tisdag 28 februari 2017

Vem ÄR Lille John?!


Den vanligaste kritiken jag brukar få är att jag har skrivit för lite om mig själv. "Vem är du egentligen?"

Till en början var det ett medvetet val, jag tror jag hade någon tanke om att jag ville vara anonym.
Men sen följde det bara en känsla av att inte ha något att säga. Mitt liv är ju inte glamoröst, jag bor inte i ett kritvit hus som ser ut som ett sjukhus, jag dejtar ingen supermodell, jag är bara en diskare som slösar bort resten av sina dagar på att skriva, spela spel, se filmer... Jag är antagligen så nära The Dude som ni kan komma! Man!

Nå, nu har jag uppdaterat "om mig" sektionen till höger och tänkte att jag samtidigt helt enkelt skriver ett blogginlägg som handlar om vem jag är. Och jag tänker spara mitt filmintresse och läsintresse till längst ner, för jag antar att ni redan vet allt om det.

Normalt brukar jag inte ha skägg, men har inte orkat/
brytt mig om att raka mig. Det är ändå den färskaste
bilden av mig.


Till att börja med så heter jag inte John. Trots att jag kallar mig för det ofta. Nej, jag heter Johan. Lille John kom från då det var dags att välja bloggnamn och jag tänkte på John och Johan, de låter väldigt lika. Så "Lille John" blev det. (trots att domännamnet var upptaget så sket jag i det). Och för de som inte vet så är Lille John också namnet på en karaktär i Robin Hood. Och precis som honom så är jag en stor karl.

Jag är yngst av tre syskon. Hade någon gång skämtat när jag presenterade mig med att säga att jag lider av "minsta barn"-syndromet, även om jag vet att det beror på flera faktorer än bara när man föddes. Med det menar jag bara att jag talar mycket, speciellt om jag har lite alkohol i blodet och SPECIELLT om det gäller ett ämne som intresserar mig. Sedermera tycker jag också om att skämta mycket. Det är en faktor jag aldrig har trivits med svenskfinland, det finns för många stela människor. Om man inte kan skratta så kan man lika gärna vara död, am I right?! 
Jag antar man kan säga att jag är av naturen en showman, vilket egentligen är vad "minsta barn"-syndromet menar, att det minsta barnet är charmig och rolig och mest av en showman. Skulle man släpa ut mig på en scen och slänga en mic åt mig och säga "gör något", så... Finns risken att folk skulle kasta tomater på mig efter att jag skulle ha frågat vad juttun med flygplansmat är. :D 

Jag är kreativ, skulle jag våga påstå. Förutom skrivandet har jag också haft en fot i fotografering och fotoeditering, lite i musicerande, lite i att måla och lite i teater och lite i filmeditering. Att måla och spela musik finns på min lista över saker jag skulle vilja ta upp igen, om dagarna bara var 90 timmar långa och man behövde bara 3 timmars sömn och arbeta i en timme.
I gymnasiet lekte jag mycket med Paint Shop Pro.
Här ser vi resultatet. Ännu oförstörd. Min syster tog bilden
hösten 2007. Någon månad senare rakade jag skallen
och gick med i armén.... Och växte ut håret igen. ;)
Jag började studera i Åbo 2008. Det var teologi jag började studera, för jag tänkte då på att bli ungdomspräst. Jag är själv en kristen man. Jag går i kyrkan på söndagar (Metodistförsamlingen i Åbo om någon undrar), jag läser min bibel varje dag och finner mycket glädje och tröst i den. Speciellt då jag själv nu som då lider av vad jag kallar för "The Blues". Jag vet inte om man kalla det för depression, för om man kollar upp på hur depression definieras så stämmer inte så många av symptomen in på mig, just nu iallafall. Men jag har perioder då jag känner mig nedstämd och t.o.m ledsen. Jag tänker på detta fotot då jag är i det sinnestillståndet.
Men som sagt, definitionen på depression tycks aldrig stämma in på mig, så jag väljer att kalla det för "The Blues" helt enkelt. Det har sin rot i dåligt självförtroende, så långt vet jag.
Jag kom av ämnet här: Jag började studera teologi 2008, men valde religionsvetenskap som huvudämne. Varför gjorde jag detta? För att jag har alltid varit intresserad av berättelser. Redan som liten läste jag förstås de vanliga böckerna (som Harry Potter), men i tonåren blev jag intresserad av fornnordisk mytologi och bekantade mig med Tor och Oden. Och så gick jag grundkursen i Hinduism som jag fann intressant. Vår lärare hade intressanta legender att berätta och jag tänkte att jag hoppade på det istället.

"Yeei... Jag är i armén...." Vad tunn jag var!
Det höll i sig ända tills sommaren 2016 då jag slutligen blev utkickad från akademin. Det kom inte som en överraskning, men det kom. Intresset jag hade för religionsvetenskap hade svalnat rejält. Medan jag skulle ha varit tvungen att studera religion som ett psykologiskt, historiskt och sociologiskt fenomen, så var jag på riktigt bara intresserad av myter och legender. Och så hjälpte det inte att flera av mina studiekamrater blev klara och.... Hoppsan! Om de inte fick "jobb" som forskare vid akademin, så var de arbetslösa! Det motiverade inte precis... Speciellt då jag hade börjat bli trött på att vara beroende av Kela och stöd från familjen, jag ville börja tjäna egna pengar.
Dessutom stack min flickvän på hösten 2015. Vi hade varit ilag en längre tid, men om ni ursäktar går jag inte in på detaljer. Låt oss bara säga att det var dödsstöten för mina studier.

Som tur fick jag jobb på restaurang Kåren den hösten.
Det fungerade som en livboj, kan vi säga. För det ledde till att jag inte bara gick på här hemma och deppade hela dagarna, jag var ute och gjorde något. Jag trivs bra där, det är trevliga människor jag jobbar med. Dessutom har jag jobbat från och till som diskare på olika sverigefärjor sen 2011 i stort sett. Men inget regelbundet.
Det var också under denna period som jag på allvar började skriva. Jag hade dallat i skrivande tidigare, ända sen jag var liten. Men efter den perioden kände jag det klassiska "Nu ska jag göra något jag alltid ha velat göra". Den hösten skrev jag (under NaNoWriMo) utkastet till en berättelse om ett hemsökt våningshus i Österbotten. Den heter Ekot.
Och denna höst skrev jag utkastet till ett rymdäventyr, som heter S/S Mayflower. Och nu jobbar jag på ett utkast till en fantasybok som heter Över kristallbron. Kanske jag någon dag skriver blogginlägg om dessa. Jag vill gå till historien som en mångsidig författare, som inte bara höll sig till en sorts bok utan kunde skriva brett. Alla mina idoler (Ray Bradbury t.ex) var sådana.

Och här är jag nu: En diskare i Åbo. Som sitter ensam i sin lägenhet och ser filmer och läser om vartannat. Och som för tillfället jobbar mycket på att skriva och kanske någon dag publicera mina episka böcker.
Yeah, right,
kan också drömma om att jag får en bo i en herrgård, med en awesome fru och NASA bjuder oss på bröllopsresa till månen samtidigt som min bok vinner nobelpriset i litteratur. Då jag ändå är på gång.

Från vår film: From Beyond
Jag har alltid älskat film. Ända sen jag var liten så tyckte jag om film. Brukar ibland berätta åt folk att jag hade en Stanley Kubrick-fas i gymnasiet, tror jag var den enda på Sursikbacken som hade det. (Det borde väl säga något om från vilken kommun jag kom?) Jag funderade faktiskt på att studera till regissör för att sen kunna regissera filmer. Men eftersom jag lyssnade på alla nej-sägare så struntade jag i den idén. (Och i efterhand, med tanke på alla som har studerat regi som jag känner, som idag är arbetslösa så vet jag inte om det ändå var en så korkad idé)
Det var också i gymnasiet jag började samla på filmer. Jag och min vän Martin gör idag korta filmer på vår youtube-kanal Guerilla Pictures.

Jag läser också mycket. Ända sen jag var liten uppmuntrade min mamma mig att prova nya författare, då hon själv är en läsare. Det fungerade! Just nu är min bokhylla överfull och framför den står två bananlådor fulla med böcker! För inte tusan tänker jag kasta något!
Det var i lågstadiet som jag började på att skriva ner mina egna äventyr. Mest handlade om karaktärer från spel och filmer som gjorde sina egna äventyr. Sen fortsatte jag med det när jag blev äldre i högstadiet och gymnasiet. Fast jag kom aldrig riktigt igång med det förrän långt senare. Jag tror jag vet vad problemet var, men det sparar jag till ett annat inlägg.

Jag rollspelar också en del. Jag upptäckte den hobbyn 2008. Mera finns det inte egentligen att säga, om jag inte skriver ett skilt blogginlägg om det någon dag. Mina spelböcker i min spelhylla består av Dungeons and Dragons (5e), Spirit of the Century, Fate Core Rulebook, Trail of Cthulhu, Dead of Night och Active Exploits. :) Nu är det svårare att få till stånd för så många i min vänkrets har antingen flyttat bort eller förökat sig. Nåväl, det kommer en dag då deras ungar har flugit ur boet. Och jag bor närmare.

Den absoluta favoritkonserten vi gjorde: Skolmusik 2007.
Vi spelade i Elyssé i Åbo, fast idag heter det Gatorade Center.
Sporthall med typ 3200 skolever. Sådant man drömmer om
när man i sitt huvud är en tonårsrockstjärna.
Jag gillar att pyssla med musik, men den hobbyn har kommit på hälft genom åren. Det började för läängesen när jag och några tonårskompisar skaffade instrument och började spela. Det är jätteroligt att spela musik tillsammans med människor. Det är inte lika roligt att bara spela för sig själv, i mitt tycke. Några typer slutade, och några nya kom med. Slutligen stod vi där, fyra grabbar. Vi hade format rockbandet Lotus. (minns inte varifrån vi fick det namnet, tror att det bara lät "coolt"). Hur som helst så vann vi en bandtävling och spelade in en egen demo.
Jag är en evig optimist, så jag säger inte att Lotus "splittrades". Det var aldrig en tidpunkt när vi sa "okej, nu slutar vi här". Faktum var att det var diskussion förra året om att vi skulle försöka spela en 10-års jubileumskonsert förra året. Men det blev inte av på grund av diverse orsaker.
Men ni förstår, jag ser det inte som att vi splittrades, snarare som att vi hamnade på paus.
 Annars så skulle jag gärna musicera igen. Jag har kvar min elbas och vill nog någon dag lära mig gitarr och/eller piano. Jag är en musikälskare! Jag slukar det mesta jag får tag i inom musik.
 
 Besvarade det frågan om vem Lille John är?

söndag 26 februari 2017

POW! ZING! SUPER! eller "Du beskriver för lite!"

Idag vid tvättstugan tog jag med mig boken Writers of the Future vol 26. Det är en jättebra antologi med science fiction äventyr.
Under tiden det tog för maskinen att tvätta och att torka i torktumlaren hann jag läsa igenom novellen Planteray Scouts av Stephen Sottong.
Det är en spännande och fartfylld novell som handlar om rymdscouter som åker till okända planeter för att granska om det finns liv där, om luften går att andas osv. I den 50-isch sidors långa berättelsen hann vår huvudperson Adrian åka med sin nya partner Lester till sammanlagt fyra olika planeter. De hann bli jagade av lokalinvånare och djur av alla sorter.
Jag fastnade i den och satt igenom hela berättelsen! Men det fanns några punkter där jag suckade besviket.

Författaren hade en tendens att beskriva väldigt kort. Tillåt mig att citera ett ställe:
We dove into the hatch just as the tentacles took advantage of the abscence of the field (kraftfältet alltså). The tentacles dragged the ship partway to the water before I got the hatch shut and the field back on. I engaged the antigravs and was in orbit before the decontamination cycle completed.
 
Under de tre meningarna hann huvudpersonen fly ombord på skeppet, stänga luckan, nästan bli neddragen tillsammans med skeppet, starta energifältet, starta antigraven och fly upp i rymden.
Jag gillade berättelsen för vad det var, men jag önskar att det hade funnits mera att läsa. Speciellt när allting sker ur första-person perspektiv.
Tänk t.ex om vi hade fått läsa hur det känns ombord på skeppet när tentaklerna drar det ner i vatten. Hur vår hjälte svär över att han inte får luckan stängd och hur en tentakel håller på att försöka klämma sig genom. Och hur han slungas bakåt när skeppet hoppar till då "antigraven" kommer på och skeppet tar fart.

Don't get me wrong, jag gillar berättelsen! Jag rekommenderar den, jag tycker Hollywood kunde göra nästa sci-fi film av den! Och jag själv propagerar gärna för att man inte beskriver för mycket! Jag tycker att majoriteten av dålig litteratur har för mycket beskrivningar!
Men här ligger berättelsen i den andra ändan: Det beskrivs för lite och det känns som att förtrollningen håller på att bryta. Mycket beror säkert på att detta var en novell, så det måste vara kort. Och tro mig när jag säger att den fortfarande var bra, trots sina brister. Men jag fick en påminnelse om varför lagom är bäst trots allt.

Över kristallbron eller en titel

För inte så länge sen kom jag över en jättebra bok som heter "Now Write!" som är en bok full med artiklar om att skriva sci-fi/fantasy/skräck OCH, det viktigaste, skrivövningar! :) Jag tycker att skrivövningar är jättebra att använda om det står stilla i huvudet och du behöver värma upp med något annat nu som då.

Hur ser en skrivövning ut? Låt mig illustrera saken med ett exempel, denna övning skrevs av Harlan Ellison och handlar om hur man hittar på en intressant titel till en berättelse. Denna hjälpte mig när jag började skriva på min nuvarande fantasyberättelse.

1) Försök hitta på en lista med potentiella titlar för berättelser. Får du någon idé till en berättelse av dem?

För flera år sen hade jag en lista över idéer till titlar för skräckberättelser. Här är några titlar jag hade kommit på:
-Tills döden skiljer oss åt
-Pappa, kom hem
-Den tomma graven
-Jävla hund
-Jag älskar de döda
-Tomheten
-Farmor


Och vad jag har skrivit av titlarna var Farmor, vilket finns att läsa i skräckantologin Det krackelerar. Jag började skriva på Den tomma graven, men övergav det efter en tid. Berättelsen skulle handla om en man som dör i en bilolycka, men vaknar igen och gräver upp sig ur graven och går hem till sin familj igen.
Vad kommer du på för titel som låter bra/cool/intressant? Det kan vara en rad ur en dikt eller låttext eller ett uttryck du tycker om att använda.... Kan du få en berättelse utav det?

2) Kom på tre alternativa titlar för ett projekt du arbetar på nu. Inkludera en kort och en lång. Vilken passar bäst temat och hjärtat i berättelsen, utan att den säger för mycket eller är för smart?
Fråga fem eller sex personer om vilken av titlarna de finner mest intressanta. Försök, om möjligt, att inkludera två personer som faktiskt har läst berättelsen. 


När jag funderade på detta en stund kom jag på tre titlar:

-Krigaren, barden och prinsen
-Över kristallbron
-Hjältarna från Nolux

Jag tror inte det är någon tävling om vilken som vann? För mig var svaret självklart: Över Kristallbron!
För det första för att det är en punkt i berättelsen som spelar en stor roll. Jag tänker inte säga vad, ni får vänta tills boken säljs på Adlbris förrän ni får reda på det, haha!
För det andra så säger de två andra titlarna för mycket eller för lite. Krigaren, barden och prinsen säger vilka mina tre hjältar är. (En orc-krigare, en alv-bard och en mänsklig prins i exil). Hjältarna från Nolux säger bara att landet där berättelsen utspelar sig heter Nolux och att vi kommer att följa med några hjältar därifrån. Gäsp! Dessutom gillar jag inte när fantasyböcker har namn på landet i sin titel. Det låter som att författaren försöker charma mig genom att påpeka att det är en fantasyvärld.
För det tredje tyckte jag Över kristallbron hade en viss rytm i det som låter trevligt. Och det bjuder in till lite mysterier eller hur? Vadå kristallbron? Det är en bro av kristall men varifrån kom den? Och varför ska någon över den?

Jag visade ingen av titlarna till mina vänner, så om någon av läsarna inte håller med och tycker att Över kristallbron var hemsk så tänker jag inte käbbla emot :D
Förstås, jag måste också säga att detta är bara en arbetstitel, jag kanske kommer på något smartare längre fram. Det är inte precis som att Över kristallbron är felfri, tvärtom säger den mindre än Hjältarna från Nolux. Men det var ändå en bra skrivövning jag gjorde som fick mig att komma på en arbetstitel, så behöver jag inte fundera på det medan jag fokuserar på resten! 

onsdag 8 februari 2017

Demonen i Skrivandet

Jag har nu läst igenom min "bok" för första gången sen jag skrev det klart. Jag har haft den röda pennan med mig som sällskap, där jag har gått igenom berättelsen. Inte grammatik, den biten sparar jag till senare. Och jag ser helst att en annan person tar en titt på DEN detaljen, då jag själv inte är språkpolis.
Nej, denna gång har jag fokuserat mest på berättelsen. Vad fungerar och vad fungerar inte. När Thena bestämmer sig för att rädda J4, verkar det logiskt med tanke på vad vi vet om henne? Är berättelsen lätt att hänga med eller kan jag skala bort en del onödiga detaljer och göra den lättare?
Det har varit en intressant upplevelse. Jag har märkt en del tendenser hos mig själv som jag kan tänka på i framtiden. Och jag har lärt mig en del om de demoner som kan dyka upp när man skriver och vilka som dyker upp när man läser igenom allt igen.

1) Jag tänker snabbare än jag skriver. När jag gick i högstadiet så träffade morsan mina lärare på någon föräldraträff. De berättade åt henne att i mina provsvar så märkte man att min hand inte hänger med om jag blir ivrig eller har mycket att säga. Exakt vad de menade vet jag inte i dagens läge, men  jag tror jag ser tecken av det här. På väldigt många ställen i manuskriptet har jag helt enkelt skrivit "Brodera mera". För i skrivandets hetta så är jag för ivrig att berättelsen ska avancera, att den ska gå framåt! Det leder till att en massa detaljer lämnas bort, för medan karaktärerna babblar om något så är jag redan på väg ut ur rummet.
Förr tyckte jag inte detta var ett problem, eftersom jag avskyr litteratur som begraver läsaren i detaljer. Där man måste vada genom beskrivningar sida upp och sida ner förrän något händer.
Men mitt fel ligger i andra diket: Jag lämnar bort för mycket.
Inga större problem där, i nästa utkast broderar jag ut allting mera helt enkelt. :)

2) Berättelsen har STORA plot holes, men det är okej. Låt mig berätta om en av demonerna som hemsöker en författare: Tvivel. Han dyker upp först när du skriver, han viskar i ditt öra att det du skriver är eländigt och att du kan lika gärna strunta i alltihop, ingen kommer ändå att läsa sörjan.... Den goda nyheten är att efter en del år att ha tampats med honom så blir han svagare. Han försvinner inte, men han blir svagare och lättare att vifta bort.
Men han kommer tillbaka när du läser igenom det du har skrivit. Och denna gång är det värre, för han har bevis. Bevis på att det du har skrivit inte är bra.
"Titta på detta stycke? Vad tänkte du på?!"
"Hah, deus ex machinan SKRAMLAR!!"
"Ingen kommer att förstå detdär!"
"Varför gör du detta, varför ger du inte bara upp?!"
Det är i stunder som detta som du måste påminna dig om varför du läser det första gången med röd penna: För oberoende hur bra du än är så har manuskriptet fel. Det kommer du inte ifrån. Det hör till spelet.
Och nu pratar jag om plot holes som är stora nog att köra långtradare genom, inte små saker som att jag blandar ihop namn på personer (vilket jag har gjort)

3) Slutet måste skrivas om. Stora delar av slutet på berättelsen måste omarbetas, för jag märkte här att jag började bli orolig. Jag hade lagt ut en del plot-trådar och var orolig för att jag inte skulle få löst allting innan berättelsen tog slut, innan november var slut. Detta var ett stort misstag, för slutet är en röra.
Men inga problem: Jag skriver om det helt enkelt. :) Och jag har börjat fiffla med en uppföljare så jag kanske sparar något till det.

4) Lyssna inte på människor.
Detta är något jag visste av redan innan NaNo, men det tål att upprepas: Det finns människor som har goda hjärtan och vill bara väl. Så därför lägger de sin hand faderligt på din axel och påminner dig om att det är svårt att skriva och publicera. Och ditt manuskript kan behöva omarbetas fem-sex gånger innan det är bra. Det kan ta flera år. Och t.o.m då kan det bli refuserat.
Jag vet att dessa människor vill väl, men det är helt fel sak att säga.
För det första vet de flesta nybörjarförfattare redan om allt detta. Det är något man hör om mycket tidigt när man börjar skriva och träffa författare och folk som jobbar på förlag. De pratar inte med en tolvåring som har skaffat en gitarr och vill försörja sig som Rockstjärna.
För det andra så släpper dessa människor in Tvivel igen, som du jobbar hårt på att hålla ute (värre är det om du dessutom håller på att läsa igenom ditt manuskript, så Demonen har denna gång ett extra vapen: Folk som håller med om att det är dålgit!).
För du vet att de har rätt på en punkt. Ska du skriva en bok kan det ta evigheter att få det bra, och inte ens då kanske någon vill publicera det.
Och då dyker frågan upp igen: varför gör man detta? Och när man inte vet det själv alla gånger (För vi har alla dåliga dagar) är det lätt att komma till slutsatsen att man egentligen borde ge upp och göra något mera produktivt med sin tid, som städa lägenheten eller klippa gräsmattan....
Ignorera dessa tankar och dessa människor och fokusera istället på det du har framför dig: ett manuskript som du håller på att läsa igenom och ska arbeta vidare på.