. Där blir han förstås kidnappad av Hybra Tech. Så ungarna bryter sig in i Hybra Tech för att rädda honom och råkar i samma svep släppa loss en massa zombier. No hilarity ensues.

Om filmen
Hela högstadiegänget känns igen. Jag kommer inte ihåg karaktärernas namn för de är inte värda att komma ihåg. För vi har vårt standard-högstadiegäng. Vi har en blond bimbo, en smart blyg tjej, en sportfåne, en "good guy", en obligatorisk mörkhyad kille och en tuffing. Sätt en hund till så kan man säga att vi har återskapat "Scooby Doo". För så känns denna film också nu som då: Vi tittar på en mörk Scooby Doo!

Soundtracket ackompanjeras med hårdrocksmusik från tidigt 2000-tal. Jag kände igen bland annat en Alice Cooper-låt, Cold Machines från albumet Dragontown.


Zombierna här fungerar annorlunda än vad de har gjort i tidigare Return-filmer. Medan zombierna i tidigare filmer har kunnat ta enormt mycket stryk. (I tvåan finns det ett levande zombiehuvud, i trean kör en zombie in en massa spikar och annat i sig själv) Här dör många zombier av ett eller två skott var som helst. Men samtidigt kan zombier fortfarande konsten att prata och t.o.m slåss. Men en potentiell orsak är att i denna film används Trioxin nr. 5. Kanske det är svagare?

Är det bara jag som tänker att en företagsplan som går ut på att skapa monster verkar inte riktigt logisk? Alltså
Fas 1, skapa monster som kommer att döda alla.
Fas 2: ??
Fas 3: VINST!

Sedermera är det så synd att i denna film finns über-soldater! Zombier som har blivit utrustade med motorsågar och miniguns! Och de försvinner också oerhört lätt! Come ooon, har vi etablerat att det finns tuffa über-zombier, så ska det vara svårt att faktiskt döda dem!

För sjutton, om jag var regissör för en Return-film, så skulle jag ringa Bruce Campbell! På allvar,det skulle funka! Karln startade sin karriär på att spela i B-filmer, han är bekant bland zombiefilmer från tidigare, så sätter man honom att vara typ en säkerhetsvakt eller något, så skulle filmen få något bättre! Hail to the King, baby!

Betyg
Den får ett poäng. Den bits int, den är inte skrämmande eller rolig. Den är bara en tråkig zombiefilm. Varför kunde inte filmen bara heta Necropolis utan att dra med sig namnet Return of the Living Dead?

Return of the Living Dead 3


Hubba, hubba, hubba....? I guess?

Dagens film är en romantisk skräckfilm. Låt det sjunka in en stund. Denna film klassas som en romantisk skräckfilm. Twilight? Som har Vampyrer och människor? Pfft, sug på Return of the Living Dead 3!
Och all komedi som finns med i ettan och tvåan? Bortblåst och ersatt med mera science fiction-element och en kärlekshistoria mellan en tonåring vars flickvän förvandlas till en zombie. Idén låter inte helt korkad måste jag erkänna. Det låter lite som en fattigmansversion av Pet Semetary.

Handling
Ett tonårspar smyger sig in i ett hemligt militär-laboratorium där pojkens pappa arbetar. Man bedriver experiment med Trioxin (ett gift som förvandlar döda lik till zombier). Tonåringarna smiter från platsen för att göka lite, men när flickvännen dör i en motorcykelolycka på vägen. Tonåringen blir förstås förstörd av detta! Men kommer sedan på att det finns ett sätt att få henne tillbaka till liv....
Och hon kommer tillbaka till liv, men... Inte riktigt på samma sätt.
Och längre fram får vi det vanliga, massa zombier dyker upp, armén jagar tonåringarna för att avliva dem osv osv.

Om filmen
Igen har precis hela besättningen bytts ut. Inte samma regissör, inte samma skådespelare. Regissören ångrar faktiskt att filmen heter Return of the Living Dead 3. Hans första idé till en titel var "Kurt and Julie" efter protagonisterna. Det låter väl bättre? Eller "Mortal Zombie". Regissören är förresten Brian Yuzna, som är känd för att ha gjort Re-Animator-filmerna.

Duude....
Filmen är väldigt allvarlig, vilket är en ovanlig syn i denna filmserie. Men det går att svälja, bara man är beredd på det. Det är som att beställa sushi och så får man Kung Pao-kyckling istället. Visst går Kung Pao att äta, men man ville ju ha sushi!

Det känns som att denna film är också riktade till tonåringar, men inte på samma sätt som tvåan. Vår huvudperson Kurt kämpas med sin pappa som jobbar för armén och är således väldigt sträng. Kurt trummar i ett band och har en het flickvän och allt det vill hans pappa förstöra! Duuude, 90s kid!

Julies transformation är...Het? Antar jag? Hon lägger en massa nitar och annat i ansiktet för att "känna något". Slutresultatet blir något som krälade fram ur en S&M-fantasi. Jag antar att tanken är att man ska säga "Åh, hon kan äta min hjärna vilken dag som helst...." Men kanske det är bara jag som är gammalmodig, men jag föredrar kvinnor som inte är döda och har en massa spikar och annat överallt. Ni får kalla mig intolerant om ni så önskar.

Betyg
5 av 10. Liksom är man beredd på en till Return-film i samma linje som de tidigare filmerna så blir man grymt besviken. Men som en skräckfilm med en kärlekshistoria? Inte är den helt dålig.

torsdag 7 januari 2016

Return of the Living Dead Part II


1985 släpptes en av mina favoritzombiefilmer. 1988 släpptes en uppföljare.

Handling
När jag först började skriva denne recension gick jag lite in på detaljer och sådant. Men det enda som egentligen behöver sägas är följande:
Några nyfikna ungar hittar en tunna Trioxin och en zombie på insidan. De släpper ut giftet som får zombier att resa sig ur gravarna och ja, hilarity ensues.

Om filmen
Den här filmen försöker vara roligare än ettan. Det är svårt att säga vad jag ska tycka om det, för å ena sidan är det inget fel men men det känns som om någon hade tänkt "Vad fungerade i ettan?" och kom och tänka på komedin och skulle därför försöka lägga mera av det i tvåan.
Men det tål också att poängteras ut att ingen från ettan var med och jobbade på denna film. Annan regissör, annan manusförfattare.... Så det är inte så konstigt att den känns annorlunda.

Sedermera så när hu
vudpersonerna är tonåringar och barn så skulle jag våga påstå att denna film är riktade främst till barn och tonåringar. Det är antagligen därför tonen känns lättare och mera komisk. Det finns inga nakna scener eller svordomar.  Inget fel med det heller, men det känns bara annorlunda.

Faktum är också att det ursprungligen inte alls var tänkt att vara en del av serien. Regissören ville egentligen göra Return II som en skild film, men studion gick bara med på det om den gjordes som en uppföljare till första Return.

Filmen släpptes på DVD 2004. Det har diskuterats ifall den inte borde få en "Special Edition"-släpp, som den första filmen fick. Men än så länge har man inte hört något om det.

Betyg
Filmen har jämförts med E.T. Vilket jag tycker är en helt korkad jämförelse för E.T har inget zombiehuvud som skriker "Get the damned screwdriver out of my head!" då någon lyfter upp det med en skruvmejsel.
Jag ger filmen 5 av 10. Det är en ölfilm helt enkelt.

lördag 2 januari 2016

Manos: The Hands of Fate

Mina vänner...
Den här filmen e skit. Inte ens på ett roligt sätt. Den är bara skit. Jag har tidigare talat om dåliga filmer som att det finns filmer som är så dåliga att de blir roliga. Och så finns det plågsamt dåliga filmer. Ingendera av dessa är dagens film. Den är bara dålig.
Den har kallats den näst-sämsta filmen som någonsin har gjorts, strax efter Plan 9 from Outer Space. Är den så skräp? Jag kan ärligt talat säga att njaa, snarare femte sämsta filmen.

Handling
Manos: The Hands of Fate handlar om en familj som är ute på bilsemester i Texas. De kör vilse och måste övernatta i ett random hus. De träffar på en konstig filur som heter Torgo som är väktare där. Han tjänar Mästaren som i sin tur tjänar demonguden Manos. Mästaren har också ett antal fruar till sitt förfogande. Och det är egentligen bara det som är premissen, familj fast hos en polygamisk sekt i Texas.

Om filmen
Fast premissen är oerhört enkel så är utförandet extremt komplicerat. Filmen är full av långa scener som kunde kortas av. T.ex under en konversation. Det tar tjugo sekunder innan någon säger något, nästan så man förväntar sig att regissören ska skrika "Din replik är...."
Editeringen är också hemsk. Det finns flera scener som kunde ha klippts om och det finns t.o.m en scen där man ser den där clapperboarden (vad det nu heter på svenska) som håller på att försvinna ur rutan. Nå, visst, kameran rullar innan regissören skriker action. Men det går alltid att klippa bort. Och låt oss inte glömma en scen som är starkt fokuserad på Mästaren. Där kamerans fokus inte fungerar, så att Mästarens ansikte är suddigt men hela bakgrunden är tydlig.
I övrigt kan jag säga att filmen är "Shot on Shitteo", filmad på en 16 mm filmrulle. Kameran kunde dessutom bara filma 32 sekunder åt gången, vilket förklarar varför det inte finns några långa shots.

Men vad annat kan man säga om filmen? Den gjordes av Harold P. Warren. Vem är det frågar ni? En försäljare av försäkringar från Texas. Han var väldigt fascinerad av teater och en dag pratade han med manusförfattaren Stirling Silliphant. Warren påstod att det skulle egentligen inte vara så svårt att göra en skräckfilm. De slog vad om att Warren skulle kunna göra en skräckfilm helt själv.
Warren samlade in 19.000 dollar, vilket idag motsvarar 138, 575 dollar. Allt det tog han ur sin egen ficka och han hyrde skådespelare från teatern som han hade jobbat med tidigare.
Eftersom Warren inte hade råd att betala skådespelarna så lovade han dem istället att dela inkomsten med dem.

Filmen visades på några lokala biosalonger, sen glömdes den bort. Den var borta tills 1981, då en filmrulle dög upp. Den blev distribuerad som en hemmavideo.
Och senare blev den mera populär när TV-programmet Mystery Science Theatre 3000 gjorde en riff av den. Det är genom den vägen jag har hört om den.
I dag finns den utgiven på Blu-Ray tack vare ett Crowdfunding-projekt. Men i övrigt är den i public domain.

Betyg
Jag tycker resan bakom Manos är mera intressant än själva filmen. För filmen i sig är skräp. Den är ojämn, har extremt långsam uppbyggnad och försöker ta sig själv på för stort allvar.
Jag ger den 1 av 10! Med en stinker-stämpel!
Här är filmen att se, om ni vill tortera er själva lite! Den är en timme och tio minuter lång, så smärtan är kort!