torsdag 31 maj 2018

We who are about to... av Joanna Russ

Detta var en intressant läsning. Internet definierar denna bok som "feministisk science fiction", vilket naturligtvis fick mig att bli nyfiken! Vad är feministisk science fiction? Hur skiljer den sig från vanlig science fiction?
Är det bara för att det är en kvinna som skriver det och för att berättelsen handlar om en kvinna? Eller finns det något mera?
Och Joanna Russ var en, för att använda en stereotyp, arg feminist. Hon jobbade som litteraturkritiker och skrev många artiklar till science fiction och fantasy-tidningar.
Hon avskydde Ursula K. Leguins bok "Left hand of Darkness" för att hon ansåg att Ursula inte ifrågasatte patriarkatet tillräckligt hårt. Hon skrev en bok som heter "How to surpress womens writing", vilket handlar om hur kvinnor får svårt att publicera sitt verk.
En som kritiserade Joanna sa att hon borde hålla bort politik från sina recensioner, på vilket hon svarade "Jag gör det så fort författare slutar ha med politik i sina verk!"
En dam med taggarna utåt, med andra ord!
Då borde väl hennes verk åtminstone vara intressant!

Handling
På väg till en planet så exploderar ett rymdskepp. En livskapsel skjuts ut och är automatiskt inställd på att krascha på en planet som kan hålla mänskligt liv, men som är obefolkad.
Fem kvinnor och tre män landar på denna planet.

Vad som följer är debatter. Vad ska besättningen göra nu? Kommer någon att hitta dem? Och då det är klart att det inte händer så borde väl de starta upp ett nytt mänskligt samhälle?
Det betyder att kvinnorna bör underordna sig männen, sära på benen och börja avla nya människor, eller hur? Speciellt då en av männen är en professor och därför automatiskt ansvarig för uppdraget, eller hur? Och han säger ju det, alltså är det sant!
NEJ! säger vår huvudperson i denna bok. Hon vill inte göra det, inte bara för att hon helt enkelt inte trivs av tanken på att bli påsatt av en av männen som ett avelsto: Det finns triljoner planeter i universum, varav ett oändligt antal är beboeliga. Om civilisationen på jorden alls bestämmer sig för att leta efter dem (varför de skulle DET är också en fråga), vad är oddsen inte bara att de ska hitta rätt planet utan hitta rätt kvadratkilometer på den planeten där de bor?
Så det enda de skulle få ut av en sådan orgie är att de skulle dra ut på den gruppens slutliga förintelse. Förutsatt alltså att det inte blir komplikationer vid födseln!
Och de har inte mat för att klara sig ens i nio månader! Så tanken att kolonisera planeten, att skapa en ny civilisation människor, är omöjlig.

Vår huvudpersons attityd gör henne väldigt snabbt impopulär. De övriga överlevarna, till och med kvinnorna, tycker att hon begår förräderi! Därifrån byggs konflikten upp: Allas försök att övertala henne om att hon har fel och att det hon gör är fel och hon som gör motstånd.

Om boken
Det finns ännu mera som jag inte har pratat om. Boken tar också upp sådana ämnen som politik, religion, andlighet, vad det innebär att dö och vad det innebär att leva. Jag får bilden av att Joanna försöker också uttrycka en idé om att vi borde helt enkelt få leva och dö som vi vill, speciellt i den senare halvan.

Den kom ut 1977, mitt under den så kallade "New wave of science fiction". Det var, kortfattat, en tidsperiod då det blev vanligare att man experimenterade med olika koncept och tankar. Före det var det vanligt att man såg på "framtiden" som en tid då allting är bra. Teknologi och logiskt tänkande har löst alla problem, hurra!
Men i denna period blev det vanligare att man helt kallt utgick från att det mänskliga psyket fortfarande inte förändras.
Och det märks här. Joanna talar inte särskilt mycket om det teknologiska, hon använder sig av rätt lösa termer på maskiner. Och ärligt talat så tycker jag det är bara bra, då fokuset ändå ligger på människorna.
Slutet är för visso deprimerande, men det var också en 70-tals grej.

Så, jag talade om "feministisk science fiction". Tycker jag att boken borde vara värd den titeln? Faktiskt så JA! Men inte bara för att det är en kvinna som protagonist och att det var skrivet av en utpräglad feminist.
Nej, för att boken faktiskt ifrågasätter och diskuterar mycket. Inte bara "borde män få styra" (trots att den frågan diskuteras), utan huruvida vi faktiskt behöver styras av någon överhuvudtaget, om religiösa institutioner endast är av ondo eller om de faktiskt kan medföra något bra, om det är omoraliskt att en person är sexuellt attraherad av samma kön eller ej (med tanke på gruppens överlevnad)? Och så vidare, säkert finns det flera frågor som jag har missat!
Är det inte det som feminism (bland annat) handlar om? Ifrågasättandet av strukturer och tankesätt?

När boken kom ut fick den dåliga recensioner, men har på senare tid blivit mera uppskattad.

Betyg
Som en science fiction-läsare? Boken var helt okej. Det är allt jag har att säga om den. Den var väldigt kort, 119 sidor bara, så jag läste igenom den på en dag. Men det tycker jag bara är bra, hade den varit längre hade den varit för lång.
Språket var det inget fel på.
Den var stundvis väldigt mörk och nihilistisk, men å andra sidan vet jag inte hur berättelsen skulle ha kunnat vara annorlunda.

Jag rekommenderar den till dig som inte har läst science fiction tidigare, men skulle gärna vilja! Bara för att denna bok är ett prima exempel på hur science fiction kan handla om rymdfärder och andra världar, samtidigt som de också kan diskutera komplicerade frågor!

onsdag 30 maj 2018

... och jag svarade stormen

Jag hoppas inte någon är trött på att jag tjatar om Nano, för jag är inte trött på att göra det! :D

Mitt senaste Camp Nano blev som sagt en berättelse på 75 000 ord. Det var något som jag trodde inte var möjligt förrän jag hade gjort det. Och jag är kanske tokig, men jag hade tänkt en tid på att pressa längre och gå till 100 000 ord. Det är ändå bara 25 000 ord mera! Jag behöver bara skriva kring 3500 ord per dag så har jag det i säcken! Med god marginal! Enligt mina uträkningar skulle det röra sig om 3225 ord per dag, men jag föredrar 3500, det är en rund nätt summa.

Men frågan kvarstår, antar jag: varför? Varför inte bara skriva ännu ett projekt och så ser vi hur långt det går? Vet ni, så har jag alltid tänkt! Sist och slutligen skriver jag för att jag älskar det. Jag skulle inte ha fått något skrivet överhuvudtaget om jag inte skulle älskar det.
Camp Nano och gamla goda NaNoWriMo har varit till stor hjälp för mig att utvecklas.
Sedan så tror jag också att detta projekt kan faktiskt bli 100 000 ord långt. Mitt förra camp-projekt, det på 75 000 ord, den hade åtminstone fyra huvudpersoner, som alla hade sin historia att berätta UTÖVER huvudintrigen. Och fortfarande fanns det en hel del platser och händelser där som jag inte broderade ut så mycket som jag skulle ha kunnat.
Till mitt kommande projekt så blir det antagligen fråga om sex huvudpersoner. Och jag vill ge mera utrymme åt deras personliga äventyr och utveckling förutom huvudintrigen! Jag vill också spendera mera tid ute i universumet och inte skynda mig genom storyn som jag tyvärr annars tenderar att göra!
Kan jag klara det?
Varför inte? För många år sedan kunde jag inte skriva en novell längre än tio sidor.

Men fortfarande: Varför?!
För att det är ett projekt jag inte är säker på att jag skulle klara av! Så därför måste jag göra det och inte tveka!
Jag skulle vilja använda en metafor: Då jag har tänkt på projektet, något som jag vill göra, så känner jag också hur Draken försöker få mig att låta bli. Något har stört Draken från urtiden! Den försöker stoppa mig genom att få mig att tveka, alltså finns det något bra med det!
Kanske jag borde skriva ett skilt inlägg om min drake?

Nå, vad har titeln med saken att göra? Det gäller en sak jag gjorde igår. En tokig sak, men ändå!
Det blåste riktigt ordentligt här ute vid villan. Vet inte om man kan kalla det storm, men för sakens skull kallar jag det för en storm! Och jag gick ut på bryggan, vindarna blåste genom mitt hår och flanellskjorta och jag svarade stormen: "Det blir svårt.... Men jag kommer att göra det!"

Så tärningen blev kastad! Nu finns det ingen återvändo!
Så jag håller som bäst på att preppa riktigt ordentligt. Jag fyller mitt anteckningsblock med namn på karaktärer, städer, länder, föremål.... Och jag älskar det. :)

måndag 28 maj 2018

Sommarens läslista

Varenda vår så plockar jag ut ett antal böcker ur min bokhylla! Dessa bestämmer jag mig för att bli "min sommarläsning".
Samtidigt så ska jag vara ärlig: Många böcker har jag läst förr. Några har jag börjat på och sedan lagt ner igen. Och jag är jätteoptimistisk! Varje år väljer jag alldeles för många böcker och kommer igenom en eller två. Men jag har också kommit till det stadiet där jag helt enkelt inte bryr mig.
Nå, without further ado: Vilka böcker planerar jag att läsa i sommar?



Från toppen neråt:
Writers of the Future volym 29. Science Fiction-noveller, som oftast brukar vara riktigt bra dessutom!
Map of Time av Felix J. Palma. Varför har jag inte skrivit en recension av boken tidigare? Det är, tekniskt sett en steampunk-fantasyroman om tidsresor.
Alkemisten av Paulo Coelho. Jag läste denna bok i gymnasiet till en kurs. Och jag tyckte om den! Jag gillade den mystiska dimensionen i boken.
We who are about to... av Joanna Russ. Detta ska bli intressant, inte bara för att det är en kvinna som skrev hård science fiction år 1977. Denna bok kallas för "feministisk science fiction". Och som ett sci-fi fan så är jag ju naturligtvis nyfiken: När blir något "feministisk science fiction"? Vad skiljer "feministisk science fiction" från vanlig science fiction? Det MÅSTE finnas något annat än "En kvinna i huvudrollen"!
American Gods av Neil Gaiman. Ja, jag har ju som jag skrev i ett annat inägg inte läst Neil Gaiman riktigt aktivt. Men det ska det bli ändring på! Jag hörde mycket gott om American Gods, så jag köpte den och tänker läsa den!
The Graveyard Book av Neil Gaiman. I stort sett samma som ovan, men denna bok hade jag ärligt talat glömt bort att jag hade. Köpte den typ under mitt första studieår i Åbo och glömde bort den.
Expedition to the Mountains of the Moon av Mark Hodder. Denna bok började jag läsa då jag bodde i Åbo. Jag hade lånat den från biblioteket. Det är en steampunk-äventyrsberättelse om alternativa tidrymder. Jag tror att detta är när jag gillar steampunk som bäst: då det inte försöker vara vetenskapligt utan då det är mera lutad mot fantasy och skäms inte för att vara det!
Golden Apples of the Sun av Ray Bradbury. Jag recenserade den för många år sen, då jag ännu bodde i Åbo. Jag hade lånat den från biblioteket, men nu beställde jag efter den tll mig själv. Och vad glad jag blev: Det finns 12 NYA noveller i denna utgåva som inte fanns i den tidigare! Hurra!
A Briefer History of Time av Stephen Hawking. Jag hade egentligen tänkt läsa A Brief History of Time, men denna utgåva är bättre. För det första är språket polerat, så det är lättare för oss andra att förstå den. Det finns illustrationer som förklarar en del poänger som Stephen försökte lägga fram.
Håller de små grå cellerna i skick.

Sedan har jag förstås några andra böcker som jag kanske läser om jag kommer igenom denna bokhög:
J.R.R Tolkien - De förlorade Sagornas bok 1 & 2
Robert A Heinlein - The Door into Summer.
Jane Austen - Stolhet och Fördom. 

söndag 27 maj 2018

Sagan om den trasiga skeden

Jag jobbade ju till havs mellan 2011-2013 i disken.
Och i disken fanns naturligtvis en matkvarn. Dit brukade servitörerna hälla överbliven mat och låta det mala ner till någon container. Det är otroligt hur mycket mat som slängs i matkvarnen, speciellt efter bufféfrukosten!
Förstås, man fick inte slänga bacon och/eller bröd. För då blir det stopp. Och gissa vilka som ska försöka lösa det? Diskaren!

Men det är inte det jag skulle prata om idag. Jag grävde i mina gamla lådor och hittade ett minne, en relik.
Ibland hände det sig att servitörerna kom in med en tallrik med gamla matrester på. De svepte av det nere i matkvarnen.... Och plötsligt började kvarnen dunka och smälla!
Vi diskare stängde förstås av allting på nödstoppet och tittade ner i kvarnen, och det var alltid samma sak: ett bestick hade slunkit med och tog rejält med stryk.

Ibland hände det sig att det blev en liten diskussion av oss vem som skulle hämta upp besticket. För det betydde ju att vi skulle sätta handen ner i matkvarnen. Och om en kom på då, så skulle det säga PLOPP och sen kan du inte klappa händerna mera!
Inte för att det bekymrade mig: Jag dubbelkollade bara att nödbrytaren var intryckt, så det inte gick att få på den hur mycket man än tryckte på ON-knappen.

Så jag fiskade upp en sked som jag en gång tog med hem. Jag tänkte på den lite som ett konstverk och som en rolig memorabilia.
När jag ser på den så tänker jag just på disken och de typerna jag kände som jobbade där.

Modern konst eller en trasig sked?

Myths & Legends of Ancient Greece and Rome av E.M Berens

Det slog mig för en tid sen att jag har ju inga böcker i min bokhylla om myter och legender från grekerna och romarna!
Jag har böcker om fornnordisk folktro, jag har böcker om hinduism och buddhism, jag har t.o.m en bok om scientologi!
Men inget om grekerna eller romarna!
Och jag ville inte heller ha en akademisk avhandling om dem, jag ville ha något mindre.
Jag ville bara ha en nätt liten bok där jag får reda på basfaktan om t.ex Herakles, inte en doktorsavhandling om varifrån legenden kan ha kommit, hur han avbildades tidigare och vilka likheter han kan tänkas ha med andra legender. Även om sådant också kan vara intressant.

Så, för några slantar på adlibris hittade jag denna bok: E.M Berens Myths and Legends of Ancient Greece and Rome. Den är en rätt gammal bok som kom ut 1880. Och därför kan man fråga sig hur mycket av boken som är riktigt tillförlitlig då det gäller sådana saker som hur prästerskapet ska ha sett ut, hur de olika festivalerna till gudarna ska ha sett ut och så vidare.
Religionsvetenskapliga studier har ändå marscherat vidare på snart 140 år. Som exempel kan jag nämna då han pratar om Thesmophorias festival, så skriver han att det var exklusivt kvinnor som firade den festivalen. Det är allt han skriver om det.
Och religionsvetaren i mig är frestad att ta fram sågen och börja ställa sådana frågor som "Vilka är dina källor?" och "kan man vara helt säker på att det faktiskt gick till så?"
För han ger inte några källor, han hänvisar inte till en annan forskning, han säger inte ens var det står någonstans att Thesmophorias festival skulle ha firats av exklusivt kvinnor! Vilket betyder att för allt jag vet kan påståendet bara vara hans egna fantasier om en lesbisk orgie! Och hur vet jag då att något annat av det som han påstår faktiskt är sant?
Men å andra sidan så är det sådant vad jag skulle vilja ha i en tjock akademisk uppsats, vilket nu detta inte är, jag kallar det för semi-akademiskt.

Så är boken dålig?
Inte egentligen. Jag ville ha ett enkelt uppslagsverk som täcker det mest basiska med de grekiska/ romerska gudarna, högtiderna som firades och legender som berättas. Sådant som jag kan referera till om jag blir ombedd att berätta en saga vid en lägereld. Och så ville jag ha en bok i min bokhylla om grekiska och romerska myter och legender.
Nu behöver jag bara Homeros Odysséen och Iliaden, Herodots verk Histora och några pjäser, så är jag nöjd!

Vad annat kan jag säga om boken?
Ett mindre problem som jag har med den är att språket kan vara lite stelt. Det är ju trots allt en semi-akademisk text.

Betyg
Jag rekommenderar den till dig om du vill ha något relativt lättläst om grekiska och romerska myter och legender.

lördag 26 maj 2018

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare

Jag har det senaste året eller så läst mig in på Shakespeare. Jag har läst klassikerna Romeo & Julia, Hamlet och MacBeth. På engelska, fast med hjälp av fotnoter. De är nödvändiga med tanke på att Shakespeare nu som då refererar till obskyra väsen ur folktro (t.ex drottning Mab i Romeo och Julia).
Sedan använder han sig av en del uttryck som inte verkar vettiga idag! (som t.ex "I bite my thumb at thee!")

Men jag har ett lite särskilt förhållande till A midsummer nights dream eller En midsommarnattsdröm som den heter på svenska. Första gången jag kom i kontakt med den var för många år sen då jag var tillsammans med en tjej från Borgå. Hon var med i deras sommarteater som skulle sätta upp pjäsen. Och naturligtvis var jag där och såg det! Och jag älskade den! Jag tyckte att språket, handlingen, karaktärerna var underbara och att teatergänget hade gjort ett underbart jobb! Det var första gången jag såg Shakespeare framföras på scen.

Så när jag har nu samlat lite på Shakespeares verk så har jag bestämt mig för att ha En midsommarnattsdröm. Men åtminstone en version på svenska som jag kan slöläsa och en på engelska som jag kan studera.
Jag har använt en del material från denna pjäs till mitt eget skrivande som en homage till gamle Shakespeare. I mitt senaste Camp Nano-projekt finns det en alv som heter Oberon. Det finns en vätska som framställs ur en blomma, som har en viss effekt om man häller det över en persons ögon.
Och i ett kommande projekt finns det en Hermia och en Helena.

Handling
Kortfattat är den svår att återge, men jag ska försöka:
I Aten ska hertig Teseus gifta sig med Hippolyta, en amazondrottning.
I hovet finns också fyra ungdomar, Lysander, Hermia, Demetrius och Helena.
Både Lysander och Demetrius är förälskade i Hermia. Hermia är kär i Lysander, men hennes far Teseus önskar att hon gifter sig med Demetrius. Och Helena är ingen alls kär i, men hon är dödsförälskad i Demetrius.
Under tiden är en grupp hantverkare påväg till Aten, de ska sätta upp en pjäs om Thisbe och Pyramus.

Ute i skogen kring Aten finns det sagoväsen. Oberon, kung av älvorna (eller alver?) är bitter på sin hustru drottning Titania. Hon har nämligen en älskare, en ung liten alv som hon vägrar ge över till Oberon (så att han ska kunna dödas.)
Men Oberon har en plan: han sänder ut sin undersåte Puck för att hämta en växt. Av denna växt ska Oberon utvinna en trolldryck som Puck ska hälla över Titanias ögon då hon sover. Då hon vaknar kommer hon att bli störtförälskad i det första hon ser, ända tills Oberon häver förtrollningen.

Under tiden har ungdomarna sprungit ut i skogen! Hermia och Lysander rymmer för sin förbjudna kärleks skull. Och Helena följer Lysander för att berätta åt honom att hon älskar honom! Och Demetrius är ute i skogen för att mörda Lysander.
Och så kommer Puck förbi, med saften....

Och så vidare, jag kan inte berätta mera utan att börja återge hela handlingen!

Om verket
Jag tror att det jag älskar med denna pjäs är delvis hur lättillgängligt det är. Det mesta skrevs på rim denna gång, också i den engelska versionen! Det är inte en särskilt komplicerad pjäs med högtravande ord och meningar och intrigvändningar. Och med bara fem akter så är den relativt kort.
Och översättningen jag har är Göran O. Erikssons version, som finns att fås från adlibris!

En av mina favoritkaraktärer ur denna teaterpjäs är utan tvekan Helena. För mitt hjärta ömmar så för henne, när hon olyckligt förklarar sin kärlek för Demetrius och säger t.o.m att han får vara hårdhänt med henne, bara hon får stanna hos honom.
"Jag följer efter, döda mig om du vill!
Jag faller gärna för dig en gång till!" 

Hon är på det sättet väldigt tragisk i början: hon avundas Hermia som är så vacker. Klart att Demetrius faller för henne, men inte för stackars Helena... Suuuck....
Och om någon här vill lägga ifrån sig pjäsen så kan jag säga: Helena får vad hon förtjänar! Det blir en viktig del i intrigen, att Oberon märker Demetrius grymhet.

Så gillar jag också karaktären Puck. Exakt vad Puck är så är jag inte säker på, det är en alv, men en slags... Narr åt kung Oberon. 
"Jag är den muntre vandraren i natten.
Narr åt kung Oberon, som småler åt mig

när jag kan lura bondens feta hingstar
Genom att gnägga som ett brunstigt sto;
När skvallerkärringen ska till att dricka
gör jagmig liten, kryper ner i stopet
och när hon lyfter det hoppar jag upp
så att hon skvätter ölet över hakan."
Detta borde väl beskriva vem Puck är?

Ett av mina favoritstycken i pjäsen är ändå i slutet, när arbetarna lägger upp pjäsen om Thisbe och Pyramus. Av flera orsaker:
För det första så sitter kung Theseus och de andra kungligheterna och häcklar pjäsen! De poängterar ut saker som inte är logiska i berättelsen! De satt och riffade pjäsen INNAN man ens talade om att riffa något!
I slutet av pjäsen, då Tisbe och Pyramus är döda, så frågar teatergänget om Theseus vill se epilogen? Och han svarar bland annat:
"Tack snälla ni, ingen epilog, er pjäs behöver ingen ursäkt.
När skådespelarna är döda finns det ju ingen kvar att kritisera. 
Det är klart, om författaren hde spelat Pyramus och sen hängt sig i Tisbes strumpeband, då hade det varit en verkligt fin tragedi. 
Och det var den också, uppriktigt sagt, och i ett mycket intressant framförande. Men kom nu med den där dansen och strunta i epilogen!"
("Om jag ville se alla ett gäng personer döda, så skulle jag besöka arenan, thank you very much!")

För det andra så finns det en pratande mur! Berättelsen om Tispe och Pyramus handlar om ett förälskat par som skiljs åt av en mur. I Shakespeares version så har teatergänget tagit in en typ att spela mur!
"Fast jag är Snut (hans namn) det kommit mig till del

att vara mur i deta sorgespel.
Ehuru stum är rollen inte ringa.

Ty jag har nämligen en hemlig springa.
Pyramus brukar viska genom den
tillsammans med sin kära Tisbevän.
Den rappning och det murbruk som jag bär
bevisar att en riktig mur jag är"
osv
Och direkt efter säger Teseus
"Kan man begära att ler och långhalm ska tala bättre?"

För det tredje så tror jag att Shakespeare drev med hela teaterväsendet på det sättet. När t.o.m en mur har en monolog och publiken poänterar ut fel under pjäsens gång.

Man tror att pjäsen skrevs till ett adligt bröllop, vilket skulle förklara pjäsens lätta ton och korthet.
Jag skulle ännu kunna gå på om hur denna pjäs har nationalromantiska drag, som t.ex att Puck är ett engelskt sagoväsen. Och att Pyramus och Tisbe är en gammal grekisk pjäs som Shakespeare har sågat!
OCH att Helena från pjäsen ska vara "Sköna Helena", som mer eller mindre startade det trojanska kriget. Men jag låter det vara, inlägget blir tusen sidor längre om jag går dit!

Betyg
Som sagt, detta är min favoritpjäs av Shakespeare! Den har sagolika element, samtidigt som det finns romantik och olycklig kärlek. Den har en hel del sexuella innuendon, vilket Shakespeare faktiskt hade i sina pjäser. Manligt mot kvinnligt framställs i denna pjäs.
Jag rekommenderar denna pjäs varmt till dig! Om du vill börja läsa Shakespeare men vet inte var du ska börja: Börja inte med Romeo & Julia eller Hamlet! Börja med denna! Den visar bra varför Shakespeare är så älskad!
Ta fast en svensk översättning om ni tycker det är lättare!

fredag 25 maj 2018

Konsten att ljuga för sig själv

Jag är säkert ute på tunn is med detta inlägg, men det finns en universal regel jag har lärt mig om att skriva: Ibland går inte tunna isar att undvika. Speciellt inte om du anser att du har något viktigt att säga.

För en tid sen läste jag ett blogginlägg, där en bloggare gjorde reklam för ett projekt hen skulle påbörja. Och det som jag fann väldigt fascinerande var hur denne både sa att projektet blir jättebra och hur det samtidigt inte blir bra.
"Detta projekt ser jag så fram emot att börja på, det ska bli så kul, men inte vet jag ju om det blir så bra." Ungefär så skrevs det.

Vid ett annat tillfälle hade jag sett en sommarteater i södra Finland. De hade satt upp Shakespeares pjäs En Midsommarnattsdröm. Jag älskade den! Jag tyckte det var en underbar pjäs och teatergänget hade gjort ett utmärkt arbete! Så när jag träffade dem efteråt sa jag till regissören att "Bra jobbat hördu! Teatergänget och du kan vara stolta!"
Och regissören svarade "Ja, nå, det är ju egentligen Shakespeares förtjänst...."

Jag gjorde det själv när jag hade utfört ett större skrivprojekt och skrev ett inlägg om det. Efter att jag hade skrivit något i stil med "Hurra för mig, vad bra jag är!" så satte jag händerna i fickorna, riktade blicken ner i marken och plitade jag in väldigt snabbt ett
"Förstås, jag måste ju skriva om det och det är nu inte egentligen så bra"....
Och jag blev skitförbannad på mig själv över det! Här hade jag utfört ett projekt som jag hade drömt om att få göra i åratal! Och då jag är i mål så vad gör jag?! Tar ner mig själv på det sättet då jag borde fira!

Jag kan förstå denna tendens. Man vill inte lova för mycket och då riskera att bli utsatt för stenhård kritik: "Du lovade ju att det här projektet är det bästa någonsin! Men jag gillade det inte! Du är en LÖGNARE!"
Så hellre säger man då att projektet inte egentligen är bra, att jag hade ju hjälp från Påven i Rom, det finns ju andra som kan göra det bättre, att det jag själv har åstadkommit är nu inte så bra....
Visst, du undviker kritik, men på bekostnad av känslan att du har gjort något som är bra! Och vad som är värre är att detta kan avskräcka dig från att satsa på ett nytt projekt, då det förra arbetet tog tid och krafter och du tillåter inte ens dig själv att vara glad för du är ju för upptagen med att sänka dig själv, så att inte folk ska påstå att du är egotrippad!

Man kan hävda att personen i fråga vill vara ödmjuk. Och visst, att vara ödmjuk är inte fel, det är en god dygd att vara ödmjuk.
Men vad betyder det att vara ödmjuk? Wikipedia definierar ödmjukhet som "En personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar."
Observera uttrycken "balanserad" och "medveten om sina begränsningar".
Det betyder bara att du ska vara medveten om att du inte är perfekt.
Det betyder inte att du ska möta varenda positiv kommentar med att kritisera dig själv tills du avskyr dig själv och påstå att allt du gör egentligen är dåligt. Du ska alltså ljuga tills du tror på lögnen själv?
Och ni kan gissa vad jag anser om jantelagen...

Så nästa gång du är stolt över något du har gjort, om det är ett konstverk, något du har byggt eller en maträtt du har lagat.... Och du känner i dig själv att "Jag har gjort något bra! Jippii!"
Och du har lusten att hosta något i stil med "Åh, inte var det nu SÅ bra int... Det kunde bli bättre/ jag följde bara receptet / jag följde ritningarna etc."
Låt bli. 
Var istället glad över att du faktiskt gjorde något som blev bra. 
Du. 
Och ingen annan. 

torsdag 24 maj 2018

Tom Sawyer räddade mig ur skolan!

Hur många av er har läst Tom Sawyer?
Det är en klassiker som handlar om pojken Tom som bor i Missouri med sin moster, tant Polly. Tillsammans med sin bäste vän Huckleberry Finn så är de båda med om en rad olika äventyr, också riktigt groteska sådana där de blir vittnen till ett mord.

En känd berättelse (min favorit iallafall) ur boken handlar om en söndag då Tom blir nakkiterad till att måla ett staket. Några av hans vänner kommer förbi och börjar håna honom, han tillbringar ju sin lediga helg med att måla ett staket!
Tom å sin sida säger att han älskar att måla detta staket, han skulle inte vilja göra något annat än att måla detta staket. Och genom denna enkla metod så lyckas han övertyga sina vänner att i utbyte mot frukt, leksaker och annat måla staketet istället.
Staketet blir färdigt snabbt och han får efter det spendera resten av söndagen hur han vill.

Nå, vart vill jag komma med detta?Jag satt häromdagen och tänkte på det där med att människor helst gör saker så smidigt som möjligt. Jag brukar ibland säga skämtsamt att "Grunden till all mänsklig utveckling är att saker ska vara lätta". Hjulet t.ex underlättade jättemycket, eller hur?

Och då tänkte jag på då jag var en gosse själv, i Toms ålder. Jag var väl elva då jag läste Tom Sawyer, skulle jag tro. Det tog länge, för boken vi har här hemma är ingen "barnversion", utan den är riktigt lång och utförlig. Jag gillade den, jag gör det än idag! Kanske jag borde gräva fram den och läsa den igen någon dag?
Och vid något senare skede hände det hemska!
BOKRECENSIONER! Läraren dimpar ner en bok i famnen på en och säger "det här ska du läsa och skriva en recension på så får du ett vitsord!" Du ska inte läsa för att det är roligt eller för att du är nyfiken på boken; Nej, du blir tvingad att läsa. Och inte nog med det, du måste söka efter någon slags mening eller något annat lika flyktigt.
Nu har jag inga problem med att skriva recensioner på böcker, då jag får göra det på mitt sätt. Men på den tiden var det en pina. Speciellt då vi inte fick välja vilka böcker som helst, för jag gillar att läsa, men aldrig fick jag läsa och recensera något jag gillade.
Jag tror att det var på sexan som vi skulle läsa en klassiker och jag fick recensera Tom Sawyer.

Senare kom sjuan. Ny modersmålsklass. Ny lärare. Och vi ska läsa en klassiker och recensera den. Jag lämnar in en uppsats om Tom Sawyer. Får ett gott vitsord.

Jag TROR att då nian kom hade jag en ny lärare, som ville att vi skulle läsa en klassiker och till denne nye lärare lämnade jag in en ny uppsats om Tom Sawyer. Men mitt minne är lite luddigt här, på nian var jag mera intresserad av tjejer! Och även om jag inte var en Don Juan så var nog DET ämnet mera intressant än att försöka finna "meningen" med Natten är ännu ung.

Och så kommer gymnasiet. Första modersmålslektionen. Och läraren har en liten uppgift åt oss.... Vi ska läsa en klassiker.... Och recensera den. Och lilla jag lämnar in en ny uppsats med titeln "Tom Sawyer". Får väl ett helt okej vitsord.
Här måste jag ändå ge gymnasieläraren ett gott ord: Hon hade mig att läsa Paulo Coelhos Alkemisten i en annan kurs och den boken gillar jag faktiskt! Många av de förslag på böcker hon hade var ändå rätt intressanta och hon smög inte med faktumet att "90 % av allt är skräp".

Så med andra ord lyckades denne unge Mississippi-pojke ge mig några extra timmars fritid. Man ska inte göra det svårare än vad det måste vara, eller hur?

Färger

Igår gjorde jag en skrivövning som gick ut på att lista tio saker man älskar, skriv ett verk där du firar det, och skriv sen tio saker du avskyr och förgör dem i din text!
Sen finns det också att man ska skriva tio saker man fruktar, men det gjorde jag inte.

När jag höll på att lisa tio saker som jag älskar så kom jag in på "färger".
Och jag har mediterat nu på det ordet: "Färger". Färger? Vadå färger? Vad tusan är det tänkt att jag ska lära mig av färger?
Och det har givit mig svar på rätt många frågor  angående min konst och min speciella smak i litteratur, musik, film etc.... Färger.

Vad menar jag med färger då? Grönt, gult, rött, blått? Och alla spektrum där emellan?
Inte bara det. Jag antar att mitt bästa sätt att förklara det är att sätta det i ett sammanhang.
"Färgstark" är också synonymt med uttrycksfull, temperamentsfull osv.
När jag själv säger färgstark så tänker jag på det.
Och därför ser mitt skrivande ut som det gör, därför är min smak i musik och filmer som det är:
Det är gnistrande färger. Det är liv. Det är inte tråkigt.

Och hur hjälpte denna övning och denna insikt mig då? Kanske inte alls. Att jag gillar färgstarka berättelser med intressanta karaktärer är jag inte alls ensam om. Att jag ogillar tråkiga berättelser om karaktärer som jag inte alls är intresserad av är jag inte heller ensam om.
Men kanske det hjälper mig i mitt eget skapande? För många år sen gjorde jag en skrivkurs. Och jag frågade kursdragaren om vi kunde göra några övningar om hur man skriver bra karaktärer.
Hennes svar var att visst kan vi göra det, men jag har ju inte haft problem med det hittils?
Kanske inte, men jag har varit fundersam på det. Jag vet ju inte själv vad jag håller på med, hur kan jag då göra det bra?
Svaret för mig i denna stund är färger. Alla mina karaktärer har en sak gemensamt: De är inte passiva! De VILL saker, de är redo att KÄMPA för de sakerna!
Bland annat! Jag vet inte vad mera! Men jag börjar inse att det är en av mina ingredienser iallafall: Färger!

onsdag 23 maj 2018

En kreativ semester

Jag skriver detta från matbordet i en stockvilla i en österbottnisk skärgård. Jag har nyligen ätit korv och min hemgjorda kålsallad, druckit ner det med en öl.
Idag har jag tagit en lång promenad och sett mig omkring i skogen. Det har blåst riktigt friskt idag, så min hatt höll på att blåsa av vid flera tillfällen. Har inte stött på någon varg, men kanske de kände av min doft och bestämde sig för att inte äta mig. "Jag äter bara människor som är uppväxta på en ekologisk, hälsosam diet, bara Gud vet vad för skit DEN DÄR människan har tryckt i sig!"
Såg däremot en liten orm på vägen som jag plåtade. Men det gillade den inte, den ringlade bara iväg.
"Kan jag inte ens få korsa vägen utan att någon människa stirrar?!"
Jag har åkt ut till sommarstugan (eller "villan" som jag vill egentligen kalla det) :D
En riktigt härlig dag var det! Jag satt vid denna plats från
klockan 12 till klockan 20 eller något, då det började bli kallt.

Jag kom hit förra fredagen och hade först tänkt bara stanna till söndagen. Tänkte jag skulle få tråkigt, ute i all ensamhet med bara mig själv och några djur som sällskap.
Jag hade helt fel! Jag är ännu här ute och skulle gärna stanna längre (men nästa vecka ska jag på ett möte och så har jag ett paket på posten som jag måste hämta senast nästa måndag).

Jag har skrivit en del. Mestadels har det rört sig om att jag har preppat inför nästa Camp Nanowrimo, som äger rum i Juli.
Med "preppa" så menar jag att jag har arbetat på att bygga upp världen där den berättelsen kommer att utspela sig, ritat upp kartor och skrivit upp namn på städer/viktiga karaktärer/historiska händelser osv. Har inte ännu ritat upp en karta men funderar på det. Somliga människor tycker kanske att jag förbereder länge på förhand, men jag tycker att det är en del av processen.
.
Jag har också utfört några skrivövningar som jag tycker om att göra, vilka har gett mig en del insikter om mig själv och mitt kreativa verk (som jag kanske berättar om i ett skilt inlägg).

Men jag har läst mycket också! Jag sitter nu som då ute på verandan eller vid stranden eller var som helst och läser i några timmar. Blev klar med Everything I need to know I learned from Dungeons and Dragons (och skrev en recension av den här) och så några noveller (Gate of a hundred sorrows bland annat) av Rudyard Kipling.
Och nu har jag börjat på American Gods av Neil Gaiman. So far so good!

Naturligtvis har jag också promenerat en hel del. Och bara beundrat naturen och lyssnat på fågelsången och vinden i träden.
Jag har också passat på att fotografera några djur som jag har haft turen att se! Det har förstås varit lite problematiskt då jag bara har haft telefonkameran här, vilket betyder att min zoom inte är den bästa, men ändå! Roligt är det!

Det känns riktigt fridfullt att vara här, så jag tror att detta blev lite som en slags mini-semester. Jag har i flera dagar inte alls oroat mig för min framtid, min ekonomi eller något annat löjligt världsligt! Jag har helt till hundra procent kunnat fokusera på mig själv, mitt inre liv och min konst.


söndag 20 maj 2018

Everything I need to know I learned from Dungeons and Dragons av Shelly Mazzanoble

Jag tror jag ska bara rakt ut säga att jag tror inte denna bok var en besvikelse.

Handling
Shelly Mazzanoble har spelat Dungeons and Dragons i många år. Hon jobbar på Wizards of the Sword Coast och är av alla definitioner en game master.
Och hon har nu valt att skriva en bok där hon, enligt bokens baksida, tacklar stora frågor om förhållanden, familj, andlighet och andra saker. Vi får ta del av insikter i frågor som hon har fått genom att spela Dungeons and Dragons.

Så det ska alltså vara en self-help bok med Dungeons and Dragons som tema! På baksidan står det "Who would have thought that the answers to life's biggest questions can be found in the greatest roleplaying games of all time?" 

Om boken
Problemet som jag ser här är bara att det mesta som hon pratar om inte är särskilt djupa visdomar. Och hon pratar inte heller så mycket om Dungeons and Dragons som jag trodde hon skulle göra! Hon har istället berättat små historier från sitt liv då hon och hennes mamma har grälat och hennes vänner / kollegor. Hon börjar med att berätta om hur hon ska ge sig ut på detta äventyr och skriva en spännande bok om sin geeky geek-hobby och hur det har påverkat hennes liv! Jag vet mera om hennes vänner och hennes familj än vad hon har lärt sig av D&D!
Vid slutet av boken känns det som om jag har sutit och lyssnat på den nördiga motsvarigheten till DETTA!

Till exempel så har hon ett kapitel om att träffa en potentiell pojkvän/flickvän.
Jag var beredd på att hon skulle dra metaforer om hur att skapa en dejtingprofil på nätet är som att rulla ett character sheet. Eller att förhållanden är som vilka äventyr som helst, du vet inte vilka faror du kan möta på, men åtminstone får du mera XP( och guld om du klarar det)!
Istället får vi en historia där en väninna lånade en D&D-skjorta av henne då hon skulle ut och jogga och blev plötsligt bemött av en massa beundrare. varav en verkade vara av det rätta virket, men det visade sig att han var gay. Haha!
Och så en historia om hur hon träffade sin sambo vid spelbordet. Inget särskilt skrivet om att dejta och att träffa nytt folk och att våga satsa på kärlek. Bara dessa historier.

Ett annat exempel är ett kapitel där hon pratar om att "don't split the party". Efter en massa svammel inser jag att hon tänker prata om vad man gör då förhållanden känns jobbiga! Då förstår jag, don't split the party, dela inte upp spelarna och ha några att gå den vägen och några andra att gå en annan väg. Då är alla sårbara för alla monster och kan dö mycket lättare!
Precis som att man inte ska ge upp ett förhållande bara för att det känns lite jobbigt....
Bara att hon säger inte det, hon berättar om hur hon störde sig på sin grupp, där en typ var en tölp. Och sen gick hon hem och tänkte att hennes karl inte ändå var SÅ dålig.
Mysig tanke, men vad har detta att göra med Dungeons and Dragons?

Boken är också full av skämt. Somliga är roliga, men somliga (de flesta) känns pressade. Dessutom refererar hon väldigt många gånger till Real Housewives of Beverly Hills, vilket är en röd flagga för mig! Detta är punkten då jag likt en fotbollsdomare drar fram kortet och börjar vifta.

Hade JAG skrivit boken hade jag fokuserat MERA på Dungeons and Dragons och pratat om t.ex gruppdynamik, fantasi, att agera när man inte vet vad man ska göra, att komma överens med folk man inte tål, att i egenskap av spelledare sätta ner foten, regler och hur man smidigast bryter dem, hur man ser till att alla är nöjda.... Saker som man kan faktiskt lära sig från bordrollspel som jag kan tänka mig att är användbart i det civila livet.
För DET är vad en self-help bok ska göra!

Betyg
Jag skulle inte rekommendera boken.
För folk som inte vet Dungeons and Dragons så blir boken krånglig, för hon förklarar inte vad t.ex en Perception Check är för något.
Och för folk som vill ha några livsvisdomar från D&D så lär inte få det.
Och det är synd för hon skriver ändå helt okej! Jag önskar bara att boken skulle hålla vad den lovar oss läsare!

fredag 18 maj 2018

Böcker om att skriva

I min boksamling så har jag ett några böcker om att skriva som jag har samlat på mig genom årens lopp.
Mina favoritböcker är
"The War of Art" av Steven Pressfield, som jag recenserade i ett annat blogginlägg. Den handlar inte bara om att skriva utan den handlar om konstnärligt skapande i överlag, om det är att du skriver, målar eller gör film!
"Now write! Fantasy, science fiction and Horror" är en samling artiklar om att skriva, i denna bok specifikt om man skriver spekulativ fiktion. Dessa artiklar är dessutom skrivna av redan erkända författare inom science fiction, fantasy och skräck. Det finns också Now write: Fiction writing och Now Write: Screenwriting, men jag har ingen av dem (ännu). Det bästa med dessa böcker är att det i varje artikel också finns skrivövningar som är väldigt användbara! Allt från övningar om personligheter, berättarperspektiv, miljöer och handling till övningar om hur man namnger sin berättelse och färger.
Wonderbook: The illustrated guide to creating imaginative fiction av Jeff Vandermeer är en väldigt vacker bok. Den innehåller en drös med tips och tricks om hur man skriver färgstarkt och vackert! Den är väldigt ingående och har en MAAASSA illustrationer som för att bevisa en poäng. Jag kanske någon dag skriver en skild recension om just den boken så att jag kan få visa på ett exempel som lämnade intryck på mig.
Om jag någon dag börjar dra kurser i att skriva så kommer jag att ta upp kopior från de olika sidorna och dela ut i klassen, bara för illustrationernas skull.

Min första bok om att skriva tror jag att jag skaffade 2011. Det var Characters & Viewpoint av Orson Scott Card och Story Structure Architect av Victoria Lynn Schmidt.
Characters & Viewpoint är väldigt bra. Men jag gillar ändå ovanstående böcker mera, trots att Cards bok ändå hade några intressanta tankar om ämnet.

Miljondollar-frågan som jag föreställer mig att många av mina läsare nu har är "Blir man verkligen bättre av att läsa böcker om att skriva?"
Det korta svaret är "nej". Man blir endast bättre genom att läsa och skriva, speciellt om du läser brett och försöker skriva brett
Det långa svaret är:
Nej, MEN... Det kan få dig att tänka och fundera på verket eller bara tanken på "att skriva". Du kan få idéer och förslag. Du kan få inspiration.
Du kan få tips på skrivövningar som i sin tur ger dig flera idéer till olika berättelser eller som bara ger extra krydda till verket.
Jag kan komma på åtminstone tre stora sådana tillfällen då en hel karaktär eller en hel berättelse växte ut ur sådana övningar!

Så det är vad jag tycker om genren böckeratt skriva. Nu under helgen tänker jag chilla och preppa inför juli månad då nästa Camp nano börjar! Om jag orkar vänta så länge.
Min trogna anteckningsbok, penna
och min hatt! Jag gillar hatt. :D

onsdag 16 maj 2018

Sagan om Ringen av Disney?

Jag läste denna artikel idag. J.R.R Tolkien avskydde Walt Disney. Han avskydde vad karln gjorde åt gamla sagor och hur han dummade ner publiken. Han ville uttryckligen att efter hans död så skulle hans son Christopher, som äger rättigheterna till böckerna, alltid sätta sig på tvären om det kom upp en diskussion att Disney skulle köpa upp rättigheterna.
Jag tänker inte säga att Tolkien hade fel. Utan att googla, kan du säga vem som skrev Pinocchio? Bambi? Skönheten och Odjuret? 20 000 Leagues under the Sea? The Three Musketeers?
INGEN av dessa verk skrevs av Disney, så oberoende hur mycket det står "Walt Disney's Beauty and the Beast" så vet vi ju att det inte är sant.
Och låt oss inte glömma alla konstnärliga friheter som togs i skapandet av dessa filmer! Till exempel så finns ingen Lumiere och Clocksworth i Skönheten och Odjuret! Det finns inga levande varelser alls i slottet förutom odjuret!

Samtidigt, så skulle inte en Disney-version av Sagan om Ringen-böckerna garanterat ha varit HELT fel. Disney kan och har gjort helt bra tecknade filmer med fantasyinslag (The Black Cauldron till exempel och fast jag tog upp Skönheten och Odjuret ovan, så den är antagligen min favorit-Disneyfilm tillsammans med Lejonkungen).

Så i detta inlägg tänker jag helt enkelt leka med tanken: Tänk om Disney hade gjort en craptastic version av Sagan om Ringen?
Och tänk om den hade gjorts för några år sedan? Eller ännu värre: Säg att den hade gjorts på 90-talet!
  1. Saruman skulle väl ha haft Robin Williams som röstskådis.
  2. Grima Wormtounge hade varit Sarumans bumbling sidekick. Medan Saruman skulle ha förklarat alla sina onda planer skulle Grima ha sluddrat "Well, gee golly, mistah S! That ring sure seems like a doozy!"
  3. I Bree, vid värdshuset, skulle Frodo ha fått en sång om hur han inte skulle bekymra sig om något, för han är så cool och carefree. 
  4. Frodos röst skulle kanske ha spelats av Leonardo DiCaprio. 
  5. Arwen och Frodo skulle ha haft en lovestory! 
  6. EFTER att Arwen sku ha haft lika mycket attityd som en kaxig tonåring.
  7. Samwise Gamgee skulle vara tusen gånger dummare än vad han är i Peter Jacksons filmer, en riktigt bumbling sidekick! Och Peter Jackson-filmerna har redan gjort honom lite av en bumbling sidekick... 
  8. I allmänhet skulle karaktärerna ha kastat omkring sig fraser som "That's so cool, dude!". Föreställer mig att när de ser Moria så utbrister någon i sällskapet "This is totes bro-tastic, dude!"  
  9. Eller varför inte satsa på populära fraser? "Aragorn is getting jiggy with Arwen!"
  10. (ja om vi talar om GAMLA disney här) Orcherna skulle ha spelats av afro-amerikaner som skulle ha pratat som stereotypiska afroamerikaner på den tiden. "Hey, you jive turkeys, these crackers ain't fo eatin', no sir!"
There, I've had my fun :D 

tisdag 15 maj 2018

What if: Jag designade ett RPG?

Jag brukar säg att mitt största hinder för att skriva storsäljare är att jag är en gamer. Detta behöver nödvändigtvis inte vara en dålig sak, jag har fått en del inspiration till mina texter från spel såväl som film och andra böcker. Min första berättelse jag skrev, när jag tänker på det, var en Duke Nukem fanfic. Jag var väl åtta år då.
Så jag har spelat i väldigt många år nu.
Och en spelgenre som jag gillar är rollspel, också känd som RPG. Varför?
För att ett bra RPG tar längre och är ofta mera krävande. Du är inte bara en typ med ett gevär, du måste själv välja vilka förmågor din karaktär har, om det är att kunna läka sår, dyrka lås, använda sprängämnen osv.

Och så är det bra om det finns bara uppdrag du kan lösa på vissa sätt. T.ex att stjäla något utan att sätta igång ett larm, att döda ett visst antal monster för en viss peng, eller bara övertala en person till något! Du behöver inte bara skjuta sönder allting, faktiskt så rekommenderas det att du inte gör det.

Och om de är riktigt bra så har speltillverkarna skapat en spelvärld som du får utforska! Det är inte ett linjärt spel, där du bara går från punkt A till punkt B och gör samma sak. Du kan istället börja vid punkt A, men sen gå en omväg! Och upptäcka en massa andra intressanta saker innan du kommer till punkt B (förutsatt att du alls går dit!)

Det finns en stereotyp om att RPGs måste vara fantasy-spel, som Final Fantasy-spelen, Elder Scrolls-spelen och The Witcher-spelen, men det är helt enkelt inte sant!
Knights of Old Republic utspelar sig i Star Wars-universumet.
Deus Ex-serien utspelar sig i en cyberpunk science fiction-framtid.
Fallout-spelen utspelar sig i en retrofuturistisk postapokalyptisk tid.

De senaste dagarna har jag spelat Skyrim igen. Jag gillar det spelet väldigt mycket, men det finns några saker som jag totalt avskyr i det spelet! Unpopular opinion, men det finns faktiskt saker som jag önskar att skulle göras annorlunda!
Så där föddes idén till detta inlägg: Säg att jag skulle ha fixat ett RPG! (för enkelhetens skull ett fantasy RPG, annars blir vi här hela veckan och pratar om alla potentiella RPGn jag skulle göra som skulle utspela sig i en surrealistisk version av vår värld ELLER ett rymdopera! Seriöst, varför hari ngen gjort ett RPG där du spelar en vanlig joe och du styr över hens liv? Lite som Sims fast som ett RPG istället).
Vad skulle jag ha med som jag inte har sett i rollspel på åratal? Jo....
  1. Är du "den utvalde"? Ingen tror dig! Det som störde mig med Skyrim var att när du börjar säga att du är Dragonborn så tror alla på dig nästan med detsamma! Du sa just att du är en mytologisk hjältegestalt som ska rädda världen och ingen har några frågor om det? Ingen säger "HAHAHA, den var bra!"
    Tänk om du skulle istället vara tvungen att bevisa för allihopa att du faktiskt är Dragonborn, före det har du ingen fanclub alls, ingen som tror på dig och det finns t.o.m folk som absolut inte skulle vilja att du är Dragonborn? 
  2. Det händer också väldigt många gånger att om man blir ett överkucku över ett gille, så fnyser FORTFARANDE alla undersåtar åt en och säger "jaha, så du är den nya killen" trots att jag är gillesmästare! Where's my respect?! På tal om gillen...
  3. För att kunna ansluta sig till ett gille så måste du ha vissa förmågor i skick. Inte just som i Skyrim där du kan bli ärketrollkarl inom trollkarlsgillet, trots att du inte alls kan kasta trollformler!
    I de äldre rollspelen, i synnerhet Morrowind, så kunde du inte gå med i vissa gillen om du inte hade vissa förmågor i skick! Det låter väl helt rimligt: Om du vill bli en tjuv måste du kunna smyga, om du vill bli en riddare måste du kunna slåss med svärd.
  4. En till sak om gillen: Ha uppdrag som faktiskt har med saken att göra!
    Jag AVSKYR tjuvgillet i Skyrim! För du kan klara det utan att faktiskt behöva stjäla något! I spelet Oblivion däremot så fortsatte inte storyn förrän du hade stulit värdeföremål för en viss summa!
  5. Jag skulle inte ens ha med juttun om att du är en mytologisk hjälte som det har profeterats om! Istället skulle din karaktär vara tvungen att genom eget initiativ rädda världen! FUCK prophecies!
  6. Du måste ha lyktor med dig i grottorna! Annars ser du inget! Igen en sak som störde mig så med Skyrim: Du hittar en grotta som ingen har varit i på tusentals år. Den befolkas endast av skelett och spindlar. Och det finns lyktor och brinnande facklor överallt. Hur tusan är det möjligt? I äldre RPGn som t.ex Ultima Underworld så ser du knappt något alls om du inte har en lykta eller ett ljus. Legend of Grimrock har samma sak, och för det applåderar jag dem! 
  7. Din karaktär måste äta! Igen, det finns mekaniker för att göra mat i Skyrim. Men det är inget du måste göra, för du måste inte äta för att överleva. Vad för bullshit är det? Tänk om det helt enkelt skulle vara så att du svälter om du inte äter? Det skulle betyda att när din karaktär springer omkring i spelvärlden så måste hen jaga och tillaga mat för att överleva! På tal om det...
  8. Din karaktär befinner sig högt uppe i bergen och har bara en tunn metallbikini. Och hen fryser inte ihjäl om denne inte lyckas göra upp en eld? Varför inte ha miljöerna i ett spel att faktiskt påverka spelandet? Att din karaktär tar skada av hög kyla? 
  9. Förmågan att göra upp eld i vildmarken, det skulle uppskattas! 
  10. I Skyrim och säkert några andra RPGn så finns möjligheten att gifta sig och bilda familj. Det är en mysig tillgång, i mitt tycke. Så gör mera med det! Tänk om någon fiende som man fimpade för flera timmar sedan är tillbaka och söker hämnd genom att slakta ens familj och bränna ner ens hus?
    Eller int ens det: ha bara din fru/karl att försöka övertala dig att sluta äventyra! "Varenda gång du är ute ligger jag vaken och är orolig om våra barn kommer att växa upp föräldralösa."
  11. Sätt mera att göra efter att äventyret är över. Då man har fimpat den stora stygga draken så känns många RPGn ofta väldigt tomma. Plötsligt har du ingenting längre att göra, såvida du inte har laddat ner några DLC.
    Vad om du istället kunde bygga ett eget slott? Bli en greve över en by och börja styra över ditt eget landskap? Som möter på problem nu som då?  
  12. Denna höll jag på att glömma: INGET FAST-TRAVEL! Som läget är nu så räcker det med att du tar upp kartan och klickar på en plats du redan har besökt och så är din karaktär plötslligt där. Det betyder att du missar en massa coola saker som finns i världen för du behöver inte utforska den.
    Med det sagt så har jag inget emot idén att du kan t.ex ta en droska från en stad till en annan. Eller att hästar faktiskt visar sig vara snabbare än du själv, vilket underlättar.
  13. INGA pilar some pekar vart du ska! Elder Scrolls-spelen gör sig skyldiga till detta: Du accepterar en quest och får då en pil som pekar vart du ska gå. Det leder till att du slutar bry dig i exakt vad det är du ska göra, eller historien bakom det, du behöver ändå bara följa pilen till något ställe och klicka på något eller plocka upp något och sen återvända.
    I gamla RPG så kunde du få ett uppdrag som sa till dig att gå till en grotta "Öster om Staden". Det betydde att din karaktär ska gå öster och leta efter en grottöppning. Och ibland kunde beskrivningarna ha något i stil med "mellan tre träd". Och om du inte lyssnade på det så ja... Då var du borttappad. 
Jag vet att det finns mods till Skyrim att ladda ner, som just med eld och kyla och svält... Men det ska inte ändå behöva vara något som man måste modda! 

Det var mitt nerd-rant. :D 

måndag 14 maj 2018

Xenocide av Orson Scott Card

Pheew, denna bok var tung att läsa!

Handling
Efter Speaker for the Dead, så har en ny koloni dykt upp på planeten Lusitania. Det är en grupp troende katoliker som har börjat sprida sin tro bland lokalbefolkningen, den utomjordiska rasen pequeninos. Samtidigt har Ender också lämnat ett ägg där som han hämtade från den sista kolonin formics (rasen som han slaktade i  Enders Game.)
Det visar sig också att dessa pequeninos bär på ett virus som är dödligt för människor, men pequeninos behöver viruset för att kunna utvecklas och bli vuxna. Och de har med hjälp av formics-drottningens telepatiska förmåga kan de börja resa i rymden. Om de når mänskligheten så kommer mänskligheten antagligen att gå under, så Starway Congress beodrar att planeten ska totalt förstöras!
Men på vägen dit försvinner flottan. Och det är upp till en ny karaktär, Gloriously Bright, också känd som Han Qing-Jiao, att ta reda på vart den tog vägen. Hon är från en planet som heter Path, där människor har avlats fram till hyper-intelligens.
Och så har vi Ender Wiggin, hans bror Peter och hans syster Jane, Lustanierna Novinha, Miro, Ela, Olhado...Pequeninonerna Warmaker, Planter, Human.... Och så har vi förstås drottningen från Formics. Och förutom Han Qing-Jiao så har vi kammartjänarinnan Si Wang-Mu, Han Fei-Tzu...

Om boken
För att ha en sådan enkel premiss så drar Orson ut på det så i *censur*! Sida upp och sida ner är det karaktärer som pratar/filosoferar/gnäller...
Och det har jag faktiskt ingenting emot.
Boken har också väldigt många olika karaktärer, och det har jag inte heller något emot.
Det jag däremot stör mig så på är att alla karaktärer låter nästan lika! Hade jag skrivit boken hade jag försökt utveckla en lusitaniansk dialekt, eller ha karaktärerna att använda olika ord och uttryck! Men när t.o.m Pequeninos, som är en björnliknande liten ras, pratar precis likadant som Ender och de andra människorna så glömmer man lätt bort några hundra sidor framåt att detta är alltså en utomjording!

Familj är förstås en viktig del i Enders Game-böckerna. Men det betyder inte att jag hellre lyssnar på Novinha som whinar om hur hennes barn mår än Ender Wiggins, huvudkaraktären som har varit med ända sen den första Enders Game-boken och som DESSUTOM själv gjorde sig skyldig till att utrota en utomjordisk ras en gång i tiden och som borde fasa över att människorna håller på att göra samma misstag igen! Det är mycket tal om de olika familjerna och deras problem i denna sörja.

Ursäkta, jag kom av spåret...
Mitt problem med boken är att istället för att ha en premiss som boken följer så har den en massa små premisser som skulle kunna användas till att skriva skilda böcker. För det presenteras flera gånger små mindre problem till karaktärerna, vilket gör hela intrigen väldigt rörig.
Så istället för att läsa en skild bok om t.ex Novinhas bekymmer över sina barn, så kläms det obekvämt in i denna bok!

OCH så har jag inte heller pratat om slutet, vilket kan summeras med detta klipp
Vid det skedet så stönade jag högt och tänkte "I DON'T CARE!" 
En dödsdom för skönlitteratur!

Betyg
Jag rekommenderar inte denna bok. Jag blev uttråkad av att läsa den, jag blev förvirrad av att läsa den och slutligen gav jag upp på sidan 520 eller något sånt! Nästan 600 sidor svammel på en story som är ganska enkel!
Den hade varit bättre om man hade trimmat ner några hundra sidor och lämnat bort några mini-intriger och tråkiga karaktärer.

söndag 13 maj 2018

Dawn of the Dragonslayer

Dagens film kom jag över via Discshop. Ännu en film som jag hittade i realådan under erbjudandet "3 för 10". Många av de filmerna är väldigt bra, faktiskt! Jag tror att jag denna gång beställde den gamla svartvita King Kong och Trollkarlen från Oz! Då var jag redan uppe i 10 euro, men kunde få en till film på köpet. Så jag slösurfade lite och hittade dagens film där.
Ärligt talat så trodde jag att filmen skulle vara mycket sämre än vad den faktiskt var!

Handlingen
Okej, så handlingen är rätt generisk:

I det medeltida skottland har en drake börjat härja. Den käkar upp fåren som tillhör en bonde och tar livet av bonden själv. Hans unga gosse blir skickad till greve Stirlings hov för att han där ska lära sig att bli en riddare. Efter många om och men lär sig pojken hur man blir det och längsmed vägen blir han förälskad i Stirlings dotter (efter att de har grälat ett par gånger), som är trolovad till en adelstölp.
Draken dyker upp igen, adelstölpen dör och pojken slaktar draken och gifter sig med dottern. Hurra!

Om filmen
Jag tänker helt enkelt lista några punkter som jag älskade med filmen.

  • Bra skriven dialog. Visst det är inte shakespearianskt, men åtminstone säger ingen typ "That was so cool!" eller något annat modernt uttryck. 
  • Bra skådespel! För vad än för roll skådespelarna har att spela ut så ger de sitt allt! Man får känslan av att bakom scenerna visste alla om att filmen egentligen är löjlig... "Så låt oss ha roligt då och leka!"
  • Bra set-design. De har helt enkelt filmat i Skottland vid ett gammalt slott, så det ser faktiskt riktigt bra ut! Jag föredrar alla gånger om regissörer kan filma på en verklig plats och inte framför en green-screen! 
  • Bra kostym-design. Jag var faktiskt beredd på att den unga kvinnans urringning skulle vara väldigt djup och att inte heller pojkens riddarrustning skulle se trovärdig ut. Men faktiskt inte, de har hållit sig ganska bra med att försöka skapa medeltida kläder och rustningar!
  • Musiken är helt enkelt bra! Jag kan inte förklara det på flera andra sätt! Jag gillade musiken!
Men så fanns det också några saker som var... Mindre bra.
  • DRAKEN.... Oh boy... Dålig CGI-drake, helt enkelt. Jag satt och tänkte "Playstation 1-cutscene"-drake, då den dök upp. Men här vill jag ändå försvara regissörens beslut: Vi ser draken väldigt lite. I de flesta scener i filmens tidiga skede ser vi den främst uppe bland molnen eller i ett kort ögonblick bara då den flyger förbi. Så jag tror att regissören helt enkelt visste om att den inte ser bra ut och istället för att klämma in den på flera ställen så får vi bara se en massa av den i den sista striden. I den scenen är det ändå svårt att undvika att visa draken!
    Men hade jag regisserat den hade jag kanske istället satsat på en praktisk effekt, som en drakdocka eller något.
  • Berättelsen är väldigt generisk. Då jag såg den så tänkte jag på att man borde banda in ett rifftrack, där jag sitter och kommenterar allt. "Hey, jag är kvinnan, jag ska vara ditt love-interest i denna film!", "Hej, nu ska jag vara en tölp! Det har ingen betydelse, vi blir ändå ett par i slutet!" 
  • En del saker, som t.ex magi förklaras väldigt lite. Det förklaras inte heller varifrån draken kom och hur paladiner fungerar. Men å andra sidan, är det väsentligt? Den viktiga frågan är ju om pojken kommer att kunna dräpa draken!
Så fem bra saker mot två dåliga saker. :D 

Betyg
Jag gillade den faktiskt! Visst, det är en B-film, den är gjord på en låg budget. Och visst är berättelsen väldigt generisk, men vad hade någon väntat sig? Den heter Dawn of the Dragonslayer, hade den försökt vara ett allvarligt försök till en bra film skulle den väl bara ha hetat "Dragon". Jag ville ha en berättelse om en pojke som slåss mot en drake och vet ni vad? Jag fick det!
Jag rekommenderar filmen till dig som vill bara slappna av och se en billig fantasyfilm som inte har en särskilt komplicerad story. Jag hade det riktigt skönt denna lugna lördagseftermiddag då jag slappade och ockuperade tv-soffan!

....Och det finns tydligen en tvåa...  ;) 

Mitt hår!

19 år på denna bild, om en månad är
det borta!
Tänk att jag en gång skulle skriva om mitt hår. :D
Nå väl, låt oss få det överstökat.

Det blev ändå ett helt inlägg av det! Men jag tror att det är för att jag är en typ som gärna lägger mening bakom saker. Då jag var yngre så hade jag länge svårt att köpa t-skjortor som jag verkligen gillade, för varför i hela friden skulle jag vilja ha en skjorta som det står t.ex "Hawaii Surf Patrol" på? Vad för betydelse har det för mig, som aldrig har varit till Hawaii? Eller en klarblå skjorta som det står B.A.Y på? Vadå B.A.Y? Vad säger det om mig, mina värderingar och mina synpunkter?
Så vid något skede i gymnasiet började jag bära helsvarta t-skjortor som inte hade något tryck. Och någon cool accessoar, som en drake runt halsen eller en Mjölner.
Och nuförtiden har jag en samling filmskjortor och bandskjortor av samma orsak.

Som de flesta av er vet så är jag en man. Och som ni också vet så är jag en man med långt hår.
Detta har varit till stor huvudvärk för somliga (Jag kallar dem för "Kekkonen-generationen") men mindre huvudvärk för mig och flera andra.
Då jag var ung så lyssnade jag mycket på tung musik. Visst, också annan musik, men mestadels tung musik som t.ex heavy metal. Och så spelade jag i ett rockband. Så ett säkert kort skulle vara att säga att det började där, tanken att jag skulle odla långt hår. Men jag gillade också fantasy mycket och charmades av tanken att se ut som en riddare eller något, tror jag. Fast inte skulle jag ju erkänna det.

Men det skulle inte dröja förrän tvåan-trean i gymnasiet som jag började våga spara långt hår. :) Minns inte vad som fick mig att ta steget.... Jag tror att det var ett "fuck it all" som dök upp. Liksom jag passade ju ändå inte in i mallen för vad "en rittian kaar" är, så varför inte helt enkelt köra all-in?

Och jag gillade det! Några av mina vänner hjälpte mig färga det eldrött och det såg skitcoolt ut!
"...Yei..."
Jag tyckte det såg mycket bättre ut än snagget jag hade som yngre och det andra försöket till "vanligt" hår jag hade tidigt i gymnasiet! Mitt hår är halvlockigt, så då det är halvlångt blir det och se ut som en bobba, som om jag skulle vara ett beatles-fan. :D

Efter ett tag kom armén emot dock och ja... Klipp-klipp.
Somliga människor vart nöjda. Äntligen såg jag ju ut som en riktig karl och inte som någon tjej!
Och andra, inklusive mig själv, var missnöjda. Det såg ju så bra ut... För mig kändes det förnedrande.

Efter att i ett halvår hade fått den vanliga dosen bullshit från undersergeanter och andra töntar vid Nylands Brigad så bestämde jag mig för att genast låta håret växa ut igen: Men denna gång var det inte endast för att jag gillade heavy metal och tyckte det såg coolt ut! NÄ! Denna gång var det ett gigantiskt långfinger åt "Kekkonen-generationen" som hade fått mig och många andra att genomlida armén.
 Ni kunde inte krossa mig, ni kunde inte göra vettigt folk av mig genom att först snagga håret och sedan tvinga in mig i armén och försöka få mig att tänka att jag ska vara stolt, att det var något fint, att jag är en riktig karl då jag har varit där! Fuck that!
Jag är ändå en riktig karl! Oberoende hur håret ser ut.

Något år EFTER det ovanstående fotot.
Och visst har den kampen pågått än idag, jag får ännu ibland kommentarer från folk att det ser "för jävligt ut", att "bara kvinnor har långt hår", att det "skulle se snyggare ut om jag snaggade det", "Du kommer nog inte att få några brudar med det där håret", "Jag kommer inte att få något jobb för ingen vill anställa någon som ser så hemsk ut", osv osv....

Jag har sett folk i arbetslivet med neonlilafärgat hår, tatueringar över båda armarna och såna där örringar som stretchar ut hålet, vad de nu heter.... Piercingar över hela kroppen. På färjan jobbade jag tillsammans med en kock som hade lagt ett lager guld över alla sina framtänder, vad det nu heter. Jag skämtade med honom och sa att han hade ett så SKINANDE leende! Han sa "Ha-ha, DEN har jag då aldrig hört förut". Och allt ovanstående ser fortfarande coolt ut tycker jag!
Så jag tror att mitt långa hår i en hästsvans inte är väldigt farligt!

Och det där med brudar.... Av alla kvinnor jag har lärt känna under hela mitt liv är det bara TVÅ nu som har uttryckligen sagt att det skulle se bra ut med kort hår, min mormor och någon random ultrakonservativ tant på en matlagningskurs.
Däremot finns det många flera kvinnor som jag känner som har öppet sagt att de gillar mitt hår, inklusive min mamma!

Och än så länge vet jag inte vad som skulle se bättre ut, så om det inte stör någon så har jag gärna kvar mitt hår så läääänge till.... :D
Jag slår vad om att många av mina läsare har en liknande historia, hmmm? Någon färgade sitt hår blått och det blev världens kalabalik av det, någon annan piercade undreläppen och det blev ett liv av det.
Och så här ser det ut idag.

fredag 11 maj 2018

Myter och Legender III: Rama och Campbell

Det var visst under mitt tredje år vid akademin som jag kom i kontakt med två saker som jag valde att studera närmare:
Joseph Campbell och Ramyana-eposet.
Campbell tror jag att jag kom i kontakt med via youtube helt enkelt. Jag är, som bekant, intresserad av myter och legender och på youtube fanns en gammal berättelse som hade en intressant föreläsning om mytens kraft. Den finns inte längre kvar, men den hette helt enkelt "The Power of Myth". Jag beställde genast efter boken med samma titel (som mer eller mindre bara är en transkriberad version av intervjun). Jag beställde också efter hans mästerverk: The Hero with a Thousand Faces och svalde den! Det var en väldigt intressant läsning som handlade lite om varför jag är intresserad av myter och legender och hur de har påverkat vårt samhälle!
Jag rekommenderar hans böcker redan om du bara är intresserad av myter! De är inte särskilt tunglästa, så du måste inte ha en akademisk bakgrund för att kunna läsa den.

Så jag pratade med min egenlärare om jag fick skriva om Joseph Campbell och analysera hans verk i samband med berättelsen om Jesus. Läraren sa "Visst, men det får inte vara om Jesus".

Några månader tidigare hade jag besökt en, i avsaknad av bätter ord, inidsk affär i Helsingfors. Jag jobbade på Silja Symphony och hade några timmar att döda, så jag gick runt på stan. Och jag gillar indiska affärer, deras klädutbud är alltid så färgstarka, deras konstverk är så fina...
Och i en liten bokhylla stanade jag och kollade vad de hade. Det fanns en bok om yoga, en bok om Hare Krishna.... Och så drog jag ut en bok med titeln
"Ramayana - The story of Lord Rama".
Jag läste baksidan och där stod det:


"Countless ages ago, when men and animals could speak together and powerful brahmanas could effect miracles, the uncontrollable King Ravana was terrorizing the universe. The Ramayana records the adventure of Rama, the Lord of righteousness, as He struggles to overcome the forces of Ravana. This absorbing naration has delighted and enlightened countless generations in India, and its timeless spiritual insights are compellingly relevant in today's confused world."
Hur fascinerande lät inte detta?! Det lät så episkt och coolt att jag ville läsa den! Så jag lämnade butiken med en bok rikare.
En rolig sid-not: Apan Hanuman (som ni ser på bilden här) har faktiskt smugit sig in i en av mina berättelser. :D

Så jag såg på min egenlärare och föreslog att jag istället skriver om Lord Rama? Det tyckte han gick bra, och eftersom hinduism och buddhism är hans specialområde så var han nöjd över det faktumet att en elev så gärna ville skriva om det!

Mera blev det tyvärr inte gjort. På grund av personliga problem (som bara blev värre med åren), så skrev jag aldrig klart min avhandling och jag lämnade akademin alldeles för många år senare.
Nåväl, jag kan ju alltid söka in igen och skriva klart när jag är äldre och en pensionär. Det fanns på min tid en hel del sådana personer, som hade börjat studera på 80-talet, men så blev de / deras fru gravid och studierna måste avbrytas så att typen kunde jobba. Nå, nu har ungarna flugit ur boet (eller så är typen pensionär) och vill ta upp studierna där hen slutade!

Det är åtminstone berättelsen om min halvassiga akademiska karriär. Men jag ångrar inte en sekund att jag for dit! Jag lärde mig mycket nytt och träffade många intressanta människor!

onsdag 9 maj 2018

Myter och Legender del II: Varför?

Varför älskar jag myter och legender?
Det korta svaret är att jag älskar berättelser och då faller myter och legender under det paraplyet.
Men det korta ärliga svaret är inte heller hela sanningen!

Enligt min ringa mening så säger berättelser i allmänhet mycket om människor och kultur. Inte bara om "hur världen blev till" utan också en del om oss som en art!
Låt oss ta ett standard exempel: Adam och Eva i Edens lustgård, där djävulen frestar Eva att äta av en förbjuden frukt och då drar förbannelse över hela hennes avkomma. Vad säger den berättelsen oss, mera än hur synden enligt kristendomen kom i världen? Vad berättar det om att vara människa?
Att vi människor är bristfälliga, att vi faller för frestelser om vi inte ser upp. Man kan hävda att detta inte är den enda berättelsen som pratar om det (legenden om Pandoras ask har samma tema, en karaktär faller för frestelse och släpper in det eländiga i världen, i hinduisk folktro finns Mara som är en frestande demon som i sin tur är en av många orsaker till lidande och begär) och visst är det sant!
Är inte det fascinerande? Att i dessa tre olika berättelser så återfinns samma sensmoral: ge inte efter för frestelse!

Ett annat exempel är ur kalevala-eposet, om berättelsen om Lemminkäinen och Tuonela-svanen. Vad handlar den berättelsen om, vad är temat i den?
Vad jag fick ur den är helt enkelt hur en mamma kan vara redo att flytta berg för sitt barn om de måste. Håller ni inte med, ni som är mammor?

Detta är naturligtvis sant för alla former av berättelser! Varför fascineras vi av rockstjärnor som berättar om hur deras resa hade flera stopp: De hade en dålig barndom, formade bandet, kämpade i några sidor, blev stora, fick knarkproblem, bandet bröt upp, alla for på rehabilitering, alla kom tillbaka och fortsätter idag göra musik.

Dessa berättelser, om jag ska tänka på dem som mytologiska gestalter, handlar om flera saker:
Hur en person kan gå från att ha ingenting till att ha allting.
Hur ingen blev odödlig av att nå sina drömmar, man kan ha allt och ändå vara olycklig.
The power of brotherhood!
Att klara sig över problem som kommer!
Precis samma teman som vi kan hitta i gamla myter och legender från världens alla hörn. OCH i en massa populärkultur från idag, som böcker och filmer! 

Så för att summera: Myter och legender finns överallt på vår planet! Somliga är sanna, somliga är inte sanna. Somliga kan berättas för att varna oss från saker och somliga är det av ingen betydelse om de är sanna, för de berättar ändå mera om verkligheten trots att ingenting hände.