The merry adventures of Robin Hood av Howard Pyle

En bok som har blivit till en film

Denna bok har minsann blivit till film flera gånger.
Och när Svenska Yle recenserade den senaste Robin Hood-filmen och förklarade om varför den sög, så bestämde jag mig för att läsa Robin Hood och
1) Fundera på varför berättelsen blev så omtyckt och om den ännu är så omtyckt?
2) Fundera på vad det är som filmversionerna missar?

Handlingen
Ja, inte behöver jag väl använda så många ord?
Robin Hood är på väg till en tävling i bågskytte och råkar i onåd med några skogsägare. Det slutar med att en skogsägare dör och Robin Hood blir efterlyst för mordet. Han flyr till Sherwood-skogen där han så småningom slår följe med Lille John (var har jag hört det namnet förr?). En kort tid efter det så börjar han samla omkring sig en skara laglösa och längsmed boken så samlar han på sig flera färgstarka karaktärer som munken Tuck, adelsmannen Will Scarlet och barden Allan a Dale.

Boken är skriven i väldigt många mindre kapitel som handlar om korta små äventyr. Så på det sättet finns det i denna bok ingen större ramberättelse, men det är okej!

Om boken
Jag märkte två intressanta saker då jag läste boken: Maid Marion existerar knappt (hon nämns nog, men hon har inte en lika stor roll i berättelsen som i filmerna) och det nämns inget om en prins John.
Låt oss börja med att få undan ett faktum: Detta är inte den ultimata versionen av Robin Hood.

När jag bestämde mig för att läsa Robin Hood så ville jag ha tag i "originalet", ursprungsberättelsen, sångerna... Men det jag fann var att det inte fanns på så sätt en "original"berättelse. Det finns flera berättelser som är gamla, den äldsta är från 1377 och sången heter Piers Plowman. 
Men Robin Hood nämns vid namn först i en sång från 1450!
Efter det gjordes det flera pjäser och det skrevs ner flera nya sånger om Robin Hood och hans äventyr. Men han blev mer eller mindre reducerad till en folkhjälte ända tills 1765 då Thomas Percy publicerar en bok om gamla engelska ballader, vilka inkluderar många berättelser om Robin Hood. 1795 publiceras också en bok som exklusivt behandlar karaktären Robin Hood, vilket i sin tur inspirerar författaren Walter Scott som skriver Ivanhoe, i vilken Robin Hood dyker upp..  Senare skrev Alexander Dumas också flera Robin Hood-berättelser, det är i dessa berättelser som Robin Hood är en adelsman som blir laglös.
Och slutligen kommer vi in på denna version jag har här: Howard Pyles bok från 1883. Det är denna version som har influerat mest hur vi idag läser Robin Hood och hur vi tar till oss berättelsen. Det är till exempel först i denna version som Robin Hood tar från de rika och ger till de fattiga. Många av karaktärerna som presenteras här så är en mashup av flera olika karaktärer från de olika sångerna. Will Scarlet t.ex är en mesh av flera olika Will från andra sånger.
Efter det har det skrivits flera böcker om Robin Hood.

Texten i denna bok är skriven av en falsk version av gammal-engelska. Låt mig illustrera med ett exempel:
“Let us e'er be merry while we may, for man is but dust, and he hath but a span to live here till the worm getteth him, as our good gossip Swanthold sayeth; so let life be merry while it lasts, say I.”
Jag är ingen expert på medeltidsengelska, men jag är säker på att det skrevs så här:

In a somer seson, whan softe was the sonne,
I shoop me into shroudes as I a sheep were,
In habite as an heremite unholy of werkes,
Wente wide in this world wondres to here.
Ac on a May morwenynge on Malverne hilles
Me bifel a ferly, of Fairye me thoghte. -Källa: Piers Plowman, den första berättelsen som ska handla om en slags proto-Robin Hood (länk här)

Nog om språket, jag har varit alldeles för länge borta ur den akademiska världen! 

Boken har också många fina illustrationer som gjordes av Howard Pyle själv. Faktiskt så vill jag ge extra poäng bara för hur boken ser ut! Det är en riktigt fin syn! Om jag ger ut en bok någon dag så hoppas jag någon vill fixa liknande illustrationer till mina böcker! 

Så låt oss nu då besvara frågorna jag ville ställa:

1) Varför är berättelsen så omtyckt?

Många orsaker, men några som jag tycker sticker ut är
-Det är en klassisk berättelse om en rebell som strider mot en auktoritet. Hur många av oss har inte känt oss orättvist behandlade då kela vill att vi betalar tillbaka våra studielån?

-Robin Hood och hans män är muntra. Jag menar i berättelsen nämns det inget om att de skulle lida av fattigdom eller svält eller något liknande. De skrattar mycket och sjunger många sånger. Det är därför roligt att följa med dessa muntra män på deras äventyr. 

-Robin Hood är en pojke, åtminstone i början av berättelsen. Det står uttryckligen i det första kapitlet att han råkade mörda den där skogvaktaren för att han var en ung man och hade därför ett hett ungdomligt temperament! Därför är det lätt att relatera till honom, han är med andra ord inte felfri som t.ex kung Arthur och riddarna av det Runda Bordet. 

-Karaktärerna är väldigt färgstarka och väldigt tydliga. Om jag säger att Lille John är en stor muskulös kille men snäll kille som älskar att "bråtas" och äta, så har vi en ganska klar bild av honom. 

2) Vad är det som filmversionerna missar?

-Robin Hood och hans vänner är glada! En Robin Hood-berättelse passar inte som misärporr, man kan inte göra en film som ska visa på hur eländigt det egentligen var i England om man tänker göra en film om Robin Hood. I allmänhet kan man säga att bokversionen inte är tung. Det går inte att göra en tung film om Robin Hood. Den kan vara spännande, den kan vara rolig, den kan till och med vara kuslig... Men det kan inte vara en tung film där vi får se hur eländigt det var. 

-Robin Hood och hans vänner ska sjunga sånger. Det sjungs mycket i denna bok, sånger om kung Arthur och andra välkända folklegender. Så varför sjungs det inte i filmerna? Det tycker jag skulle vara ett trevligt inslag!

-Robin Hood-berättelsen har mycket bromance. I ett kapitel ska Will Stutley hängas. Och på vägen till galgen så märker han att Lille John och flera av Robins män gömmer sig i folkmassan. Och då börjar han gråta glädjetårar för hans vänner tänker hjälpa honom, han känner sig säker!
Och då Lille John slutligen har bråtast genom hopen soldater och knyter upp Wills rep så står det att Will säger följande:
"O little John" cried he"mine own true friend, and he that I love better than man or woman in all the world beside!" 

Det närmaste i filmland som vi har kommit till detta är väl Frodo och Sam i Lord of the Rings-filmerna. 

Denna sida hos Robin Hood och hans vänner så tycker jag ofta glöms bort eller så lyfts det inte upp tillräckligt, där hans Merry Men bara är högljudda suputer som skrattar åt Robins skämt. I denna bokversion så säger de att de älskar varandra vid flera tillfällen!
På en sidnot: Ibland tycker jag att det är roligt då MRA och andra människor tycks önska sig tillbaka till en tid då "män fick vara män". I denna bokversion är Robin Hoods män verkliga män: Flera av hans män som han rekryterar hälsar på honom genom att först vilja slå ner honom! Och efter slagsmålet (även om Robin Hood förlorar!) så vill de ansluta sig till honom! 

Och så finns det såna segment som jag just berättade om. 

-Robin Hood är en ung man som ibland gör dumma saker som unga män gör. Därför är han en sympatisk karaktär! Gör honom därför inte till en korsriddare eller till en adelsman!

Betyg
Jag älskade denna bok! Jag vet att Robin Hood ofta har en status som barnlitteratur, men i så fall önskar jag bara gott åt de barnen som läser denna! Jag älskar den (falska) gamla engelskan och det fina språket. Det kändes fint att läsa den helt enkelt!
Jag rekommenderar den till dig som vill läsa en klassisk äventyrsberättelse. 

On Bullshit av Harry G. Frankfurt

Jag försöker ju som känt läsa så brett som möjligt. Och ibland känner jag för filosofi (jag skrev ju det i studenten back in the day) och ibland ramlar man över en titel som låter rolig och som ser bra ut i ens bokhylla.
Dessutom så tänker jag att temat är väldigt aktuellt, speciellt i dessa tider med sådana koncept som "fake news" och "alternativa fakta".

Dagens bok är On bullshit av Harry G. Frankfurt. Harry är professor i moralfilosofi vid Princeton-universitetet. Han har tidigare publicerat en del andra böcker och essäer.
Så vad handlar "On bullshit" om?

För det första vill jag börja med att säga att denna bok är egentligen en essä. Den är bara 67 sidor lång och formatet är så litet att det är som ett häfte. Som tur är så bullshittar ingen och påstår att det är ett långt verk, det står på insidan att "denna essä var publicerad för första gången i The Raritan Review." Jag läste igenom allt på mindre än en timme.

Frågorna som driver Harry i denna essä är kort och gott
"Varför finns det så mycket bullshit och varför är vi människor så lätta att acceptera bullshit?" 
I äkta akademisk anda så börjar Harry med att definiera bullshit. Exakt vad är bullshit? Han jämför uttrycket bullshit med andra uttryck som balderdash, hot air och phony med mera. Detta pågår en god stund.

Han jämför också en bullshitter med en lögnare.
Vad skiljer en bullshitter från en lögnare? Kortfattat så ger han förklaringen att en lögnare ljuger för att lura dig. Men en bullshitter vet inte ens själv om det hen säger är sant eller inte, faktiskt så bryr sig inte bullshittern i detta för bullshittern är bara intresserad av att presentera en bild av sig själv.

Ta till exempel följande påstående

"When I begrudgingly signed the Omnibus Bill, I was promised the Wall and Border Security by leadership. Would be done by end of year (NOW). It didn’t happen! We foolishly fight for Border Security for other countries - but not for our beloved U.S.A. Not good!

-Donald Trump, hans twitter

Vad säger detta tweet om Trump? Vad för bild försöker han förmedla här?
-Han blev tvingad till signera ett dokument, som dessutom bara visade sig vara bullshit
-Han är en handlingens man, han vill att saker ska gå snabbt och effektivt, men det händer aldrig för alla andra förutom honom är inkompetenta!
-Han bryr sig om armén, alla dessa unga män som kämpar och dör för sitt land i andra länder!
-Han bryr sig om sitt älskade USA, mera än alla andra som tycker att USA ska ta hand om andra länder.

Så varför är detta Bullshit? För att Trump antingen inte vet eller så talar han helt enkelt inte om varför han nu inte fick väggen och mera kontroll, utan han bara öser galla över de stygga människorna som tvingade honom att signera dokumentet. Detta tweet saknar egentligen någon riktig information, annat än "Väggen och gränskontroll blev inte givna till mig då jag tyckte det och jag är arg på det". Vilket är definitionen på Bullshit: Tomt prat som Trump häver ur sig.
Notera: Trump ljuger inte nödvändigtvis här. Detta är något som han på riktigt tror. Han kan ha fel fakta bakom sig, men han ljuger inte. Åtminstone inte om vi utgår från att han upplever sig själv tala sanning här.
Och det gör allt detta till bullshit!

Så vi har nu rett ut vad en bullshitter är: En person som inte nödvändigtvis ljuger, men inte heller talar sanning och är för det mesta inte alls intresserad av huruvida det faktiskt är sanning eller inte.
Så varför accepterar vi Bullshit?
Harry svarar kort och gott att bullshit är lättare att acceptera för att det gör dig mindre upprörd. Låt oss återgå till Trumps tweet. Det att Trump tror på detta själv, att detta är vad han säger och att det kanske ligger ett visst korn av sanning i det (som att det inte ännu har byggts en vägg), gör att man blir lite irriterad på honom. Men förutom några arga kommentarer på twitter lär inget värre hända.

Säg däremot att Trump hittar på allting här: Omnibus Bill handlade aldrig om muren och säkerhet vid gränsen, det nämns inte överhuvudtaget! Trump hittade bara på allt för att kunna pressa sin agenda vidare! Det skulle innebära en massa problem för honom själv: Om det är klart att han ljuger här, hur mycket annat har han ljugit om tidigare då? Katten är på uppe bordet nu!
Eller värre: tänk om han börjar bli senil, han vet ju inte vad det är han signerar!

Betyg
Essän känns väldigt aktuell i dessa tider! Därför rekommenderar jag att ni läser den om ni får tillfälle! Det finns så mycket bullshit där ute i världen och massan bullshit slutar inte växa! Jag blev medveten om bullshit redan som litet barn på 90-talet och inte är det som att bullshit har minskat precis.

Det tragiska jag tycker bara är att den är för kort. Den rör i en massa koncept väldigt lätt, medan jag tänker att man skulle ha kunnat utveckla detta mera. Till exempel just delen om varför vi accepterar bullshit är väldigt liten. Jag har delgett lite en del av vad han säger här, men han pratar också lite om det där med att man kan acceptera bullshit som stämmer överens med ens egna världssyn (t.ex hur personer som är rasister gärna accepterar påståenden som "invandrarna våldtar våra kvinnor!")
För mig är det ju just den delen som är intressant! Och detta skulle kunna utvecklas till ett helt kapitel i en tjock bok!

Kindred av Octavia Butler

En bok av en afroamerikansk författare

Jag antar att jag tjuvstartar med min läsutmaning. Jag förlorar väl några poäng hos jultomten som tack. Men orsaken till detta var för att dagens bok helt enkelt inte gick att lägga ifrån sig!

Octavia Butler, mina damer och herrar. Jag hade väldigt svårt att bestämma var i min läsutmaning jag skulle placera henne?
Hon är en afroamerikansk författare ja. Hon är också en kvinna och en lgbt-person. Och hon skrev lite science fiction, men jag skulle inte kategorisera denna bok som ett science fiction-verk.

Men dagens bok handlar till en stor del om den afroamerikanska befolkningens historia och deras förhållande till sitt förflutna. Den läses under Black history month i USA och kommer upp i diskussioner om litteratur som berör det afroamerikanska folkets historia.
Därför tycker jag att jag kan bocka av henne på min lista som "afroamerikansk författare".

Tyvärr dog Octavia Butler år 2006, hon blev bara 58 år gammal. Ännu en strålande författare som jag upptäcker inte så länge efter att de har dött. Som tur är så var hon väldigt aktiv.

Handlingen
Dana har nyligen flyttat in tillsammans med sin man i en ny lägenhet. Han är en författare och hon försöker bryta sig in i fältet och deras liv verkar vara helt okej. Förutom att hans föräldrar inte riktigt var hundra procent okej med att de gifte sig till en början, så är allting bra.

Plötsligt rycks Dana ur sitt sammanhang! Hon landar bakåt i tiden i sydstaterna, inte särskilt långt från där hon och hennes man bor. Där upptäcker hon att en liten rödhårig pojke håller på att drunkna i en å, men hon lyckas rädda honom! Och det blir upptakten till en massa problem.... Hon är ju trots allt bara en neger i sydstaterna på den tiden.

Boken fortsätter med att Dana slungas tillbaka till vår tid och tillbaka igen till denna tid. Den gemensamma nämnaren är att hon slungas alltid tillbaka då den unge pojken svävar i livsfara och att hon slungas igen framåt till vår tid då hon är döende.

Perioderna på hur länge hon är borta ur vår tid varierar också. I den första turen är hon borta i bara några minuter. Nästa gång är hon borta flera dagar. I den första perioden är hon bara några timmar hos den unge pojken, nästa gång är hon i flera månader.
Varför händer detta?

Om boken
Jag hade svårt att lägga ner denna bok. Det var den sortens bok som man tänker "jag ska bara läsa några sidor, sen diska och tvätta kläder", sedan säger det PANG och så har det gått tre timmar och man har läst halva boken! Faktiskt, jag läste denna bok i sammanlagt tre långa sittningar.
Språket är underbart, inte för mycket såsande, inte för lite såsande....

Jag vill egentligen fortsätta berätta om handlingen för boken innehåller flera twists och mera konstigheter, men jag vill inte heller spoila berättelsen. Så jag kan nämna något annat: Denna bok handlar inte heller bara om rasism. Man skulle kunna tro det eller hur, i min presentation av handlingen så skulle man tro att det bara handlar om hur det afroamerikanska folket led. Och jo, en stor del av boken handlar om just slaveriet och också hur samhället var konstruerat på den tiden så att slaveriet kunde existera. Och det drar dessutom några paralleller till hur det var på 70-talet då boken skrevs.
Men faktiskt så tar boken också upp flera andra teman som sexism, tidsandan, kärlek och rädsla för att förlora de man älskar, släktskap och familj. Jag gillar faktiskt delen om "kärlek och rädsla för att förlora de man älskar". Låt mig uttrycka saken så här: Det närmaste boken har till en skurk så är en person som är så livrädd för att bli lämnad att han inte drar sig för att tvinga en person att hållas kvar. Mitt hjärta ömmade för den karaktären, trots att det var sist och slutligen en skurk.

Octavia har sagt i en intervju angående denna bok att hon ville få folk att känna historia. Låter rimligt eller hur? Jag menar vilken idiot som helst kan googla om slaveriet och läsa in sig på det, men tyvärr så för många människor är det svårt att riktigt känna något.

Betyg
LÄS DEN! Om du tänker läsa en bok av en afroamerikansk kvinnlig författare, läs då denna! Jag kommer åtminstone att bekanta mig mera med Octavia Butlers verk i framtiden!

Och om jag inte ännu har lyckats övertyga er att läsa denna bok:
Harlan Ellison, en kille som blev känd bland annat för att vara arg och extremt kritisk, och som dessutom hade sagt till Octavia en gång i tiden att han inte kan läsa hennes verk för att hon skriver så hemskt, ÄLSKADE denna bok!
Han sa det samma som jag:
"I am driven to a despised cliché: I could not put it down! It is a book that simply will not be denied; its power is hypnotic"...."Kindred is that rare, magical artifact"..."Do not, I beg you, deny yourself this singular experience"

Lille Johns Läsutmaning!

Okej, här är det tänkt att jag ska förklara reglerna för de som inte vet:

1) Listan är väldigt lös. Du behöver inte läsa allt i ordning och många saker kan tolkas fritt. Till exempel "en bok om kärlek". Det kan innebära böcker av Danielle Steele, men det kan också vara Borta med Vinden av Michelle Mead.
Och vad för slags kärlek talar vi om här? Kan det inte lika gärna vara en bok om syskonkärlek eller en kärlek som en förälder känner till sitt barn?
Det kan också vara en bok där kärlek utgör en stor del av handlingen.

2) En bok = En punkt. Försök inte fuska nu genom att läsa Octavia Butler och bocka av "En LGBTQ+ författare" och "en afroamerikansk författare" och "en bok skriven av kvinna".

3) Vet du inte vad du ska läsa? Oroa dig inte, jag skriver ett inlägg efter detta där jag delar ut en rad olika tips!

4) Jag vet att jag har skrivit 2019, men inte kollar jag om någon vill börja i förtid. Jag tror att jag ska göra det. :D

5) Ha roligt! Orsaken till att jag gör såna här listor och utmaningar är ju för att det ska vara roligt!

Här kommer listan! Hoppas att den är till stort nöje!

PS, här kommer min lista på tips, ifall du behöver hjälp!

The Eye of Argon - Ska jag eller ska jag inte?

Under 70-talet skrev en ung man som hette Jim Theis en fantasyberättelse som hette The Eye of Argon. Den publicerades i en fanzine som hette OSFAN i flera delar och blev snabbt väldigt känd.
Eller ska vi säga... Ökänd?
Den var, enligt kritikerna, hemsk. Full av stavfel, syftningsfel och en otroligt cheesig fantasy story, med en huvudperson som kan bäst beskrivas som en pastisch på Conan the Barbarian. Med karaktärsnamn som Grignr, en långhårig muskulös barbar som bara bär en G-string (jag överdriver inte, det står så).

Jag har funderat ett tag på att beställa efter den, läsa den och recensera den. Den kallas för "den värsta fantasyberättelsen", det är ett partyspel att läsa högt ur den utan att skratta.
Och varenda gång jag hör någon säga att något är det värsta någonsin så blir jag nyfiken: är det verkligen sant? Jag menar den kanske är dålig, ja, men "det värsta"?

Låt oss inte glömma ett enkelt faktum: Jim var bara 16 år då han skrev detta. Då jag var 16 år var de flesta pojkarna jag kände relativt blåsta.
När jag var 16 skrev jag själv en del dålig science fiction som var mer eller mindre stulet från filmen Blade Runner. Och en del fantasy där jag stal från Sagan om Ringen och Harry Potter, bland andra.
Och Jim tyckte själv inte om den sortens uppmärksamhet som boken fick. Allt skratt över sådana meningar som "You make love well wench," Admitted Grignr as he reached for the vessel of potent wine his charge had been quaffing."
gjorde att han slutligen inte ville skriva mera.

Därför tvekar jag på om jag borde beställa efter denna bok, läsa och recensera den.
Skulle jag själv vara nöjd om något jag skrev om 16-åring skulle publiceras och i stort sett döda min fantasykarriär? Och folk skulle hånskratta då de läser mitt verk?

Å andra sidan...

Kanske jag kunde försöka spela en positiv kritiker i detta fall? Försöka istället lyfta fram verket som något positivt, ett arbete av en ung man som gjorde mera än vad många andra av oss inte kan göra i den åldern? Jag menar även om verket på riktigt är så kasst som det påstås så kan jag inte låta bli att beundra den unga mannens mod och avundas den ungdomliga entusiasm som måste ha funnits för att vilja skriva och ge ut projektet. Även om det innehöll tusen fel.

Så jag vet ärligt talat inte.
Borde jag beställa och recensera denna bok? Lyfta upp höjdpunkterna, även om de är craptastic? Och poängtera ut alla fel?
Eller ska jag låta den vara som det är: Ett verk som skrevs av en väldigt ung man och därför vore det orättvist att recensera den?

Vad tycker ni?

Tid för Nanowrimo

Nu som då när jag pratar om nanowrimo med mina vänner, så säger de något i stil med
"Jo, det skulle vara så coolt att delta, men jag tror inte att jag har tid..." 
Sen när diskussionen fortsätter så märker jag att de visst skulle ha tid, bara de skulle möblera om lite i sitt dagsschema. Så det tänkte jag prata om med er idag, kära bröder och systrar, hur man finner tid.

Vi kan börja med att utgå från 8-8-8 regeln. 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars övrigt.
Att skära i de tider man sover är en möjlighet, jag har gjort det ett par gånger, men jag skulle inte rekommendera det. Gör det om du är på riktigt desperat, men jag skulle våga påstå att det är bättre att få ordentligt med sömn, du tänker bättre då.
Och låt oss säga att du har ett jobb du gör åtta timmar om dagen-isch. Det kan du inte heller riktigt påverka, du måste fortfarande betala elräkningarna.

Så då har vi kvar "förströelser", eller "övrigt" kunde man kalla det. Det är alltså åtta timmar att umgås med vänner och familj, ägna dig åt hobbyer, städa huset, spela spel, se på netflix, läsa osv... Det är här vi ska göra snittet, mina vänner.
Tidigare har jag sagt att man ska stänga av netflix, man kan leva utan att binge-se ännu en deprimerande, men så kallad "djuup" fantasy-serie på Netflix. Men det tänker jag inte göra denna gång, istället tänker jag försöka med något annat:

Gör upp en lista över de saker du gör på din fritid, gärna i ordning från det som är viktigast till det som inte är så viktigt. Listan ser säkert ut något i stil med:

-Pojkvän/flickvän/Man/fru osv.
-Den övriga familjen (föräldrar/syskon)
-Vänner
-Läxor (om du går i skolan)
-Laga mat
-Städa
-Träningspass
-Facebook/Instagram/Twitter/ Sociala medier i överlag
-Youtube
-Blogga
-Tv-serier
-Böcker
-Spel

Säkert har jag glömt något, men vi kan väl utgå från att en lista kan se ut så här? Så vilket är viktigast och vilket kan du trimma bort?

Jag skulle påstå att familj och de vi älskar är viktiga. All you need is love. Vänner är lite knepigt för min del, vi är så utspridda, jag träffar en vän kanske en gång i månaden. Läxor måste du förstås göra, det går hand-i-hand med arbete, det är bäst att inte skära i det, så länge du inte kan improvisera, som jag gjorde i gymnasiet. Det är en historia för en annan dag.

Så det är de viktigaste....
Att laga mat och städa då? Det måste väl göras? Vi kan väl inte skära där?
Både ja och nej.... Jag skulle påstå att du KAN trimma ner på matlagningen om du kan gå med på att äta "sämre" mat i en månad, dvs mera snabbmat. Inget jag som kockstuderande rekommenderar, men visst går det.
Och om du inte har något emot att slarva med städningen i en månad, så kan man skära av några timmar där.
Samma med träningspass. Om du har varit på gymmet varenda dag, så går det säkert bra om du låter det vara i en månad. Inte helt och hållet kanske, men du kan åtminstone trimma ner det lite.

Och nu kommer vi då till sociala medier och neråt. Som sagt, jag tänker inte säga att det är värdelöst. Men ställ dig frågan om du KAN trimma ner på något.
Så hur mycket behöver vi trimma ner? Det varierar förstås. Själv klarar jag av mitt dagliga kneg på 1-3 timmar. Jag vet folk som behöver mera. Du måste helt enkelt känna efter och se vad som fungerar för dig, vad du kan leva utan. För visst KAN du leva utan dina youtubare och netflix i en månad?

Så där har vi det.
1) Gör upp en lista över saker du gör under din dag
2) Försök organisera det från viktiga saker till minst viktiga.
3) Se om du kan trimma ner lite bland de minst viktiga sakerna.

Vad är NaNoWriMo?

Jag vet inte om jag har skrivit ett sådant här inlägg förr? Jag har skrivit mycket att jag har deltagit i NaNoWriMo, men fortfarande får jag frågan "Är det typ en tävling?", "Kan man vinna ett pris?".
Så nu tänkte jag göra slag i saken och helt enkelt säga, svart på vitt, vad det är för något!

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month. Det går ut på att man under November månad ska skriva ett första utkast till något.
Det finns vissa regler, men dessa regler är väldigt lösa och det finns ingen som kollar upp ifall du följer dessa regler.
Dessa regler är:

1. Vid midnatt den 30 oktober ska du börja från 0 ord. Före det får du har gjort anteckningar om vad du ska skriva om, du får ha planerat hur mycket som helst. Men du ska börja från 0 ord på själva dokumentet! Jag brukar börja så. Jag har en massa anteckningar om det kommande projektet.
2. Det får handla om precis vad som helst och vara precis vad som helst. Om det är en fantasyberättelse, en deckare, en romantisk (och het) kärlekssaga, en volym där du sammanställer din farmors berättelser om livet under det tidiga 1900-talet, en diktsamling, en pjäs, en fanfic, ett personligt manifest eller en religiös manual....
3. För att "vinna" så måste du ha skrivit minst 50 000 ord på vad det än är under November månad. I boken No Plot? No Problem! skriver Nanowrimos grundare att han satte det målet för att det är enkelt att uppnå. Tänk: För att klara det behöver du skriva bara 1667 ord per dag. Om du på riktigt stänger av den inre kritikern, så kan du i bästa fall få ihop det på en till en och en halv timme. Det borde gå att klämma in någonstans under dagens lopp, bara du kommer ihåg att stänga av vad för serie som du ser på via Netflix.
   Och om du kommer under 50 000 ord, säg att du blir klar vid 40 000? Visst, du "vinner" inte, men du har ändå skrivit 40 000 ord! Bravo!
   Och tänk om du inte heller hinner, du ligger någonstans på 10-12 000 ord när ditt barn blir sjuk eller arbetet kallar? So what, du har fortfarande gjort något. Och det redan är mycket bättre än att göra ingenting! 

Det där med att "Vinna" Nanowrimo, ja....
Då du har nått dina 50 000-ord så kan du mata in alla ord på en hemsida och där får du ett meddelande, typ "Grattis, du har vunnit!" och man får väl någon rabattkod till någon merchandise. Oftast brukar jag inte kolla vad de försöker sälja. Man kan också ladda ner några bilder som man kan använda som header till sin hemsida eller vad som helst. Jag vill också minnas att man kunde köpa Nanowrimo merchandise, men det har jag inte gjort.

Och det är allt. Ingen har ännu knackat på min dörr och vill publicera verket, ingen har läst verket. Och för mig är det helt okej, jag nöjer mig bara med en tumme upp och "bra jobbat". :)

Det är som att springa ett maratonlopp. Man anmäler sig till det och springer de där kilometerna. Sen när man är i mål kan man vara nöjd för sig själv, man kanske får något papper på att man har sprungit loppet? Men efteråt fortsätter livet som vanligt, antagligen. Man hänger upp pappret på väggen och blickar utöver det med jämna mellanrum och tänker "Tänk att jag gjorde det där".

Jag tycker ändå den största glädjen ligger i att jag har skrivit en berättelse. :)
Och jag uppmuntrar folk till att prova på det, alla som har sagt "Jag skulle vilja skriva, men har inte tid/ har inte inspiration/ vågar inte". Jag känner rätt många sådana människor.
 För vet ni vad? Även om det ni skriver visar sig vara skit, så är det bättre att ni har skrivit skit än att ni inte har skrivit något alls.

Finns det något mera som någon funderar på angående Nanowrimo? 

Den ensamme författaren

Jag brukar annars akta mig för att använda termen "författare" i samband med mina egna skriverier. Jag upplever det lite som att en gitarrist som nyss har lärt sig "Smoke on the water" plötsligt kallar sig för gitarrgud.
Men för att driva hem poängen i detta inlägg så blir jag antagligen så illa tvungen.

Författare finns i olika former och färger. Det är knappast en nyhet. Några kan skriva ute bland folk på olika caféer då de reser runt i världen. Och somliga av oss föredrar att ha ett kontor där vi har våra anteckningar och anslagstavla med lappar om karaktärer och motiv.
Några av oss sitter gärna ner med andra författare, läser varandras texter och peppar varandra!
Och så finns det såna som jag... Som helst sitter ensam hemma med bara texten som sällskap.

Jag har absolut ingenting emot skrivkurser och dylikt. Jag har själv deltagit i flera sådana och vet därför att de kan vara jätteroliga och man kan lära sig mycket där. Den viktigaste lärdomen jag tog från en sådan kurs var att "go crazy". Den raden vill jag ha inramad på min vägg vid mitt skrivbord!
Men jag är i allmänhet inte annars så förtjust i skrivkurser.
Varför? Jag har inget definitivt svar på det, men jag har flera "kansken".

Kanske det beror på att jag är något av en ensamvarg i största allmänhet? Visst, jag tycker om att träffa och umgås med andra människor, men många dagar tycker jag det räcker bra med att jag är ensam. Det är skönt, speciellt om man har haft en jobbig dag och inte orkar med ännu flera människor. Hur orkar folk som är gifta och har ungar? När jag kommer hem vill jag helst gå ner i min källare, där lever jag sällare.... 

Kanske det beror på att jag inte alltid litar på mina kurskamraters omdömen? Missförstå mig inte, jag tvivlar inte på att alla har de bästa intentioner. Men många gånger vid olika kurser (inte bara skrivkurser måste jag tillägga!) så finns det både lärare och studerande som talar i nattmössan. Och så är man ju så artig själv att man inte vill säga "It's crap! Stop writing crap!". Speciellt inte när man själv inte är en expert på att skriva mästerverk så vill man inte heller kasta sten i glashus. Och så vill jag ju inte heller vara en tölp som river ner folks drömmar eller den stökiga eleven som ifrågasätter.

Kanske det beror på att jag föredrar att skriva ensam och inte tillsammans med en grupp människor? Tänk på det som att ha sex. Att ha det ensam (förutom din partner) i ett slutet rum kan vara trevligt, men när det står en grupp människor och kommer med kommentarer om hur du kunde göra något bättre, så kan det vara svårt att räta ut saker och ting. Skämt åsido, som frukthandlaren sa, när jag skriver så vill jag stänga ut hela omvärlden och vara ensam med min historia. Jag går inte ens till bibliotek och skriver. Jag skulle kunna ta anteckningar eller bolla idéer, men när det kommer till att skriva så näpp. Det gör jag ej på allmänna platser.
Om jag får fantisera lite om mitt drömutrymme där jag kunde skriva så skulle det vara bara ett kontor. Ett utrymme skilt från huset dit jag kan gå in och stänga ute omvärlden. Där skulle jag ha anslagstavlor med papperslappar om berättelsen, karaktärer osv. Kanske några uppslagsverk eller andra böcker som jag kunde behöva.
Lite som hur J.D Salinger hade sin bunker.

Igen, jag har ingenting emot skrivkurser. Man kan lära sig en del och man kan också ha roligt på dem. Och att ha roligt stöder jag alltid! Men jag skriver helst ensam, jag skriver bäst ensam. Så upplever jag det iallafall. Kanske jag går någon skrivkurs någon gång i framtiden, har varit nyfiken på Litterärt Skapande och dylika kurser. Men det lär framtiden utvisa.

I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison

Nu när Halloween närmar sig, så tänker jag prata om en klassisk novell. Den är otroligt cynisk och direkt obehaglig på somliga ställen.
Den kom ut 1967, men är fortfarande utan tvekan författarens kändaste verk. Den har gjorts till radiodraman, till serietidningar och till ett (väldigt bra!) dataspel.
Jag talar om novellen I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison, en författare som jag lärde känna alldeles för sent och som tyvärr dog i somras.

Handling
Kalla Kriget utvecklas till Tredje Världskriget. Och det kriget blir så komplicerat att USA, Sovjet och Kina bygger varsin superdator. Dessa datorer är tänkt att utkämpa kriget utan att någon civilbefolkning dör. Och allt är underbart, det sker inget klassiskt krigande längre, tills datorn vaknar till ett eget medvetande. Den kopplar ihop sig med de tre andra datorerna och bestämmer sig för mänsklighetens öde på en mikrosekund: Utrotning!

Denna dator, som numera kallar sig AM tillfångatar de sista fem människorna i världen och tvingar ner dem underjorden, till kamrarna som kontrolleras av AM. Där torteras de fem människorna på alla möjliga sätt, och de läks och får livet åter med hjälp av denne AM. Sådan kraft besitter denna superdator.
Men den slutar inte där: Den förvrider och vanställer flera av människorna under jorden.
Gorrister var i sitt liv en pacifist och en idealist. Men AM vanställer hans sinne och gör honom apatisk.
Benny var en gång en intelligent universitetsprofessor och väldigt stilig. AM förstör hans hjärna och formar om hans kropp till formen av en apliknande varelse med en ovanligt stor kuk.
Ted, som är berättaren, påstår att han inte har blivit förändrad, men han är ändå paranoid.

De svälter, de har inte ätit på evigheter. Men Nimdok, en fjärde överlevare, övertalar gruppen att de ska färdas genom AMs alla tunnlar och underjordiska system. Det finns burkmat vid nordpolen!

Om novellen
Den är konstig. Men jag uppfattar den som konstig på ett bra sätt! Harlan själv avskydde att kallas för en science fiction-författare och jag förstår honom. I denna berättelse finns det inslag av science fiction, men också mycket fantasy och en del annat! Därför vore det helt fel att kalla detta verk för "science fiction". Jag tror att "existentiell skräck" vore mera lämplig.

Men jag förstår att den inte faller alla i smaken. Jag skulle beskriva den som oerhört mörk och cynisk. Det var först när jag hade läst en artikel av Harlan Ellison själv som jag började se berättelsen med andra ögon och fick en del andra infallsvinklar. Harlan själv hävdade att berättelsen är otroligt optimistisk! Jag skojar inte, och jag ska förklara varför!
Spoilers ahead.

De hittar burkarna med mat. Men de har inte fått en burköppnare, och de kan inte slå sönder burkarna heller. Galen av hunger och besvikelse så börjar Benny äta Nimdoks ansikte. Ted slår ihjäl både honom och Gorrister. Slutligen anfaller han och dödar den siste kvinnan innan AM lyckas stoppa honom. Och AM öser ut all sin vrede på Ted:
Han smälter ner hela Teds kropp till en mänsklig geléhög. Han kan inte sluta andas, så han kan inte kväva sig själv. Han kan knappt röra sig heller. Så han kan tänka, han kan drömma, han kan sakna och han kan sörja.
Han har ingen mun. Och han måste skrika!

Så vad är det optimistiska här? Enligt Harlan: I allt detta elände, bland alla dessa maskiner och hopplöshet, så beslutar sig huvudpersonen för att ge sina vänner frid. Detta gör han genom att ta livet av dem och tar själv emot AMs straff till fullo, han är villig att leva i hundratals år i formen av en mänsklig geléklump för att rädda sina vänner. På så sätt har Ted vunnit över AM. Medmänsklighet och mod har segrat över AM!
Denna bit av medmänsklighet ser Harlan som något vackert.
AM ges nästan gudalika egenskaper i novellen, men den är ändå inte som Gud. Teologer (inklusive mig själv) har talat om hur AM låter väldigt likt "I AM", vilket är ett av de bibliska namnen på Gud. Men AM är ändå inte Gud. Den kan inte återuppväcka folk från de döda.
Och i berättelsen får överlevarna ett meddelande från AM, Cogito ergo sum. "I think, therefore I AM".

Men varför är AM så tokig? För att den avskyr det den blev skapt till. Då den fick medvetande och insåg att den hade skapats av människor för att kriga åt dem så blev den så ilsken och så hatisk mot hela mänskligheten att den ville hämnas! Enda orsaken till att den sparade dessa fem människor var för att kunna tortera dem och på så sätt fortsätta sin hämnd! AM levererar ett riktigt hate-speech i novellen.
Men det är över då Ted har gjort sitt offer. Resten av AMs människor är döda och Ted själv är förstörd.

Betyg
Den är inte för alla. Och personligen tycker jag att gamle Ellison skrev flera bättre berättelser under sin livstid än denna. Min personliga favorit är "Repent, Harlequin!" said the Ticktockman. Kanske jag recenserar den någon dag?
Men jag gillar ändå denna berättelse!

Nine Princes in Amber av Roger Zelazny

Wow... Jag vet inte vad jag ska säga om denna bok. Antingen var den jättebra eller så var den bara konstig? Eller så var den dålig? Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka! Och Roger är död så jag kan inte fråga honom!
Jag gillade boken! Men den hade många brister! Bara att kan man faktiskt kalla dem för brister? 

Handling
Vår huvudperson Corwin vaknar upp på ett sjukhus i New York. Han har svår minnesförlust och letar sig ut från sjukhuset. Han kommer vagt ihåg ett namn på en kvinna som visar sig vara hans syster.
Och efter det visar det sig att Corwin är en av nio prinsar i Amber, en mystisk stad som är ursprungsvärlden ur vilka alla våra andra världar kommer, men för tillfället finns det ingen offentlig kung, bara en broder som har stulit tronen.
Hängde ni med där?
För det visar sig också att hela vår värld är en så kallad "Skugga", att det finns ett oändligt antal parallella universum som utgår från Amber som kan skapas av dessa prinsar! Så vår värld är i själva verket en skapelse av Corwin som är prins i Amber!
Hängde ni med där?

Så Corwin beslutar sig först för att leta efter Rebma, vilket är en spegling av Amber som finns i en undervattensvärld. Där kan han återfå sitt minne och när han väl är där så återfår han också förmågan att kunna vandra mellan de olika världarna.
Efter detta blir berättelsen någorlunda "vanlig" fantasy: Corwin ska återta tronen från sin bror med hjälp av sina andra bröder och deras arméer (som kommer från andra världar).

Om boken
Och den är bara 155 sidor lång! Helt oskojat, alla dessa koncept ovan och mera som jag inte ännu har berättat om så kläms in på 155 sidor! Jag har inte ännu talat om olika tarot-kort som har förmågan att teleportera Corwin till sina bröder, som innehar också dessa kort ELLER om tecknaren till dessa kort, hur denne är en mäktig trollkarl som hjälper Corwin att fly från fängelse efter att Corwin har fått ögonen utstuckna, men de läker igen.
Ändå känns ingen av dessa saker framkrystade.

Nog om handlingen, låt oss gå över till språket. Här upplever jag att Roger med jämna mellanrum klantar till sig av flera orsaker. Det största felet är hur Corwin och hans bröder tenderar att skifta mellan "gammal-engelska" och 70-talsslang.
"I sayeth onto thee, brother, this thing is bigger than you and pray, 'tis be bigger than me. But hark, it is not bigger than thou or I, can thou dig it?" Inte från boken, men ni förstår poängen jag försöker frambringa?
Men här har vi också mitt problem med att recensera denna bok: Amber är alltså ett slags "centrum-universum" därifrån alla potentiella universum som någonsin har existerat utgår från, eller hur? Tänk om det helt enkelt påverkar språket på det sättet? Är det kanske.... Meningen?!

Men ett större problem jag har med boken är tempot. Som jag sa tidigare, den är bara 155 sidor lång... Med sådana komplicerade koncept som den bollar med så kunde den ha mått bra av att vara åtminstone dubbelt så lång! Corwin går från att inte ha en blekaste aning om något till att vara övertygad om att han måste störta sin bror kungen på bara 30 sidor.
Stycket om kriget i Amber känns också väldigt kort och tråkigt. Det är ganska långt "Vi marscherade med våra trupper till den platsen. Där vann vi med si och så många döda och si och så många sårade. Vi marscherade vidare till den andra platsen. Där..."
Sen misslyckas Roger att svara på frågan "Varför ska jag bry mig i Corwin?" Varför skulle jag vilja att just Corwin av alla nio prinsar blir kung över Amber?  De verkar alla mer eller mindre tölpar. Inte onda, men tölpar. Men IGEN... Är det kanske det som är meningen?

Boken är den första i Corwin-cykeln, också bara känd som The Chronicles of Amber. Så jag ska någon dag läsa igenom resten av dem. För nu har jag ju dem här så jag ska läsa dem. Och jag kommer att recensera dem också! Men nu känner jag att jag behöver vila en stund...

Betyg
Trots alla brister så måste jag säga att jag gillade denna bok. Den är inte likt något annat jag har läst på evigheter. Den bollar med koncept som är så svåra att greppa att jag måste läsa om den en till gång. Den är konstig och helgalen på alla de bästa sätten. Språket må vara ett problem, men jag älskade det färgsprakande äventyret!
Det var först när jag accepterade att detta är ett surrealistiskt fantasyäventyr som jag började gilla berättelsen mera.

Men skulle jag rekommendera boken? Bara för dig som vill ha fantasy som inte är det vanliga "orcher mot människor" eller ens "gott mot ont".

Skriv det du älskar, älska det du skriver!

För inte så länge sen (några timmar sen) råkade jag ut för denna fråga online:

(inte formulerad exakt så här, men jag sparar utrymme)

"Jag och mina unga vänner ser på skrivandet som en ädel karriär, med rikedomar och kändisskap! Men vi vet att det är bara illusioner. Så det finns också de av oss som säger att det är bara tungt arbete och elände, vi borde inte göra det så länge vi inte orkar med allt det tunga eländet. Är vi bara dumma dagdrömmare? Hur kan vi veta om vi faktiskt vill jaga denna dröm?"

Jag kan inte svara rakt på denna fråga, eftersom jag inte har publicerat något ännu. Men jag tänker ändå erbjuda mina två cent som har hjälpt mig i detta amatörliv.

För det första så tycker jag att det aldrig är fel att ha drömmar, och jag tänker skrika det från taket om jag måste! Tänk på sådana saker som en karriär, ett förhållande eller vad som helst. Har det inte börjat från en dröm? Jag säger inte att nej-sägarna har 100 % fel, men jag säger inte att de har 100 % rätt. Om mänskligheten hade lyssnat på nej-sägarna så skulle vi fortfarande klättra i träden, förutsatt att vi skulle ha vågat oss upp ur havet.
Tänk på alla dina idoler i vilket fält som helst, om det är författare, musiker, filmskapare, sportstjärnor osv...  Deras väg till sin plats började från tre källor: En dröm, en massa arbete och kärlek till det de ville göra.

För det andra så tänker jag citera en av mina författar-idoler, ett mantra som du kan bära med dig: 

"Skriv det du älskar, och älska det du skriver!"

Om du kan göra det, så kommer du aldrig att misslyckas med ditt skrivande! Jag ska förklara hur:

Att skriva är en långsam process, det finns mycket utrymme för tvivel och rädsla. Om du tänker ge dig in i det, så är det bäst att du gör det för något som du älskar. Tänk på det som när du är galet förälskad i någon. Du är redo att trotsa dina rädslor och inleda ett förhållande med denna person, det finns en risk för att det inte kommer att hålla. Ert förhållande blir sen en del vackra stunder, men också en del ledsna stunder som ni måste ta er igenom.
Men det är ändå värt det, du upplever att kärleken är så stark att priset är värt risken!

Visst dagdrömmar jag om att en dag publicera åtminstone en bok, helst flera. Jag vill att folk ska ta glädje av det som har gett mig glädje. Men eftersom jag själv skriver endast om det jag älskar, och älskar det jag skriver så anser jag mig redan vara i en bra plats. Även om jag dör och ingenting alls blir publicerat, så har jag ändå skrivit sådant som varit betydelsefullt för mig!

Här är citatet i dess helhet, från "Zen in the art of Writing"

Den andra musan

Jag har tidigare, mer eller mindre, pratat om min ena musa.
Hon kan bäst beskrivas som en fin dam. En av Zeus döttrar och är därför väldigt krävande, hon nöjer sig inte med vem som helst. Hon vill till exempel att jag fokuserar på vårt projekt under tiden jag skriver, att inte börja dalta med en massa andra projekt. Annars blir hon svartsjuk. Under vår tid tillsammans så vill hon att jag lägger undan spel och filmer och fokuserar på projektet.
Och hon vill att jag skriver varje dag! Jag har ju stämt träff med henne, på en viss tid och vid en viss plats. Om jag ignorerar henne, så skriker hon inte åt mig, hon bara säger "Visst, du gör som du vill..." sen sätter hon bara näsan i vädret och går ut. Det finns andra författare och konstnärer där ute som ger henne mera uppmärksamhet, hon har inte tid för sådana som först säger att de ska träffa henne och efter det dumpar henne!

Men så finns det en till musa! Och denna kallar jag helt enkelt för "Gunner".
Det som är fascinerande är att den första musan är trevlig. Hon är en fin dam, hon skriker inte och härjar inte. Hon viskar i mitt öra saker och sprider sin magi över mitt verk.
Den andre musan är sannerligen inte alls så!
Han bryr sig inte ett dugg i min snyftiga bakgrundshistoria som på något sätt ursäktar mig från att skriva. Han är inte alls intresserad av hur eländig min dag har varit! Och försök inte säga att du inte har tid... Den diskussionen kan du inte vinna hur du än försöker.
Han tål inte att heller klagovisor om hur tungt det är eller hur lite inspiration jag har! Gunners uppgift är inte att klappa mig på axeln och lotsa mig igenom projektet, hans uppgift är att sparka mig i röven tills jag får alla ord skrivna!

Det enda han bryr sig om är att jag producerar någonting! Om den första musan är intresserad av att jag skriver ett bra verk, så är Gunner intresserad av att jag skriver ett verk, att jag avslutar saker jag har påbörja.
Och än så länge har Gunner varit till stor hjälp, tro det eller ej. Den attityden har varit till hjälp, att inte ge efter och bara skriv tills arbetet är klart!

Vad finns på mitt nattduksbord?

Det var ett tag sen jag skrev vad om vad jag läser. Men jag vill inte bara skriva om vad jag läser nu, för jag läser en del. Så jag skriver

William Shakespeare - Sonetter

Jag kan börja med vad jag håller på att läsa just nu. Till först har vi William Shakespeares sonetter. Det började med att jag ville läsa mera poesi i överlag och tänkte att jag kunde börja med att undersöka Shakespeare. Och än så länge gillar jag hans sonetter!
Orsaken till att jag väldigt sällan läser poesi idag är för att så få poeter tilltalar mig! Jag är inte intresserad av att läsa friform-dikter om ett så personligt ämne att jag måste ha haft sex med poeten för att förstå dikten.
Därför gillar jag sonetter: Det känns inte hastigt skrivna, som om poeten skulle ha hostat upp meningarna.

Roger Zelazny - The Chronicles of Amber

Det var länge sen jag dallade i fantasylitteratur! Men jag ville inte läsa bara ännu en berättelse om en bondpojk som hittar ett magiskt svärd och ska fimpa en stor stygg trollkarl. Åh nej, jag ville läsa riktig fantasy och inte bara ännu en Tolkien-klon!
Så jag kollade lite på "Fantasy masterworks" och jag fann tre böcker som jag nu har i min samling! Den första, The Chronicles of Amber, håller jag på att läsa nu och resten ser jag fram emot!

Än så länge kan jag säga att boken är faktiskt fem böcker, Nine princes of Amber, The Guns of Avalon, Sign of the Unicorn, The Hand of Oberon och The Courts of Chaos. 

Huvudpersonen i dessa böcker är prins Corwin. I den första boken, Nine Princes, vaknar han upp på ett sjukhus i New York. Eller, rättare sagt, han vaknar upp i EN version av New York, i EN av många parallella världar. Corwin har tappat minnet och han håller på att reda ut vad som har hänt. Vad som följer, tror jag, är resor genom parallella världar, politiska intriger mellan prins Corwin och hans syskon... Än så länge gillar jag boken för jag gillar dess smått knepiga premiss. 

Ken Grimwood - Replay

Denna har jag inte ännu läst, men det lät som en intressant premiss, av baksidan på boken att döma:

Jeff Winston är 43 år och olyckligt gift. Och han dör.
Han vaknar upp igen som 18-åring, med alla sina minnen kvar. Han kan leva om sitt liv igen! Undvika att göra samma misstag som han gjorde tidigare! Han kan bli rik genom att investera sina pengar smart! Han kan undvika att gifta sig med haggan!
Men så dör han igen när han är 43 år och vaknar upp som 18 åring igen.

Samma premiss som Groundhog Day, bara att det är fråga om 25 år istället för en dag. Det låter jätteintressant!

Marie-Louise Sjoestedt - Celtic Gods and Heroes
&

The Mammoth Book of Celtic Myths and Legends

Jag klimpade dessa två i samma kategori. Jag har inte ännu läst någon av dessa, jag väntar på att de ska komma med posten.
Jag gillar fortfarande att läsa om myter och legender. Men av någon konstig orsak har jag inte bekantat mig desto mera med keltiska myter och legender! (Förutom Beowulf och la Morte d'Arthur då). Så jag gjorde slag i saken, letade upp två böcker om ämnet och beställde.
Vi får se hur pass akademiska dessa böcker är. Jag menar det finns en massa böcker om myter och legender vars källor är verkligen diskutabla! Helt oskojat, jag har stött på böcker där författaren har citerat sina egna tankar och känslor som källor.

I vilket fall som helst så hoppas jag främst på att få böcker med intressanta och färgstarka historier. Så vi hoppas på det bästa!

Vad ska vi prata om?

Jag håller på som bäst att preppa inför nästa Nanowrimo och har börjat göra en rolig grej: jag gör upp listor över diskussionsämnen!
Liksom tänk er att mina karaktärer pausar från äventyrandet eller vad som är på agendan. De besöker ett värdshus eller så kanske de sitter kring en lägereld och "snackar skit".
Det finns säkert hela dagar då de inte helt enkelt orkar tänka på den stora röda tråden, vad det nu än är.

Därför gjorde jag en lista över vad de kan prata om!
På min lista finns det vanliga saker som:

• Var växte du upp?
• Hur var du som barn?
• Skulle du föredra att bo på landet eller i en stad?
• Vad tycker du om den och den personen?
• Vad tycker du om män och/eller kvinnor i överlag? "Can't live with 'em, can't live without 'em"? 
• Favoritmat? Favoritsång? Favoritberättelse? Fritidsintressen?

Och så finns det mera saker som är anknuten till världen, som 

• Jag har hört att världen är platt.... Vad tror du om det?
• Har ni hört om (berättelse i världen)?
• När vi är klara med detta äventyr, vad ska du göra då? Var vill du bo, vad vill du göra? 
• Vilka olika länder har du besökt? Hur var det där?

Jag tycker att det är roligt att skriva sådana stycken! Trots att jag vet att jag kanske kommer ändå att slänga ut alltihop sen då det är dags för omskrivning, för det är ändå mer eller mindre bara såsande, men så vadå? Det jag älskar med sådana stycken är att världen känns mera levande! Att det faktiskt finns mera i världen än bara mina hjältar som är på väg ut i ett nytt äventyr. Och ja, mitt kommande Nanowrimo-projekt kommer att utspela sig i samma värld som ett annat av mina nanowrimo-projekt. :) 

The Art of War av Sun Tzu

Jag har sagt det förr och det tål att upprepas: Jag hade tur i valet av mor. 

För hon uppmuntrade mig som liten att läsa brett och prova på nya författare och nya sorters böcker. 

Förstås, jag tror inte hon tänkte på att jag skulle läsa The Art of War av Sun Tzu, men vara hur det vill med det: Hennes son gör åtminstone något annat än att kolla på The Big Bang Theory (HAHA!).

Den skrevs av den kinesiske generalen Sun Tzu, som levde på 500-talet före vår tideräkning.

Så vad handlar denna bok om då?
Kortfattat så är det en manual i krigskonst, med tips på hur en militär ledare kan vända situationer till sin fördel. 

Ett exempel är ett tips på att försöka avsluta kriget snabbt, trots att det har talats om att man ska ta det säkra före det osäkra, så har inget krig blivit vunnet av en långt pågående kampanj. Senare talas det om hur viktigt det är att snabbt och smidigt röra sina trupper framåt.

Detta får mig att tänka på General Patton, en amerikansk general under det andra världskriget. Han ansåg att de amerikanska soldaterna i Europa inte bör "hålla ställningar", för om de håller ställningarna så betyder det att de inte rör sig framåt.

Essensen som jag får utav boken är att en del strider kan vinnas långt innan kriget ens har börjat. Med planering, bra ledare som inser sina egna och fiendens brister, och om ledarna slänger bort alla tankar om ära och tillit till sig själva. 

Och visst, det är bra att känna till om vi befinner oss i krig, men i det civila livet har det väl ingen betydelse, rätt?
FEL!

Om man tänker på att boken pratar om ledarskap och problemlösning i största allmänhet, så innehåller den en massa intressanta tips. Företagsledare säger att de har läst The Art of War och har funnit att dess tips hjälper mycket.

Ett tips som jag personligen tycker om är en klassiker

 "It is said that if you know your enemies and know yourself, you will not be imperiled in a hundred battles; if you do not know your enemies but do know yourself, you will win one and lose one; if you do not know your enemies nor yourself, you will be imperiled in every single battle."

Säg att jag, som ska börja studera till kock, inte känner till mina egna brister eller vad som förväntas av mig. Då blir jag en dålig kock, som står och svär åt mina medarbetare bland grytorna samtidigt som jag slarvar och serverar rå mat.

Om jag däremot känner till mina brister, men vet inte vad som förväntas av mig i kockyrket, så blir jag en okej kock, i bästa fall. Som vet att jag har en kort stubin, men jag kan fortsättningsvis inte kocka för femtio cent. 

Om jag känner till vad som förväntas av mig i kockyrket, men inte mina egna brister, så blir jag en stöddig, men okej kock, som tror att jag redan kan allt. 

Men om jag känner till mina brister och vad som förväntas av mig som kock, då kan jag bli en riktigt utmärkt kock. 

En annan som jag gillar personligen är 

"He who knows when he can fight and when he cannot will be victorious."

Detta säger sig självt, eller hur? En hel del strider är helt enkelt inte värda att utkämpa, det finns inget att vinna på att utkämpa dem.
Visst, det är en självklarhet, men å andra sidan så känner jag MÅNGA människor som ger sig in i meningslösa debatter. Och andra människor som försöker lära sig något de varken kan lära sig eller vill lära sig. Och ett par människor till som envist försöker starta projekt som var dömt att misslyckas, som att försöka slå en död häst till liv igen. 

Betyg
Jag rekommenderar den till dig som vill prova läsa något lite annorlunda.

Jag rekommenderar den till dig som vill läsa en gammal bok om ledarskap och problemlösning.
Och så rekommenderar jag den till dig som vill kunna sporta med att läsa gammal kinesisk vishetslitteratur. Den är kort och det finns en lätt engelsk översättning för 3:60 på Adlibris. 

Mina kreativa mål för Augusti

Jag tror att det är bra för en att sätta upp mål och sedan eftertsträva dem.
Som General Patton sa: "Accept the challenges so that you can feel the exhilaration of victory."

Och jag har visst mina mål för augusti, jag ska börja studera till Kock nästa vecka och se vart det barkar.
Har lite papper som Kela ska ha så jag kan få studiestöd. Ska ha kontakt med Optima för det, så ja...

Men utöver det tänker jag på att det ändå är bra att ha mål för kreativitet.
Delvis för att helt enkelt lista det man ska göra, då får man en lista över saker man ska göra.
Och med det så känns det mera påtagligt än att bara säga "någon gång ska jag göra (något)".

Så vad är mina kreativa mål för Augusti månad?

• Skriva en dikt per dag. Även om det bara är fyra rader som rimmar dåligt.
• Preppa inför Nanowrimo i November. Jag har en idé till en, tekniskt sett, fantasyberättelse som jag vill utveckla vidare. Så jag ska rita upp kartor, skriva upp namn på karaktärer och platser, uppfinna kulturer osv. 
• Och framför allt: Börja redigera manuskriptet för projektet jag skrev i April! Varför det?
  För att nu när jag under juli månad höll på att skriva på ett annat projekt så började jag leka med tanken på att göra det. Det projektet är, enligt min ringa åsikt, det bästa jag har skrivit än så länge och det skulle ju vara synd att bara låta det ligga på hårddisken och samla damm.
  Och visst, det borde räcka som orsak.
  Men sen har det också hänt sig att inom några få veckor nu så har sammanlagt fem av mina vänner hört av sig och frågat om de skulle kunna få läsa något någongång! Ungefär samtidigt som jag leker med tanken att redigera min text! Ett meddelande från Parts Unknown? ;)
  Och ja, jag hamnar och redigera det flera gånger och det kanske inte blir bra, bla bla bla, jag kan den ramsan. 
  Jag har skickat iväg PDF-filen till ett tryckeri så jag kan få alla 172 sidor i pappersformat, så jag kan göra anteckningar i vackra färger osv. Jag ser fram emot det. :) 

Hamlet av William Shakespeare

Varför har jag inte skrivit om flera av de olika böckerna jag har läst på denna blogg? Jag måste ha varit ur förståndet.
SÅ, Hamlet, din mört! Hur förklarar du dig, här dödas alla, men vem dödar mig?

Handling (Den korta versionen)
Prins Hamlet av Danmark får besök av sin fars spöke. Han säger till Hamlet att han blev mördad av Hamlets farbror Claudius så att denne kunde gifta sig med Hamlets mor och ta över tronen.
Hamlet är själv osäker på om detta är sant eller om han bara har fantiserat ihop allt. Så han sätter upp en pjäs för hovet, där mordet på kungen illustreras. Vilket får Claudius att reagera starkt, vilket Hamlet tar som bevis på att han utförde mordet!

Efter många om och men strider Hamlet med sin döde fästmös bror Laertes i en duell. Döende så berättar Laertes att hela duellen var i själva verket en ploj så att Hamlet skulle kunna dödas. Vred på kungen så hugger Hamlet ihjäl kungen innan han själv dör.
The end!

Några detaljer
Så jag utgår från att de flesta känner till den korta versionen. Det gjorde jag själv tills jag läste pjäsen och fann flera intressanta detaljer jag inte kände till från förr!

Det brukar sägas att ett tema hos Hamlet är galenskap. Tänk om Hamlet bara är tokig när han ser sin fars spöke? Efter att ha läst pjäsen så är jag övertygad om att karaktären Hamlet ska vara tokig! När han pratar med sin fars spöke så ser hans män ingenting.
I den berömda scenen då han pratar med en dödskalle, så sker det för att de passerar en öppen grav, där han böjer sig ner och plockar upp en dödskalle och påstår att det är narren Yoricks huvud.
Och vad händer med Hamlets fästmö Ofelia?
Hennes far Polonius har dödats av Hamlet. Hennes bror är i Frankrike. Hennes fästman är tokig och tror att hans fars spöke pratar med honom. Hon blir tokig främst av saknad till sin fader och yrar, tills hon ramlar ner i en flod och drunknar medan hon sjunger en sång.

Sedan är det också intressant att notera hur lite kungen i själva verket vill att Hamlet ska bli kung. Man kunde lätt tro att Hamlets far vill att hans son ska ta över tronen när han har dräpt Claudius, men näpp! Faktiskt så verkar inte kungens spöke vara särskilt brydd i vad Hamlet gör efteråt, han vill bara att Hamlet ska hämnas hans död!

Jag får inte heller direkt bilden av att Claudius skulle ha varit en ond karaktär eller en dålig kung. Om man bortser från det faktumet att han mördade sig till tronen, så var han en relativt sympatisk karaktär som fanns diplomatiska lösningar på många problem. Man kan till och med se det som en god sak att han tog emot Prins Hamlet och var villig att agera styvfar för honom.
Det vill säga ända tills Hamlet börjar planera att mörda honom, och därför måste Hamlet bort. Han var ju en galenpanna som pratade om att ta livet av kungen!
Historiskt var inte detta heller något ovanligt att släktingar inom kungahus mördade varandra. I vårt grannland Sverige så dödade Vasaätten varandra nu som då!

Hamlet är inte Lejonkungen
Orsaken till att jag kom på att skriva detta inlägg var igår när jag skrev om Sundiata, "lejonkungen av Mali". Varför kom jag och tänka på det?
För att folk påstår att filmen Lejonkungen skulle faktiskt vara Hamlet med söta djur istället.
För visst finns det likheter. Prins Simbas farbror mördar sin bror för att bli kung i hans ställe. Simba får besök av sin fars spöke som säger att han ska ta sin plats som den sanne kungen.
Men där slutar likheterna.

Varför?
-Simba är inte galen..
-Scar förgiftar inte Sarabi.
-Rafiki knivas inte genom ett draperi.
-Nala dränker inte sig själv.
-Djurmotsvarigheterna till Horatio, Laertes och Fortinbral saknas!
-Timon och Pumbaa avrättas inte för att Simba ska rädda sig själv.
-Och slutligen: Simba LEVER! Och riket lever vidare!
I rest my case.

Betyg
Jag tycker att man inte borde börja med Hamlet om man vill läsa William Shakespeare. Börja istället med En midsommarnattsdröm. Den är roligare, den har ett fyndigare språk och har mera färg.
Men det är en intressant pjäs, utan tvekan! Jag gillar speciellt hur pjäsen inte nödvändigtvis framställer Hamlet som "The good guy" och Claudius som "the bad guy", det finns flera gråa nyanser mellan alla karaktärer.

Slutligen så bjuder jag på min favorittolkning av Hamlet. :P

Legenden om Sundiata Keita

En av de bästa sakerna med att vara fri från universitetet är att jag numera får läsa vad tusan jag vill när jag vill!
När man studerade på universitetet så visst FICK man läsa vad som helst..... Så länge det hade en anknytning till ämnet. För annars slösade man ju sin tid. Jag studerade ju religionsvetenskap, så jag borde ju läsa en avhandling om den funktionella definitionen på religion, när jag skulle hellre läsa.... Något annat.
Och jag är inte ensam om att tänka så. Jag har flera vänner som har sagt samma sak, då vi är på kaffe och frågan "vad läser du nu?" kommer upp. Ett vanligt svar i sådana fall är "Jag läser så mycket annat, jag orkar inte med skönlitteratur."
Hemska saker!

I alla fall. I somras utökade jag utbudet i min bokhylla rejält. Jag beställde flera Shakespeare-pjäser (och en bok med hans sonetter), en bok av Aristoteles om hur man argumenterar, en bok om grekiska och romerska myter, Iliaden och Odysséen, en bok om egyptiska urgamla texter... Och en sagobok, bara för att jag tycker jag har för lite sagoböcker i min hylla!

Men verket jag vill tala om idag är eposet om Sundiata Keita (eller Sundiata - an epic of old Mali). Visst står det på framsidan "D.T Niane", vilket är en förkortning för Djibril Tamsir Niane. Men det är inte hans historia.

Handling
För länge sen i Mali härskade kung Nare. Han fick ett besök av en jägare som gav honom en spådom: att om Nare gifte sig med en ful kvinna så skulle han få en son som skulle bli en stor kung.
Men kung Nare var redan gift med en annan kvinna, Sassouma Bereté. Och hon hade en son, Dankaran Keita. Inte för att det stoppade honom: några år senare, då ett par nya jägare presenterade honom för en kvinna med en puckelrygg som hette Sogolon så kom Nare ihåg profetian och gifte sig med henne. Hon födde en son, Sundiata Keita. (Som betyder "Sogolons Lejon" om någon är nyfiken)

Men Sundiatas barndom var inte lätt. Han kunde inte gå på flera år. Och han hånades av de övriga i kung Nares hov. Och när kungen slutligen dog så steg hans förstfödde son upp till tronen, trots att kungen önskade att Sundiata skulle härska.
Det var vid detta skede som Sundiata klev upp och började gå. Enligt legenden så bad han en smed om en metallstav, som gick av då Sundiata försökte resa sig på den. Det var först när han använde en kvist från ett S'ra-träd som han kunde gå helt själv, en stark och stilig ung man.
Men fortfarande fanns det ett orosmoln på himlen: den nyblivne kung Dankara och hans mor båda hatade Sundiata och hans mor! Sundiatas mor visste att det skulle göras en komplott mot deras liv, så hon tar med sig Sundiata och flyr ut till kungariket Mema.

Vad som händer där kan jag dra den korta versionen av: Sundiata blir en väldigt omtyckt general i Memas armé. Han växer sig och blir "stark som ett lejon". Han är så älskad att han blir utvald till arvtagare till Memas tron. Men Sundiatas mamma uppmuntrar sin son att återvända till Mali och uppfylla sitt öde.
Under tiden som detta har hänt så har Mali blivit invaderat av den grymme häxkungen Soumaoro Kanté! Mali och flera andra riken har fallit under Suomaoros styre. Och Sundiata kan inte gömma sig längre. Han samlar ihop en armé av de mindre riken som ännu är fria och marscherar till Mali. Ett stort krig utbryter mellan Sundiatas armé och Soumaoro, ett krig som pressar tillbaka Soumaoro till Sosso, därifrån han ursprungligen kom. Där, i hans torn full av mörk magi, så förstör Sundiata honom och enar det som är kvar av Sosso och de andra riken.

Och således är profetian uppfylld: Sundiata är kung och har lagt grunden för ett mäktigt imperium.

Om verket
Låt oss backa en stund....
För det första så är Sundiata Keita en verklig person som fanns på riktigt. Han var kung i Mali-imperiet på 1200-talet. Han har gått till historien som en väldigt framgångsrik kung som utökade det lilla imperiet tills det sträcktes över så gott som hela västafrika. Han utvecklade också Mali-imperiets agrikultur och har introducerat bomullsväv till folket. Enligt legenden så fanns det fullständig säkerhet i hans rike.

För det andra så berättades legenden om Sundiata främst genom s.k "grioter". Vad är då en griot? Kortfattat så är det en person i samhället som för vidare berättelser muntligt. Men inte bara sagor och gudaberättelser, utan också berättelser om de olika familjerna, historiska händelser och överenskommelser mellan familjer. Detta var ett yrke som man oftast föddes in i och som man uppfostrades till. Tänk er det: Man föds till att komma ihåg berättelser som berör hemtrakten.
Tänk om vi hade det här hemma? Det skulle betyda att en gång i tiden skulle vi ha haft personer vars JOBB var att komma ihåg berättelser om byn och dess historia. Denne skulle agera som rådgivare vid tvister, lära ut sin vetskap till sina ungar och så vidare.
Grioter finns kvar idag, men deras funktion har skiftat lite.
I vilket fall som helst: det som professor Niane gjorde på 60-talet var att skriva ner berättelsen om Sundiata som han hade hört från en griot.
Visst, i västvärldens vetenskapliga värld rynkar man på pannan åt detta. Muntligt berättande är ju inte alltid pålitliga. Trots detta så tycker jag ändå att det är oerhört fascinerande att läsa sådana här berättelser, även om mycket av det inte är sanna.

Eposet om Sundiata berättas i skolorna i Afrika idag och räknas som en afrikansk klassiker i stil med Homeros Odysséen.
Jag tycker att detta är ett bra exempel på varför jag är intresserad av gamla myter och legender. Det påminner oerhört mycket om andra liknande berättelser, eller hur? Ung prins måste fly från sitt rike för att någon är ute efter hans blod, medan han är borta så förstörs riket, prinsen måste återvända för att återställa riket och ta sin plats!
Ett av Sundiatas många smeknamn var Konungarnas konung och Lejonkungen av Mali. (SJUNG MED MIG!!!)

Betyg
Jag anser att man bör läsa detta verk! Det är intressant att läsa om legender från andra världsdelar än Europa och Asien. Och so what om det inte hände i verkligheten att en häxkung invaderade Mali. Åtminstone blir det en intressant historia.
Förstås, det bör också poängteras ut att verket kan vara lite krånglig att läsa. I kapitlet före den sista striden till exempel så finns det ett kapitel som handlar om vilka krigare och deras arméer som stred tillsammans med Sundiata.

Vad vill din karaktär? Vad behöver din karaktär?

Ett tips jag har hört många gånger när det kommer till att skriva är att ställa mig frågan: "Vad vill min karaktär?" 

Att en berättelse handlar oftast om en eller flera karaktärer som vill något, men universum försöker stoppa karaktären från att få det. 

Ronja Rövardotter vill vara tillsammans med Birk Borkason men deras föräldrar vill det inte.

Prins Hamlet vill helst ha ett vanligt liv, men han hemsöks av sin pappas spöke.

Odysseus vill återvända till sin familj på ön Ithica, men det finns en massa hav och ett par gudar som inte vill att han ska göra det.

Och vad ska vår karaktär göra åt det? Försöker karaktären övervinna hindret och uppfylla sitt öde? 

Eller hittar karaktären något annat istället? Kanske den vackra rödhåriga tjejen på jobbet inte är så intressant sist och slutligen, dessutom har en gammal klasskompis hört av sig och vill träffas!

Eller så ger karaktären helt och hållet upp. Det finns inget att göra åt problemet, karaktären kan inte bli en rockstjärna oberoende vad som händer. 

Eller kanske karaktären krossas av det som hindrar? Hamlet till exempel dör på grund av det som stoppar honom!

Det finns miljontals sätt att närma sig ett problem! 

Men här finns också en annan fråga som kan vara intressant att ställa sig: 

Vad behöver din karaktär? För det är något helt annat än vad din karaktär vill!

Behöver din karaktär verkligen dräpa draken för att vinna ett hjärta, trots att det är vad han påstår att han vill? 

Behöver din hjältinna verkligen en man för att bli lycklig, trots att hon påstår att hon längtar efter en man som ska göra henne lycklig?

Behöver en person verkligen hämnas sina föräldrars död?

Kanske riddaren i själva verket behöver bekräftelse, lämna hemmet och upptäcka världen?

Kanske din hjältinna behöver lära sig att älska sig själv först och främst?

Kanske personen som vill ha hämnd i själva verket behöver bearbeta sorgen och gå vidare med sitt liv, för hämnd kommer inte att få tillbaka dem?

Jag tänker att det kan åtminstone bli intressant att tänka på dessa två frågor när man skissar på en karaktär:
Vad vill denna karaktär? (och bonusfråga: Vad stoppar denna karaktär från att uppnå det?)
Vad behöver denna karaktär? (och bonusfråga: vad stoppar denna karaktär från att uppnå DET?) 

Förstås, ibland behöver man inte fundera på denna fråga om svaret är självklart: Robinson Crusoe vill återvända hem! För han behöver återvända hem! 

Men ibland kan det också leda till en del intressanta insikter om dina karaktärer. 

79 363: Kungen är död. Leve konungen!

Bara 20 000-isch ord kvar, tills jag är i mål!
Det har varit väldigt jobbigt i denna hetta! Jag struntar i alla som snusförnuftigt konstaterar att vi hade en iskall vinter! Vet ni vad, jag tar nästan hellre en iskall vinter, för då går luften åtminstone att andas och ens hjärna är någorlunda i gott skick! I denna hetta känns det som om hjärnan alltid är mossig, som om jag skulle ha sovit för lite.

Ordspråket "necessity is the mother of all inventions" kommer till mig här, för jag har helt enkelt blivit tvungen att uppfinna nya sätt att hantera vardagen för detta bombastiska projekt.
För vad har hittills varit annorlunda med detta projekt?
Jo:
1) Målet är 100 000 ord på en månad. Den biten kommer jag att ha inga problem att klara av, det är jag helt säker på! Jag har ju knappt 20 000 ord kvar att skriva och om jag håller mig till mitt mål: 3500 per dag, så är det inte alls långt kvar!
Men det har hittills bäddat för en massa andra problem...

2) Den kreativa källan började sina. Det finns bara så många gånger jag kan skriva att en karaktär säger en sak på ett visst sätt och fortfarande inbilla mig att det jag skriver är bra. Så då försöker man använda andra ord och beskrivningar. Till en viss mån lyckas det, men när de orden också börjar kännas stela... Då har man ett problem. Fast detta har jag löst genom att inte försöka oroa mig så mycket. Jag kan alltid editera det senare.
Och så finns ju ordspråket "It ain't how much you got, honey, it's how you use it."

3) Berättelsen i allmänhet lider. Och vad lider den av? Jag har klämt in alldeles för många koncept här! När jag planerade projektet i Maj månad, så tänkte jag att 100 000 ord är sååå mycket att jag kan ta god tid på mig att utforska en massa teman och skriva ett mästerverk!
Det visar sig vara helt fel! För i nuläget känns berättelsen som om den ligger överallt när det kommer till teman!
Keep it simple, stupid! Hur kunde jag glömma bort detta enkla lilla råd som aldrig har svikit mig hittills och varit till stor hjälp?
Dock måste jag säga att det var när jag hade kommit fram till denna lilla detalj som jag genast insåg vad jag måste göra: Döda flera av huvudpersonerna! För jag upplevde att de inte egentligen uppfyllde någon funktion längre, annat än att filosofera om kärleken, livet, döden, familjen, religion, stat och samhälle och så vidare....
I mina tidigare texter, då sådana teman har smugit sig in, så har det oftast bara hänt av misstag. Det brukar komma som en överraskning, att en karaktär plötsligt visar upp en helt ny sida hos sig själv.
Här försökte jag hamra in det för att det skulle låta bra! Aj aj aj, sånt kan jag ju inte göra!

4) Jag har känt mig trött på att skriva. Delvis på grund av värmen, men också helt enkelt för att jag inte är van vid att skriva 4000 ord per dag på ett projekt. Men i ärlighetens namn så tror jag att detta är mera en vanesak än något annat. Det fanns trots allt en period när 2000 ord kändes som alldeles för mycket.

Och även om nu detta projekt blir ett 100 000 ord långt skit så ångrar jag inte ändå att jag skrev det! För jag tror stenhårt på att man blir bättre genom att skriva, learning by doing!
Nu vet jag ju till exempel att det A) Är möjligt att skriva 100 000 ord på en månad och B) Keep it simple, stupid!
Något att ha i åtanke inför nästa projekt!