torsdag 25 juni 2015

Förbannelsen av David Case

A book with a one-word title

Denna bok hittade jag i ett bokdivari i Jakobstad. Jag fick den för 50 cent och den var värt exakt det. Denna bok ingick i en serie som hette "Ryslig Midnattsläsning", vilket gav ut ett flertal korta skräckberättelser på 70-talet.
Om jag ska beskriva berättelsen kort så vore beskrivningen "Gotisk skräck skriven av en 1970-talssnubbe".

Handling
Vår huvudperson, doktor Pope, är en psykolog som har rest till Fengriffen-huset ute på landsbygden. Han har blivit ditkallat på begäran av Lord Fengriffen. Hans fru har börjat visa symptom på galenskap tror hans grevskap. Men Pope lär märka att det vilar en förbannelse över huset....

Om boken
Man borde göra en checklista över alla gotiska element som finns här: En kuslig herrgård ute på landsbygden, en familj med en hemlighet, det ockulta, en gravgård, många ställen där det regnar.
 Det som förstörde denna bok väldigt mycket är det faktumet att 80 % av allting är backstory. Av alla 150-något sidor så är kanske 120 intervjuer med olika karaktärer där de berättar om vad som har hänt. Dessutom sicksackar David med berättelsen. Plötsligt kommer det fram att fru Fengriffen hade lekt med demoner, före det vet vi att det vilar en förbannelse över huset, före det vet vi att något spöke tycks hemsöka huset.
Bestäm dig, David!

Betyg
Boken är inte värd din tid. Jag var inte särskilt intresserad av karaktärerna eller deras öde. Många kapitel slutar med "och så berättade (karaktären)...." Varför i hela friden skriver han det när man lär märka det själv. Den var inte särskilt kuslig heller. Och här är en fråga som boken inte alls besvarade: Hur tusan gick förbannelsen.

Forbidden gold av L. Ron Hubbard

Jag önskar gubben Hubbard skulle ha hållit sig till att skriva.... Det gör jag verkligen.

L. Ron Hubbard är bland de flesta människor känd som mannen bakom Scientologi. Men väldigt få tycks känna till att han tidigare var en väldigt produktiv författare. Han skrev flera noveller till de olika pulp-tidningarna och han var väldigt framgångsrik. Han kunde skriva en fantasyberättelse, sci-fi berättelse, äventyrsberättelse, western och romantisk berättelse. Det är förståeligt, med tanke på att pulp-författarna tjänade väldigt lite per berättelse, så de blev tvugna att skriva en massa.

Handling
Piloten Kurt Reid kommer att ärva en förmögenhet efter sin döde farfar. Men det finns en hake: För att få den förmögenheten måste Kurt ta sig till Yacatan, hitta en guldklimp från ett indiantempel och jämföra det med en annan guldklimp som för tillfället är i hans advokats ägo. Detta måste ske på en månad.
Kurt måste kämpa sig genom vilda infödingar och annan lokalbefolkning som vill själv lägga händerna på guldklimpen.
Det finns dessutom flera intriger bakom detta lilla enkla uppdrag....

Om boken
Den skrevs 1935 och det märks. Alla indianerna är vildar som viftar med spjut och skriker, den enda "tuffa" kvinnan i berättelsen blir kidnappad och behöver räddas trots hennes tuffa yta, männen är stora tuffingar. Men till skillnad från vad man skulle tro så är inte Kurt odödlig. Han blir kidnappad själv, han blir misshandlad och dör nästan själv.
Precis som med andra pulp-berättelser så måste denna berättelse gripa tag i läsaren från första sidan och hålla en kvar hela vägen. Inget hum-flummande, inga extremt långa beskrivningar, karaktärerna är väldigt over-the-top. Och denna bok lyckades gripa tag i mig. Jag ville efter de första tre sidorna läsa vidare bara för att ta reda på hur det skulle gå.

Betyg
Helt klart godkänt! Jag rekommenderar denna bok till människor som vill ha ett snabbt äventyr som griper tag i en och håller en kvar! På pärmbilden står det "an adventure in the vein of Indiana Jones". Och även om jag hatar att jämföra en bok med en film så ja.... Det är i stort sett sant.
Jag behöver läsa mera pulpiga äventyrsberättelser.

lördag 20 juni 2015

Battlefield Earth


Jag har hört en massa dåligt om den här filmen. Folk har hatat den av en massa orsaker och den har flera gånger dykt upp på flera "värsta film"-listor. På The Golden Raspberry Awards år 2000 så vann den hela 7 Razzies!
Men är den på riktigt så dålig? Låt oss ta en titt!

Handling
I nådens år 3000 har världen blivit förstörd efter en invasion av utomjordingar från planeten Psychlo. De sista spillrorna av mänskligheten har antingen spritt sig över planeten och lever i små grupper eller så är de förslavade av psychloserna.
Vår huvudkaraktär Jonnie Goodboy Tyler lever ett nomadliv bland människorna. Han beger sig ut på ett utforskningsuppdrag för att leta reda på "gudarna" som sägs ha befolkat världen en gång i tiden. Han blir tillfångatagen av psychloserna.

Samtidigt finns psychlosen Terl (spelad av John Travolta). Han är säkerhetschef för den psychlotiska verksamheten på jorden. De gräver efter guld. Men problemt är att psychloserna kan inte andas vår atmosfär. Dessutom vill inte Terl vara chef över en sån skräpig planet som jorden. Så han tänker ut en väldigt genialisk plan: Han ska tillfångata en människa och göra den till förman över gruvverksamheten på jorden.
Jonnie blir hans försökskanin och lär sig därför en hel del om Psychlos historia, språket och hur man hanterar teknologin. Sen släpper Terl loss honom på jorden så att han ska kunna hitta guld.
Men Jonnie gör raka motsatsen och startar en revolution istället. Han lär människorna hur de använder laservapen och hur de ska slåss tillbaka mot Psychlo!

Om filmen
Den baserar sig på boken Battlefield Earth av L Ron Hubbard. Jag håller för tillfället att läsa den, så ni kan vänta en längre recension av den senare. Men än så länge kan jag säga såhär mycket: Riktigt såhär enkelt är det inte i boken.

Filmen är oftast filmad i en sned vinkel. Det är som att regissören upptäckte att allting ser djupare ut om man filmar karaktärerna snett nedifrån eller snett uppifrån och bestämde sig för att mjölka det som sjutton.
Effekterna är billiga. Visste ni om att psychloserna ser ut som rymd-rastafarier i platåskor?

En av de grejerna som jag tycker håller upp filmen otroligt mycket är John Travolta. Han tar fokuset i varje scen och han kan konsten att "tala stort". Antingen väser han sina repliker mellan tänderna eller så står han och säger allting brett och stort som om han höll på att citera Shakespeare. Om inte han var med i filmen så skulle den vara tråkig för resten av karaktärerna är platta. Jonnie Goodboy är vår stereotypiske hjälte, Ker (Terls andra hand) är en stereotypisk sidekick osv. T.o.m Terl själv är vår stereotypiske onde skurk.

Den var dessutom ganska lång. På två timmar så är den väldigt lång vilket tyvärr gör att filmen förlorar poäng. Det känns som att filmen kunde korta av några onödiga scener.
Men jag har hört att Syfy-kanalen planerar att göra en miniserie baserad på boken. Det tror jag att kan lyckas, med tanke på att de gjorde ett bra jobb med Dune och Children of Dune.

Betyg
Jag älskade denna film, trots alla brister! Helt oskojat! Det är inte världens bästa film, men dålig var den inte. Inte lika dålig som Dune eller 100 Girls.
Det är ett löjligt löjligt science fiction-äventyr som försöker vara Star Wars utan att lyckas! Det har löjliga karaktärer, löjlig intrig och man kan bara skratta åt den!
Denna film är en ölfilm, helt klart!
Jag ger den 6 av 10 stjärnor! Se den om ni vill få er ett gott skratt. Men lämna all logik vid dörren för om du förväntar dig ett bra sci-fi äventyr så lär du bli besviken.

fredag 19 juni 2015

Jurassic World


Igår var jag på bio och såg Jurassic World, den senaste filmen i Jurassic Park-serien. Jag kan börja med att bara säga "wow". När jag gick in i biografen kände jag inga större förhoppningar för filmen, jag tänkte att den antagligen bara är skräp.
Jag blev positivt överraskad! För trots sina brister är Jurassic World en trevlig upplevelse!

Handlingen
Jurassic World är ett nöjesfält som har öppnat på samma ö som Jurassic Park. Jag antar att något gäng gick in på ön och röjde upp ordentligt sen 90-talet. Parken är nu öppen för allmänheten och turisterna flockas. Mitt i denna yra finner vi två små pojkar som har blivit ditskickade av sina föräldrar för att bli omhändertagna av sin moster Claire medan föräldrarna reder ut sin skilsmässa.
Samtidigt har deras Claire en ouppklarad romans med en... Jägare? Forskare? En hjälte.
Samtidigt finns det en överviktig snubbe som vill att dinosaurierna ska användas i militära syften.
Samtidigt har forskarteamet bakom Jurassic World utvecklat en ny dinosaurie-art som forskarteamet kallar helt enkelt för "Indominus Rex", fast jag kallar den för "Monstersaurus Skräck". Den är starkare, mera intelligent och dödligare än någon annan dinosaurieart som har utvecklats tidigare. Den har växt upp i fångenskap, men kläcker en smart plan för att fly. Planen lyckas och den börjar härja runt i parken främst genom att äta människor.

Om filmen
Det kryllar av klichéer i filmen. Här är ett urval som vi kan bocka av:
  • Karaktärerna i sig själva är familjefilmsarketyper, hjälten är en empatisk världsförbättrare som "förstår dinosaurierna", Claire är en workaholic och kontrollfreak som tänker allt i siffror och dollar. När Monstersaurusen släpps lös så vill hon inte att parken evakueras för det skulle förstöra ryktet.
  • Den onda militärsnubben blir uppäten av en dinosaurie. Surprise! Men först hinner han visa sitt rätta ansikte i en monolog där han avslöjar hela sin ondskefulla plan.
  • Serien av katastrofhändelser mjukar upp Claire och gör henne mera mänsklig.
  • När de värsta katastroferna är över märker man att mostern på något övernaturligt sätt har lyckats hålla kvar sina klackskor på fötterna. Plot fail!
  • Hjälten har en monolog om hur hjärtlösa cheferna är för att de inte respekterar dinosaurierna som levande varelser.
  • Hjälten och mostern kan inte tåla varandra i början, men de blir ändå ett par i slutet.
  • Storebrodern tröstar sin rädda lillebror.
Annat detaljer som får poäng från mig var:
  • Det finns en snäll tekniker som alltid har otur och hamnar i bakgrunden. Han är nördig.... Men ändå inte HELT nördig.
  • Slutstriden..... Sjutton vad slutstriden var episk! Jag lutade mig över till Maria i biosalongen och muttrade rader som en wrestling-match.
    "And the T-rex is going for the jugglar, and OH MY GAWD, the Monstersaurus is slamming it to the ground, good Gawd almighty! I can feel the ground shake up here in the booth!
    Wait, but what is this....? Its the triceratops, running towards the ring! Looks like he has a score to settle with the Monstersaurus!"
Betyg
 Maria ger Jurassic World tre av fem.
Själv ger jag tre och en halv av fem. Jag rekommenderar att ni går och ser den! Den är löjlig, den är storslagen men den är väldigt rolig!

onsdag 17 juni 2015

Garth Marenghis Darkplace

Denhär serien är helt enkelt underbart dålig! Det är det bästa uttrycket jag kan komma på som beskriver detta fenomen.
 Garth Marenghi's Darkplace sändes mellan Januari och Mars 2004 på brittisk tv och då på ganska udda tider. Tanken med Darkplace är att den ska parodera dramaserier från 90-talet samtidigt som de paroderar självutnämnda "skräckmästare" från 80-talet, som Stephen King, Dean Koontz, Ramsey Campbell och många fler.

Handling
 Det finns egentligen två handlingar i Darkplace. Det ena är en slags meta-handling, att Garth Marenghis Darkplace skulle ha varit en riktig tv-serie från 90-talet. Den skulle ha varit skriven och producerad av skräckförfattaren Garth Marenghi, som också spelar huvudrollen. Han skulle också ha tagit med sin förläggare Thonton Reed. Nu som då i serien får vi därför se intervjuer med Garth Marenghi och Dean Learner som berättar om hur det var att jobba på serien, olika problem de hade med gänget.

Intrigen i själva serien Darkplace handlar om ett sjukhus som heter Darkplace Hospital. Där jobbar doktor Rick Dagless (spelad av Garth Marenghi), krigsveteran från Falklandskriget och alltid beväpnad med en revolver. Hans chef är Dean Learner (spelad av Thonton Reed) som är den arge svarte chefen som skriker åt sina anställda.
Andra anställda är Dr Lucien Sanchez (spelad av Todd Rivers), Ricks vän, den extremt snygge doktorn som alltid har fått sina repliker dubbade. Och så förstås Dr. Liz Asher (spelad av Madeleine Wool) som är en blond smått korkad kvinna. Detta är för att Garth Marenghi hatar kvinnor.
Darkplace-sjukhuset hemsöks ofta av olika monster och hemska saker. I ett avsnitt har vattnet blivit grönt och förvandlar alla som jobbar på Darkplace till apliknande varelser. I ett annat avsnitt har en karaktär blivit galen och använder sina psykiska förmågor till att döda folk.

Om serien
Jag brukar säga att när man ser på Darkplace så ska man inte förvänta sig en sammanhängande story som är vettig. Serien är med flit gjord dålig, det betyder att editeringen är dålig, allting är klippt konstigt, skådespelandet är dålig och intrigen är konstig.
Och vid allt som är heligt, det är underbart!

Serien blev inte så stor, helt enkelt för att den är så konstig. Jag tror att majoriteten av tv-tittarna inte förstod skämten bakom Darkplace. Det är synd att den inte kom igång då Youtube hade blivit stort, för i så fall kunde Darkplace ha blivit stor på nätet.

Min favoritkaraktär i allt detta galenskap är Dean Learners karaktär Thonton Reed. Tanken är att han ska vara "The Chief" från stereotypiska polisserier, som skriker åt sina underhuggare och som är arg på allt och alla. Men saken är att Thonton Reed är inte en bra skådespelare. Faktum är att han extremt dålig. Han spelar inte ut sina repliker, han läser upp dem. Här är ett exempel på Thonton Reeds dåliga skådespel:
Betyg
Garth Marenghis Darkplace är en serie som kräver en viss försmak. Jag förstår att vanliga Matti Meikäläinen inte skulle uppskatta det här kaoset, utan går hellre till Game of Thrones. Men jag råkar älska roligt dåliga tv-serier och filmer så jag älskar Darkplace! Det som är synd är att den fick bara en säsong innan det lades ner.
Jag rekommenderar att du kollar serien! Den är otroligt bra, trots att man inte skulle tro det!

söndag 14 juni 2015

Children of Dune av Frank Herbert


"A book with magic"
Det finns en krydda som gör det möjligt för den som tar det att se in i framtiden, vika universum och återuppleva minnen från tidigare släkten, en karaktär som bestämmer sig för att genomgå en metamorfos och bli en människa-mask-hybrid för att han har fått en vision om att människosläktet kommer att hamna i fara i framtiden och måste därför räddas.
Låter det som hård vetenskap? Åtminstone finns det i många fall en pseudovetenskaplig förklaring på förmågorna i Dune-serien, men även de sträcker så mycket på ens Suspension of Disbelief, att det kändes som om jag satt och läste en fantasybok som tilldrar sig i rymden. Men jag måste ändå ge poäng till Frank Herbert för att han försöker ge logiska förklaringar.
Jag räknar "mentala förmågor" (som att kunna se in i framtiden eller få visioner om det som händer nu) som magiska förmågor. Därför skulle jag påstå att Dune-serien i många fall är Science Fantasy, precis som Star Wars.
Inget fel med det i mitt tycke.

Handling
Det är knepigt att återge en handling av den tredje boken utan att återge bok ett och två, men jag ska försöka:
I framtiden har släktet Atredies med intriger och ingifte blivit kejsarfamilj över det kända universum. Men huvudpersonen från bok ett och två befaras vara död. Kvar finns hans två barn, Ghanima och Leto II. Det finns andra makter som konspirerar mot släktet Atredies och försöker knuffa dem av tronen. Samtidigt finns frågan om Kryddan. I dune-universumet finns det en krydda som kan vidga ens sinnen och som används vid rymd-resor. Denna krydda växer bara på en planet och den är värdefull. Och denna planet är i Atredies ägo, så det finns många försök att bryta denna monopol.

Om boken
Ja, ni....

Frank Herbert har ett väldigt vackert, poetiskt språk. Men intrigmässigt verkar han vara lite överallt. Om jag jämför med den första Dune-boken, som mer eller mindre är en "hjälteresa" så är denna bok ett nätverk av intriger, dialoger och intrigvändningar. Jag skulle kunna likna Dune-serien i överlag med en påse sura karameller. Du kan inte kasta dem i munnen och tugga dem, du måste suga på dem, du måste spara på dem och njuta av dem i dess form.
Du kan inte snabbläsa Dune-böckerna, utan du måste ta dig tid.

Personligen gillade jag den första Dune-boken bättre, men det är för att intrigen var lätt att hänga med. I denna bok knivhugger nästan alla karaktärer varandra i ryggen vid något tillfälle och det är ett himla hallå om kryddan och hela imperiet. Samt en rad filosofiska diskussioner om religion och krig.

Mitt betyg
5 av 10. Läs den om ni har lust, men börja med den första boken. Jag tror jag måste läsa om Children of Dune i något skede.

Mera reflektioner om läsutmaningen

Jag tänkte att jag skulle skriva flera tankar jag har om läsutmaningen (och kanske litteratur) i överlag, sådant som jag har kommit fram till under den.

Jag har fått frågan om hur jag hinner läsa så mycket (jag började utmaningen i Januari och är nu uppe i 29 böcker). Och sanningen är den att jag har offrat ganska mycket datatid till det. Det är delvis en biprodukt av allt läsande. Det är bara så många gånger man orkar läsa sura kommentarer på YLE, facebookstatusar och blogginlägg om vardagliga saker. När man har bestämt sig för att läsa och läser mycket, så slutar man bry sig om Miley Cyrus goja, Sipiläs regerings fantastiska idéer eller Putins försök att invadera Finland.
Den andra orsaken till att jag har läst så mycket är för att min laptops fläkt är så högljudd. Man orkar bara sitta så länge framför en laptop som låter som en borrmaskin.

Jag har alltid med mig åtminstone två böcker vart jag än går: Min bibel och vad jag håller på att läsa nu. Ibland har jag med mig tre böcker, ifall jag är på de sista trettio sidorna på det jag håller på att läsa nu.
Man vet inte när man får tid att läsa, förutom i sängen och på soffan. Resor var gjorda för att läsa naturligtvis, men det var också ensamma lunchtillfällen, busshållplatsen en halvtimme före den kommer, väntan på ett möte med läkaren och förstås, vessan. (se int så förvånad ut, påstå inte att du inte har gjort det).
Jag har t.o.m läst på gående fot ibland, om boken är bra. Med blicken stadigt fäst i boken och tittar bara upp för att inte bli överkörd så går mina ben på automatik.

Jag älskar science fiction. Ni kanske har märkt det om ni har följt med min blogg ordentligt, men ja, det är vad jag gillar att läsa. För om jag ska lista de böcker jag njöt mest av så ligger majoriteten i science fiction-fältet.
Min favorit detta år är Jag, Robot av Isaac Asimov och Golden Apples of the Sun av Ray Bradbury. Dessa två böcker rekommenderar jag från djupet av mitt hjärta. De gav mig väldigt mycket glädje. Du kan göra värre saker än att läsa dessa två böcker.

Jag har nu läst igenom den första boken i Sagan om Ringen-trilogin och är nästan färdig med den tredje boken i Dune-serien. Efter det tänker jag läsa Battlefield Earth och efter det Sagan om de Två Tornen. Om jag inte gör det omvänt förstås, vi får se.

söndag 7 juni 2015

The Tempest av William Shakespeare

"A play".
Såklart väljer man William Shakespeare då. Det ligger närmast till hands.

Handling
Ett skepp är på väg tillbaka till Italien när en storm inträffar.
På en ö i närheten finns Miranda och hennes far, trollkarlen Prospero, som har orsakat stormen. Prospero själv var en gång en baron i det spanska riket men blev lurad av sin bror. Brorsan hade planerat en komplott för att mörda Prospero genom att sätta honom och hans dotter på en båt i havet att driva runt. Som tur är var Prospero väldigt omtyckt bland sitt tjänstefolk, så de smugglade med mat och vatten och några av Prosperos böcker i båten.
Nu, tolv år senare, planerar Prospero att göra allting rätt igen!

Om pjäsen
Det vanliga jag har hört sägas om Shakespeare är att han är svår att läsa, att gammal engelska är svårt. Jag kan säga såhär: Engelskan som Shakespeare använde är inte så svår, den är väldigt modern. Jag har läst stycken ur Beowulf på gammal engelska och tro mig, DET är svårt!
Det som gör Shakespeare knepigt att läsa är monologer. Karaktärerna har långa monologer där de berättar om sina känsloliv. sin historia och allt möjligt. Det är inte så vanligt att man skriver sådant i skönlitteratur idag och det är inte heller något att rekommendera om ni skriver ett manus.
Man skulle kunna säga att inget händer i pjäsen, men då missar man samtidigt en poäng: i teater förr måste inte allting hända hela tiden. Folk nöjde sig med att man uttryckligen berättade vad som hände. Det roliga är också att Shakespeare sa "Breivity is the soul of wit". Det betyder i stort sett att inte såsa när man skriver, kom direkt till handlingen och kör inte ner hela berättelsen i ett träsk med en massa sidoberättelser.

Betyg
Knepig att läsa, främst för att jag inte är van vid att läsa manus i överlag. Formatet var något nytt för mig, men det är liksom det som är meningen med denna läsutmaning. Men jag gillar de fantastiska elementen i The Tempest.

Spökena från Carra av Eva Ibbotson


"A book by a female author"

Jag hade tidigare försökt läsa Ursula K. Leguins första bok om "Trollkarlen från Övärlden", men femtio sidor in i den så tyckte jag att den var så trist eftersom den hamrar envist på stereotypiska fantasytroper.
Så jag letade fram en annan bok. Och vet ni vad? Trots att denna bok tekniskt sett är en barnbok så har den mera intressanta karaktärer och en intrig som är intressant att följa!

Handling
I Skottland ligger det hemsökta slottet Carra. Den ägs den tolvårige lairden Alex. Till sitt förfogande har han en butler, en köksa och en husa. I slottet finns flera spöken som uppfostrade Alex efter att hans far dog. Men Alex har ont om pengar, så han måste sälja Carra. Som tur är vill Texas-oljeföretagaren Willaim C. Hopgood köpa slottet, montera ner det bit för bit , skeppa över alla delar till Texas och bygga upp det där. Men det finns en regel: Inga spöken!
Så Alex måste be spöken lämna slottet och hemsöka något annat ställe.

Om boken
Evas karaktärer är väldigt färgstarka och därför lätta att komma inpå. Vi förstår deras dilemman och vill följa med deras äventyr och vi vill se att de klarar sig. En av mina favoritkaraktärer kommer in i hälften av boken: Det är en avhuggen hand som har varit instängd i en gruva i evigheter. Den kan inte prata eftersom den saknar mun, men den kan skriva!
Tänk på det: Eva lyckades göra en avhuggen hand till en intressant karaktär som jag sympatiserar med!

Den bästa beskrivningen av boken jag kan komma på är "familjebok". För jag kan tänka mig att den är rolig för barn, men det betyder inte att vuxna inte skulle få någon glädje utav den. Jag kan säga till er som har barn att denna bok föreslår jag att ni läser högt för dem.

Betyg
Ja, den är bra! Det är allt jag kan säga om den. Letar du efter riktig skräck så är du i fel ända. Men även som en skräckfantast så kan jag ändå hitta mycket roligt i boken. Eva leker mycket med troper som sagt, hon skojar mycket med mörka dimmiga slott, spökkvinnor som har dränkt sig i brunnar, gamla vampyrlordar (som tycker att kvinnorna i vampyrfilmer alltid är så överdrivet högljudda).
Den får 8 av 10!

fredag 5 juni 2015

Apollo 18


Apollo 18 var en besvikelse.
Jag tycker det är konstigt, för premissen är jättebra! Det borde inte vara så jättesvårt att inte klanta till det, men på något sätt lyckades filmmakarna.
Jag kan lika gärna spoila delar av handlingen, för tro mig, det är ingen vits att ni ser den här filmen.

Handling
 Lite verklig historia först: På 70-talet försökte amerikanerna skicka en raket till månen som hette Apollo 18. Det var den sista gången amerikanerna försökte landa på månen och projektet blev avbrutet. Filmens premiss är på vad som egentligen hände...

Våra två protagonister är astronauter som åker till månen i en raket. De landar där i en kapsel och börjar leta efter stenar att ta med hem. Av någon orsak har de också med sig en massa kameror som de filmar allting. T.o.m en kamera som fångar in rörelser.
Så småningom hittar astronauterna en sovjetisk rymdkapsel inte långt från sin egen. Piloten ligger också några meter från kapseln, död. Det visar sig att sovjet hade skickat upp en rymdsond till månen före amerikanerna, men deras pilot dog. Detta visste tydligen amerikanerna också om, men de höll allting hemligt.

Våra astronauter börjar samla in stenar att ta med tillbaka till jorden, men då de ska sova på natten får en ett konstigt sår. Han blir galen och yrar om att "De kallar på mig". Slutligen blir han galen och tänker begå självmord ELLER döda den andre astronauten, han har svårt att bestämma sig.
Samtidigt får våra astronauter höra att de ska bli lämnade kvar på månen. De får panik och deras syre börjar ta slut. Så de beslutar sig för att åka hem i den sovjetiska kapseln.
Den sjuke astronauten hoppar ner i en mörk krater där vi äntligen får se vad för slags monster det är som har förföljt astronauterna och skadat den ene:
Sten-krabbmonster! Jag önskar att jag kunde skoja, det är stenar med ben som på något sätt är farliga.

Den andre astronauten tar sig till den sovjetiska kapseln och skjuter upp den för att docka med rymdskeppet som har legat i omloppsbana. Men då visar det sig att det finns krabbmonster i kapseln! Den siste astronauten dör och sovjet-kapseln kraschar i rymdskeppet och alla dör.

Tankar

 Den är filmad enligt "found footage"-stilen, det vill säga att det ska föreställa vara borttappade videobandspel som någon nu har hittat. En fråga: Hur tusan skulle några videoband kunna överleva det som just hände? I Blair Witch Project påstås det att det vi ser är riktiga bilder, som hittades i en kamera i skogen.
Dessutom är bilden suddig och otydlig. Jag skulle vilja påstå att filmen är "Shot on Shiteo", för under 60 % av filmen är bilden dålig.

Jag förstår inte heller varför Sovjet höll ett rymdprogram hemligt. De tävlade med amerikanerna om att komma till månen, så då de var där, varför skickade de inte en bild samt ett meddelande "PWND, BITCH!" till amerikanerna?
I övrigt, varför allt detta hemlighetsmakeri? Varför skulle amerikanska staten INTE vara intresserade av utomjordiskt liv? Som tycks kunna andas i vakuum?
Jag kan ge svaret: För att i filmvärlden är naturligtvis alla större regeringar automatiskt onda

......Krabbmonster. Det stora hemska monstret som vi har väntat på i en och en halv timme för att se är små krabbmonster som krälar omkring på månens yta. Hade jag skrivit manuset till filmen hade jag tagit mera inspiration från t.ex Lovecraft. Visa att i kratern finns en ingång till en stad med konstiga byggnader och teckningar som visar att jordiskt liv egentligen kom från månen. Men inget tycks leva... Ända tills våra astronauter öppnar en portal till en krypta där ett gigantiskt tentakelmonster plötsligt vaknar och dödar den ene, eller så blir den galen. Den andre försöker fly och får upp kapseln i rymden, men den missar rymdraketen. Och det sista vi ser är astronauten som sitter i fosterställning i rymdkapseln och skrattar hysteriskt och gråter om vartannat.

Betyg
Filmen var tråkig. Vi vet inget om huvudkaraktärerna, vi vet inget om deras bakgrund och vi kunde inte bry oss mindre. I rymden kan ingen höra dig stöna!
Filmen får 2 av 10, för en intressant premiss.Undvik den.

torsdag 4 juni 2015

Rendevouz with Rama av Arthur C. Clarke

"En bok som jag har börjat läsa men aldrig avslutade".

Jag fick den här boken av en god vän då denne skulle flytta från Åbo. Jag började läsa den, men så kom arbete + annat i vägen. Så nu tog jag mig tid att läsa igenom den.

Handling
2131 har människan utvandrat i rymden och befolkat Merkurius, månen, Mars och två små månar. Man har också upprättat ett "Spaceguard" som ska observera rymden och meddela om faror utifrån.
Plötsligt kommer ett gigantiskt cylinderformat föremål svävande genom solsystemet. Detta föremål får namnet "Rama" efter den hinduiske guden Rama.

En grupp forskare skickas upp till Rama för att utforska vad det är. De upptäcker att Rama är ihåligt med frusna sjöar och vad som verkar vara öde städer. Vem byggde Rama? I vilket syfte?


Om boken


Boken är "hård" science fiction, men lämnar ändå väldigt enkla förklaringar som inte trycker ner berättelsen. Man blir på riktigt nyfiken om vad som händer när t.ex isen på Rama börjar smälta och liv börjar uppstå på några dagar.
Språket i boken är väldigt stämningsfullt. Handlingen är, på vissa sätt, väldigt långsam då vi inte får någon strid med hemska utomjordingar. Arthur C. Clarke var mera intresserad av att skriva en bok om upptäckten av en främmande planet och utforskningen kring den. På det sättet är Rendevouz with Rama en väldigt mysig bok.
Samtidigt lämnas en del frågor obesverade vilket jag tycker är okej. Om en gigantisk cylinder flyger genom solsystemet och vi hinner bara utforska den på några dagar så är det mycket som inte hinner bli besvarat.

Den har inspirerat en del andra science fiction-verk, bland annat Interstellar. I slutet av den filmen ser vi en jättetydlig tolkning av en Rama-liknande rymdstation.
Dessutom finns det andra troper i boken som jag har sett i andra tv-serier. T.ex tanken på att liv skulle uppstå på andra planeter inom ett  par dagar.

Betyg
Jag ger boken 8 av 10! Jag rekommenderar att ni läser den om ni vill läsa en mysig liten science fiction-bok med mycket atmosfär.

Slutligen har ni här en video av hur Rama skulle se ut som en animatör har tolkat det. Enjoy!


måndag 1 juni 2015

Några Lovecraft-berättelser


Jag har läst en hel del av H.P Lovecrafts texter genom åren. Jag har naturligtvis läst Call of Cthulhu,  Mountains of Madness och Dunwich Horror. Shadow over Innsmouth har jag lyssnat på som ljudbok.
Samtidigt har jag kommit över en bok med en massa korta berättelser av Lovecraft samt en samling ljudböcker som också har en rad berättelser.

Jag har märkt att många självutnämnda "Lovecraft-fans" har antingen inte alls läst något av hans texter, eller så har de bara läst Call of Cthulhu (och kanske Shadow over Innsmouth samt spelat Dark Corners of the Earth)
Nu tänker jag inte påstå att dessa inte är "sanna Lovecraft-fans" eller något annat snobbigt. Man gillar det man gillar. Men jag har bara en sak att säga: Läs mera av Lovecraft, för han skriver bra! Det är synd om man bara har läst två berättelser och sen nöjer sig med det.

Det jag tänker göra nu är att tipsa er om berättelser av Lovecraft som är helt enkelt lite mindre kända än Call of Cthulhu. Jag tänker också länka till dem, de är i public domain.
Dessa är berättelser som jag har läst och som jag gillade. Jag kan redan nu tipsa er att läsa Lovecrafts SENARE verk, kring tiden då han skrev At the Mountains of Madness.För då hade hans koncept ändrat ganska ordentligt, hans monster var inte bara monster och hans super-rasistiska tendenser hade börjat ge vika.

Shadow out of Time
Denna berättelse är fascinerande eftersom den behandlar ett koncept inom biologi och geologi som kallas "djuptid", vilket rör sig om aeoner före människans uppkomst. En universitetsprofessor förlorar medvetandet under en föreläsning. Han har drömmar om hur han besöker konstiga landskap och möter konstiga varelser. När han vaknar har det gått flera år, men trots detta har han varit uppe och promenerat och pratat.
Det jag gillar med denna berättelse är att monstren är inte onda per se. Visst, de är hemska monster som skrämmer livet ur dig om du tittar på dem, men de är samtidigt vetenskapsmän! Denna berättelse är just en sån som kom till mot slutet av hans liv. Det här är kanske min favorit berättelse av Lovecraft.

The Temple
En ubåt ligger på havsbotten. I den sitter en ensam kapten och skriver vad för hemska händelser som har lett till att besättningen på hans ubåt har dött eller deserterat. Han berättar också om att ubåten ligger bland ruinerna på en sjunken stad. Från templet i staden lyser ett starkt sken.
Det jag älskar med The Temple är stämningen. Lovecraft har beskrivit bra känslan av att sitta in en tom tyst ubåt som har sjunkit till havsbotten, där det är tyst och stilla.

The Street
Denhär berättelsen handlar om en gata som en gång byggdes av riktiga amerikaner. Men nu har det flyttat in konstiga människor dit, med konstiga språk och vanor. Gatan börjar förfalla, husen börjar mögla och träden vissna. Kanske det finns något under gatan....
Om man läser denna berättelse med vetskapen att Lovecraft var en rasist och överklassnobb, så kan man gissa att inspirationen kom från Lovecrafts tid i New York. Det kan lika gärna ha kommit av att det flyttade in några judiska familjer i ett område nära Lovecrafts hem och Lovecraft snörper på munnen åt deras vanor och sätt.

Herbert West: Reanimator
Den här berättelsen är skriven lite annorlunda eftersom det inte var tänkt att det skulle vara bara en kort liten berättelse. Den blev till en liten berättelse-serie som publicerades i tidskriften Home Brew. Där fick Lovecraft också höra att han inte fick skriva "för skrämmande" så han valde att istället skriva konstigt helt enkelt.
Lång historia kort handlar det om berättarens kompis Herbert West som studerade medicin vid Miskatonic University. Han försökte luska ut hemligheten med att återuppväcka folk från de döda. Han har uppfunnit ett kemiskt ämne som kan göra detta möjligt och de sex olika episoderna handlar om hur Herbert West sätter detta medel i användning.
Många skräckfantaster tycker att det här är Lovecrafts sämsta verk. Jag anser däremot att det är en ganska rolig story, om man dessutom tänker på det som en parodi på Frankenstein. (vilket Lovecraft själv har bekräftat att det var).

The Outsider
Berättaren bor i ett gammalt slott, där han har läst en massa konstiga böcker. Han bestämmer sig för att lämna platsen för att leta reda på människor
Det jag gillar med The Outsider är att det är i stort sett så jag kände mig under tonåren då jag höll till för mig själv rätt mycket. Och på basen av vad jag vet om Lovecraft, så är det ganska långt så hans egna tonår såg ut. Det bästa med The Outsider är slutet, vilket jag inte tänker avslöja.

The Whisperer in Darkness

Jag kan fatta denna post kort: This is your brain. This is your brain on Lovecraft. Any questions?
Jag skulle våga påstå att denna berättelse är Lovecraftisk science fiction, eftersom det handlar om andra planeter och interplanetära resor.

Rats in the Wall
Denhär berättelsen kunde förklaras med "Lovecraft skriver med gotiska troper", för de finns alla där. Kuslig gammal herrgård? Check. Familj med kuslig hemlighet? Check. Mörk skog? Check.