måndag 26 november 2018

50 694 ord: Nanowinner!

Nåja, nu vann man det där igen! :)
Men detta år var projektet så mycket svårare att skriva än något annat jag har skrivit tidigare. Och resultatet är jag inte heller helt nöjd med.
Men jag har efter en hel del genomtanke kunnat identifiera vad felet var och vad jag ska göra annorlunda nästa gång.

Kortfattat kan jag säga att jag ärligt talat inte brydde mig så mycket i karaktärerna. För jag hade försökt klämma in alldeles för mycket annat stoff som skulle fungera bra i var sin enskilda berättelse. Istället för att bli en klar och tydlig berättelse så blev allt en enda sörja som inte riktigt visste om det skulle bli ett fantasyäventyr, en romantisk berättelse eller ett politisk drama.
Men att klämma in allt i en berättelse? Keep it simple, stupid!
Men ialalfall, så är jag nöjd att jag åtminstone skrev det. Jag tror som sagt på "learning by doing", man lär sig av sina misstag.

Samtidigt slår det mig nu att även om detta har varit ett väldigt kreativt år för mig! Jag menar jag vann Nano förra året, Camp Nano i April (och det projektet är fortfarande mitt favorit, det bästa jag har skrivit enligt min ringa åsikt!) och igen i Juli! Härkkasivääle!
Och jag vet att enligt Jantelagens första, fjärde, sjunde och nionde regel säger att jag inte borde skriva såna här inlägg.
Åtminstone borde jag tjattra om hur detta projekt inte egentligen är så bra, jag borde skriva om det och yada yada.... Och det har jag sagt.

Go me! Jag tycker jag har gjort mig förtjänt av att få vara stolt över mig själv. :)
När man tänker på att det fanns en tid när jag tänkte att jag hade större chans att gräva ner till Kina än att skriva något längre projekt.
Jag hade länge tänkt gräva fram ett musikstycke och länka det här. Typ en "victory song"!
Och här kommer den! Jag älskar den låten och den följde med mig många gånger då jag skrev.

A Triumphant Return av Panu Aaltio 



söndag 18 november 2018

Politiska & religiösa inlägg

Vet ni, när jag började blogga hade jag en sak på klart: Jag ska inte blogga om samhällsfrågor eller religiösa frågor. Men nu måste jag väl säga något om det...
Vill ni ha den korta versionen?
Jag har annat att göra än att käbbla med folk! There, I said it!

Nu som då har folk frågat av mig vad jag egentligen anser om (lägg in ämne här).
Tycker jag, som en kristen man, att homosexulla borde få gifta sig i kyrkan?
Tycker jag att den SFP är det bästa gänget i hela världen?
Eller tycker jag kanske att allting var bättre förr då kvinnorna hölls vid spisen och tryckte ut barn och man fick kalla en neger för en neger?

Jag har hamnat i gräl med vänner som har trott att jag antingen är en sur konservativ karismatisk kristen gubbe som vill sparka ut muslimerna ELLER ultraliberal allätande hippie som röker gräs och vill att människor ska få gifta sig med hästar ELLER en stöddig ateist som inte tror på något och vill predika mitt budskap om hur alla som tror på något är idioter, vilket inte alls är samma sak som att evangelisera!
Man kan ju inte lita på mig, för tänk om jag har fel åsikter? Tänk om jag är din FIENDE som inte delar din åsikt?!

Vad tycker jag om saker? Och varför skriver jag inte om det?
Det korta svaret: För att jag oftast håller mina åsikter för mig själv angående dessa ämnen. Och så vill jag ha det.

Jag måste inte rusa mot varenda facebookpost som jag inte gillar.
Jag måste inte försvara varenda åsikt som jag eller någon annan har.
Jag måste inte heller klanka ner på andras åsikter, alla är fria att ha dem, till och med om de är fel.

Jag måste inte vädra mina tankar och åsikter angående religion och tro,
jag tror det jag tror och jag tror också att du tror det du tror.
Jag måste inte övertyga dig om att Vänstern kommer att vara Finlands räddning,
jag är villig att ge dem en chans, men handlingar talar högre i min bok.
Jag måste inte heller peka mot Sipiläs gäng och skrika "nazister" eller "fascister",
"rövhål" räcker för min del.

Åh, visst HAR jag åsikter om saker och ting! Tro inte att jag inte har åsikter om saker och ting!
Jag upplever bara inte att jag måste vädra dem vid varje tillfälle.

PS.
Då finns det också det lilla faktumet att åsikter ändras under en livstid. Detta verkar väldigt få människor komma ihåg att är ett faktum? Jag t.ex tänker inte likadant som för tio år sen. Shit, jag tänker inte ens likadant nu som jag gjorde för tre-fem år sen!
Och det tror jag inte att du gör heller, dina tankar har ändrats genom livets gång. Du har lärt dig nytt, du har omvärderat dina tankar och kommit fram till nya slutsatser. Det är bara naturligt, om du är en tänkande människa.

PPS.
Jag kan också ha fel. Jag är karl nog att erkänna att jag kan ha fel angående saker, är du det?Häromdagen hörde jag en gammal släkting säga "Det finns inget substitut för folkvett, men det hjälper att hålla tyst!"

torsdag 15 november 2018

30 000 ord: Några gamla och nya lärdomar

Ikväll skrev jag över 30 000-ord, typ 30 300-något. Men hittills har Nanowrimo gått ganska trögt för min del. Eller ja, trögare än normalt, jag har inte ännu legat under gränsen.
Jag har kunnat identifiera några orsaker som har försvårat lite för detta projekt, några yttre och inre faktorer.

Jag har bland annat vaccinerat mig mot flunsan, vilket har gjort mig dödstrött. De här senaste dagarna har känts som om jag alltid har sovit för lite. Idag när jag kom hem så kände jag mig så otroligt sömnig, trots att jag ändå sov en full natt.
Mörkret har också gjort sig påmind för mig. Jag tror faktiskt inte jag har sett solen på en vecka. Fy fan...

Men visst har det också funnits problem med berättelsen! Finns det inte alltid det?
Några av mina problem har varit att jag ärligt talat inte har brytt mig så mycket i min protagonist (vilket är en dödsdom för varje berättelse!), jag har inte varit speciellt fascinerad av henne och velat följa med henne på hennes resa. Skit hände till henne och jag kände bara ett "jaha".

Och varför brydde jag mig inte om henne? För att hon var alldeles för passiv! Detta visste jag redan om från förr, men jag hade tydligen glömt bort det. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen inte passiva karaktärer. Den sortens karaktär som inte gör något, allting händer till karaktären, men karaktären själv försöker inte ens ta tyglarna och tvinga berättelsen utan står bara vid sidan och suckar uppgivet.
Så vid ett skede fick hon komma fram till en insikt och nu försöker hon ta tyglarna, vilket jag älskar.

Dessutom har jag nu gett henne ett tydligt mål. I början av berättelsen fanns ett annat problem: Hon skulle bara försöka överleva. Just så, och det gick bra tills skit började hända, hon fann en vänlig själ som tog hand om henne i några tusen ord. Men det är ändå inte riktigt ett mål. För att överleva krävdes det mest att hon som vi säger i Österbotten "bara vara".
Om jag skulle skriva om denna berättelse nu så skulle hon få yra runt lite i världen en god stund före och inte veta vart hon är på väg.
Hon var inte heller riktigt på väg någonstans, hon visste inte ens VART hon skulle ta vägen... Det var tråååkigt att skriva om de dagarna. Det kändes som att jag försökte följa med en karaktär som egentligen inte hade någonstans att ta vägen eller ens en orsak att ta vägen någonstans. Visst hade hon ett rikt inre liv, men ändå.
Det är först nu som hon har fått ett tydligt mål att ta sig till! Som på riktigt kommer att innebära en förändring, oberoende hur det går!

Det jag gillar med nanowrimo och att skriva är bland annat att lära mig nya saker. Mycket kan man lära sig av att försöka skriva och misslyckas! Till och med om det visar sig vara hemskt så har man ändå lärt sig mera än vad man skulle tro. Och ibland skadar det inte att upprepa sådant som man redan vet.
Wax on, wax off! 

Ska vi tro att jag klarar det?

onsdag 14 november 2018

The Eye of Argon - Ska jag eller ska jag inte?

Under 70-talet skrev en ung man som hette Jim Theis en fantasyberättelse som hette The Eye of Argon. Den publicerades i en fanzine som hette OSFAN i flera delar och blev snabbt väldigt känd.
Eller ska vi säga... Ökänd?
Den var, enligt kritikerna, hemsk. Full av stavfel, syftningsfel och en otroligt cheesig fantasy story, med en huvudperson som kan bäst beskrivas som en pastisch på Conan the Barbarian. Med karaktärsnamn som Grignr, en långhårig muskulös barbar som bara bär en G-string (jag överdriver inte, det står så).

Jag har funderat ett tag på att beställa efter den, läsa den och recensera den. Den kallas för "den värsta fantasyberättelsen", det är ett partyspel att läsa högt ur den utan att skratta.
Och varenda gång jag hör någon säga att något är det värsta någonsin så blir jag nyfiken: är det verkligen sant? Jag menar den kanske är dålig, ja, men "det värsta"?

Låt oss inte glömma ett enkelt faktum: Jim var bara 16 år då han skrev detta. Då jag var 16 år var de flesta pojkarna jag kände relativt blåsta.
När jag var 16 skrev jag själv en del dålig science fiction som var mer eller mindre stulet från filmen Blade Runner. Och en del fantasy där jag stal från Sagan om Ringen och Harry Potter, bland andra.
Och Jim tyckte själv inte om den sortens uppmärksamhet som boken fick. Allt skratt över sådana meningar som "You make love well wench," Admitted Grignr as he reached for the vessel of potent wine his charge had been quaffing."
gjorde att han slutligen inte ville skriva mera.

Därför tvekar jag på om jag borde beställa efter denna bok, läsa och recensera den.
Skulle jag själv vara nöjd om något jag skrev om 16-åring skulle publiceras och i stort sett döda min fantasykarriär? Och folk skulle hånskratta då de läser mitt verk?

Å andra sidan...

Kanske jag kunde försöka spela en positiv kritiker i detta fall? Försöka istället lyfta fram verket som något positivt, ett arbete av en ung man som gjorde mera än vad många andra av oss inte kan göra i den åldern? Jag menar även om verket på riktigt är så kasst som det påstås så kan jag inte låta bli att beundra den unga mannens mod och avundas den ungdomliga entusiasm som måste ha funnits för att vilja skriva och ge ut projektet. Även om det innehöll tusen fel.

Så jag vet ärligt talat inte.
Borde jag beställa och recensera denna bok? Lyfta upp höjdpunkterna, även om de är craptastic? Och poängtera ut alla fel?
Eller ska jag låta den vara som det är: Ett verk som skrevs av en väldigt ung man och därför vore det orättvist att recensera den?

Vad tycker ni?

tisdag 13 november 2018

Manhunt: Unabomber

En väldigt intressant dramatisering av jakten på "unabombaren" i USA. Vem var Unabombaren? Kortfattat så var det en man som bodde ute i skogen. Han var väldigt kritisk till det moderna samhället och började därför sända omkring bomber i paket till olika universitet, flygplatser. Han var aktiv mellan 1978 och 1995. Namnet "Unabomber" kommer från kombinationen University & Airline Bomber.

Unabombaren arresterades då han skickade sitt manifest till olika tidningar. Han skrev att han skulle sluta med sina bombningar om manifestet publicerades, vilket FBI gick med på eftersom de trodde att någon skulle känna igen texten eller tankarna.
Fun fact, jag kollade igenom Adlibris hemsida och det går att beställa efter manifestet därifrån.
Jag har också läst att Anders Behring Breivik kopierade stora delar av manifestet då han skrev sitt eget manifest i och med Utöya-attacken.
Så småningom kontaktades de av David Kazcynski. Denne sa att hans storebror Ted pratade mycket om exakt samma saker som uttrycktes i manifestet: Kritik mot det moderna samhället, en önskan för mänskligheten att återvända till naturen etc...
Ted bodde ensam i en liten stuga i skogen kring Lincoln i Montana. Där blev han arresterad och när stugan genomsöktes fann man kopior av hans manifest, en halvfärdig bomb, kemikalier och annat. Han blev funnen skyldig till 16 bombningar, varav tre offer dog och resten skadades, dömdes till livstids fängelse och där sitter han nu.
Så gick det till i verkligheten.

Så en serie om denna jakt på Unabombaren verkar ju logisk eller hur? Vi har ett mysterium och en galen bombare som vill starta en revolution.

Handling
Jag behöver inte använda så många ord, den handlar om FBI detektiven Fitzgerald som löser knuten med hjälp av ett par kollegor. Processen är mera komplicerad än vad jag beskriver här. Vi får också många gånger en insyn i Teds världsbild.
Och hur profilen mot Unabombaren byggs upp, hur den revideras och slängs ut innan den byggs upp igen.

Om serien
Mitt stora problem med denna serie är den har en tendens att hoppa i tiden.
I ett avsnitt så börjar vi med att följa med Fitzgerald som diskuterar hur Unabombaren, på basen av manifestet, måste ha gått i universitet på 50-talet, eftersom han använder ett sådant språk.
Sedan hoppar vi till Fitzgerald som några år senare sitter i förhörsrummet med Unabombaren, som säger att han tänker använda sig en ett kryphål i lagen för att kunna slippa fängelse.
Sedan hoppar vi tillbaka till Fitzgerald före han har fångat Unabombaren.
Jag har aldrig gillat den sortens editering. Jag förstår nu att några människor skulle reagera med att jag har spoilat serien, men vet ni vad? I det FÖRSTA avsnittet visas ett sådant klipp som jag just beskrev!
En till detalj som jag inte gillade med serien var hur den porträtterade Fitzgeralds överordnade. De var rent ut sagt stereotypiska! Varenda gång Fitzgerald kommer in på kontoret och säger "Jag har ett namn!" så sitter hans pampiga bossar med armarna i kors, fnyser och säger irriterat att om de vill höra hans åsikt så ber de om den. Det är som om de konstant har den minen, oberoende vad som händer, så är de skeptiska och smått sura.
Jag har också läst att det finns förstås en del faktafel i hela serien, som att Fitzgerald aldrig träffade Ted och att det var inte bara han och två andra som fångade honom. Men jag är ändå villig att acceptera det, om det får berättelsen att löpa smidigare.

Serien tar också en massa tid att kritisera det moderna samhället. Förutom Teds uppenbara kritik mot industrialiseringen så märker vi också att Fitzgerald själv upplever sig bunden av samhället där han lever.
Jag som den senaste tiden har läst in mig på en del politiska texter, som Henry David Thoreaus bok Walden och hans essä Om civil olydnad, samt Karl Marx & Friedrich Engels Det kommunistiska manifestet och andra böcker så finner detta förstås väldigt intressant.

Det finns bara en säsong på Netflix än så länge, och den berör bara Unabombaren. Gänget bakom serien har talat om att göra en till säsong, med tanke på hur många andra brott det finns som man kunde göra till en tv-serie, producenten har talat om fallet O.J Simpson, om Waco och Oklahoma City bombningen. Producenten menar i allmänhet att på 90-talet började man föra in kameror i rättsalen och folk där hemma fick följa med rättegångarna.
Jag skulle önska det, för trots seriens alla brister så är den välgjord. Jag tror ändå att den visar på vilka faktorer det var som ledde till att Unabombaren arresterades och hur han kom till den punkten i sitt liv. "Vad får en person att börja skicka runt bomber?" är en legitim fråga.

Betyg
Jag tycker att ni borde se den, om inte så bara för att få ett mysigt litet mysterium.

söndag 11 november 2018

Dagens kreativa lösning

Jag har sprungit i en vägg i mitt projekt.
Just nu har det känts i flera dagar som om projektet inte vill röra på sig. Och jag har inte haft en blekfet aning om hur jag skulle lösa det!
Tills jag idag var ute på en promenad och kunde konstatera följande:
Min huvudkaraktär är alldeles för passiv! Allt som händer i världen är mer eller mindre utanför hennes kontroll, hon tar aldrig initiativ till något. Så lösningen är enkel: låt henne göra något!

Men fortfarande har jag ett problem: Hon befinner sig just nu i ett bibliotek med två tjuvar, de ska stjäla en juvel. Och jag orkar verkligen inte fundera på det just nu.
Så jag skrev på följande sätt:

"Vi är säkra på det. Den måste finnas här i biblioteket någonstans.”
(sätt in här något om hur de letar i varje vrå tills de slutligen hittar det, okej?!)
Kapitel X"

Jag kan alltid skarva i mera imorgon eller någon annan dag, men just nu vill jag fokusera på vad som händer då de kommer UT därifrån! :D 
Och så kan livet fortsätta i vanlig ordning.

fredag 9 november 2018

19050 ord: Heureka!

Jag ska inte gå in på detaljer om hur det exakt ligger till. Men jag gjorde en väldigt fascinerande upptäckt igår när jag skrev på mitt projekt:

Alla mina fantasyberättelser utspelar sig i samma universum, men vid olika tidpunkter. Detta är i sig inget nytt, många andra fantasyförfattare har gjort det samma under tidens gång.
Men jag hade inga planer på det!

Det enda jag ville med detta projekt var att MÖJLIGEN referera till mitt projekt jag skrev i April. Det berättas en legend där om några sjömän som seglade över havet för att finna en fallen stjärna. Och det stora imperiet finns där också, i bakgrunden.
Men nu har det smugit in så många andra referenser!

Min huvudperson har träffat personer från Alvdalen, hon har också träffat på nunnor som dyrkar en av de stora dygderna! Och inte bara det, det finns indikationer på att händelserna vid DET projektet utspelade sig ungefär tusen år före DENNA berättelse!

Det roliga med detta var att jag aldrig hade planerat det! Då jag har skrivit fantasy så har jag alltid velat skriva det i ett litet eget universum, på så sätt behöver jag aldrig oroa mig för kontinuitet eller regler, jag kan hitta på skilda regler för varje berättelser om hur magi fungerar och så vidare.
Så jag blev överraskad när jag gjorde denna upptäckt och insåg samtidigt hur perfekt allting flyter samman! För det finns mera som jag inte ännu har berättat, mera detaljer som visar hur allt är sammankopplat på flera olika sätt!

Jag ska ännu skriva 2000 ord ikväll, men ändå... Wow!

söndag 4 november 2018

10 298 ord: Vad ska jag säga nudå?

Ja, inget konstigt har egentligen hänt under detta nano-projekt. Det är väl det vanliga?

Klockan kröp nyligen över tolv och jag kröp nyligen ner i säng. Jag hade avverkat mitt dagliga kneg av NaNoWriMo, inga större problem där. Det både gläder mig och oroar mig att jag just nu inte alls upplever några svårigheter med att skriva. Jag menar man hör ju alla andra stånka och stöna om hur svårt det är, hur tungt det är, hur mycket angstiga tunga känslor som ska spruta ur alla porer när man skriver...
För egen del så kan det spruta tunga känslor, men svårt? Kanske det är bara jag som inte inser allvaret i vad jag håller på med? Kanske det är då jag har gjort detta nu i några år (detta är tekniskt sett mitt sjätte Nano-projekt, 3 tidigare nanoprojekt och 2 Camp nano-projekt!) så har jag utvecklat en del rutiner och system som hjälper.
Eller är det jag som gör något fel, för det ska ju vara tungt och det ska vara svårt och det ska vara angstigt? Annars gör jag det inte på rätt sätt?
Kanske jag borde öka svårighetsgraden, på något sätt, vad nu det skulle vara... 

I vilket fall som helst, så lite krånglig var det de första 5000 orden. För jag har kämpat lite med en förkylning, vilket har gjort mig så utmattad att jag har inte riktigt haft ork att fokusera. Sedan hade jag de vanliga problemen som jag alltid stöter på så fort jag kommer igång: 
Jag har blivit förgiftad av fetischen för realism! Jag försöker beskriva en fantasyvärld med huvudet sänkt och hatten i handen, som om jag skulle hålla på att be om ursäkt för att jag har med en talande docka, en förtrollad lillebror och en syster som vill rädda honom! "Förlåt nu att jag skriver såna barnsliga saker och inte om vuxna saker..." Tvi vale, sån sörja. 

Och lösningen är alltid att inse att jag håller på att göra det misstaget och börja styra kosan åt ett annat håll. För det är då jag kan börja skita i alla imaginära publikmedlemmar och ägna mig åt att faktiskt berätta en historia!