Prison Break

Att se denna serie är som att bevittna ett bröllop och dop sluta i en massaker och en begravning.
Nej, den liknelsen är inte tillräckligt exakt, låt mig istället ta en annan liknelse:
Att se denna serie är som att gå på en Dream Theatre-konsert och i mitten av deras tvåtimmars-set så börjar de spela Mors lilla olle.

Handling
Lincoln Burrows är en en lodis. Han misslyckades i högstadiet och har haft en del småjobb här och där. Han älskar sin familj trots allt. Men det hjälper inte när han blir satt dit för mordet på vicepresidentens bror. Rättegången är snabb: Han fälls för mord och skall avrättas.

Som tur är så har Lincoln en lillebror, Michael Scofield. Michael å sin sida är en ingenjör och har en strålande karriär. Han har hjälpt Lincoln flera gånger tidigare ur knipa. Dessutom vet Michael att hans bror är oskyldig, och tänker därför inte låta sin bror avrättas.
Så Michael gör upp en plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Kort därefter begår han ett bankrån och blir satt i samma fängelse som Lincoln, fast Lincoln sitter i isolerad i dödsscellen medan Michael sitter tillsammans med den övriga befolkningen. Michael är på rätt ställe, för det finns flera viktiga personer i detta fängelse som Michael kommer att behöva för att kunna rymma OCH för att inte bli arresterad då han och Lincoln väl är ute ur fängelset.

Då kör vi!

Lite mera handling
Och här finner vi det stora felet med serien i mitt tycke. Den hade redan en jättebra premiss: Michael ska hjälpa sin bror ur fängelse och de måste fly till Mexico för att leva där resten av sina dagar. Men vänta, det finns MERA!
KONSPIRATIONSTEORIER! Det visar sig att Lincoln blev ditsatt av en organisation som kallas The Company. Det är ett företag med kontakter ända upp till Vita Huset, och de vill inför en ny världsordning. Med andra ord, som en fattigmansversion av Illuminati.
Så de ville helt enkelt ha livet av vice-presidenten och skyllde det på Lincoln Burrows. Och när de får reda på att hans bror ska ta honom ur fängelset så försöker de genom olika medel få livet av båda två.
Och så har förstås Lincoln och Michael flera vänner ute i det civila som också tycker att Burrows-fallet är konstigt så de börja undersöka det och så småningom får de besök av The Company-agenter som antingen hotar eller tar livet av dem.
Oh yeah, och så visar det sig att Michael och Lincolns farsa var med i The Company, men han smet undan och nu vill The Company ha livet av honom för att.... Därför.

Och här kommer miljondollarfrågan som jag vill ställa: Var DETTA segment av serien verkligen nödvändig? Visst, man kan argumentera att frågan "så vem mördade faktiskt vice-presidenten" behöver besvaras.
Men för det första så tycker jag inte heller att det behövs. Varför inte lämna det helt öppet? Michael tror inte att hans bror gjorde det, men bevisen pekar på det, men Lincoln säger att han inte gjorde det, men hans fingeravtryck finns över hela bilen, men hans son tror inte heller att hans far är en mördare, men videokameran fångade honom då han gjorde det....  Lincoln påstår att han blev ditsatt, men det är klart han säger något sådant, eller hur? Jag kan faktiskt se det vara en sån grej som diskuteras på olika nätforum, där nördar över hela världen skulle försöka knäcka fallet.
Det skulle dessutom göra allting filosofiskt komplicerat: Gör Michael rätt i att rädda sin bror, som han älskar väldigt mycket, trots att hans bror är en mördare? Förtjänar brodern verkligen en andra chans?

Och varför tycker jag att denna konspiration är korkad? För att den tar mer och mera utrymme ju längre fram serien pågår. Då den första och första halvan av andra säsongen till 90 % handlar om hur de ska ta sig ur fängelse, så den andra halvan av den andra säsongen och den tredje säsongen handlar nästan helt om konspirationen och hur bröderna börjar fokusera på DEN.

Lincoln Burrows & hans bror Michael

Om serienFörutom felet med handlingen som jag nyss poängterade ut så är ändå karaktärerna välskrivna. De agerar precis som jag föreställer mig att karaktärerna gör. Klart att Michael vill rädda sin bror, han är en sån typ som gör det, vet ni. I många fall är de också ganska komplicerade, så komplicerade att jag önskar att istället för konspirationsteorin skulle vi ha kunnat fokusera mera på dessa karaktärer! Tänk om säsong 2 hade handlat mera om hur de andra personerna som flydde ut ur fängelset tillsammans med Mike och Linc skulle ha klarat sig på utsidan?

Serien är välgjord, och visst om man kan acceptera att Michaels plan är nästan för perfekt planerad ibland, så stör den inte.
Vid vissa tillfällen kan jag t.o.m svälja konspirationen. Serien är fortfarande underhållande, trots den. Det är fruktansvärt cheesig, men ibland kan cheese vara gott.
Dessutom så gick serien mellan 2005-2008 och arma dagar vad det märks! Allt från modet till det faktumet att det använder en konspirationsteori, vilket känns väldigt gammaldags, till användningen av de där gamla telefonerna som man vek upp. Minns ni dem? :D

Betyg
Jag tycker serien är sevärd! Trots sina brister så är den underhållande. Men förvänta er inget livsomvändande. Det är den sortens serie som passar bra för slötittande!

Manhunt: Unabomber

En väldigt intressant dramatisering av jakten på "unabombaren" i USA. Vem var Unabombaren? Kortfattat så var det en man som bodde ute i skogen. Han var väldigt kritisk till det moderna samhället och började därför sända omkring bomber i paket till olika universitet, flygplatser. Han var aktiv mellan 1978 och 1995. Namnet "Unabomber" kommer från kombinationen University & Airline Bomber.

Unabombaren arresterades då han skickade sitt manifest till olika tidningar. Han skrev att han skulle sluta med sina bombningar om manifestet publicerades, vilket FBI gick med på eftersom de trodde att någon skulle känna igen texten eller tankarna.
Fun fact, jag kollade igenom Adlibris hemsida och det går att beställa efter manifestet därifrån.
Jag har också läst att Anders Behring Breivik kopierade stora delar av manifestet då han skrev sitt eget manifest i och med Utöya-attacken.
Så småningom kontaktades de av David Kazcynski. Denne sa att hans storebror Ted pratade mycket om exakt samma saker som uttrycktes i manifestet: Kritik mot det moderna samhället, en önskan för mänskligheten att återvända till naturen etc...
Ted bodde ensam i en liten stuga i skogen kring Lincoln i Montana. Där blev han arresterad och när stugan genomsöktes fann man kopior av hans manifest, en halvfärdig bomb, kemikalier och annat. Han blev funnen skyldig till 16 bombningar, varav tre offer dog och resten skadades, dömdes till livstids fängelse och där sitter han nu.
Så gick det till i verkligheten.

Så en serie om denna jakt på Unabombaren verkar ju logisk eller hur? Vi har ett mysterium och en galen bombare som vill starta en revolution.

Handling
Jag behöver inte använda så många ord, den handlar om FBI detektiven Fitzgerald som löser knuten med hjälp av ett par kollegor. Processen är mera komplicerad än vad jag beskriver här. Vi får också många gånger en insyn i Teds världsbild.
Och hur profilen mot Unabombaren byggs upp, hur den revideras och slängs ut innan den byggs upp igen.

Om serien
Mitt stora problem med denna serie är den har en tendens att hoppa i tiden.
I ett avsnitt så börjar vi med att följa med Fitzgerald som diskuterar hur Unabombaren, på basen av manifestet, måste ha gått i universitet på 50-talet, eftersom han använder ett sådant språk.
Sedan hoppar vi till Fitzgerald som några år senare sitter i förhörsrummet med Unabombaren, som säger att han tänker använda sig en ett kryphål i lagen för att kunna slippa fängelse.
Sedan hoppar vi tillbaka till Fitzgerald före han har fångat Unabombaren.
Jag har aldrig gillat den sortens editering. Jag förstår nu att några människor skulle reagera med att jag har spoilat serien, men vet ni vad? I det FÖRSTA avsnittet visas ett sådant klipp som jag just beskrev!
En till detalj som jag inte gillade med serien var hur den porträtterade Fitzgeralds överordnade. De var rent ut sagt stereotypiska! Varenda gång Fitzgerald kommer in på kontoret och säger "Jag har ett namn!" så sitter hans pampiga bossar med armarna i kors, fnyser och säger irriterat att om de vill höra hans åsikt så ber de om den. Det är som om de konstant har den minen, oberoende vad som händer, så är de skeptiska och smått sura.
Jag har också läst att det finns förstås en del faktafel i hela serien, som att Fitzgerald aldrig träffade Ted och att det var inte bara han och två andra som fångade honom. Men jag är ändå villig att acceptera det, om det får berättelsen att löpa smidigare.

Serien tar också en massa tid att kritisera det moderna samhället. Förutom Teds uppenbara kritik mot industrialiseringen så märker vi också att Fitzgerald själv upplever sig bunden av samhället där han lever.
Jag som den senaste tiden har läst in mig på en del politiska texter, som Henry David Thoreaus bok Walden och hans essä Om civil olydnad, samt Karl Marx & Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet och andra böcker så finner detta förstås väldigt intressant.

Det finns bara en säsong på Netflix än så länge, och den berör bara Unabombaren. Gänget bakom serien har talat om att göra en till säsong, med tanke på hur många andra brott det finns som man kunde göra till en tv-serie, producenten har talat om fallet O.J Simpson, om Waco och Oklahoma City bombningen. Producenten menar i allmänhet att på 90-talet började man föra in kameror i rättsalen och folk där hemma fick följa med rättegångarna.
Jag skulle önska det, för trots seriens alla brister så är den välgjord. Jag tror ändå att den visar på vilka faktorer det var som ledde till att Unabombaren arresterades och hur han kom till den punkten i sitt liv. "Vad får en person att börja skicka runt bomber?" är en legitim fråga.

Betyg
Jag tycker att ni borde se den, om inte så bara för att få ett mysigt litet mysterium.

22 July

 

Detta var en tung film att se, mina vänner.
Kortfattat så handlar den om attacken i Norge den 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Regjeringskvartalet innan han körde till Utöya och sköt ihjäl en massa ungdomar.

Handling
Fokuset i denna film ligger inte bara på Breivik eller ens attacken i Utöya, mera fokus ligger på vad som hände efteråt. Vi får följa med rättegången, där Breivik först hävdar att han var galen för att sedan neka till det. Enligt samtalet han har med sin advokat så är det för att han inte ville att hans idéer skulle försvinna ut i sanden och bli avskrivna som "en galenpannas ord". (För det han gjorde är naturligtvis något som bara vettiga människor gör, eller hu? Hör ni sarkasmen?)

Vi får också följa med hans advokat Geir Lippestad som försöker göra sitt jobb och vara försvarsadvokat. Det innebär främst att han vill se till att Breiviks egna rättigheter bevakas och då löper han ständigt risk att förlora sitt anseende. Folk ringer hem till Geir och kallar honom för "nazistälskare".
Han håller också många samtal med Breivik och måste stå ut med hans påståenden, som till exempel att Breivik skulle vilja kalla in Statsministern till att vittna i rättegången, vilket naturligtvis inte går!
Och förstås Breiviks egna påståenden om hur han är en kommendörkapten i en hemlig modern korsriddar-organisation och att när Breivik har fått förklara sina handlingar i rätten så kommer Norge att explodera i en revolution där "den kulturella marxismen" kastas ut.

Slutligen följer vi också med Viljar Hanssen. Det är en pojke som befann sig på Utöya när Breivik slog till. Han blev skjuten fem gånger av Breivik när han försökte fly tillsammans med sin lillebror, varav en kula exploderade i hans huvud. Han blev opererad och hans tillstånd var väldigt kritiskt väldigt länge tills han äntligen stabiliserades. Idag studerar han juridik.
Vi får följa med allt från då han är på lägret i Utöya, då han blir skjuten av Breivik och hittas av insatsstyrkan, då han är på sjukhuset och hur han klarar sig med alla känslomässiga sår som han fick av den händelsen.
Och hur han slutligen kämpar med sin egen rädsla för att våga vittna mot Breivik under hans rättegång.

Om filmen
Den är väldigt välgjord. Jag gillar speciellt hur de har tagit norska skådespelare att säga repliker på engelska. Varför det? För att det sägs många namn! Och det skulle skära i öronen om man skulle ha en amerikansk skådis som försöker uttala norska namn med en tung amerikansk brytning! Själv skulle jag ha föredragit om de hade gjort allting på norska istället, jag menar amerikaner kan väl läsa text? Men ja, det är bara jag det.

Vad kan jag säga mera om filmen? Det finns inte så mycket mera att säga egentligen. Skådespelarna gör ett bra jobb. Breivik ges ingen sympati vilket jag tycker är bara bra. Jag tror att så fort han kommer ut, om det händer, så kommer han att bli mördad. För just nu har han otroligt många fiender i Norge. Det att han sitter i en isolerad cell är inte för att skydda andra från honom, det är väl för att skydda honom från alla andra fångar.

Betyg
Se den för all del, men låt mig ge er ett varningens ord: Vetskapen om att allting hände på riktigt gör det till en väldigt tung film. Den är inte rolig på något sätt. Den kan vara undervisande, vilket var den främsta orsaken till att jag satt igenom den. Jag var genuint intresserad av rättegången och hur det gick för åtminstone några av de som överlevde.
Så det är inte precis en film du slötittar på när du har ledigt en kväll, nej.

Life is strange: Before the storm

Okej...
Jag älskade Life is Strange! Nu som då dyker diskussionen upp om huruvida spel är konst eller inte. Och jag tycker att Life is Strange är ett prima exempel på hur spel kan användas till att berätta en djup historia! Om kärlek, vänskap och annat.
Lägg också till att vår huvudperson, Max Caulfield, i spelet upptäcker att hon kan spola tillbaka tiden i korta intervaller. Och den förmågan kommer att slutligen orsaka flera problem.

Så när jag fick reda på att en prequel hade kommit ut så blev jag förstås glad! Kanske denna prequel dyker djupare i berättelsen, kanske vi får reda på hur det kan komma sig att Max kunde spola tiden bakåt! Kanske vi får reda på mera om djurmotivet som finns i spelet!

Handling
Denna gång spelar vi Maxs vän Chloe Price. Hon är en punkare, en rebell, en arg tonårstjej som sörjer förlusten av sin far. Hon träffar den väldigt populära tjejen Rachel Amber och de blir väldigt goda vänner (till och med ett par).
Och sinsemellan så talar de mycket om hur de tänker rymma från Arcadia Bay, hur föräldrar är dumma och så vidare... Och de tänker lösa ett mysterium om vem Rachels riktiga mamma är....

Om spelet
Förståeligt så finns det denna gång inget om tidsresande. Det har istället blivit ersatt av några drömmar som Chloe har där hon pratar med sin döde pappa. Tyvärr känns det väldigt tråkigt! Om vi tänker på spelet som en berättelse så det enda de drömsekvenserna egentligen gör är att slöa ner handlingen. Ingenting nytt uppdagas, ingenting förändras....

Ett annat problem som spelet lider av är att världen känns väldigt liten. Om vi jämför med originalet: Där fanns det många gånger en stor yta där Max kunde promenera, hon kunde prata med flera personer och de hade alla intressanta saker att säga. Arcadia Bay var intressant att utforska.
Här så finns det väldigt få sådana utrymmen. Här är en idé: Chloe har ju en pickup. Tänk om man kunde köra runt i Arcadia Bay och utforska staden mera? Sånt som man kunde i äventyrsspel redan på 90-talet!

Det mesta av spelet består av dialoger, vilket inte skulle vara helt fel om de flesta personerna faktiskt hade något intressant att säga. Och om många av de sakerna faktiskt skulle bära frukt.
Låt mig ta som exempel: ALLA i skolan säger att Rachel är en manipulativ bitch. Att Chloe borde hålla sig borta från henne, för hon kan manipulera alla att göra hennes vilja.
Okej, så visa då på en scen där hon gör just det! Det finns en scen där en person (en våldsam pojk som är tänd på Chloe) försöker poängtera ut det, men fortfarande ser jag inga hårda bevis.
Det skulle ha varit en intressant twist om det skulle ha visat sig att alla faktiskt hade rätt om Rachel. I det första Life is Strange så träffar vi inte alls på Rachel, vi får bara reda på att hon var en underbar, perfekt tjej som var älskad av alla. Tänk om det skulle visa sig att allt det bara var bullshit, att Rachel på riktigt var en manipulativ bitch?

Spelserien har ofta blivit jämförd med Twin Peaks, och jag ser mycket riktigt referenserna. Till exempel så finns ett band som heter Firewalk. Som i dikten "Fire, walk with me". Rachel Amber känns många gånger som en fattigmansversion av Laura Palmer.
Men denna gång känner jag inte alls igen referenserna. Medan Twin Peaks-serien var ett surrealistiskt verk så var detta spel plågsamt vardagligt!

Men en snärtig detalj som fanns i spelet var Chloes "talk-back" challenge. Lång historia kort så är det ett minispel där du helt enkelt kan prata tillbaka till folk. Det får mig att tänka på några vänner jag har.

"I am Jesus!"

Men vet ni vad det värsta är? Denna prequel ger ingenting NYTT till det första Life is Strange! Syftet med en Prequel är ju för att bygga vidare på universumet och ge oss nya infallsvinklar på händelser som äger rum senare! Ingenting sådant gör detta spel, annat än att cementera vem Rachel Amber var och hur hennes förhållande till Chloe var. Inget mer eller mindre. Och vi visste redan från det första spelet att Rachel var underbar på alla sätt och att Chloe älskade henne.

Betyg
Jag tyckte detta spel var fortfarande helt intressant för karaktärerna är ändå välskrivna. Man tror på deras handlingar. Men när jag var klar med det så kändes jag mig bara tom.... Ett gigantiskt "Jaha?"
Jag saknar allt det surrealistiska med originalet! Inget om tidsresor, inget om alternativa verkligheter, ingenting om kaosteori, INGET... Bara ett halvfärdigt mysterium om vem Rachels mamma är.
Och så önskar jag att spelet var mera som, you know, ett spel.
Om du vill sätta dig in i serien så rekommenderar jag att du skippar detta spel och går helt enkelt över till originella Life is Strange.
Men om du däremot redan känner till Life is Strange och vill ha mer så varför inte?

To the Shores of Tripoli

Jag fick i julklapp en samling klassiska filmer som jag hade önskat mig. För några veckor hade jag på ett loppis i Jeppis sett en förpackning med en massa gamla 20th Century Fox-filmer, varav några jag kände till och några var helt okända för mig.

Dagens film fanns i den boxen. Var den bra....?
Både ja och nej.
Den har åldrats något förskräckligt. Men den är ett intressant stycke filmhistoria.

Handling
Vår huvudperson Chris Winters är en charmör och en pojkspoling som har hoppat av flottan för att gå med i marinkåren. Hans far har övertygat honom om det.
Där träffar han sin instruktör som är en bitter gammal gubbe. Och jag säger inte detta som en generalisering, utan på riktigt, det verkar som om det är hans enda karaktärsdrag.
Han träffar också på den vackra Mary Carter, som är huvudsköterska (och av rangen löjtnant) som han börjar en liten romans med.

Han trivs förstås inte där och efter en massa elände hoppar han av.
Och så får han höra på radion att japanerna har anfallit Pearl Harbour. Och då vill han in igen, han är riktigt ivrig av tanken att få gå i krig!

Om filmen
Mitt stora problem med filmen är att karaktärerna helt och hållet saknar djup! Vår huvudkaraktär ska tydligen vara en charmör och en snubbe som inte tar livet på så stort allvar, eller hur? Och i slutet av filmen vill han ändå göra sin plikt för landet?
Vi får så få gånger se honom faktiskt vara charmig och skojfrisk, så det känns inte som att han har en tydlig karaktärskurva. Eller om det är så komplicerat: han ändras inte!
Varje berättelse handlar om en sak: Vår huvudperson vill något, och det finns hinder i vägen som vår huvudperson måste ta sig över, eller så kanske han blir mosad av hindret och blir tvungen att bygga om sig.
Jag skulle ha älskat om filmen hade gjort det senare, visat hur Chris pojkaktighet skulle nästan få en person dödad och hur han slutligen måste skärpa sig och växa till sig för att kunna klara av att vara i den miljön och vinna sin kärestas hjärta.
Men näpp, Chris är platt som ett pappersark, en vardagstyp. Han skulle kunna ersättas med en pinne och ingen större skillnad skulle märkas.

Och så porträtteras hela marinkåren felaktigt. Chris tafsar på den kvinnliga löjtnanten Mary (enligt 40-talsmodellen, vilket betyder att han närmar sig henne, hon säger "no, please don't...!" och så kysser han henne och hon smälter i hans armar.... Ni vet, sånt som händer i verkligheten, right?!)
och ABSOLUT INGENTING händer! Han får ingen permission indragen, han ställs inte inför krigsrätt, han blir inte ens beodrad att bära sandsäckar över hela området!
Och flera sådana saker händer, vi ser bara hur de medel-ålders soldaterna marscherar kors och tvärs över en plan. Inget "Låset fäst, låset lösgör", inget "IRTI!" inget sånt!

Filmen kom ut i mars 1942. Och ursprungligen skulle filmen ha haft större fokus på romantiken mellan Chris och Mary.
Den 7e december 1941 anföll japanerna Pearl Harbour. Så en hel del scener blev omfilmade och den fick ett helt annat slut. Vilket gör denna film till en PR-film om den amerikanska marinkåren.
Inget fel med det, men det betyder att romantiken mellan Chris och Mary mer eller mindre bara faller bort. På riktigt, det känns som att någon glömde bort att det finns något sådant i filmen också.

Betyg
Den har åldrats hemskt.
Förutom den obekväma sexismen som kan dyka upp över hela filmen så är karaktärerna så platta och stereotypiska. Den lilla humorn som ska finnas känns alldeles för tam och träningen av marinkåren i filmen är väl till för att träna Worms-soldater.
Men å andra sidan så är filmen väldigt bra på den det försökte göra: porträttera den amerikanska marinkåren i ett positivt ljus. Jag gillar ibland såna här filmer helt enkelt på grund av den historiska aspekten. Jag är intresserad av att se hur man gjorde film förr, vad fokuset låg på, hur folk porträtterades, hur vissa händelser porträtterades. (Efter att japanerna bombar pearl harbor så måste vår hjälte göra det rätta: Gå med i marinkåren!)

Och när alla vinkar glatt på skeppet för att gå i krig mot Japan (och Axelmakterna) så tänker jag bara på hur många av karaktärerna som kommer inom några år att ligga döda på Utah-stranden med ett okänt antal kulhål.
Och då sover jag gott. ^^

The Room

 Okej, nu åker silkesvantarna av.
Sagan är över.
Den tiden då jag bara recenserade smått korkade b-filmer är över. (För stunden)
Nu kommer jag inom den närmaste framtiden att åsaka mig själv smärta! Genom att recensera några av de filmer som har klassats "De sämsta".
Och jag tänker börja med en av de stora tjurarna.
Mina vänner, vi kan inte hålla detta hemligt längre!
Kan ni stå ut med att läsa om styggelsen som heter The Room?! *dramatisk musik*

Handling
Johnny är en bankman i San Francisco. Han bor tillsammans med sin fästmö Lisa. Hon har slutat älska honom och är därför intresserad av Johnnys bästa vän Mark. Mark har dåligt samvete av det. Lisa sprider lögner, som att Johnny skulle ha varit full en kväll och slagit henne. Men ingen tror på henne eftersom Johnny är ju såååå underbar. Och folk förstår inte varför hon inte skulle vilja ha Johnny!

Johnny, vår hjälte.

OCH en massa subplots som aldrig pratas om eller är relevant för handlingen:

• Lisas mamma har bröstcancer.
• Pojken Danny använder knark och är skyldig en langare pengar.
• Ett par vi inte vet något om har sex i Johnny & Lisas lägenhet för någon orsak.
• Johnny vill få en befodran på jobbet, som han inte får. 
• Danny är kär i Lisa.
• Vem är typen som en gång gick in då Lisa och Johnny hade sex? 
• Mark använder också knark och blir våldsam mot en av Johnnys vänner.



Lisa, hans fästmö.

• Gänget "spelar" amerikansk fotboll i kostymer. Varför har de kostymer? Är det något speciellt på gång? Är det Johnnys svensexa? Eller bröllop?

 Allt detta är saker som nämns i en eller två scener, men sen påverkar det inte handlingen på något sätt. Dannys knarkproblem t.ex dyker bara upp i en scen. Efter det pratas det aldrig mera om igen, som att någon helt enkelt hade glömt att Danny knarkade!

Om filmen
 Tommy Wiseau heter mannen bakom The room. Han skrev manuset, han regisserade, han producerad och han innehar huvudrollen. Han lyckades också slänga ut en maaaassa pengar på hela projektet. Folk har funderat om The Room egentligen bara var en gigantisk pengatvätt. Att Tommy skulle ha haft kontakter till maffian och på den vägen fått pengar som måste tvättas genom The Room.

Oh hi Mark! Johnnys bästa vän
(och författaren till The Disaster Artist)

 Detta tror jag inte på av några orsaker: En pengatvättnings-komplott måste vara dolt. Skulle The room vara en sån komplott skulle det vara en extremt dåligt dold komplott. För det andra så är inte Tommy Wiseau precis en introvert. Enligt boken The Disaster Artist (boken om The Room) hade han flera lyxbilar som han gärna körde omkring med. Ni tror inte myndigheterna skulle vilja undersöka en konstig man som kör runt i lyxbilar och äger några lägenheter? Speciellt om han inte skulle ha något jobb som ger sådana pengar?

Så varifrån kom pengarna? I The Disaster Artist så berättas det att Tommy helt enkelt var fastighetsmäklare. Och han var franskspråkig. Trots att Tommys dialekt är ganska tydlig så kan jag ändå föreställa mig att han under några år sålde fastigheter värt några miljoner. Låt inte skenet bedra, han kanske har en tydlig dialekt och är en hemsk filmregissör, men han är ändå inte korkad. En korkad människa skulle inte kunna göra ett sådant kreativt projekt som en film.

Fotboll.... I kostymer!

Manuset skrevs också om många gånger och många scener filmades om med nya skådespelare. Eftersom de flesta som käbblade med Tommy så fick sparken helt enkelt. Enligt The Disaster Artist så skrevs The Room inte särskilt länge efter att Tommy skulle ha haft ett förhållande som kraschade. Fast boken nämner inget om vad för slags förhållande det rör sig om. Men man kan utgå från att boken talar sanning eftersom hela The Room handlar egentligen om hur underbar Johnny är och hur alla älskar honom, förutom hans otacksamma, naiva, ljugande hora till fästmö! Som inte förstår hur hon skadar Johnnys känslor, hur hon har rätt att byta partner hur hon vill!

Antalet sex scener i filmen: åtminstone 5 ½ stycken! Johnny och Lisa = 2, Mark och Lisa =2 ½ (de blev avbrutna mitt i den tredje), random par som har sex i deras lägenhet = 1.

Det finns en massa berättelser som svärmar kring The Room. Som t.ex varför filmen heter The Room. En version är att det ursprungligen var ett manus till en pjäs som skulle utspela sig i ett rum, men Tommy ändrade sen inte om titeln. En annan version är .....Eeeh.... Låt mig citera Tommy: "Ett rum är ett ställe dit du kan gå och vara dig själv. Därför heter inte filmen a room, det är THE room."
Självklart, eller hur?

Betyg
The Room är extremt svår att betygsätta. Den är dålig jo. Men samtidigt är The Room mera ett fenomen än en riktig film. Därför skulle det vara oklokt att helt enkelt säga "3 av 10!" och vet ni vad? Jag hade roligt när jag såg The Room! Den är hysteriskt rolig i sin dålighet. Jag skulle rekommendera att ni ser den, om inte annat så för att uppleva den!

Lady Susan av Jane Austen

En författare som har samma initialer som jag.
I detta fall avskyr jag mitt namn. Hade mitt förnamn börjat på I hade jag kunnat läsa Isaac Asimov. Hade jag haft ett extra L i mitt efternamn så kunde jag ha läst ännu en bok av Jon Ajvide Lindqvist. Men näpp, mitt fulla namn består av J och A.
Så det blev Jane Austen eller Joe Abercrombie. Och ärligt talat verkade inte Joe så spännande. Boken jag hittade av Jane Austen var väldigt kort, bara 174 sidor! Och en ganska liten bok.
Jag läste allting på en dag. Jag skyller det på den enkla översättningen.

Handling
Boken består av en brevväxling mellan en del familjemedlemmar, varav en son har blivit hänförd av en kvinna som heter Susan Vernon (LADY Susan Vernon). Lady Susan är vacker, charmig och rolig och män flockas runt henne. Familjen är orolig för Susan är ökänd för att leka med mäns känslor och för att hon använder sin charm för att ta sig fram i livet. Även om det innebär att hon flörtar med gifta män och ungkarlar! Och varenda man hon gifter sig med är rikare än den förra.
Och nu sänker hon klorna i deras son! Hur ska detta sluta?


Om boken
Den var lätt att läsa. Det största problemet jag har med den är att det är så förbannat I-landsproblem. Läs Charles Dickens som handlar om arbetarungar som svälter och läs sedan Jane Austen som handlar om rika överklassnobbar som har relationsproblem. Inga problem med ekonomin eller något annat, nej! Eller varför inte oroa sig för att det ska bli en revolution i England, precis som i Frankrike?
Den publicerades 1871 trots att den skrevs klar antagligen kring 1794.

Betyg
Det roliga är att den var inte så dålig som jag trodde att den skulle vara. Språkmässigt felas inte något. Jag tyckte att det största problemet var vetskapen om att det värsta som kan hända är att Lady Susan gifter sig med pojken och blir rik och sen lämnar honom (eller skaffar en boy-toy eller något)
Betyg ja.... jag antar att den får 4 eller något.....

Räddaren i nöden av J.D Salinger

A banned book
Denhär boken har varit förbjuden i USA i evigheter. Jag kan säga redan här att det är inte för att språket skulle vara extremt fult eller att det skulle förekomma perversa handlingar eller något sådant. Den har varit förbjuden för att den har kopplats till skjutningen av John Lennon och mordförsöket på den amerikanska presidenten Ronald Reagan.

Handling
Holden Caufiled är en sjuttonårig pojke som ska bli relegerad från sin skola när höstterminen tar slut. Han har några dagar på sig innan jullovet börjar och han förväntas vara hemma, vilket ger honom gott om tid att ta en taxi och ströva runt i New York. Han försöker hitta någon mening med livet, han försöker få sig ett ligg osv.
Resten av boken är bara Holden som gnäller om allt.

Om boken
Holden Caufield gillade jag inte alls. Han har fungerat som symbol för tonårsrevolt, men jag avskyr honom. Han är en narcissist, en gnällspik och ful i munnen. Hade jag varit hans pappa så hade jag

1. Tvättat hans mun med tvål eller på något annat sätt få honom att vårda språket.
2. Skicka honom till armén för då skulle han PÅ RIKTIGT ha något att gnälla om. 

Holden är en stereotypisk vit överklassamerikan som har allting bra. Rika föräldrar och inga drogproblem. Han är bara så extremt bitter på allt, inget är roligt, alla är korkade, allt är dumt.... Det är tydligen bara han själv som han inte hatar. T.o.m en av hans vänner frågar honom i kapitel 17: "Du står ju inte ut med nånting!" och när Holden blir arg frågar hon "säg något som du gillar?".
Sida upp och sida ner så klagar han på något. Ett rum han bor i är för fult, en person han träffar är så korkad, han gillar inte den här filmen osv...
Men här i ligger också nyckeln till att njuta av boken: Läs den ur den här synvinkeln: "Den handlar om en narcissistisk loser som inte kan göra något rätt".  Då blir det genast en rolig bok för man skrattar åt Holdens tappra försök att vara intelligent och djuptänkande, vilket resulterar i att han berättar om hur han fick på käften av en hallick för att han hade betalat fem dollar för lite för en prostituerad.

Språkmässigt så är hela boken berättad ur första person-perspektiv. Det är en hel rad svordomar, men den del beskrivningar tyckte jag var roliga. Holden ojar sig över att någon hade skrivit F-ordet på Tutankhamens kista i museet. Han tänker sig att när han har dött så kommer någon att ha gjort detsamma på hans gravsten.

Betyg
Javars, det var inte den värsta boken jag har läst. Det var inte den bästa. Läs den om ni har lust, men den är på riktigt ett enda långt gnällande från sida 1 till sida 250.

Combat Shock

Först på listan över B-filmer jag tänker recensera är dramafilmen Combat Shock. Lång historia kort så handlar det om en traumatiserad Vietnam veteran som en dag flippar. Inte riktigt som med Rambo, dock.... Den här killen är arbetslös och bor i New York med sin fru. Hans enda barn blev deformerad som ett resultat av hans säd, vilket blev förstört av kemikalierna som användes i krigsföringen. Hans familj håller på att bli vräkta från sin lägenhet. Han är skyldig en gangster en massa pengar. Dessa gangstrar tänker gå loss på hans familj om han inte betalar tillbaka.
Hans värld är väldigt väldigt mörk. Sakta men säkert börjar han förlora förståndet....
Och griper tag i en pistol, skjuter några personer innan han skjuter sin fru och sitt skrikande barn. Efter allt det så begår han självmord.
Slut.

Om filmen:
Precis som med de första Rambo-filmerna så är denna film en protest mot hur veteranerna behandlades efter kriget i vietnam. De flesta blev bemötta med spott och spä. Och till råge på allt så led många av post-traumatisk stress och kunde därför inte hålla något jobb eller ta hand om sin familj.

Tromas VD Lloyd Kaufman menar att Combat Shock är en av Tromas bästa filmer de har gjort. Andra recensenter menar Combat Shock är en extremt deprimerande film. Kanske det var det. Omslaget var väldigt missvisande. När jag såg omslaget förväntade jag mig en actionfilm, tänk er en fattig mans "First Blood".

Cinema Snob skulle säga att den är "Shot on Shitteo". För att vara från 1986 så är bildkvalitén dålig. Det mesta av stadsscenerna var filmade på Staten Island och Vietnam-scenerna var filmade i ett träskområde utanför Staten Island.

Betyg
Den är inte heller något för alla. Om du är känslig för nihilistiska filmer som är lite mera lagd åt det deprimerande hållet ska du absolut inte se den.
Den är billigt gjord och det märks. Under scenerna i vietnamkriget får vi bara se en stackars amerikansk soldat och en handfull vietnameser.
Jag personligen gillade inte filmen särskilt mycket. Den var för allvarlig för att vara en bra action-film och för mörk för att vara en bra dramafilm. Om jag ska se en Troma-film så ser jag hellre Class of Nuke 'em high, thank you very much!

En underjordisk dagbok av Fjodor Dostojevskij

Dagens utmaning var "en bok som var ursprungligen skriven på ett annat språk". Denna bok var ursprungligen skriven på ryska och väldigt bra översatt till svenska. Jag hittade den på Galna Dagar vid Akademiska bokhandeln för 3:90. Jag hade länge tänkt på att man borde läsa lite Dostojevskij.

Handing
Berättaren är en man som en gång jobbade för den ryska staten under slutet av 1800-talet. Han beskriver sig själv som att ha "gått under jorden". Där sitter han och skriver en bok som vi får läsa.
Boken är indelad i två delar. I den första delen får vi en klar presentation av vår protagonist, vem han är, vad han tänker om livet, döden och kärleken. Han beskriver sig som en väldigt elak människa. Han är väldigt intelligent, men tål inte människor. Han är oerhört filosofisk och hela den första biten är ett enda filosoferande. Han är väldigt narcissistisk och har låga tankar om människor.
I den andra delen berättar författaren om vad som gjorde att han "gick under jorden". Han berättar om tillfällen då han upplever att han har blivit nedtryckt av andra människor och då reagerat med att trycka ner andra människor

Lite funderingar
Ett tema som går genom hela boken är konceptet att skilja sig från den stora massan men att samtidigt vara ensam. Vår protagonist vill inte vara som de andra människorna vilket resulterar i att han inte har några vänner. Han blir väldigt stött då hans jämlikar inte alls förstår sig på "de djupa frågorna" och istället ägnar sig till sådana saker som att supa och besöka prostituerade. Det gör att han drar sig undan dem och på så sätt blir ensam. Det är ett koncept som återkommer ibland i ryska folksagor, där sensmoralen kan summeras ihop med "Gör som du vill och dö ensam".
Genom boken varvas huvudpersonens självömkan med raseriutbrott. Ilska och att söka hämnd är ett ämne som diskuteras. Jag gillade beskrivningen av hämndlystna personer personer: "Full av hämndbegär rusar en sådan herre rakt mot målet som en vild tjur, med hornen mot marken, och han kan bara stoppas av en vägg".

Boken har ett väldigt enkelt språk vilket förvånade mig. Men språket är inte enkelt för att han skulle använda korta meningar och fattiga beskrivningar. Nej i åtminstone denna översättning används väldigt enkla ord vilket gör att boken var oerhört lättläst. Den gick snabbt att läsa igenom alla 179 sidor.

Betyg
En av mina vänner sa att denna bok är en bra början för de som tänker läsa Dostojevskij. Jag håller med. Den är kort och koncis. Den lyckades få mig nyfiken på att läsa mera Dostojevskij. Men inte på ett tag.
Boken var väldigt cynisk till sin natur på många ställen. Huvudpersonens eviga filosoferande handlade om hur i stort sett alla är korkade förutom honom.
Jag ger boken 6 av 10 i betyg. Jag rekommenderar den om ni tänker läsa Dostojevskij.

Batman bor inte här längre

Jag var igår på premiären av teaterstycket "Batman bor inte här längre". Det är en pjäs skriven av Tomas Jansson, regisserad av Paul Olin och går nu på Åbo Svenska Teater. Och innan någon humanistisk kultursnobb hinner påstå att det jag såg var "hög konst av det bästa slaget, som visar på lidandet i vardagen" av det finaste slaget så tänker jag vara före och säga "den är okej".
På hemsidan beskrivs pjäsen som "en uppväxt- och familjehistoria om vänskap, om att hitta sitt liv, om att förhålla sig till familjehemligheter, om försoning, och om frågan; när är det för sent att försonas?"
Ett artsy-fartsy sätt att säga: "Denna pjäs handlar om en finlandssvensk snubbes liv och elände".

Handling
Vår hjälte heter Robin. Han är yngst av två bröder och dessa kommer väldigt bra överens. De bor tillsammans i en lägenhet i Förortistan med sin pappa och mamma. Livet är helt bra ända tills hösten då Robin är tretton år. Hans mamma drabbas av en stenhård depression (varför får vi aldrig veta) vilket gör henne sängliggande. Hans pappa skiljer sig från familjen och flyttar ut så småningom. Så småningom flyttar den äldre brodern ut (eller så tar pappan honom med sig, jag vet ärligt talat inte vad som hände med honom) och kvar blir bara Robin med sin deprimerade mamma. Robin är arg på sin pappa för att han smet iväg, vilket under några års tid växer till bitterhet.

Samtidigt har Robin träffat en tjej under somrarna då familjen är på sommarstugan. De blir goda vänner och även hon har familjeproblem. Men när Robin är femton så har hans mamma sålt sommarstället och Robin träffar inte på henne igen förrän han är tjugotvå år gammal. Då visar det sig att hon är Robins halvsyster! Att Robins pappa skulle ha rullat i halmen med någon annan kvinna (vem? Det vet vi inte!) och då avlat fram denna flicka. Robin blir naturligtvis mera bitter över allting och säger upp kontakten med sin pappa och bror. Särskilt när det kommer fram att hans mamma har dött och varken den andre brodern eller Pappa hade tänkt hälsa på henne.

Det går några år till och den andra akten efter pausen består helt av att Robin är på sjukhuset många år senare. Han ska säga farväl till sin pappa som ligger döende i något. In kommer hans halvsyster och hon försöker övertala Robin att förlåta sin pappa. Efter många om och men så förlåter Robin sin pappa och de båda går in för att säga hejdå.

Lite funderingar
Jag vet inte om tanken är att vi ska tycka synd om mamman. Visst gör vi det, men det är svårt då vi inte alls vet hur hennes liv såg ut innan depressionen. I den första scenen är hon apatisk då hon sitter vid matbordet. Det skulle ha varit så mycket lättare att tycka synd om henne ifall vi hade fått se då hon är på riktigt lycklig.

Jag gillade faktiskt den första akten som handlade om Robins barndom och tidiga uppväxt. För trots att hans föräldrar grälar så njuter han av livet. Vi får helt enkelt se en bild av Robins barndom genom en lins smord med Nostalgi. Det är också här vi får se varifrån namnet på pjäsen kommer. På Robins trettonårsdag får han en "Batman toy gun" och en batman-mask. (Konstigt att en unge som läser Batman-serier inte är medveten om att Batman inte använder eldvapen, men jag tänker inte orda desto mer om det).
Samspelet mellan Robin och Johanna, flickan han träffar den sommaren, fungerar väldigt bra. När sommar-scenen är över och vi återvänder till Förortistan så kände jag på riktigt ett utdraget stön för jag ville att sommaren skulle fortsätta. Jag ville se mera vad Robin och Johanna hittar på!

Scenbygget är intressant. ÅST har använt sig av vita skärmar med olika ljuseffekter samt projiceringar som föreställer olika landskap.
Som musik till pjäsen finns allt från 70-tals punk till svenska schlagerhits vilket fungerar bra.

Akt två i pjäsen, den där Robin och Johanna möts på sjukhuset var tyvärr långtråkig. Jag började kolla klockan och fundera när gnällfesten ska ta slut.
Den kan summeras ihop till följande meningar:
Robin: Jag är arg.
Johanna: *intetsägante mumlande*
Robin: Okej, plötsligt är jag inte arg.

Betyg
Jag har tidigare sett en annan Tomas Jansson-pjäs. Den hette Bunden och handlade också om vita finlandssvenskar som hade tragiska liv. Men till skillnad från Bunden så hade denna pjäs några ögonblick som var roliga att se på och när Bunden hade en miljon monologer så hade denna pjäs kanske bara ett tiotal.
Skulle jag rekommendera pjäsen? Å ena sidan, om jag vill höra vita medelsvenssons gnälla om sina problem så lyssnar jag på Linkin Park. Å andra sidan så kostade det 10 €. Å tredje sidan så hade den sina ögonblick som gjorde pjäsen bra. Säga vad man vill om manuset och storyn, när det kommer till skådespelarinsatsen och rekvisitan så har jag inget att klaga på.
Men borde ni se den? Varför inte, om "finlandssvenskt familjedrama" passar er. Åtminstone var det inte angstfrossande.

En glimt av Paradiset av F. Scott Fitzgerald

Inför denna uppgift skulle jag läsa "A classic romance", dvs en klassisk romantisk berättelse.
Det knepiga med denna uppgift är frågan "Vad definieras som klassisk litteratur"?
Efter lite forskning så lyder den officiella definitionen av "en klassiker" som "litteratur som har påverkat senare författare och som berättar något aktuellt för den tiden den skrevs och som påverkar än idag".
Min personliga definition av klassiker är "Böcker som är så tråkiga att de effektivt dödar all lust att läsa igen".

Jag gjorde tyvärr ett misstag när jag plockade ut en bok vid biblioteket. Jag hade forskat före på internet om någon bok som skulle vara intressant att läsa. Jag hade hittat This side of Paradise av F Scott Fitzgerald. När jag var i biblioteket och kollade under Fitzgerald så hittade jag En glimt av paradiset av Fitzgerald. Det stod inget på baksidan, annat än "F.Scott Fitzgerald skrev jättebra om 20-talet, hans verk har influerat bla bla bla". Så jag antog att jag hade fått tag i rätt bok, med en dåligt översatt svensk titel.
Det visar sig att jag hade fått fel. Jag har nu läst igenom denna bok och kommit fram till att jag inte tänker leta efter This side of Paradise och läsa igenom den. Har redan läst en bok av gubben Fitzgerald. Glöm det! Min plikt är uppfylld!
Dessutom så finns det en stor del romantik i denna bok, även om inte boken centrerar kring kärlek så spelar kärlek och relationer en stor roll.

Handling
Denna bok består av fyra korta noveller. De handlar om rika universitetsmänniskor som levde rikt under 1920-talet trots att deras liv egentligen var tomma och värdelösa. En del försöker fylla denna tomhet genom att tråna efter kvinnor och sprit Men alla berättelser slutar med att finanskrisen slår hårt mot dem. I en av berättelserna skjuter en person sig på sitt hotellrum.
I de flesta av de berättelser så finns det en person som försöker vinna någons hjärta genom att antingen flasha med sina rikedomar eller helt enkelt låtsas att de är stenrika. Och sedan går det dålig av en eller annan orsak. I "Bernice bobbar sitt hår", så gör Bernice göra revolt mot sina föräldrar genom att fixa en revolutionerande "bob-frisyr". Det fångar också intresset hos en ung man hon blir förälskad i, men det går dåligt.

Om boken
Fitzgerald behandlar "det glada 20-talet" väldigt mörkt. Det intressantaste i boken enligt min åsikt var förordet, för det skrevs av Fitzgerald själv. Han beskriver 20-talet som en tid då väldigt mycket blev tillåtet, men för att citera den Goda Boken: "Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt". Fitzgerald berättar om folk som drack för mycket och ägnade sig åt för perverst sex, vilket slutligen ledde till att människorna förstördes personligt eller fysiskt. Det är intressant för jag har aldrig hört om den sidan av 20-talet förr.

Boken var tyvärr väldigt tråkig. Jag vet inte, kanske det är bara jag som är en ointelligent barbar som inte uppskattar högklassig litteratur. Den här boken var exakt en sån bok som man skulle läsa i gymnasiet på modersmålstimmarna, då man måste läsa "en klassiker". Det vill säga: En bok som är dötrist, full av tomma beskrivningar och inga karaktärer som man kommer ihåg eller bryr sig om. På riktigt, jag minns inga karaktärer från boken för alla var bara stela "vita rika överklass amerikaner".
Oh ja, jag dissar Fitzgerald! Sug på den, intelligenta elit! Va ska ni göra åt det då? Man kan påstå att en bok är bra för att den har förändrat samhället, visar på människans kamp och bla bla... Det kan fortfarande vara världens tråkigaste bok för det! 

Skulle jag rekommendera boken? Tja... På egen risk. Det finns värre böcker. Moving onto the next challenge!