Kindred av Octavia Butler

En bok av en afroamerikansk författare

Jag antar att jag tjuvstartar med min läsutmaning. Jag förlorar väl några poäng hos jultomten som tack. Men orsaken till detta var för att dagens bok helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig!

Octavia Butler, mina damer och herrar. Jag hade väldigt svårt att bestämma var i min läsutmaning jag skulle placera henne?
Hon är en afroamerikansk författare ja. Hon är också en kvinna och en lgbt-person. Och hon skrev lite science fiction, men jag skulle inte kategorisera denna bok som ett science fiction-verk.

Men dagens bok handlar till en stor del om den afroamerikanska befolkningens historia och deras förhållande till sitt förflutna. Den läses under Black history month i USA och kommer upp i diskussioner om litteratur som berör det afroamerikanska folkets historia.
Därför tycker jag att jag kan bocka av henne på min lista som "afroamerikansk författare".

Tyvärr dog Octavia Butler år 2006, hon blev bara 58 år gammal. Ännu en strålande författare som jag upptäcker inte så länge efter att de har dött. Som tur är så var hon väldigt aktiv.

Handlingen
Dana har nyligen flyttat in tillsammans med sin man i en ny lägenhet. Han är en författare och hon försöker bryta sig in i fältet och deras liv verkar vara helt okej. Förutom att hans föräldrar inte riktigt var hundra procent okej med att de gifte sig till en början, så är allting bra.

Plötsligt rycks Dana ur sitt sammanhang! Hon landar bakåt i tiden i sydstaterna, inte särskilt långt från där hon och hennes man bor. Där upptäcker hon att en liten rödhårig pojke håller på att drunkna i en å, men hon lyckas rädda honom! Och det blir upptakten till en massa problem.... Hon är ju trots allt bara en neger i sydstaterna på den tiden.

Boken fortsätter med att Dana slungas tillbaka till vår tid och tillbaka igen till denna tid. Den gemensamma nämnaren är att hon slungas alltid tillbaka då den unge pojken svävar i livsfara och att hon slungas igen framåt till vår tid då hon är döende.

Perioderna på hur länge hon är borta ur vår tid varierar också. I den första turen är hon borta i bara några minuter. Nästa gång är hon borta flera dagar. I den första perioden är hon bara några timmar hos den unge pojken, nästa gång är hon i flera månader.
Varför händer detta?

Om boken
Jag hade svårt att lägga ner denna bok. Det var den sortens bok som man tänker "jag ska bara läsa några sidor, sen diska och tvätta kläder", sedan säger det PANG och så har det gått tre timmar och man har läst halva boken! Faktiskt, jag läste denna bok i sammanlagt tre långa sittningar.
Språket är underbart, inte för mycket såsande, inte för lite såsande....

Jag vill egentligen fortsätta berätta om handlingen för boken innehåller flera twists och mera konstigheter, men jag vill inte heller spoila berättelsen. Så jag kan nämna något annat: Denna bok handlar inte heller bara om rasism. Man skulle kunna tro det eller hur, i min presentation av handlingen så skulle man tro att det bara handlar om hur det afroamerikanska folket led. Och jo, en stor del av boken handlar om just slaveriet och också hur samhället var konstruerat på den tiden så att slaveriet kunde existera. Och det drar dessutom några paralleller till hur det var på 70-talet då boken skrevs.
Men faktiskt så tar boken också upp flera andra teman som sexism, tidsandan, kärlek och rädsla för att förlora de man älskar, släktskap och familj. Jag gillar faktiskt delen om "kärlek och rädsla för att förlora de man älskar". Låt mig uttrycka saken så här: Det närmaste boken har till en skurk så är en person som är så livrädd för att bli lämnad att han inte drar sig för att tvinga en person att hållas kvar. Mitt hjärta ömmade för den karaktären, trots att det var sist och slutligen en skurk.

Octavia har sagt i en intervju angående denna bok att hon ville få folk att känna historia. Låter rimligt eller hur? Jag menar vilken idiot som helst kan googla om slaveriet och läsa in sig på det, men tyvärr så för många människor är det svårt att riktigt känna något.

Betyg
LÄS DEN! Om du tänker läsa en bok av en afroamerikansk kvinnlig författare, läs då denna! Jag kommer åtminstone att bekanta mig mera med Octavia Butlers verk i framtiden!

Och om jag inte ännu har lyckats övertyga er att läsa denna bok:
Harlan Ellison, en kille som blev känd bland annat för att vara arg och extremt kritisk, och som dessutom hade sagt till Octavia en gång i tiden att han inte kan läsa hennes verk för att hon skriver så hemskt, ÄLSKADE denna bok!
Han sa det samma som jag:
"I am driven to a despised cliché: I could not put it down! It is a book that simply will not be denied; its power is hypnotic"...."Kindred is that rare, magical artifact"..."Do not, I beg you, deny yourself this singular experience"

The Eye of Argon - Ska jag eller ska jag inte?

Under 70-talet skrev en ung man som hette Jim Theis en fantasyberättelse som hette The Eye of Argon. Den publicerades i en fanzine som hette OSFAN i flera delar och blev snabbt väldigt känd.
Eller ska vi säga... Ökänd?
Den var, enligt kritikerna, hemsk. Full av stavfel, syftningsfel och en otroligt cheesig fantasy story, med en huvudperson som kan bäst beskrivas som en pastisch på Conan the Barbarian. Med karaktärsnamn som Grignr, en långhårig muskulös barbar som bara bär en G-string (jag överdriver inte, det står så).

Jag har funderat ett tag på att beställa efter den, läsa den och recensera den. Den kallas för "den värsta fantasyberättelsen", det är ett partyspel att läsa högt ur den utan att skratta.
Och varenda gång jag hör någon säga att något är det värsta någonsin så blir jag nyfiken: är det verkligen sant? Jag menar den kanske är dålig, ja, men "det värsta"?

Låt oss inte glömma ett enkelt faktum: Jim var bara 16 år då han skrev detta. Då jag var 16 år var de flesta pojkarna jag kände relativt blåsta.
När jag var 16 skrev jag själv en del dålig science fiction som var mer eller mindre stulet från filmen Blade Runner. Och en del fantasy där jag stal från Sagan om Ringen och Harry Potter, bland andra.
Och Jim tyckte själv inte om den sortens uppmärksamhet som boken fick. Allt skratt över sådana meningar som "You make love well wench," Admitted Grignr as he reached for the vessel of potent wine his charge had been quaffing."
gjorde att han slutligen inte ville skriva mera.

Därför tvekar jag på om jag borde beställa efter denna bok, läsa och recensera den.
Skulle jag själv vara nöjd om något jag skrev om 16-åring skulle publiceras och i stort sett döda min fantasykarriär? Och folk skulle hånskratta då de läser mitt verk?

Å andra sidan...

Kanske jag kunde försöka spela en positiv kritiker i detta fall? Försöka istället lyfta fram verket som något positivt, ett arbete av en ung man som gjorde mera än vad många andra av oss inte kan göra i den åldern? Jag menar även om verket på riktigt är så kasst som det påstås så kan jag inte låta bli att beundra den unga mannens mod och avundas den ungdomliga entusiasm som måste ha funnits för att vilja skriva och ge ut projektet. Även om det innehöll tusen fel.

Så jag vet ärligt talat inte.
Borde jag beställa och recensera denna bok? Lyfta upp höjdpunkterna, även om de är craptastic? Och poängtera ut alla fel?
Eller ska jag låta den vara som det är: Ett verk som skrevs av en väldigt ung man och därför vore det orättvist att recensera den?

Vad tycker ni?

Nine Princes in Amber av Roger Zelazny

Wow... Jag vet inte vad jag ska säga om denna bok. Antingen var den jättebra eller så var den bara konstig? Eller så var den dålig? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka! Och Roger är död så jag kan inte fråga honom!
Jag gillade boken! Men den hade många brister! Bara att kan man faktiskt kalla dem för brister? 

Handling
Vår huvudperson Corwin vaknar upp på ett sjukhus i New York. Han har svår minnesförlust och letar sig ut från sjukhuset. Han kommer vagt ihåg ett namn på en kvinna som visar sig vara hans syster.
Och efter det visar det sig att Corwin är en av nio prinsar i Amber, en mystisk stad som är ursprungsvärlden ur vilka alla våra andra världar kommer, men för tillfället finns det ingen offentlig kung, bara en broder som har stulit tronen.
Hängde ni med där?
För det visar sig också att hela vår värld är en så kallad "Skugga", att det finns ett oändligt antal parallella universum som utgår från Amber som kan skapas av dessa prinsar! Så vår värld är i själva verket en skapelse av Corwin som är prins i Amber!
Hängde ni med där?

Så Corwin beslutar sig först för att leta efter Rebma, vilket är en spegling av Amber som finns i en undervattensvärld. Där kan han återfå sitt minne och när han väl är där så återfår han också förmågan att kunna vandra mellan de olika världarna.
Efter detta blir berättelsen någorlunda "vanlig" fantasy: Corwin ska återta tronen från sin bror med hjälp av sina andra bröder och deras arméer (som kommer från andra världar).

Om boken
Och den är bara 155 sidor lång! Helt oskojat, alla dessa koncept ovan och mera som jag inte ännu har berättat om så kläms in på 155 sidor! Jag har inte ännu talat om olika tarot-kort som har förmågan att teleportera Corwin till sina bröder, som innehar också dessa kort ELLER om tecknaren till dessa kort, hur denne är en mäktig trollkarl som hjälper Corwin att fly från fängelse efter att Corwin har fått ögonen utstuckna, men de läker igen.
Ändå känns ingen av dessa saker framkrystade.

Nog om handlingen, låt oss gå över till språket. Här upplever jag att Roger med jämna mellanrum klantar till sig av flera orsaker. Det största felet är hur Corwin och hans bröder tenderar att skifta mellan "gammal-engelska" och 70-talsslang.
"I sayeth onto thee, brother, this thing is bigger than you and pray, 'tis be bigger than me. But hark, it is not bigger than thou or I, can thou dig it?" Inte från boken, men ni förstår poängen jag försöker frambringa?
Men här har vi också mitt problem med att recensera denna bok: Amber är alltså ett slags "centrum-universum" därifrån alla potentiella universum som någonsin har existerat utgår från, eller hur? Tänk om det helt enkelt påverkar språket på det sättet? Är det kanske.... Meningen?!

Men ett större problem jag har med boken är tempot. Som jag sa tidigare, den är bara 155 sidor lång... Med sådana komplicerade koncept som den bollar med så kunde den ha mått bra av att vara åtminstone dubbelt så lång! Corwin går från att inte ha en blekaste aning om något till att vara övertygad om att han måste störta sin bror kungen på bara 30 sidor.
Stycket om kriget i Amber känns också väldigt kort och tråkigt. Det är ganska långt "Vi marscherade med våra trupper till den platsen. Där vann vi med si och så många döda och si och så många sårade. Vi marscherade vidare till den andra platsen. Där..."
Sen misslyckas Roger att svara på frågan "Varför ska jag bry mig i Corwin?" Varför skulle jag vilja att just Corwin av alla nio prinsar blir kung över Amber?  De verkar alla mer eller mindre tölpar. Inte onda, men tölpar. Men IGEN... Är det kanske det som är meningen?

Boken är den första i Corwin-cykeln, också bara känd som The Chronicles of Amber. Så jag ska någon dag läsa igenom resten av dem. För nu har jag ju dem här så jag ska läsa dem. Och jag kommer att recensera dem också! Men nu känner jag att jag behöver vila en stund...

Betyg
Trots alla brister så måste jag säga att jag gillade denna bok. Den är inte likt något annat jag har läst på evigheter. Den bollar med koncept som är så svåra att greppa att jag måste läsa om den en till gång. Den är konstig och helgalen på alla de bästa sätten. Språket må vara ett problem, men jag älskade det färgsprakande äventyret!
Det var först när jag accepterade att detta är ett surrealistiskt fantasyäventyr som jag började gilla berättelsen mera.

Men skulle jag rekommendera boken? Bara för dig som vill ha fantasy som inte är det vanliga "orcher mot människor" eller ens "gott mot ont".

Vad ska vi prata om?

Jag håller på som bäst att preppa inför nästa Nanowrimo och har börjat göra en rolig grej: jag gör upp listor över diskussionsämnen!
Liksom tänk er att mina karaktärer pausar från äventyrandet eller vad som är på agendan. De besöker ett värdshus eller så kanske de sitter kring en lägereld och "snackar skit".
Det finns säkert hela dagar då de inte helt enkelt orkar tänka på den stora röda tråden, vad det nu än är.

Därför gjorde jag en lista över vad de kan prata om!
På min lista finns det vanliga saker som:

• Var växte du upp?
• Hur var du som barn?
• Skulle du föredra att bo på landet eller i en stad?
• Vad tycker du om den och den personen?
• Vad tycker du om män och/eller kvinnor i överlag? "Can't live with 'em, can't live without 'em"? 
• Favoritmat? Favoritsång? Favoritberättelse? Fritidsintressen?

Och så finns det mera saker som är anknuten till världen, som 

• Jag har hört att världen är platt.... Vad tror du om det?
• Har ni hört om (berättelse i världen)?
• När vi är klara med detta äventyr, vad ska du göra då? Var vill du bo, vad vill du göra? 
• Vilka olika länder har du besökt? Hur var det där?

Jag tycker att det är roligt att skriva sådana stycken! Trots att jag vet att jag kanske kommer ändå att slänga ut alltihop sen då det är dags för omskrivning, för det är ändå mer eller mindre bara såsande, men så vadå? Det jag älskar med sådana stycken är att världen känns mera levande! Att det faktiskt finns mera i världen än bara mina hjältar som är på väg ut i ett nytt äventyr. Och ja, mitt kommande Nanowrimo-projekt kommer att utspela sig i samma värld som ett annat av mina nanowrimo-projekt. :) 

American Gods av Neil Gaiman

Jag har nu varit nattvakt på ett konfirmationsläger. Det finns mycket tid där att läsa och jag tog med mig mitt portabla bibliotek. Så jag har plöjt igenom några böcker som jag kommer att recensera här på bloggen nu.

Neil Gaiman skrev jag ett skilt inlägg om hur han kom in i mitt liv: Genom att sitta i ett rum med benen i kors och hosta nu som då för att påminna mig om att han existerar! Och när jag nu slutligen gav upp och ägnade honom uppmärksamhet så kom jag på att han är en bra författare!

Handling
Shadow är en snubbe som nyss släpps ut ur fängelse strax innan hans bästa vän och fru dör i en bilolycka. Han träffar på den excentriske Wednesday som har ett jobberbjudande till honom som livvakt.. Och därefter börjar en minst sagt surrealistisk resa genom USA.

Om boken
Jag gillade språket i den. Neil har ett rätt så avskalat språk, men han får ändå med det mest väsentliga som behövs.
Som en snubbe som har dallat i mytologi och religionsvetenskap så tycker jag naturligtvis att boken är underbar! Det finns också en del kommentarer om vad vi anser att är viktigt i våra liv, vilka som är våra "gudar" idag. Jag tänker inte förklara mera exakt vad som menas med detta för jag tycker att boken får det bättre.
Men i övrigt så tycker jag boken var helt okej. Den var inte dålig, den var inte det bästa jag någonsin har läst. Den var okej. Förstås, låt oss inte glömma att när jag läste denna var jag nattvakt på ett konfirmationsläger så jag fick läsa den då jag borde sova.

Men jag tror att jag också behöver läsa om boken för jag har en tendens att missa detaljer på den första genomläsningen. Så jag måste läsa ett till varv!

Betyg
Jag borde läsa mera Neil Gaiman! För det kändes som att jag läste en bok som var helt okej! Läs den gärna, men någon som har läst mera Gaiman än jag får uttala sig om huruvida det är en bra bok att börja med.

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare

Jag har det senaste året eller så läst mig in på Shakespeare. Jag har läst klassikerna Romeo & Julia, Hamlet och MacBeth. På engelska, fast med hjälp av fotnoter. De är nödvändiga med tanke på att Shakespeare nu som då refererar till obskyra väsen ur folktro (t.ex drottning Mab i Romeo och Julia).
Sedan använder han sig av en del uttryck som inte verkar vettiga idag! (som t.ex "I bite my thumb at thee!")

Men jag har ett lite särskilt förhållande till A midsummer nights dream eller En midsommarnattsdröm som den heter på svenska. Första gången jag kom i kontakt med den var för många år sen då jag var tillsammans med en tjej från Borgå. Hon var med i deras sommarteater som skulle sätta upp pjäsen. Och naturligtvis var jag där och såg det! Och jag älskade den! Jag tyckte att språket, handlingen, karaktärerna var underbara och att teatergänget hade gjort ett underbart jobb! Det var första gången jag såg Shakespeare framföras på scen.

Så när jag har nu samlat lite på Shakespeares verk så har jag bestämt mig för att ha En midsommarnattsdröm. Men åtminstone en version på svenska som jag kan slöläsa och en på engelska som jag kan studera.
Jag har använt en del material från denna pjäs till mitt eget skrivande som en homage till gamle Shakespeare. I mitt senaste Camp Nano-projekt finns det en alv som heter Oberon. Det finns en vätska som framställs ur en blomma, som har en viss effekt om man häller det över en persons ögon.
Och i ett kommande projekt finns det en Hermia och en Helena.

Handling
Kortfattat är den svår att återge, men jag ska försöka:
I Aten ska hertig Teseus gifta sig med Hippolyta, en amazondrottning.
I hovet finns också fyra ungdomar, Lysander, Hermia, Demetrius och Helena.
Både Lysander och Demetrius är förälskade i Hermia. Hermia är kär i Lysander, men hennes far Teseus önskar att hon gifter sig med Demetrius. Och Helena är ingen alls kär i, men hon är dödsförälskad i Demetrius.
Under tiden är en grupp hantverkare påväg till Aten, de ska sätta upp en pjäs om Thisbe och Pyramus.

Ute i skogen kring Aten finns det sagoväsen. Oberon, kung av älvorna (eller alver?) är bitter på sin hustru drottning Titania. Hon har nämligen en älskare, en ung liten alv som hon vägrar ge över till Oberon (så att han ska kunna dödas.)
Men Oberon har en plan: han sänder ut sin undersåte Puck för att hämta en växt. Av denna växt ska Oberon utvinna en trolldryck som Puck ska hälla över Titanias ögon då hon sover. Då hon vaknar kommer hon att bli störtförälskad i det första hon ser, ända tills Oberon häver förtrollningen.

Under tiden har ungdomarna sprungit ut i skogen! Hermia och Lysander rymmer för sin förbjudna kärleks skull. Och Helena följer Lysander för att berätta åt honom att hon älskar honom! Och Demetrius är ute i skogen för att mörda Lysander.
Och så kommer Puck förbi, med saften....

Och så vidare, jag kan inte berätta mera utan att börja återge hela handlingen!

Om verket
Jag tror att det jag älskar med denna pjäs är delvis hur lättillgängligt det är. Det mesta skrevs på rim denna gång, också i den engelska versionen! Det är inte en särskilt komplicerad pjäs med högtravande ord och meningar och intrigvändningar. Och med bara fem akter så är den relativt kort.
Och översättningen jag har är Göran O. Erikssons version, som finns att fås från adlibris!

En av mina favoritkaraktärer ur denna teaterpjäs är utan tvekan Helena. För mitt hjärta ömmar så för henne, när hon olyckligt förklarar sin kärlek för Demetrius och säger t.o.m att han får vara hårdhänt med henne, bara hon får stanna hos honom.
"Jag följer efter, döda mig om du vill!
Jag faller gärna för dig en gång till!" 
Hon är på det sättet väldigt tragisk i början: hon avundas Hermia som är så vacker. Klart att Demetrius faller för henne, men inte för stackars Helena... Suuuck....
Och om någon här vill lägga ifrån sig pjäsen så kan jag säga: Helena får vad hon förtjänar! Det blir en viktig del i intrigen, att Oberon märker Demetrius grymhet.

Så gillar jag också karaktären Puck. Exakt vad Puck är så är jag inte säker på, det är en alv, men en slags... Narr åt kung Oberon. 
"Jag är den muntre vandraren i natten.
Narr åt kung Oberon, som småler åt mig
när jag kan lura bondens feta hingstar
Genom att gnägga som ett brunstigt sto;
När skvallerkärringen ska till att dricka
gör jagmig liten, kryper ner i stopet
och när hon lyfter det hoppar jag upp
så att hon skvätter ölet över hakan."
Detta borde väl beskriva vem Puck är?

Ett av mina favoritstycken i pjäsen är ändå i slutet, när arbetarna lägger upp pjäsen om Thisbe och Pyramus. Av flera orsaker:
För det första så sitter kung Theseus och de andra kungligheterna och häcklar pjäsen! De poängterar ut saker som inte är logiska i berättelsen! De satt och riffade pjäsen INNAN man ens talade om att riffa något!
I slutet av pjäsen, då Tisbe och Pyramus är döda, så frågar teatergänget om Theseus vill se epilogen? Och han svarar bland annat:
"Tack snälla ni, ingen epilog, er pjäs behöver ingen ursäkt.
När skådespelarna är döda finns det ju ingen kvar att kritisera. 
Det är klart, om författaren hde spelat Pyramus och sen hängt sig i Tisbes strumpeband, då hade det varit en verkligt fin tragedi. 
Och det var den också, uppriktigt sagt, och i ett mycket intressant framförande. Men kom nu med den där dansen och strunta i epilogen!"
("Om jag ville se alla ett gäng personer döda, så skulle jag besöka arenan, thank you very much!")

För det andra så finns det en pratande mur! Berättelsen om Tispe och Pyramus handlar om ett förälskat par som skiljs åt av en mur. I Shakespeares version så har teatergänget tagit in en typ att spela mur!
"Fast jag är Snut (hans namn) det kommit mig till del
att vara mur i deta sorgespel.
Ehuru stum är rollen inte ringa.
Ty jag har nämligen en hemlig springa.
Pyramus brukar viska genom den
tillsammans med sin kära Tisbevän.
Den rappning och det murbruk som jag bär
bevisar att en riktig mur jag är"
osv
Och direkt efter säger Teseus
"Kan man begära att ler och långhalm ska tala bättre?"

För det tredje så tror jag att Shakespeare drev med hela teaterväsendet på det sättet. När t.o.m en mur har en monolog och publiken poänterar ut fel under pjäsens gång.

Man tror att pjäsen skrevs till ett adligt bröllop, vilket skulle förklara pjäsens lätta ton och korthet.
Jag skulle ännu kunna gå på om hur denna pjäs har nationalromantiska drag, som t.ex att Puck är ett engelskt sagoväsen. Och att Pyramus och Tisbe är en gammal grekisk pjäs som Shakespeare har sågat!
OCH att Helena från pjäsen ska vara "Sköna Helena", som mer eller mindre startade det trojanska kriget. Men jag låter det vara, inlägget blir tusen sidor längre om jag går dit!

Betyg
Som sagt, detta är min favoritpjäs av Shakespeare! Den har sagolika element, samtidigt som det finns romantik och olycklig kärlek. Den har en hel del sexuella innuendon, vilket Shakespeare faktiskt hade i sina pjäser. Manligt mot kvinnligt framställs i denna pjäs.
Jag rekommenderar denna pjäs varmt till dig! Om du vill börja läsa Shakespeare men vet inte var du ska börja: Börja inte med Romeo & Julia eller Hamlet! Börja med denna! Den visar bra varför Shakespeare är så älskad!
Ta fast en svensk översättning om ni tycker det är lättare!

Dawn of the Dragonslayer

Dagens film kom jag över via Discshop. Ännu en film som jag hittade i realådan under erbjudandet "3 för 10". Många av de filmerna är väldigt bra, faktiskt! Jag tror att jag denna gång beställde den gamla svartvita King Kong och Trollkarlen från Oz! Då var jag redan uppe i 10 euro, men kunde få en till film på köpet. Så jag slösurfade lite och hittade dagens film där.
Ärligt talat så trodde jag att filmen skulle vara mycket sämre än vad den faktiskt var!

Handlingen
Okej, så handlingen är rätt generisk:

I det medeltida skottland har en drake börjat härja. Den käkar upp fåren som tillhör en bonde och tar livet av bonden själv. Hans unga gosse blir skickad till greve Stirlings hov för att han där ska lära sig att bli en riddare. Efter många om och men lär sig pojken hur man blir det och längsmed vägen blir han förälskad i Stirlings dotter (efter att de har grälat ett par gånger), som är trolovad till en adelstölp.
Draken dyker upp igen, adelstölpen dör och pojken slaktar draken och gifter sig med dottern. Hurra!

Om filmen
Jag tänker helt enkelt lista några punkter som jag älskade med filmen.

• Bra skriven dialog. Visst det är inte shakespearianskt, men åtminstone säger ingen typ "That was so cool!" eller något annat modernt uttryck. 
• Bra skådespel! För vad än för roll skådespelarna har att spela ut så ger de sitt allt! Man får känslan av att bakom scenerna visste alla om att filmen egentligen är löjlig... "Så låt oss ha roligt då och leka!"
• Bra set-design. De har helt enkelt filmat i Skottland vid ett gammalt slott, så det ser faktiskt riktigt bra ut! Jag föredrar alla gånger om regissörer kan filma på en verklig plats och inte framför en green-screen! 
• Bra kostym-design. Jag var faktiskt beredd på att den unga kvinnans urringning skulle vara väldigt djup och att inte heller pojkens riddarrustning skulle se trovärdig ut. Men faktiskt inte, de har hållit sig ganska bra med att försöka skapa medeltida kläder och rustningar!
• Musiken är helt enkelt bra! Jag kan inte förklara det på flera andra sätt! Jag gillade musiken!

Men så fanns det också några saker som var... Mindre bra.

• DRAKEN.... Oh boy... Dålig CGI-drake, helt enkelt. Jag satt och tänkte "Playstation 1-cutscene"-drake, då den dök upp. Men här vill jag ändå försvara regissörens beslut: Vi ser draken väldigt lite. I de flesta scener i filmens tidiga skede ser vi den främst uppe bland molnen eller i ett kort ögonblick bara då den flyger förbi. Så jag tror att regissören helt enkelt visste om att den inte ser bra ut och istället för att klämma in den på flera ställen så får vi bara se en massa av den i den sista striden. I den scenen är det ändå svårt att undvika att visa draken!
  Men hade jag regisserat den hade jag kanske istället satsat på en praktisk effekt, som en drakdocka eller något.
• Berättelsen är väldigt generisk. Då jag såg den så tänkte jag på att man borde banda in ett rifftrack, där jag sitter och kommenterar allt. "Hey, jag är kvinnan, jag ska vara ditt love-interest i denna film!", "Hej, nu ska jag vara en tölp! Det har ingen betydelse, vi blir ändå ett par i slutet!" 
• En del saker, som t.ex magi förklaras väldigt lite. Det förklaras inte heller varifrån draken kom och hur paladiner fungerar. Men å andra sidan, är det väsentligt? Den viktiga frågan är ju om pojken kommer att kunna dräpa draken!

Så fem bra saker mot två dåliga saker. :D 

Betyg

Jag gillade den faktiskt! Visst, det är en B-film, den är gjord på en låg budget. Och visst är berättelsen väldigt generisk, men vad hade någon väntat sig? Den heter Dawn of the Dragonslayer, hade den försökt vara ett allvarligt försök till en bra film skulle den väl bara ha hetat "Dragon". Jag ville ha en berättelse om en pojke som slåss mot en drake och vet ni vad? Jag fick det!
Jag rekommenderar filmen till dig som vill bara slappna av och se en billig fantasyfilm som inte har en särskilt komplicerad story. Jag hade det riktigt skönt denna lugna lördagseftermiddag då jag slappade och ockuperade tv-soffan!

....Och det finns tydligen en tvåa...  ;) 

Writers of the Future-böckerna

Det är ingen vits att jag nekar det eller dansar kring elden: Jag älskar science fiction och fantasy-antologier. Jag har ett flertal i min samling.
"The mammoth book of Golden Age Science Fiction", "The Mammoth book of the new Space Opera", "Mammoth book of Nebula Awards SF" (den rekommenderar jag!), "Sorcerers Tales" m.m. 
Novellsamlingar av författare som Harlan Ellison och Ray Bradbury.

Men det finns en bokserie här som jag har kommit att älska mera. Och det är Writers of the Future-antologierna.
Vad är Writers of the Future-antologierna?

Till att börja med så är det en skrivtävling i USA för okända och opublicerade författare inom science fiction och/eller fantasy. Den startades på 80-talet av L. Ron Hubbard, ja, tyvärr så är det killen bakom Scientolgirörelsen. Därför suckar mitt hjärta när jag tänker på att den karln skulle ha kunnat på riktigt gå till historien som en författare och inte för det där andra.
Det finns några regler man måste följa om man skickar in ett manuskript dit, t.ex att det måste vara på engelska, max 17 000 ord, man får förstås inte plagiera något och det inkluderar att en karaktär läser upp en dikt. Tävlingen avgörs var fjärde månad i året, ungefär och man får bara skicka in ett manuskript per kvarttal och så vidare.
(Det ordnas också en systertävling som heter Illustrators of the Future, om någon av mina läsare är mera konstnärliga av sig.)

Efter det filtreras en del noveller ut av en del kända författare inom fältet som Kevin J. Anderson, Orson Scott Card, Tim Powers, Brian Herbert, Larry Niven osv. Och priset är förstås en penningsumma, men det är också att författare kan hjälpa den unge författaren att hitta någon som vill publicera deras verk.
Om man vinner Arvid Mörne-tävlingen, vad får man då? En summa pengar och ett grattis?

Nå, låt oss då gå över till antologierna, som består av de vinnande bidragen och några till som förtjänar att komma med! Det betyder att i dessa antologier finns det science fiction och fantasy-författare som är nya och helt okända. Jag älskar den tanken! Och de flesta av historierna är väldigt bra, tycker jag!

T.ex Garden of Tuan Zi handlar om en dystopisk framtid där en motståndsrörelse försöker plantera ett träd som ska rädda världen från stora företag som håller på att förstöra den.
Twelve Seconds: I framtiden kan man med hjälp av avancerad teknologi ta reda på vad det var folk såg under de sista tolv sekunderna av deras liv. Och det är alltid en gloria, ett litet ljussken som dyker upp under den sista sekunden. Kan det vara en glimt av himlen? Eller en kemisk balans? I vilket fall som helst så börjar det dyka upp en del fall där personerna inte såg något ljus. Vad betyder det?
Planetary Scouts handlar om en del rymdforskare som reser till outforskade planeter och hämtar in prov på växtlighet och djurliv.

Tänker jag själv skicka in ett bidrag dit...?
Springer det runt vargar i Österbotten? ;)
Visst, det kommer att vara en utmaning på grund av min bristande engelska, men det värsta som kan hända är väl att jag får ett brev från domarna där de kollektivt skriver
"Vi skrattade så hjärtligt åt ditt bidrag innan vi vek pappersplan av allting och kastade ut det genom fönstret! Åh, så roligt vi hade det, vi tänkte att det finns ingen chans i världen att du kan delta, faktum är att vi tänker stämma dig och ta din dator och låta den demoleras med en dynamitgubbe! Bara så att du inte kan skriva en rad till, njäh njäh!! Ha en bra dag, pappskalle!"
Nä, men ni förstår vad jag menar, värsta som kan hända är att jag inte kommer vidare.
Men tills jag får det uträttat så har jag åtminstone tre samlingar av denna antologi att njuta av.

Att baka en värld: Magi

Magi i en fantasyvärld kommer mer eller mindre med byggsatsen. Naturligtvis så finns det en massa fantasy som har väldigt lite, om ens någon magi. Men om man tänker skriva en fantasyberättelse så antar jag att man i något skede, like it or not, kommer att springa på frågan om magi. Finns magi i världen? Hur fungerar det? Vem kan använda det?
Kan varenda kotte lära sig magi hur som helst eller är det ett livslångt projekt att ens bli en halvbra trollkarl?
Kan endast de som har anlag för att lära sig magi använda det?
Behöver man bara ramla en ramsa och peka med en pinne så händer något?
Kräver det stor koncentration och man behöver inte ens rabbla en ramsa?

Om du helt tänker ignorera magi så behöver du inte tänka på det, men jag tänker prata lite mera om magi, för jag har lekt med det i mina texter.
Nyckelordet jag vill använda är "Begränsningar".

Jag vet inte hur det är med er, men jag upplever att det är bäst om det inte är hur enkelt som helst att kasta trollformler, inte vem som helst kan göra det hur som helst.
I Dungeons and Dragons-universumet kan du lära dig i princip varenda trollformel som helst om du blir tillräckligt gammal och tillräckligt kraftfull och läser in dina trollformler.
I Tolkiens texter är det bara alver och ishtaris som kan riktigt det här med trollformler. Jag har då aldrig hört om en hobbit som skulle kunna göra det.

I Harry Potter övervakas samhället riktigt ordentligt, vilket betyder att om du kastar vissa trollformler så kan staten få reda på det. OCH så måste du förstås ha en trollstav och kunna formeln. Och ibland en del andra saker (som t.ex en dödande formel fungerar inte såvida du inte på riktigt vill döda någon). Dessutom kan nästan vem som helst använda magi vilket betyder att det inte är så speciellt om Harry kastar en formel på någon.

Orson Scott Card har i sin bok Harts Hope fastställt att du behöver blod för att kunna kasta en trollformel. Styrkan på trollformeln beror på vad för slags blod det är. Är det gammalt blod från ett djur är det mindre kraftigt, är det färskt blod från ett lamm är det kraftigare. Men är det blod från en nyfödd bebis så är det det kraftigaste. Problemet är ju förstås bara det att det inte går att få tag i bebisblod varifrån som helst.
Ganska magstarkt för att komma från en religiös mormon, eller hur?

Så där tänker jag helt enkelt kring ämnet: Det är inte så bara att kasta en trollformel. Det måste finnas en del "om" och "men".

Att baka en värld: Historia

Jag vill bara lägga en disclaimer: Jag är alltså ingen expert på att skriva fantasy. Detta handlar i stort sett bara om hur jag gör när jag bygger mina världar. Har du ett annat sätt som fungerar för dig så är det bara bra, du behöver inte lyssna på mig. Och om du själv är nyfiken på att bygga världar så måste jag be dig att ändå prova olika sätt tills du hittar ett sätt som passar dig, som du är bekväm med. 

Okej, så nu har du namngett din plats. Du har ritat upp en karta och namngett de vikitgaste platserna. Nu kommer nästa fråga: Hur lyder platsens historia? Varför är det stället som det är?
Om du har bestämt dig för att det ska finnas en spänning mellan människorna och alverna i ditt rike, varför finns den spänningen? Är det bara enkel misstänksamhet (och om så är fallet, varifrån kommer det?) eller har de två folken legat i krig med varandra och somliga har svårt att glömma?
Tänk på hur lätt folk skiter i byxorna så fort det står på YLE att Putin torkar näsan. Varifrån kommer den rädslan? Jag påstår nu inte att den rädslan är obefogad, men den kommer ändå från någonstans, om det är minnet av kriget som ännu spökar eller om det är för att Putins senaste politiska projekt är skrämmande.

I går tog jag som ett exempel ett ställe som heter Dargoth-Zen som skulle möjligen kunna betyda "Zens fästning". Okej, varför bygga en fästning just där? Var det kanske sätet för Zens rike då hen levde? Eller byggdes det för att skydda riket mot något, vadå i så fall?
Hade platsen någon strategisk betydelse som t.ex att den står uppe på en kulle och man har bra utsikt över en dal och kan därför se om en fiendearmé närmar sig?
Men om det inte är tillräckligt intressant så går det också att bara lägga till en enklare förklaring: Den mäktige Zen ligger begravd i slottets katakomber, därför heter stället idag Dargoth-Zen.

Det går förstås också att lägga in övernaturliga element! Varför skulle man inte få det?
Orson Scott Card berättar om idén till boken Hart's Hope. Det började med att han ritade en karta över en stad som hade flera ingångar. Och han började namnge dem alla. The Asses Gate (alltså "Åsne-porten") skulle vara ingången för handelsresande, döpt efter djuren som de fraktar sina varor på. Gods gate skulle vara porten genom vilken endast kyrkans män äger tillträde. Kings gate skulle vara porten genom vilken endast adeln kommer in.
Och så finns Piss gate, där inte tiggare kommer in, utan de lägsta sortens människor som ändå har på någon vänster lyckats fixa till sig ett dagspass och får spendera dagen innanför staden.
Och så finns det slutligen en till ingång som saknar namn. Det är för att den porten är magisk och kungen har låtit den porten bli igenmurad.

Tänk om Dargoth-Zen är byggd där den är för att under staden ligger Ungdomens Källa, dit det sägs att Zen kröp då han hade "dött"? Men det finns en twist på det: Istället för att bli yngre så förlängdes bara Zens liv med några år, vilket gjorde att han måste återvända dit med jämna mellanrum. Därför är det inget symboliskt med att det står i de gamla texterna att han blev 300 år gammal och det står att hans adjutant hittade bara ett skelett i hans säng en morgon?

Nog om det, vad annat för intressanta saker kan lite historia bidra till ens värld...?
Det finns alltid högtider som firas till åminne av en särskild händelse. Kungens födelsedag, minnesdagen efter dagen då en drake dödades osv. Religiösa högtider finns också, det är inte ovanligt att det finns en skördefest på hösten då man tackar gudarna för skörden eller också minnet av en dag då en gudagestalt enligt traditionen förstörde en demon. Och vill man dra det till sin spets så kanske det var ett resultat av mytologisering? Gudagestalten var egentligen ingen gudagestalt, det var bara en väldigt omtyckt kung/krigare/whatever som gjorde stora saker under sin livstid och har efter det fått ett rykte om sig. I mili kallades det för "mulliradion".

Historia i ens värld kan också bidra till folkdikter och legender! Jag tänker igen på Tolkien och berättelsen om Durin, som Gimli sjunger i Morias gruvor. Här finns den att läsa. Tolkien var en mästare på att skapa en levande värld med hjälp av legender och folksånger.
När jag var en tonåring och jobbade på en egen fantasyvärld så försökte jag skriva en diktsvit som hette The Princess and the Sorcerer som var en klichéartad berättelse om en prinsessa och en trollkarls förbjudna kärlek. Jag var ung, naiv och romantisk på den tiden. Jag tror inte att jag har den kvar någonstans?
Klichéartad eller ej, jag älskade idén om att det skulle vara en berättelse som berättades i min värld.
Och varför inte utöka det och säga att det baserar sig på en sann historia i min värld, att det faktiskt fanns en trollkarl och en prinsessa som försökte bli ett par, men han blev enligt legenden mördad av en avundsjuk älskare och hon dränkte sig i en brunn?
Bara att "i verkliga livet" fejkade de båda sin död och rymde tillsammans och ingen vet vad som hände efter det?

En del uttryck har också rötter i sin historia. Här hemma i Bennäs, Österbotten om någon råkar svälja vatten i fel hals och börjar hosta så brukar man säga "det for mot Jakobstad". Förstås, i Forsby brukar de säga att "det for mot Purmohållet". Vilket skulle tyda på en slags lättsam rivalitet som kan ha sina rötter i en bymentalitet. Det säger en del om hur folket förhåller sig till omvärlden.
Tolkien, igen, lyckas jättebra med detta. I början till Sagan om Ringen-sviten så reder han ut släkten Baggins och deras förhållande till de andra ortsborna, vad som sägs om dem (speciellt vad som sägs om Bilbo Baggins efter att han hade återvänt från Lonely Mountains med guld).
Igen, det målar upp en bild av hur ortsborna i the Shire förhåller sig till omvärlden och lite om hur man ser på släkten.

Detta blev ett långt inlägg, men det är mina två cents om att lägga till historia i din värld.

Att baka en värld: Namn

Jag tycker om att skapa nya världar och annat trevligt. Idag har jag arbetat just på en av mina världar som jag tänker använda i ett kommande skrivprojekt.
Det började för några dagar sen då jag doodlade i ett häfte och skissade upp en ö. Jag namngav en stad, ritade lite floder, skog, slätter och berg.
Efter det ritade jag in en stad och lite åkermark omkring den. Och efter det namngav jag staden och sedan ön.

Idag har jag jobbat lite vidare på det. Jag har kommit på ett namn på ön och framför allt så har jag kommit på varför ön heter som den gör. Ett misstag som jag har sett en del fantasyförfattare göra är att de ger en del komplicerade namn på städer, men kan sedan inte förklara varför staden heter så. Och det är inte heller ett svårlöst problem! Säg att du uppfinner en stad som heter Dargoth-Zen, för du tycker det låter coolt. Men du vet inte alls varför den ska heta så, det låter bara coolt.
Tänk om Dargoth-zen är ett gammalt namn på staden som blev givet på ett språk som numera är utdött?
Skogen Lothlórien i sagan om ringen-universumet har en lång historia bakom sig, det hette först något annat, men sen böt det namn och så vidare. Men Lothlórien betyder Lorien av blomningen, till minnet av landet Lorien som Noldor lämnade.
Dargoth-Zen kanske bara betyder "Zens fästning" på det urgamla språket, namngivet efter en stor mytomspunnen gestalt som enligt legenden byggde en borg där för tusen år sen?
"Britannia" till exempel är namnet som romarna gav ön ("Pretannike"), efter pretani-folket (också känd som "breton") som bodde där.
Godrics Hollow i Harry Potter är helt enkelt uppkallat efter Godric Gryffindor.
Mera komplicerat än så behöver det inte vara!

Men det som jag tycker man kunde också göra i en sådan situation är att ändå hitta på ett "folkligt" namn på staden, sånt som ortsborna säger. Jag menar jag är från norra österbotten, men i folkmun säger man inte t.ex "Jakobstad" eller "Nykarleby", man säger "Jeppis" eller "Nykaabi". Dargoth-Zen skulle i folkmun kunna t.ex förkortas till Dar-zen eller bara Zenstaden. Eller varför inte ta det längre och ha ortsborna att kalla det för "staden", om det annars är långt till närmaste stad?
Det kan också heta "Kvarnen". Tänk om ett speciellt landmärke i Dargoth-Zen är en gigantisk kvarn, dit bönderna från de olika gårdarna (och kanske t.o.m från några av grannstäderna) färdas för att mala sitt säd?
Så från Dargoth-zen till Kvarnen. För tyvärr är det så att oberoende hur coolt ett namn låter så använder folk ändå det namnet som faktiskt går att uttala.

Detta gäller också namn på speciella karaktärer som är av betydelse. Om trollkarlen i Dargoth-zen heter Zufiwix, hur många tror ni att faktiskt skulle kalla honom det? "Hördu, Zufiwix!", "Hur står det till, Zufiwix?" Säg Zufiwix tio gånger efter varandra!
Det vanliga skulle vara att folk förkortar det och i byn är han bara känd som Zufi eller Wix.
Eller kallar honom bara för "trollkarlen" eller "Trollgubben".
"Har någon sett trollgubben? Han är inte vid marknaden där han brukar vara."
Om han är en minoritet, som t.ex en alv, så kanske folk kallar honom för det?
"Ser man på, här kommer alven i egen hög person!", "Skulle du kunna springa upp till alven och se om han är hemma?"

Betyder det då att ALLT detta måste komma fram i själva berättelsen?
Inte nödvändigtvis. Jag tycker bara om att göra detta för mitt eget nöjes skull. Sätter jag en berättelse att utspela sig i Jakobstad så behöver jag inte nämna Ebba Brahe eller Jakob De la Gardie.

"Den utvalde" i fantasylitteratur

Jag har inte läst så mycket fantasy som jag skulle ha kunnat, men ändå en del. Och jag skriver en del fantasy. I något skede har jag stött på konceptet om "Den Utvalde". Att det finns Den Stora Onda i världen och det finns en profetia om att "Den Utvalde" kommer att födas och denne kommer då att krossa det onda.
Då jag ser detta i film eller i litteratur brukar jag gäspa, för det finns så många sätt att göra detta fel på. Själv undviker jag att skriva om det, för jag tycker mera om karaktärer som skiter i vad ödet säger och helt enkelt tar saken i egna händer, oberoende vad profetior säger.

Men det tänker jag inte fokusera på i detta inlägg, utan här tänker jag fundera lite på hur "Den utvalde" skulle kunna göras helt rätt!

1) Låt det vara vagt om huruvida huvudpersonen faktiskt är den utvalde. 
Profetior tenderar att vara ganska vaga och kan sist och slutligen passa in på flera personer. Säg t.ex att profetian säger att "den utvalde" kommer att födas med ett märke av en ros på sig. Vad då för märke? En tatuering? Ett födelsemärke? Ett ärr?
En författare som leker med detta är J.K Rowling i Harry Potter-böckerna. Det finns ett stycke där Dumbledore pratar med Harry om att han kanske inte alls är "Den utvalde", för profetian stämmer in på en annan unge.
Men hela samtalet slutar ändå med att Dumbledore och Harry säger "fuck destiny", att vi ändå inte är bundna av ödet, så om det finns en profetia eller ej har ingen skillnad. (En underbar scen i boken som lämnades bort i filmerna!) Det är också därför hela "den utvalde" fungerar i Harry Potter-böckerna: Skulle man plocka bort profetian skulle berättelsen fortfarande stå på egna ben.

2) Att vara den utvalde behöver inte vara så underbart
Tänk: Du har fått höra att det är DU som ska rädda världen från en stor ondska. Och om du misslyckas så kommer världen att gå under. Hela din existens och hela din framtid ligger färdigt utstakad. Du kan inte välja vad du vill göra med ditt liv, det är redan förutbestämd exakt vad allt du ska göra. Du kan inte säga nej, för då har du dömt världen till evigt lidande. Du kan inte heller misslyckas för då har du också förstört världen.
Vilken press!

Kanske vår hjälte också känner sig som en lurendrejare. När folk har väntat på "den utvalde" så har de väntat sig en mäktig krigare som kan leda en armé, som är helt enkelt underbar på alla sätt.... Och så får de en idiot som varken vet bu eller bä.

3) Profetian är inte huggen i sten
Tänk om "den utvalde" dör? Hemska tid! Vem ska nu rädda folket?
En god vän till "den utvalde", som bestämmer sig för att skita fullständigt i profetior och krossa det onda själv.
Eller tänk om hjälten får höra att han är den utvalde, men det visar sig sist och slutligen inte ha så stor betydelse?

4) Profetian har feltolkats: Den Utvalde föds inte för att rädda världen utan för att föra in ett större mörker
Ett exempel på detta som jag kommer på är Frank Herberts bok Dune. Det handlar om en kunglig familj som tar över styret över en planet där det finns en urbefolkning som har en profetia om en messias som ska rädda dem. Profetian stämmer in på huvudpersonen som gör just det: tar tillbaka planeten och tar slutligen över imperiet och blir en kejsare.
Och i nästa bok har denna gudalika gestalt mördat miljontals människor på olika planeter för att förhindra uppror.

5) Den utvalde är bara en i en rad "utvalda"
Tänk om det har funnits flera "utvalda" med speciella förmågor genom historiens lopp? De har alla spelat sin roll i att rädda världen, så denne "utvalde" har egentligen inget speciellt på gång.
Eller tänk om de andra "utvalda" har misslyckats i sina uppdrag, men de är ändå fortfarande de utvalda?

Det finns flera sätt att hantera en "Utvalde"-profetia. Jag gillar själv tanken på att "den utvalde" är något som en huvudkaraktär blir till. En bondpojk (i vanliga fall) som helt enkelt på egen hand ger sig ut för att krossa det onda, genom trial-and-error.
Eller som jag själv planerar att skriva någondag: En bok där huvudkaraktären inte är "den utvalde", men han beger sig ut i världen för att leta efter "den utvalde".

Över kristallbron eller en titel

För inte så länge sen kom jag över en jättebra bok som heter "Now Write!" som är en bok full med artiklar om att skriva sci-fi/fantasy/skräck OCH, det viktigaste, skrivövningar! :) Jag tycker att skrivövningar är jättebra att använda om det står stilla i huvudet och du behöver värma upp med något annat nu som då.

Hur ser en skrivövning ut? Låt mig illustrera saken med ett exempel, denna övning skrevs av Harlan Ellison och handlar om hur man hittar på en intressant titel till en berättelse. Denna hjälpte mig när jag började skriva på min nuvarande fantasyberättelse.

1) Försök hitta på en lista med potentiella titlar för berättelser. Får du någon idé till en berättelse av dem?

För flera år sen hade jag en lista över idéer till titlar för skräckberättelser. Här är några titlar jag hade kommit på:
-Tills döden skiljer oss åt
-Pappa, kom hem
-Den tomma graven
-Jävla hund
-Jag älskar de döda
-Tomheten
-Farmor


Och vad jag har skrivit av titlarna var Farmor, vilket finns att läsa i skräckantologin Det krackelerar. Jag började skriva på Den tomma graven, men övergav det efter en tid. Berättelsen skulle handla om en man som dör i en bilolycka, men vaknar igen och gräver upp sig ur graven och går hem till sin familj igen.
Vad kommer du på för titel som låter bra/cool/intressant? Det kan vara en rad ur en dikt eller låttext eller ett uttryck du tycker om att använda.... Kan du få en berättelse utav det?

2) Kom på tre alternativa titlar för ett projekt du arbetar på nu. Inkludera en kort och en lång. Vilken passar bäst temat och hjärtat i berättelsen, utan att den säger för mycket eller är för smart?
Fråga fem eller sex personer om vilken av titlarna de finner mest intressanta. Försök, om möjligt, att inkludera två personer som faktiskt har läst berättelsen. 

När jag funderade på detta en stund kom jag på tre titlar:

-Krigaren, barden och prinsen
-Över kristallbron
-Hjältarna från Nolux

Jag tror inte det är någon tävling om vilken som vann? För mig var svaret självklart: Över Kristallbron!
För det första för att det är en punkt i berättelsen som spelar en stor roll. Jag tänker inte säga vad, ni får vänta tills boken säljs på Adlbris förrän ni får reda på det, haha!
För det andra så säger de två andra titlarna för mycket eller för lite. Krigaren, barden och prinsen säger vilka mina tre hjältar är. (En orc-krigare, en alv-bard och en mänsklig prins i exil). Hjältarna från Nolux säger bara att landet där berättelsen utspelar sig heter Nolux och att vi kommer att följa med några hjältar därifrån. Gäsp! Dessutom gillar jag inte när fantasyböcker har namn på landet i sin titel. Det låter som att författaren försöker charma mig genom att påpeka att det är en fantasyvärld.
För det tredje tyckte jag Över kristallbron hade en viss rytm i det som låter trevligt. Och det bjuder in till lite mysterier eller hur? Vadå kristallbron? Det är en bro av kristall men varifrån kom den? Och varför ska någon över den?

Jag visade ingen av titlarna till mina vänner, så om någon av läsarna inte håller med och tycker att Över kristallbron var hemsk så tänker jag inte käbbla emot :D
Förstås, jag måste också säga att detta är bara en arbetstitel, jag kanske kommer på något smartare längre fram. Det är inte precis som att Över kristallbron är felfri, tvärtom säger den mindre än Hjältarna från Nolux. Men det var ändå en bra skrivövning jag gjorde som fick mig att komma på en arbetstitel, så behöver jag inte fundera på det medan jag fokuserar på resten! 

Mina favorit TV-serier (just nu)

Jag har hållit på en tid att försöka skriva ihop en lista över mina 10 favoritfilmer och jag har märkt en sak: Det är sjukt svårt att göra det! När man har sett så mycket filmer som jag (på bloggen allena har jag sammanlagt 97 inlägg / halvfärdiga inlägg med taggen "film", samt 27 filmer med taggen "B-film") så blir det så gott som en omöjlig uppgift.
Men TV-serier däremot... Den listan är betydligt kortare, så den kan jag prata om utan att skapa ett inlägg som är hundra A4-sidor långt. Jag kan lova er en sak redan nu: Jag kommer inte att tala om Futurama, Simpsons eller South Park. Det är tre av mina favoritserier, jo, men det känns som en självklar sak att sätta på min lista. Jag kommer inte heller att tala om Friends, Family Guy eller The Big Bang Theory, för jag är inte så förtjust i någondera av de serierna.
Så here we go, utan någon särskild ordning kommer några av mina favoritserier:

1) My name is Earl
Jag började först nyligen kolla denna serie, men det tog inte länge för mig att fastna i den. My Name is Earl handlar om Earl Hickey, en småtjuv som har gjort en massa dåliga saker i sitt liv. Och han har haft otur med en massa saker i sitt liv och hans liv är värdelöst. Men så råkar han ut för en olycka och blir satt på sjukhus. Där ser han på TV ett program där en snubbe berättar om karma, hur det påverar så att om man gör gott så får man gott. (trots att det egentligen inte är exakt så karma fungerar, men vi låter det vara).
Earl bestämmer sig för att rätta till sitt liv, så han skriver en lista på alla dumma saker han har gjort i sitt liv, som "struntade i att betala skatter", "Stal öl från golfklubben" och "mobbade den och den ungen i skolan". Så är det på den vägen, Earl spårar upp alla typer han har gjort illa och försöker ställa saker till rätta.
Med sig har han sin smått korkade lillebror som vill hjälpa honom. På många äventyr har han också med sig sin exfru och hennes nya make (som också är Earls vän).

Seriens styrka ligger i karaktärerna. De är väldigt välskrivna och man kan inte låta bli att heja på Earl. I en berättelse är det väldigt viktigt att publiken vill följa med huvudkaraktärerna. I Earls fall så är han en skurk först när vi träffar honom. Men allt efter att tiden går så ser vi honom försöka göra gott, även om det inte alltid lyckas som han hade tänkt. Men det är det att han försöker som gör honom till en karaktär jag åtminstone hejar på.
Jag vill se honom lyckas, jag vill att han ska ställa saker till rätta. Det är en rolig serie, men också väldigt mysig.

2) The X-files
Denna serie började jag se på för några år sedan. Premissen är FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully. De jobbar bara på "konstiga" fall, som hamnar under kategorin X. Dessa fall involverar monster av konstiga slag, människor med knepiga förmågor osv.
Sedermera finns det också en gigantisk huvudintrig som involverar en skuggregering och så vidare.
Om du inte har sett serien eller inte känner till den, shame on you!

3) Xena: Warrior Princess OCH Hercules: The Legendary Journeys
Jag satte båda serierna här eftersom de båda utspelar sig i samma universum och är väldigt lika varandra till stämningen. Men jag måste ändå poängtera ut att i min bok vinner Xena med en fotlängd. Varför? Igen för att handlingen i Xena handlar om att göra bot och bättring, vilket jag tycker är fascinerande.
Xena är en f.d krigshärskarinna. Hon har lett en armé som har dödat och bränt en massa nationer i ett försök att skapa ett imperium. Men efter några händelser, där hon blir visad nåd av en annan kvinna, så bestämmer sig Xena för att göra gott. "one penny at a time", som Quentin Tarantino uttryckte det i en intervju där Xena diskuterades. Trots att hon innerst inne vet att hon kommer aldrig att vara aldrig helt utradera sina hemska brott.
Samtidigt får vi också en del intressanta fiender, som t.ex Callisto. Det är en annan kvinna som vill ha Xenas blod. Varför? För att Xenas armé brände hennes by och mördade hennes familj när hon var en liten flicka. Sedermera möter vi också intressanta karaktärer som Joxer the Mighty och Autolycus (Spelade av Bruce Campbell! *squee!*)

Hercules: The Legendary Journeys handlar helt enkelt om Herkules som springer omkring i världen och gör gott. Inget fel i det, för ja... En hjältehistoria är alltid trevlig och jag skulle gärna se mera Hercules någon dag.

4) Hornblower
Som en hobbyhistoriker så är jag också väldigt intresserad av de napolitanska krigen. Jag är också smått intresserad av sjöfart. Skulle dagarna vara 48 timmar långa och jag skulle leva i 300 år så skulle jag garanterat ha studerat sjöfart.
Hornblower är baserad på böckerna av C.S Forrester och handlar om den unge Horatio Hornblower. Han börjar sin karriär som kadett i den brittiska flottan strax innan kung Ludwig av Frankrike avrättas och fransmännen börjar kriga mot britterna.
Allt eftersom serien fortlöper så avancerar Hornblower, från kadett till kommendörkapten. Det är en väldigt spännande serie som samtidigt är väldigt välgjord med bra kostymer och skeppsmodeller.
Jag rekommenderar denna serie väldigt varmt! Den är LUGNT en av mina favoritserier!

5) How the West was Won
En gammal tv-serie, men en väldigt välgjord sådan! Speciellt om man är en hobbyhistoriker som jag. Jag såg serien tillsammans med familjen när jag var liten så för mig har den också nostalgivärde.
Serien handlar om familjen Macahan som bor i Bull Run just när det amerikanska inbördeskriget bryter ut. Mamman i familjen är orolig för att sönerna ska bli dragna iväg i kriget. Så när hennes svåger kommer på besök lyckas hon övertala hela familjen att packa ihop allt och bege sig iväg västerut mot Oregon.
Vad som följer är en lång vandring, där hela familjen får problem med tjuvar, mördare, indianer, före detta sheriffer, en av pojkarna som blir tvångsvärvad i inbördeskriget osv.
Jag tycker det är en mysig serie!

6) Dune (Sci-fi Channeln)
Jag har konstaterat detta förr till folk: Det enda sättet att göra en filmatisering av Dune är att man gör det till en TV-serie. För böckerna har så mycket info och så mycket att det skulle vara omöjligt att få ner det till en och en halv timme.
Innan Sci-fi Channel blev och heta Syfy Channel så fixade de fram en miniserie i tre avsnitt på 1 ½ timma som återberättar handlingen och lyckas faktiskt ge svar på en massa frågor. Och jag älskar denna miniserie just därför.

7) Star Trek Voyager
Kära Star Trek-fans! Ni har påstått att denna serie är den värsta i hela Star Trek-serien. Vet ni vad? Ni är förbannat bortskämda! Denna serie introducerade mig till Star Trek, så därför finns den på denna lista. Och visst har den problem, jag tänker inte påstå att serien botar cancer.
Premissen är att rymdfederationens skepp Voyager försvinner i ett maskhål och landar i Delta-kvadranten som är outforskad. Så börjar en resa tillbaka till Federationen som kommer och ta en maaassa år.
Ett fel med denna serie som jag kan skriva under är att den hade för många kockar, så att säga. Om vi kollar på t.ex kaptenen Kathryn Janeway, hon skiftade i ton så mycket. I vissa avsnitt är hon som en extramamma för besättningen, i andra avsnitt är hon en action-hjältinna, i andra avsnitt är hon ett love-interest.
Sen har serien också problem att det har inga story arcs som pågår i en hel säsong. Det är mycket vanligare med "monster-of-the-week"formatet.  En säsong skulle t.ex ha kunnat handla om hur Voyager blir utan mat och vatten och hur de ska lösa det.
Men jag älskar ändå serien! Förutom att den introducerade mig till Star Trek så gillar jag miljöerna och de olika karaktärerna, trots att den har problem.

Min gamla fantasyvärld!

 När jag var en liten parvel så skaffade jag spelet Ultima IX: Ascension. Det spelet som också är känt som det sämsta i hela Ultima-serien, men jag visste det inte då, jag var förtrollad av de (relativt) avancerade grafikerna på den tiden och den (relativt) intressanta storyn. Hey, jag var 13 eller 14 år då!
 Det fanns en särskild detalj med spelet som jag älskade mera än något annat: När du gick omkring i världen så kunde du gå in och ut ur grottor och hus och hitta böcker! Som du sen kunde läsa några sidor ur! Så när du spelade spelet kunde du gå in i ett slott och läsa en bok om landets tidiga historia eller en bok om trolldom skriven av någon trollkarl.
För mig så fick det hela världen att kännas mera levande än något annat, eftersom den plötsligt fick mera djup! Till skillnad från andra fantasyspel jag hade spelat, där knappt något fick en förklaring, där allt "bara finns".

Vilket gav mig en idé: Tänk om jag skulle uppfinna min egen värld, men inte genom att försöka skriva en berättelse som utspelar sig i den världen, utan helt enkelt "bygga" den världen. Skissa upp kontinenter, skriva upp lite historia, lite om magi, kända krigsherrar och magiker och annat roligt!
Det ledde till att jag skaffade det som kom att bli en sorts "spellbook" :D Där jag helt enkelt bara hittade på trollformler, vad de gör och vad som händer om du gjorde något fel. Jag minns att jag hade skrivit upp en trollformel som handlade om att tvinga personer att älska dig. Du skulle bland annat läsa upp en lång ramsa samtidigt som du höll ett särskilt ljus framför ditt "offer". Och om du sa en enda stavelse fel, eller ljuset slockande, så skulle personen hata dig för alltid.

Senare började jag nog skriva på olika karaktärer och deras äventyr. 
Det är i denna skapelseprocess vi hittar trollkarlen Elar, vilket jag skapade helt enkelt som en slags avatar för mig själv. Author Avatar, verkligen..
Det samma gjorde jag med några andra vänner, satte in fiktiva versioner av dem i min värld. :)
Och jag hade så roligt när jag satt hemma hos mig själv och hittade på platser och berättelser som jag skrev om i all korthet i någon konstig font. För jag föreställde mig alltid att dokumenten jag skrev var skrivna av någon i min värld, att man hade hittat det i t.ex ett bortglömt bibliotek.

Världen var väldigt standard fantasy och jag skäms inte för att säga det. Jag tycker att alldeles för många författare fokuserar alldeles för mycket på att vara "originella" istället för att bara berätta storyn. Dessutom sägs det att "imitation är den finaste komplimangen" så... J.R.R Tolkien och hans hejdukar ler säkert i sina gravar.
Förstås utvecklades världen väldigt mycket eftersom jag själv blev äldre. Jag var väl 14 år när jag började på den och "arbetade" på den tills någon gång efter armén då jag närmade mig 20. En massa kulturer kom till och andra försvann, en del skurkar dök upp och försvann och andra händelser inträffade och sedan inträffade inte.
Men efter armén då jag började studera så kändes det som att jag var "färdig" med världen, fast jag tror inte jag någonsin blir det.

Jag kommer på mig själv nu som då med att fundera på den. :) Häromdagen tittade jag på några gamla filer jag hade sparat och en del av dem var just de gamla dokumenten jag hade skrivit.

Star Wars: The Force Awakens

Japp, nu har jag varit på bio och sett en film som jag har väntat på ända sen jag var barn. Ni tolkien-fans som vill se mera Tolkien-filmer? Ni har haft det bra, vi stackars Star Wars-fans har fått vänta sen 1981 för att få se en ordentlig uppföljare!
Rättelse: Vi ortodoxa Star Wars-fans har fått vänta sen 1981 för att få en ordentlig uppföljare.
Jag såg nog prequel-serien, men jag gillar dem inte. Varför tänker jag inte orda om desto mera, men låt oss lämna det vid platta karaktärer, hackig dialog och trista händelser.

I vilket fall som helst, så jag var nervös när jag skulle gå på bio ikväll och se den. Varför? För att många på min facebook-wall har prisat den! Och hypen började redan för senast ett år sen! Jag har fått undvika vissa delar av internet för att inte få något spoilat!
Varje gång det händer brukar en film inte vara bra. Se bara på Avatar och The Dark Knight.
Jag skrev ett längre inlägg om ämnet för en tid sen och därför var jag nervös.

Nåväl, jag betalade in mig och satte mig ner för att se den. Och nu tänker jag recensera den. Det tar inte länge.

Handling
En massa år efter imperiets fall så har det uppstått ett slags Imperium 2.0. Deras plan är naturligtvis att ta över galaxen och utrota den siste levande Jedin: Luke Skywalker.
Luke själv har gått under jorden. Han har gömt sig på något ställe som ingen vet. Prinsessan Leia, numera General Leia, har skickat ut en pilot för att leta reda på en källa som kan leda till platsen där Luke befinner sig.

Vad som följer är intrigvändningar som kommer att involvera Leias son, Han Solo och Chewie, Millenium Falcon samt en f.d stormtrooper och en skräpsamlare.
Mera tänker jag inte säga. Se den själva!

Om filmen
Sen senast har filmen bytt manusförfattare och det märks! Sjutton vad det märks! Jag kan illustrera ett exempel: I ett skede av filmen sitter en person vid en rymdkanon och är exalterad och skriker "WOW! Såg du det?!". Hade George Lucas skrivit det så hade personen antagligen inte reagerat något särskilt. Möjligen muttrat "Oh dear."


Och så finns det annat som man märker, t.ex hur lätt det är att ta till sig karaktärerna, hur karaktärerna har brister! Kom ihåg det om ni ska skriva ett filmmanus: Ingen karaktär är perfekt! Det finns inte en karaktär som inte har någon brist!

Sedermera så har mycket av filmen gjorts med CGI (förstås) men också mycket har blivit filmat på plats. Detta underlättar arbetet för skådespelarna eftersom de har något konkret att spela mot. Sedermera är det också lätt att spela att du faller i snö och det är vått och kallt om du på riktigt faller i snö och det är vått och kallt. 

Några brister
Jag vet, skicka era arga kommentarer, men jag kan inte påstå att denna film inte skulle ha brister. Men jag kan också tillägga att bristerna är väldigt få och kan lätt ignoreras.

• VÄLDIGT många frågor är obesvarade! När premissen presenterades och vi fick se delar av post-imperium-universumet så fanns det ett antal frågor jag inte fick svar på. Kanske de pantar på dem till nästa film, vilket jag verkligen hoppas. 
• Han Solo är ju gammal! Inget fel med det, men tänk er följande: Harrison Ford är nu 73. Han ska spela samma gamla Han Solo som han gjorde på slutet av 70-talet. Ni förstår varför det inte är en bra idé att ha en 70-åring göra samma saker som då han var 30-något? Missförstå mig inte, han gör ett fantastiskt jobb. Men det känns på ett sätt som att karaktären inte har förändrats särskilt mycket sen senast, vilket jag tycker är konstigt. Varför är han fortfarande samma gamla smugglare, borde han inte vara något högt kucku i republiken, med tanke på att han är veteran från striderna kring BÅDA dödsstjärnorna och han hade ihop det med Leia?
• Vår kvinnliga protagonist är det inget fel på, men det finns två scener som jag tycker kunde helt enkelt ha gjorts annorlunda.
  Scen nr 1) I ett skede får hon reda på en sak som gör henne upprörd och hon springer ut i en skog för att hon är arg. Varför gör ni det? Och hon hamnar sen i trubbel för att hon gjorde det! Liksom varför måste hon springa ut i skogen på en cry-baby-run? Går det inte att springa i en städskrubb istället?
  2) Trots all sin tuffhet blir hon knockad och måste räddas. I och för sig räddar hon sig själv, men ändå, denna trop stör mig: Om en karaktär presenteras som en stark och tuff kvinna som kan ta vara på sig själv, varför blir hon då alltid tillfångatagen relativt lätt?
• Den onde ledaren heter Snoke! Supreme Leader Snoke! Säg det med ett rakt ansikte! "Oooh, var rädd för Snoke! Den store stygge Snoke kommer att fimpa er!" :D Vi har Darth Vader, Darth Plagueis, Darth Bane, Darth Sidious och så har vi Snoke :D På svenska är snok en ofarlig orm. I varenda scen då Snoke (*fniss*) pratas om och han nämns vid namn så tappar jag all förmåga att ta det på allvar. Necron hade varit ett mera kusligt namn än Snoke!
  

"Den stjäl från A New Hope!"
Det har jag också hört som ett klagomål, att filmen har stulit för mycket från Episode 4: A New Hope. Det håller jag inte med om. Lika lite som att A New Hope har stulit från Hero with a Thousand Faces så har denna film stulit från A New Hope. Vad menar jag med detta? Jag skulle kunna dra en hel föreläsning om detta ämne, då jag har studerat det. Men i det stora hela handlar det om att en hjälteberättelse handlar oftast om en person som måste gå ut i världen för att göra NÅGOT som kan rädda denne eller någon annan. Längsmed vägen möter vår hjälte på förhinder som denne måste ta sig över.
Det är sant för legender som Rama-eposet, Arthur-legenden, grekiska hjältehistorier. Men det är också sant för Frodo Baggins, Harry Potter OCH Luke Skywalker. (faktum är att originella Star Wars-serien har anklagats för att stjäla för mycket av Hero with a Thousand Faces.)
Med andra ord: En hjälteberättelse av denna sort kan bara berättas på små många sätt.

Men folk har också klagat på att rent händelsemässigt liknar Force Awakens väldigt mycket A new Hope. Till det kan jag svara att det rör sig snarare om homager. Det känns mera som att Force Awakens gör homage till gamla Star Wars-filmerna.
Eller så rör det sig om att J.J Abrams har helt enkelt bestämt sig för att stjäla från gamla Star Wars för att dra in pengar från ortodoxa Star Wars-fans! I så fall får han gärna ta mina pengar för jag tycker det fungerar helt bra i detta fall eftersom han inte helt stjäl, det finns många variationer.

Betyg
Som ett ortodoxt Star Wars-fan kan jag säga att du ska se denna film! Jag njöt i fulla drag! Jag betalade in mig för att se ett rymdäventyr i Star Wars-universumet med rymdskepp, ljussablar, intressanta karaktärer och intriger! Och det fick jag! Hurra!
Men är du helt obekant med Star Wars skulle jag inte rekommendera den.
Jag ser fram emot nästa Star Wars-film!

May the Force be with you!

Big trouble in Little China

Alltså John Carpenter...
Det jag tycker är speciellt fascinerande med John Carpenter är hur han lyckas med många av de filmer han tar sig an. Han har gjort en av de bästa skräckfilmerna någonsin, The Thing. Han har gjort en suverän Sci-fi action-film, They live. Han sparkade igång vågen av Slasher-filmer på 70-talet med Halloween.
Och så har han gjort en cheesig 80-tals action-komedi-film med Kurt Russell i huvudrollen. Jag såg inte denna film själv då jag var yngre, men jag slår vad om att jag hade älskat skiten ur den.

Den har delvis tagit inspiration från en våg av kung fu-filmer som kom på 80-talet där man blandade in mycket (påhittad) österländsk mystik. Delvis driver den också med typiska 80-talets macho-actionhjälte-troper.
Det gör att filmen är lite knepig att se idag, för man är inte alltid helt säker på vad skämtet är. När jag såg den första gången tyckte jag det var en rolig ölfilm, men jag kom inte på vad som var roligt med den. Jag tror det kommer från min generation som växte upp med komedier som Hot Shots-serien, Naked Gun och senare Scary Movie-filmerna. Vi är vana vid skämt som är helt in your face och därför omöjliga att missa. Troperna som Big Trouble in little China driver med är därför inte lika tydliga och därför missar man dem.

Handling
Långtradarchaffisen Jack Burton pausar i Chinatown. Han träffar sin vän Wang Chi och spelar lite hasardspel med honom. De åker därefter till flygplatsen för att hämta upp Wangs fästmö Miao Yin. Men efter många om och men har hon blivit kidnappad av ett kinesiskt gäng, The Lords of Death. Jack och Wang följer förstås spåret för att rädda henne, bara för att upptäcka att det går längre upp.
Under jorden i Chinatown sitter den urgamle trollkarlen David Lo Pan. Han har blivit förbannad av en kinesisk gud för tvåtusen år sen. Han är inte på så sätt kroppslig, utan mera som ett spöke. Det vill han gärna slippa. Som tur är finns det ett sätt för honom att bli fri från förbannelsen: Han måste hitta en kvinna med gröna ögon och gifta sig med henne. Som tur är så har Miao Yin gröna ögon. Det har också Grace Law, som med tiden blir Jack Burtons love-interest i filmen.

Så, summa sumarum, vi har Jack Burton och hans vänner mot en kinesisk trollkarl. Action ensues!

Om filmen
Som jag sa så är en del skämt svåra att greppa till först. Det tydligaste skämtet är karaktären Jack Burton. Varför det? Nå, han är en stereotypisk 80-tals actionhjälte. Han spelas av Kurt Russell, han har svällande muskler, han är stor i truten och använder gärna våld för att lösa sina problem. Så synd bara att han inte får så många tillfällen att använda dem. Många gånger då man tänker att han ska lösa alla problem så är han förvirrad eller klumpig. Hans vän Wang Chi gör mycket mera får att få intrigen framåt än Jack.

John Carpenter har sagt i en intervju att Jack Burton är en actionhjälte som har landat i fel film. Det är egentligen Wang Chi som är huvudpersonen i filmen, men av någon konstig orsak är kameran på Jack istället. Så Jack är egentligen huvudpersonen fast han tror han är hjälten!
Ett annat skämt är att Lo Pans magi är falsk. Hans underhuggare, känd som "De Tre Stormarna" använder också magi, men den magin är också påhittad. För att inte tala om deras s.k "kung fu". Stereotypisk 80-tals kung fu som är extremt överdriven och på det sättet inte alls verkligt. Bara sådant som finns till så att västerlänningar ska tro att kinesisk trolldom och karate är mera överdrivet än vad det egentligen är.

Men här finner vi som sagt det största problemet med filmen: Är du inte bekant med alla dessa troper så faller filmen ganska platt. Den är otrolig som en actionfilm och inte tillräckligt rolig för att vara en modern komedifilm. Jag behövde se den åtminstone två gånger för att "fatta" den.
En grej som jag tycker är oslagbart med filmen är soundtracket. John Carpenters filmer tenderar att ha bra soundtrack och denna film är inget undantag!

Betyg
Fast jag tycker att filmen är rolig trots alla brister. Den kan bäst beskrivas som en karusell med mycket flygande, mycket magi, mycket tanklöst action, mycket cheese. Sitt ner och njut av färden, håll händerna innanför vagnen hela tiden!