fredag 25 april 2014

The Mammoth book of....

Jag gillar att läsa. När jag var liten så var min mamma väldigt mån om att få mig att prova nya saker. Det innebar i praktiken att då jag gick till biblioteket så sa hon att jag skulle prova en ny författare, som jag inte hade läst  Sen hittade jag en författare som jag gillade och läste det mesta jag fick tag i av denne. Mamma sa efter några månader att jag skulle prova en ny författare....
Vad kan jag säga, det har fungerat! Jag har en lista favoritförfattare, men be mig inte räkna upp namn, för det kan se helt annorlunda ut senare.

2008 var jag på besök i Åbo för att skriva inträdesprov till Åbo Akademi. Jag hade fått permission från armén. I armén hade jag läst väldigt mycket och då jag kom till Åbo passade jag på att besöka Akademiska Bokhandeln. Där hittade jag The mammoth book of Sorcerers Tales. Det var en antologi med noveller som berörde temat trollkarlar och magi av fantasyförfattare som Ursula K Leguin, Michael Moorcock och många fler. Många berättelser var bra, men en del andra kunde vara dåliga. I The Game of Magical Death av Doug Horning så upptäcker en pojke ett magiskt dataspel där han har möjlighet att kontrollera andra människors öde. I Master of Chaos av Michael Moorcock så rider en riddare till världens ände för att finna en trollkarl.
Dålig eller inte, så tänkte jag att det var en bra deal. För 7:50 (tror jag det kostade) så hade jag en en tjock bok med fantasyberättelser av en rad för mig okända författare som kunde underhålla mig på kvällarna och bussresorna till och från mina hemtrakter.
I ett senare skede fick jag reda på att det fanns flera böcker som började med titeln "Mammoth Book of". Jag har samlat på mig några genom årens lopp. Och de är alla underbara på samma punkt: De består av en massa berättelser som är skrivna av olika författare. En del författare känner jag igen nu när jag har vandrat längre längs livets långa väg, men det finns fortfarande en del okända författare som jag inte alls har hört om.
Jag har samlat på mig The Mammoth Book of Golden Age Science Fiction / Space Opera / Vampires / Best New Horror Stories (vol 21 bör jag påpeka, så det finns åtminstone 20 andra såna böcker jag inte har läst ännu).
Jag har också sett i de olika biblioteken och bokhandlarna (Akademen i Helsingfors, Adlibris m.m) böcker som jag inte ännu har läst. T.ex Supernatural Romance, Spy Stories, Alternative Histories, Steam Punk, Pulp Fiction, Time Travel Romance, Erotica och ER Romance.
Jag håller som bäst på att läsa Haunted House Stories. Jag säger detta för att poängtera ut att det finns något för alla, buffébordet är dukat! Är inte det en rolig tanke? Jag tycker det är det! Oberoende vad du letar efter så kan du i princip hitta det i The Mammoth-serien.

Det finns också i serieformat, vilket jag rekommenderar varmt för seriesamlare! Jag har en som heter The Mammoth Book of Best Horror Comics, där svartvita skräckserier mellan 1940-talet till 2010 är publicerade. Denna typ av serier kunde förekomma i gamla EC serietidningar som The Haunt of Fear, The Vault of Horror och Tales from the Crypt. Det är intressant att se hur man tecknade skräckserier på 40-talet och hur man tänkte att berättelsen skulle se ut då, om man jämför med 2000-talet.

Jag har också The Mammoth book of Zombie Comics som är helt okej, men oerhört begränsad. För det första är serierna inte sorterade enligt årtionde som de är i Horror Comics och för det andra är de flesta berättelserna väldigt lika. När jag köpte den hade jag bläddrat lite i den före och en del bilder gillade jag. Jag hade sett fram emot att få studera hur man ritade zombier på 50-talet, hur zombier i serier framställdes innan George A Romeros Night of the Living Dead.
Jag hoppas att de någondag ger ut The Mammoth book of Science Fiction Comics. Jag har också sett Detective Comics, Manga och War Stories, men ingendera av dem har jag läst.

Jag har läst andra antologier som också är bra, Dark Masques är en av dem. Det är en skräckantologi med stora namn som Stephen King, Ramsey Campbell m.m.
Steampunk'd är en annan antologi, men den känns tyvärr som en flopp. Men jag ska ändå ge den chanser, för jag tror på att ge något flera chanser.
De odöda är en svensk skräckantologi som var intressant, för det var fråga om svenska skräcknoveller av Selma Lagerlöf bl.a. Men trots detta innehåller den översättningar av berättelser av H.P Lovecraft och Edgar Allan Poe.
Men jag har aldrig stött på en antologiserie som denna som sträcker sig så långt över de olika genren. Allt från kärlekshistorier till extrem science fiction.

Jag rekommenderar det till bokälskare som gärna vill bekanta sig med nya författare och vet vilken genre de älskar. Gillar du skräck? Det finns Mammoth Book of Horror Stories och Haunted House Stories.
Gillar du romantik? Det finns fast hästarna skulle äta. Fantasy? Det finns....

Tarantula


För att citera Martin Landau i sin roll som Bela Lugosi:
"Nowadays no one give two fucks for Bela. Its all about giant bugs!".

Under 50-talet minns människorna fortfarande atombomben som hade totalförstört Hiroshima och Nagasaki. Vetenskapens framsteg hade plötsligt blivit något som kunde vara farligt. Under den tidigare delen av 1900-talet var vetenskap främst något underbart som skulle hjälpa människan fram under slutet av millenniet. Men efter atombomben hade vetenskap plötsligt blivit något som kunde döda oss alla. Jag läste en gång att det finns tillräckligt många atombomber för att förstöra hela världen tre gånger.
Detta blev tydligt i en del gamla filmer som Them!. Det handlar om muterade myror ute i New Mexico-öknen, som har blivit gigantiska pga atombombs-tester, som har börjat äta människor.

Tarantula handlar om några vetenskapsmän som experimenterar med att framkalla ett ämne som djur och människor ska kunna äta ifall det blir svält i världen. I en aspekt har experimenten lyckats. Djuren växer och verkar må bra. Men å andra sidan så har de växt och blivit stora som hus och de fortsätter växa. Efter en brand i laboratoriet så smiter en tarantula-spindel. Den försvinner ut i öknen där den fortsätter växa. Den börjar äta boskap som springer omkring i området och blir bara större. Det finns mera till filmen än bara det, men det är i stora drag vad filmen handlar om.

För att vara från sin tid så är Tarantula väldigt välgjord. Karaktärerna är trovärdiga, bilden är vacker 50-talsstämning. Jag kommer och tänka på John Landis där han i en intervju pratade om 50-talsfilmerna.
"You had pretty good actors, pretty good script, pretty good directed until you cut to the bad, rubber monster!" Detta är sant i denhär filmen. Man ser tydligt att den gigantiska spindeln är falsk. Trots detta anser jag att den är ganska välgjord, med tanke på utrustningen som var tillgänglig på den tiden. I Them så är det mekaniska myror, som man ser att inte är äkta. De rör sig oerhört mekaniskt och framför allt långsamt.
Bredvid vår villa finns en myrstack. När jag var liten så undersökte jag myrorna på närmare håll med ett förstoringsglas. Så jag vet hur en myra ser ut och hur de rör sig.
Men i Tarantula så har de filmat en vanlig spindel och sedan förstorat den. Därför rör den sig på ett väldigt trovärdigt sätt som spindlar gör. I en del scener där spindeln äter byggnader och bilar så hade teamet placerat en riktig spindel i en modellstad och filmat när den går loss på alla byggnader.
 Är du en fanatiker för nostalgi och retro science fiction? Då rekommenderar jag Tarantula! Trots sin smått löjliga story, som osar 50-tals amerika och skrattretande vetenskap så är det en mysig film. Om du kan ignorera en del brister, så lovar jag att du får en retro-upplevelse!
Jag kommer att låta som en gammal gubbe, men... De gör inte filmer som denna mer.



onsdag 23 april 2014

Varför bordsrollspel?

Om ni har varit uppmärksamma så har ni antagligen märkt att ett av mina intressen är bordsrollspel. För de som är oinvigda i vad det går ut på, så föreslår jag att ni googlar upp det, för jag tror det finns bättre beskrivningar där än vad jag kan ge. :) Men den kortaste beskrivningen jag har läst om ett bordsrollspel och larp är att det är en mera sofistikerad version av "låtsaslekar" för vuxna. Jag tycker också den träffar så rätt, för i slutändan är det exakt det vi gör. Min flickvän brukar ibland säga att jag "leker med mina vänner". I en spelsession kan hon texta och fråga "har ni lekt klart?"

Jag har provat både larp och bordsrollspel och även om jag gillar att klä upp mig i kläder och leva ut min roll så har jag ändå alltid tänkt att bordsrollspel är roligare. Detta kan verka konstigt för vissa invigda, för det händer ju egentligen bara inget annat än att en grupp människor sitter kring ett bord och rullar tärningar, medan i lajv så går man omkring lever ut sin roll, säger det ens roll säger och skriver rollens öde i samband med det. Man går och pratar som sin karaktär och tänker som sin karaktär.
Men jag upplever att i ett bordsrollspel finns det saker man kan göra som man inte kan göra i ett larp. T.ex du kan inte flyga i ett larp. Såvida du inte gör ett tecken med handen och säger "Jag flyger över hela staden i ljusets hastighet", men det räknas inte i min bok för du flyger ändå inte (och är systemet tillräckligt dåligt så känns det bara löjligt för spelaren). Och här har jag en utmaning åt just dig, käre larpare: Fixa ett superhjältelajv till mig, med ett system som inte stannar upp spelet.
Sedan är det också enkelt att leda bordsrollspel. Jag kan ringa till mina vänner nu i eftermiddag och om de har tid så kan vi spela imorgon eller ikväll. Jag måste inte boka utrymme, fixa hemsida, göra reklam, kontakta en del myndigheter osv.... Ingen av spelarna måste skaffa inlajviga kläder (de FÅR ha med sig props om de vill, men det är en annan sak).

Jag har alltid älskat att hitta på historier. Just nu försöker jag författa ihop några, med varierande resultat. (Jag borde gå en repetitionskurs i svenska språkets grammatik, för jag skriver svenska som en grottman).
Därför var rollspel alltid en naturlig grej att falla in i, för där gör man exakt det. Åtminstone är det vad jag strävar efter, att tillsammans med mina vänner skapa en så intressant berättelse som möjligt. Detta kan inte göras ensamt i ett bordsrollspel, du måste ha flera människor omkring dig, som är med på det du gör. Om du som spelledare bestämmer dig för att bara leda spelarna runt i ett koppel för att det ska passa din episka berättelse, så borde du skriva böcker istället för att leda bordsrollspel.
Spelledarens uppgift är att spela världen omkring spelarna och omständigheterna som leder upp till det som spelarna tänker göra. Spelarna i fråga ska spela huvudpersonerna i spelet, det är på dem som rampljuset lyser.
Spelledaren spelar resten. Spelledaren spelar birollerna, antagonisten och det övriga i världen. Han berättar också vad som finns i världen, vad spelarnas karaktärer ser. Han fungerar också som domare när han bedömer hur spelarnas rullningar lyckas.
Det är faktiskt en av de finaste aspekterna med bordsrollspel i mitt tycke, att det är fråga om teamwork. Och om det görs av en bra spelledare och ett roligt spel, så kan man ha jätteroligt! Och att ha roligt är något jag alltid stöder.

Naturligtvis finns det spelare och spelledare som inte alls håller med mig, som tycker att bordsrollspel handlar om att maxa sina karaktärers förmågor och slå ner alla större typer. Eller att karaktären ska dö hela tiden på löpande band pga misslyckade rullningar. Eller där en stridsscen tar två timmar att spela igenom för att man måste rulla om hela tiden.
Bra för dig, men jag är inte en sån person.

Så vart vill jag komma med detta korta inlägg? Bordsrollspel är roligt! Det är ett roligt och billigt tidsfördriv (En regelbok och ett set tärningar kan kosta 40 euro och du kan underhålla dina vänner i flera månader framöver), där du tränar upp din fantasi och skapar episka berättelser!
Jag rekommenderar att du provar om tillfället ges. :) Det finns många många olika sorters spel för många olika sorters människor. (Jag har recenserat Spirit of the Century och Dead of Night som båda är väldigt enkla system)

torsdag 17 april 2014

Which

Jag är väldigt optimististk angående indie-spel och spelare med fantasi. De senaste åren så har spel som Minecraft, Angry Birds och Slender: The Eight Pages blivit väldigt stora, trots att de inte är gjorda av en stor studio på en hög budget. Slender är ett av de få spel som jag har spelat där jag på riktigt har blivit skrämd och varit skrämd hela tiden. Många av spelen är gjorda av studenter. Spelen har kanske varit ett slutarbete.
Dessa spel är för det mesta också väldigt enkla när det gäller berättelse och kontroller. (Slender t.ex går bara ut på att du ska leta efter åtta sidor i en skog.)

Which är ett annat gratis skräckspel. Du spelar en person som är inlåst i ett hus. Du kan inte gå ut genom ytterdörren, för den är är igenkedjad. Så du måste gå genom mörka korridorer och leta efter nycklar och verktyg för att lösa diverse pussel som ska hjälpa dig att hitta en väg ut. Du måste bara tänka på ifall du lyssnar på hjärtat eller huvudet. Det kommer att ha stor betydelse. Det är den enda ledtråden jag tänker ge dig.
Miljöerna är vackra och nytänkande. Spelet är i svartvitt och flera nyanser av grått. Det enda ljuset du ser kommer från fönstren. Det enda ljudet du hör är dina fotsteg. Eller är du säker? Du kanske hör flera fotsteg...

Spelet får inte så högt betyg från min sida helt enkelt för att det är för tråkigt. Det är oerhört linjärt. (Gå först till punkt A, gå till punkt B, gör C....) Det finns inget som jagar dig. Du kan bara dö på ett sätt (som jag inte tänker avslöja). Därför blir spelet väldigt tråkigt om du kör fast, för absolut inget händer! En del nycklar och annat som du behöver är väldigt svåra att finna så till den graden att om du inte kollar väldigt noga just i detdär ena hörnet, så kommer du inte att hitta den. Därför ger jag dig nästa tips om du tänker spela Which: kolla noga genom varje hörn.

Vilket jag tycker är synd, för Which är ett vackert spel med en massa potential. Atmosfären är kuslig och vackert. Det får två poäng av fem på grund av dessa faktorer.
Jag hoppas att utvecklarna bestämmer sig för att göra mera spel och låta sig utvecklas, för jag ser potential hos dem.

måndag 14 april 2014

Hur jag läser / ser filmer

På galna dagar vid Akademiska bokhandeln köpte jag Stephen Kings bok The Shining (som hette Varsel förr, men nu heter den the Shining även om den är skriven på svenska).
Jag är inte helt obekant med berättelsen, jag har sett filmen och tv-serien. Sedan har jag också lyssnat på den som ljudbok när jag jobbade. Så jag vet vad allt som händer. Jag vet vad som försigår på hotellet, jag vet vem Tony är osv....
Så varför köpa den igen, med syftet att läsa den igen om jag ändå kan berättelsen?
Svaret är självklart för mig: För att jag kanske missade något.

När jag får tag i en bok jag gillar, så läser jag väldigt snabbt. Jag kanske skimmar igenom stycken, missförstår en del intriger som jag inte bryr mig om att kolla upp för "Jag är mera intresserad av denhär intrigen". Varför skulle jag bry mig i Harry Potters kärleksliv när Voldemort är ute och springer? Eller om hans Quidditch-karriär? (Jag har inte ännu mött ett Potter-fan som läste böckerna för att se hur hans Quidditch-karrirär gick)
Så jag läser först en bok och får en bild av vad ramarna är, vad som händer i stora drag. Vad handlar den om, helt enkelt.
Sedan läser jag allt igen och denhär gången så är det för att plocka upp detaljer och mindre intriger, om boken är såpass bra att jag vill läsa det en till gång.
Sedan kanske jag läser allt en tredje gång för att få in allt, ta en funderare på om det håller vatten och se hur författaren har knutit ihop paketet.

Det samma är det med filmer. Jag kan först se en film bara för att få ett intryck av vad den handlar om och vilka intrigvändningar som finns.
Sedan kan jag se en film en andra gång och denhär gången fokusera mera på kamera-arbetet, skådespelarinsatserna och ifall intrigen verkar vettig (nu när jag vet vad filmen handlar om). Ibland kan denna del kräva en extra-titt.
Om filmen är bra så kan jag se den en tredje gång, denhär gången med hela paketet. Och om den är jättebra så kan jag se den flera gånger, bara för skojs skull.
Jag misstänker att jag av naturen är lite av en s.k "nitpicker". Det finns en hel del fel med harry potter-böckerna som jag har snappat upp. (Som t.ex att hela trollkarlsvärlden egentligen är ett totalitärsamhälle, och det var det innan voldemort kom till makten och det finns inget som säger att det inte skulle vara det efter Voldemorts död)

En del människor klarar säkert av att se en hel film eller läsa en bok och första gången få in allt. Men så fungerar inte jag.

måndag 7 april 2014

Kortfilmer från Youtube

Internet (i synnerhet Youtube) är ett intressant fenomen. När jag var en liten gosse (tiden före youtube) så behövde man alltid ladda ner klipp från internet eller hoppas att någon hemsida hade laddat upp dem. När Youtube kom igång så blev det massivt. Jag har kollat igenom några serier där och gör det fortfarande.

När youtube blev stort så blev det vanligt att en massa mindre filmföretag och/eller filmstudenter ville göra reklam genom att ladda upp sina filmer på youtube. En del är bra, andra är mindre bra.
Jag har nu tagit mig friheten att leta fram en liten lista bra filmer. Varför jag tycker att dessa är bra kan variera stort. I några exempel tycker jag att storyn är intressant, i andra fall gillar jag kamera-arbetet eller animeringen. (av alla dessa 8 så är 3 animerade).

Suckablood

Denna korta film är kuslig, kort och gott. Den handlar om en liten victoriansk flicka som vägrar sluta suga på sin tumme. Hennes mamma bestämmer sig för att göra slag i saken.
Hela filmen går på rim.

Mama

Filmskaparen Guillermo del Toro gjorde 2013 en långfilm som heter Mama. Han berättar i början av detta klipp att kortfilmen den argentinska kortfilmen Mama från 2008 inspirerade honom att kliva in som producent.

He dies at the End

Vi har alla varit där. Vi är hemma ensamma mitt i natten, eller som i dethär fallet: på jobbet sent en natt. Och vi har en känsla av att vi inte är ensamma. Denna film är ett exempel på hur man kan göra en lyckad skräckfilm av väldigt lite.
Dock måste jag erkänna att jag ogillade slutet.

The Backwater Gospel

Här kommer vi in på en animerad film. (Jag kan säga att härifrån neråt är det bara animerade filmer) Den handlar om en småstad i vilda västern som har en galen, fanatisk predikant. En mystisk karaktär kommer in till staden Backwater. Jag tänker inte avslöja mera detaljer om handlingen eller specifika händelser. Denhär filmen är vacker och den är blodig, som ett konstverk.

The Passenger

Denhär filmen fick mig att skratta några gånger. Jag gillar idén och animeringen är också rolig!

Contre Temps

När jag var en liten pojke och såg Toy Story på bio så blev jag bortblåst av 3D-animationen. På den tiden var det något nytt, jag hade aldrig sett något liknande. Det har suttit kvar i mig om jag ser en vacker 3D-film. Denna film tänker jag på som ett konstverk.

Dios de la Muertos

Samma som ovan, den är väldigt vacker. Plus att jag gillar anspelningarna på Day of the Dead-festivalen i Mexico. Den finns på min lista över platser att besöka om tillfälle ges.

Lighthouse

Denna film var också helt vacker, men det var mest slutet som gjorde att den hamnade på listan. Ibland är jag inte en sån cynisk snobb helt enkelt. Kanske därför jag kände igen mig i denna film.

Jag har medvetet lämnat bort några. Jag kunde helt enkelt inte komma på något speciellt att säga om dem, annat än "de var vackra" eller "jag gillade den". Men jag har goda nyheter! Du kan hitta dem på youtube, bara du letar tillräckligt.
Ha så roligt!

söndag 6 april 2014

The Blair Witch Project

1999 släpptes en film som handlade om tre ungdomar som går ut i skogen och försvinner.
Med sig hade de bara en kamera, campingutrustning och en karta.
De går vilse i skogen.
Inget händer. De grälar om kartan. 
Inget händer. De blir rädda för något och springer ut ur sitt tält.
Inget händer. De hittar ett hus. Tjejen skriker gällt. The end.
The Blair Witch project är en film som handlar om ett gäng filmstuderande. De ska göra en dokumentärfilm om en häxa som lär ha funnits i en skog i Maryland. Hon påstås ha kidnappat en massa barn och dödat dem. Gänget filmade hela sin resa. Under inspelningen så börjar mystiska saker hända. Hela gruppen börjar gå i cirklar, trots att deras kartexpert säger att de inte gör det.
Slutligen hittar de ett övergivet hus dit de går in. Där försvinner de. Det var den korta versionen av filmen.

När jag först hörde om filmen så hörde jag att den var jättehemsk och att jag högst antagligen kommer att få mardrömmar. Vi får se allting som ungdomarna filmade, vilket skulle få filmen att se äkta ut. Det enda som kunde framkalla mardrömmar i filmen var flåsandet. Eftersom det är filmad med en "vanlig" kamera så hörs det väldigt tydligt då de flåsar och flämtar. Och hälften av tiden ser man inte ens vad det är som är skrämmande. Jag kan förstå att tanken bakom det var att man då skulle bli rädd för det man inte kan se, ungefär som när Lovecraft skriver i sina berättelser: "Det var så hemskt att jag inte kan beskriva det!". Men då använder Lovecraft sig ändå av några väl valda adjektiv och substantiv som ger oss något att tänka på. "Tusen ögon! En mörk varelse från urtiden!"
Problemet med Blair Witch Project är bara det att vi faktiskt inte ser något eller hör något. Folk påstår att man hör barnljud, men det gjorde inte jag. Karaktärerna pekar åt samma håll och skriker "OH MY GOD", kameran vänder dit hastigt, man ser en suddig bild en kvist och de springer iväg flämtande. Det är inte skrämmande, för jag har fortfarande ingen aning om vad de såg. Det finns en berättelse från armén där stora starka kustjägare med maskingevär blev stoppade av en ko. Tänk om en ko tittade nyfiket in i tältet och hela gänget skrek "OH MY GOD!" och sprang ut?

Bevisen är överväldigande!
Men det suddiga kamera-arbetet blir förståeligt om man vet hur den filmades, varför ungdomarna inte lyckades filma något ordentligt, varför det bara är suddiga bilder och flämtande.
Det var inte så att ungdomarna som filmade visste vad som skulle hända eller något liknande. Ingen hade planerat att "idag ska ni filma scenen där ni grälar om kartan och imorgon ska ni filma där ni springer från häxan".
De gick ut i skogen bara med två kameror, blev tillsagda att filma allt och spela att de är dokumentär-filmare. Ingen dialog var skriven, det fanns inget manus. Det enda scriptade dialogen var ett gäng fiskare som skulle föreställa lokalbefolkning. På nätterna kunde regissören och hans vänner smyga sig fram till deras tält och spela upp ljudband av barn och skaka om deras tält. Allt detta som de samtidigt gav ungdomarna mindre och mindre mat per dag, så när sista dagen i veckan filmades så var ungdomarna utvakade och hungriga. Därför var det inte så svårt för dem att flippa och få allt på film. Och i inlevelsens stund låta bli att filma en tydlig bild.

En annan rolig är att när filmen släpptes på bio så hade regissören sett till att skådespelarnas namn på IMDB fanns listade som "saknade" och han sa till skådespelarna att inte visa sig på en månad då filmen hade premiär. På det sättet verkade filmen äkta. Garanterat fanns det människor som blev skrämda av det.

Själva filmen anser jag att inte är speciellt skrämmande. (personligen är min favorit "hemgjorda skräckfilm" just nu youtube-serien Marble Hornets. Den skrämde mig på riktigt och kan ses här) Men det jag tycker man måste ge Blair Witch-gänget credit för är att de försökte göra sitt bästa med det lilla de hade, och resultatet blev en väldigt inflytelserik film som skrämde väldigt många människor.

Genren kallas för "Found Footage" och de filmerna är producerade att se ut som något en vanlig person hade filmat med sin kamera. Några nyare exempel på flera kända Found Footage-filmer är Rec, Paranormal Activity och Cloverfield.  

Blair Witch Project uppfann inte Found Footage-filmer. Cannibal Holocaust och UFO Abduction (vilket senare blev remade och fick titeln Alien Abduction: Incident in Lake Country) är två found footage- skräckfilmer som filmades på 80- och tidiga 90-talet. Och de filmerna var inte särskilt populära, de existerade främst hos en liten obskyr skara fans. Men på slutet av 90-talet så förde Blair Witch Project genren fram i rampljuset. Efter det har det kommit flera nya sådana filmer. Enligt wikipedias sida om Found Footage filmer så ser det ut som om det fanns 8 found footage-filmer före Blair Witch Project, den tidigaste släpptes på 70-talet. Men efter den filmen har det idag (femton år senare) släppts över hela 70 stycken Found Footage-filmer!

Jag gissar på att det som unga filmskapare lärde sig av The Blair Witch Project är att det inte behövs så mycket för att göra en film som fortfarande är bra (som att folk vill se den) och som skrämmer folk. Jag ger som sagt credit till filmskaparna för att de gjorde en ganska stor film med det lilla de hade.

Är den då sevärd?
På den frågan säger jag "Ja, varför inte?"
Om du är ett härdat skräck-fan blir du mest uttråkad. Hypen var större än själva filmen. Men samtidigt tänker jag på filmen som en bit modern filmhistoria, just för att den var så inflytelserik på skräckfilmer på 2000-talet. Med det i åtanke så blir det en film som man borde se.
Men om vi tar bort allt det akademiska snobberiet och bara tänker "Är dethär en film som du, Lille John, skulle rekommendera för en person som bara vill slappna av med en skräckfilm, lite chips och några öl?"
På den frågan säger jag "Är du ett härdat skräckfan så nej, men om inte så se den om du verkligen inte har något bättre att se på." Den är inte särskilt skrämmande på något plan, om du inte annars ser så mycket på skräckfilmer så skulle jag inte ändå rekommendera den, då det finns så många andra bra filmer idag att välja av. Paranormal Activity är en film som många filmtittare rekommenderar. Jag har sett den och den är faktiskt bättre än The Blair Witch Project. (Även om jag inte heller var så förtjust i Paranormal Activity). Paranormal Activity har åtminstone en ramberättelse, vi får träffa karaktärerna och vi ser faktiskt vad som händer. Den var antagligen gjord på lite större budget än The Blair Witch Project, men jag misstänker att det inte är frågan om någon jättestor budget.

torsdag 3 april 2014

Human Centipede

Det var en tysk, en japan, en amerikan och en Bellman.
Tysken fick en idé: Han skulle sy fast munnarna på Bellman, japanen och amerikanen i varandras rumpor. På det sättet kunde Bellman och amerikanen bara äta bajs, för Bellmans mun satt fast i amerikanens rumpa, som i sin tur hade sin mun fast i japanens rumpa, som i sin tur kunde äta normalt. Amerikanen blev sjuk, och tysken visste inte vad han skulle göra, för hur äter folk egentligen?
Slutligen blev Bellman, japanen och amerikanen så arga på tysken att de dödade honom innan de dog själva.
Slut!

Jag beskrev just intrigen filmen The Human Centipede. Det var en film som kom ut 2009. Ärligt talat så gillar jag idén. En galen (tysk) läkare tar tre skilda människor till fånga. Han utför en operation som får dem att se ut så här. Hans plan är att skapa en egen mänsklig tusenfoting. Hans experiment lyckas och de tre människorna utsätts för tortyr, för han vill få sin tusenfoting att lära sig sitta och gå. Hans enda sätt att mata dem är att han låter personen som är först i ledet bajsa i munnen på personen bakom, och den personen bajsar i sin tur i munnen på den tredje tusenfotingen. I något skede blir nr 2 och 3 i ledet sjuka, KANSKE för att de har bara ätit bajs i några dagar? En doktor borde väl ha lagt märke till en sån detalj när han studerade medicin?
I slutet av filmen gör tusenfotingen uppror och precis alla dör.

När jag först hörde om filmen så hörde jag att den skulle vara hemsk. Folk hade sagt att den var så kuslig och så äcklig. På det vill jag ställa frågan: Vadå? Vad var kusligt och äckligt i filmen? Jag blev inte alls skrämd, om något tyckte jag den var komisk för den var så over-the-top. Men för det mesta var jag bara uttråkad, kollade klockan för att se hur mycket av den som var kvar och undrade varför jag inte städade lägenheten istället. Det skulle ha varit mer spännande.
En uppenbart ondskefull, galen tysk läkare som bor ensam ute i skogen och har en konstig idé som han vill genomföra för att....? Det enda som saknas är att han håller ett långt utdraget tal där han skriker och skrattar galet "De trodde jag var galen! Men nu ska de få se på vem som är galen!!" helt i denhär stilen.
Det som skulle ha gjort filmen bättre hade varit om läkaren hade haft en fru som är helt med på det. När de tre människorna försöker lära sig gå skulle hon stå bakom och hålla om sin man och säga "Aaw, så söt den är! Vad ska den heta?".
Eller om han prompt inte ska ha en fru, varför inte göra honom lite sympatisk? På det sättet är han inte bara en tunn stereotyp. Vad om han vill skapa en mänsklig tusenfoting för att han inte tål vanligt mänskligt sällskap, han hatar människor?
Och istället för att tusenfotingen skulle göra uppror mot doktor Mengele, så skulle slutscenen ha varit att Mengele och hans fru sitter vid en brasa och röker pipa, medan tusenfotingen har rullat ihop sig framför brasan och försöker sova, trots att det gör förskräckligt ont.

Det som är bra med filmen, som gör att den sticker ut från vanliga moderna skräckfilmer är att den inte har hinkvis med blod och kroppsdelar som flyger omkring. Och oberoende vad jag tycker om själva filmen så gillar jag idén. Skulle inte precis alla karaktärer vara platta stereotyper och intrigen klarar inte av att besvara frågan "Varför ska jag bry mig?" så skulle filmen vara helt sevärd. Den frågan "varför ska jag bry mig?" kan totalförstöra en film. Om karaktärerna är platta, vi vet ingenting om dem eller vad de vill, så bryr jag mig helt enkelt inte.
Det blev dessutom uppföljare? Det är faktiskt en fråga jag är intresserad av: Hur kan det bli en uppföljare, när den enda personen som hade lyckats med operationen dog? Jag hoppas inte svaret är "För att han hade en son som vi inte fick se i den första filmen".

Mitt slutbetyg? Om ni vill döda några timmar så varsågod. Är du inte en filmsnobb som jag, så varsågod. Men vill du se något som är genuint bra? Se inte denhär.

onsdag 2 april 2014

Lovecraft Anthology vol II

Jag har tänkt flera gånger att Lovecrafts berättelser skulle vara perfekta för serieformatet. Hans berättelser är ofta väldigt stämningsfulla och han beskriver väldigt mycket. Detta element är också återkommande i serieböcker och om det är en duktig serietecknare så kan han lyckas nästan lika bra som Lovecraft själv. Serier är trots allt ett annat sätt att berätta en historia . Men de liknar varandra väldigt mycket eftersom båda går ut på att du håller dom i din hand, och du kan läsa dem i din egen takt. Du kan stanna när du vill och beundra språket i litteraturen, eller det estetiska i en seriebok. Och båda sätten, litteratur och serier, går ut på att berätta en historia.

Jag har samlat på mig tre stycken Lovecraft-tematiserade serier (fyra, om man räknar med Neonomicon). De är Cthulhu 1, Cthulhu tales Omnibus: Madness och Lovecraft Anthology vol II. Den jag har tänkt prata om idag är Lovecraft Anthology vol II. De andra serierna, Cthulhu 1 och Cthulhu Tales är inte berättelser av Lovecraft, utan de är skrivna av författare som är inspirerade av Lovecraft. Inget fel med dem, faktum är att jag gillar dessa serier. Teckningsstilen är varierande, eftersom det rör sig om olika tecknare, men för det mesta är det bra.
Lovecraft Anthology vol II är berättelser som är skrivna av Lovecraft och sedan illustrerade. Precis som med de tidigare exemplen så är tecknestilen varierande, beroende på tecknaren. Men ett par berättelser, Pickmanns Model, From Beyond, The Nameless City och The Festival ser ut som vackra och väldigt mörka oljemålningar.
En del andra serier, The Temple, He, The Hound och The Picture in the House ser inte dåliga ut de heller, de har skarpa konturer och starka färger.
Den är inte en billig seriebok, utan den känns påkostad.

Från "The Nameless City"
 Innehållsmässigt älskar jag det faktumet att ingen av serierna är Call of Cthulhu, Shadow over Innsmouth, Dunwich Horror och At the mountains of Madness. Jag har inget emot de berättelserna, men jag anser att de är överrepresenterade när det kommer till Lovecraft.
Alla berättelser i Lovecraft Anthology vol II är Lovecrafts kortare och mindre kända verk. Jag har redan läst de flesta av dem i en kort novellsamling jag lade vantarna på för några år sen. Du kan lyssna på dem gratis och lagligt här.

Jag rekommenderar denna serie varmt till Lovecraft fans. Tyvärr vet jag inte var du kan få tag i den, jag har själv letat efter Vol I och III. Jag hittade den i Fantasiapelit i Helsingfors, en utmärkt seriehandlare i största allmänhet, om man inte räknar med Goodfellows.