onsdag 26 februari 2014

Recept: Fake blod

Skummet är där för att jag började tvätta bort det INNAN jag kom på att fota det.

Välkommen till "Cooking with Lille John".
I dagens inlägg ska jag berätta om ett recept på fake blod. Detta recept är väldigt enkelt och billigt att tillverka. Du kan använda det vid photo shoots, allmän prydnad eller vad som helst. Dessvärre passar det inte så bra på kläder eller hud.

Recept:
Mörk Sirap
Röda färgämnen som man sätter i mat
Vatten, beroende på hur tjock du vill ha det.
(Tvål, om du är orolig för att det ska fastna)

I lajvet De Perpetuo så skulle jag försöka chockera spelarna genom att skvätta fejkblod över deras toalett (jag tror inte att de skulle ha uppskattat om jag hade skvättat det på deras vardagsrumsgolv eller väggar.)

Har du några recept på specialeffekter du vill dela med dig?

tisdag 25 februari 2014

Neonomicon

Fy sjutton! Om jag någon gång träffar Alan Moore så tänker jag säga till honom:
"Alan, jag älskar det du har gjort med Tom Strong och League of Extraordinary Gentlemen. Men vad hände med dig?
Jag VET...
...Du är en pervers gammal gubbe...
...Du knarkar som en hippie...
...Du pysslar med magi...
...Du försöker vara "udda", jag tror inte ens du bara är udda nuförtiden, jag tror att du försöker vara udda, för det är coolt....Precis som Lady Gaga!
JAG VET. Men för en gångs skull kan du skriva något som är genuint intressant, istället för att
1) Ta en valfri berättelse
2) Proppa den den full av psykedeliska intrigvändningar som inte är vettiga
3) Proppa den full av sex (speciellt våldtäckt, det älskar du) för.... Folk gillar boobs? Och påstå inte att det är för att "Men det är konst, jag gillar att skriva om sex för våldtäckt är konst, dude...."  istället för att vara ärlig och säga "För att jag gillar boobies".

Liksom vad hände med Alan moore som skrev första League of Extraordinary Gentlemen, Tom Strong, Watchmen och V for Vendetta? Blev han hög som ett hus och började spy ut en massa pretentiöst "konstnärligt" skräp som de "coola kidsen" gillar?

Nu ska jag lugna ner mig. Jag vet också att Alan har sagt i intervjuer att han gjorde Neomonicon helt för pengarnas skull. Han hade just lämnat DC comics och hade lite problem med skatten. Som tur är hade han pratat med typerna på Avatar Press och de var intresserade av en story han skulle skriva. Han var själv tveksam till om han skrev en bra serie, men blev sen övertygad om att han gjorde en bra serie när han såg vad tecknarna hade gjort.

När jag var i Stockholm en dag så besökte jag Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag The Courtyard. Den handlade FBI-agenten Aldo Sax som ska undersöka en ny drog som har börjat härja i en stad. Drogen på gatan heter Aklo och är tänkt att utvidga sinnet. Efter många om och men får Sax upp ett spår som leder till en individ som heter Johnny Carcosa, som sålde i en nattklubb. Johnny erbjuder Sax att prova på drogen.
Det visar sig sedan att Aklo inte är en drog, utan att språk som har funnits sen urminnes tider och pratats av personer som fanns före mänskligheten.
Sax blir galen och mördar några människor. Denna serie älskade jag. Den var snyggt ritad, den var relativt nära Lovecraft-mythosen och jag tyckte intrigen var intressant. När jag sedan fick reda på att den var en del av Neonomicon, så tvekade jag inte utan köpte den. Jag ville veta vad som händer sen!
Och nu har jag lust att slänga den.


I början av Neonomicon träffar vi två nya agenter, Lamper och Brears. De ska reda ut vad som egentligen hände med Sax, för mordet han har begått liknar tidigare mord. De följer upp hans gamla fall och spårar upp Johnny Carcosa till nattklubben. De får inte fast honom, men i hans lägenhet hittar agenterna spår som leder till en ockult affär i Salem, Massachusets.
Lamper och Brears bestämmer sig för att go undercover som man och fru. De får kontakt med ägarna av affären, som visar sig vara medlemmar av en sekt som tillber Dagon, och blir inbjudna till en orgie som kommer att äga rum i en pool i ett källarutrymme under butiken. Syftet med denna orgie är att locka till sen en Deep One. Agenterna blir tagna på bar gärning, Lamper blir skjuten och Brears blir våldtagen av sektmedlemmarna.
Allt detta får vi se i detalj. En fisk/manshybrid (antagligen inspirerad av Shadow over Innsmouth) kommer till platsen och våldtar Brears lite mer. Detta får vi också se i detalj.
Sektmedlemmarna låser in Brears i poolutrymmet tillsammans med monstret, som våldtar henne lite till. Detta får vi OCKSÅ se i detalj! Lite mera sex-aktioner äger rum, som vi också får se i detalj, men jag antar att ni vet vart jag vill komma med detta.

Under sin fångenskap får Brears visioner där hon besöker den mytomspunna staden R'Lyeh. Där träffar hon Johnny Carcosa som berättar att han är en avatar av Nyarlathotep (en till Lovecraft-referens).
Hon måste urinera, vilket varelsen slickar upp. Efter det hjälper han henne fly från källaren. Hon kommer upp på en strand där hon kontaktar FBI, som gör en räd mot källarutrymmet. Alla sektmedlemmar dör och monstret själv blir också skjuten.
Tre månader senare besöker hon Sax i mentalsjukhuset där det visar sig att både han och hon pratar Aklo. Hon tillkännager att hon är gravid med fiskmonstrets barn och att de apokalyptiska händelserna som Lovecraft beskriver är sanna, men eftersom tid är relativt så har inte Cthulhu och hans vänner existerat ännu. Men hon kommer att föda Cthulhu in i denhär världen och först då börjar saker hända.... Slut!

Denhär serien är ett exempel på varför Alan borde sluta knarka. Han tar en random berättelse, proppar den full av sex (främst våldtäckt), psykedeliska bilder och "konstiga" funderingar om tid och elände som vi inte kan veta något om förrän en karaktär berättar allt det. Det var det som var felet med League of Extraordinary Gentlemen: 1969! Jag vet fortfarande inte vad sjutton som hände i den, för jag orkade inte bry mig i slutändan! Hur sjutton skulle jag ha kunnat gissa till mig något som hände i Neonomicon?

Serien är snyggt ritad på sina ställen, men det räcker inte för mig. Berättelsen är relativt ointressant efter The Courtyard, full av referenser till Lovecraft, psykedeliskt skräp och tungt kryddad med ogrundad sex och våld (Jag pratar mycket om det, men här är ett faktum: en stor del av serien handlar om just Brears som blir våldtagen.). Det är som att läsa en snuff film.

Jag måste dock ge poäng åt två detaljer med denna sak:
1) Som jag sa tidigare så var det snyggt ritad på sina ställen. Bilden till vänster älskar jag.
2) Åtminstone var Alan ärlig med sina avsikter. Så nej, jag kommer inte att ge honom en smäll på snoken om jag träffar honom. Han måste väl betala räkningarna han också. Han gjorde fortfarande Watchmen, League of Extraordinary Gentlemen och Tom Strong. De serierna älskar jag.
Jag tycker bara det är synd att en gubbe som en gång hade intressanta idéer och kunde skriva bra berättelser gör mig så besviken. Det är som om jultomten kommer in i ditt hus och sedan ger dig en tegelsten i julklapp!

Jag skulle inte rekommendera Neonomicon till någon. Inte ens Lovecraft fans, för den går ändå inte så mycket in på Lovecrafts Cthulhu mythos. Det finns ju så många andra bättre serier som behandlar Cthulhu-mythosen, varför då ta denna? Jag tänker någon gång recensera "Lovecraft Anthology II", så stay tuned!
Med det i åtanke önskar jag ändå att Alan kommer någon dag att skriva något som är bra igen. Jag har inte gett upp hoppet om honom än.

När 99% säger att något är underbart



För några veckor sen hittade jag Assassins Creed 1 & 2 på CDON för sammanlagt 11 euro. Jag beställde det och spelade 1:an innan min dator pajade. Jag kanske recenserar det då jag har fått den fixad.
AC 1 och 2 har funnits på marknaden i flera år nu. Jag har läst överallt på nätet om hur mycket folk älskar dem i några års tid. (på riktigt, kan int någon säga något dåligt med dem för en gångs skull?)
Det i sin tur har hållit mig från att skaffa de spelen, för en universal regel som jag har flera gånger träffat på är följande: Om alla säger att något är det bästa någonsin, så betyder det att det är skräp. Det lilla jag hann spela av Assassins Creed 1:an var tyvärr inget undantag.

När The Dark Knight kom på bio så var en massa människor extatiska över hur underbar den filmen var. Samma sak när Avatar kom ut. Folk älskade Avatar och höjde 3D-grafiken till skyarna. Folk har begått självmord för att de inte får leva på Pandora IRL. Ingendera av filmerna är speciellt bra. De är "okej", men inte så underbara som alla påstår att de är. Det enda som folk tycks minnas att var bra med Avatar är "grafiken" (och på den tiden hette det "3D-effekternaaaaaaaah...Pandoraaaah.......lol......") Om man frågade om intrigen eller karaktärerna var intressanta fick man en tom blick till svar.
"Int-rig? Kommer det med popcornen?"
Jag tror att felet ligger i förväntningar. Om en film påstås vara den bästa filmen någonsin och du tänker se den med vetskapen, så kommer du att bli grymt besviken då du märker att det inte är den bästa filmen någonsin. Någon har ljugit för dig! Filmen var bara byggd på en urgammal trop som har existerat sedan Shakespeare! (Det finns en orsak till att så många människor kallar Avatar för "Pocahontas i Rymden" eller "Dansar med Smurfar".) Du kommer från och med nu att bli tvungen att säga till alla som älskade filmen att den sög som en dammsugare. Eller ljuga och påstå att du inte har sett en bättre film, när du i djupet av ditt hjärta vet att den var hemsk.
För egen del har jag inte så höga förväntningar. Jag vet att det inte finns något som en perfekt film, ett perfekt spel eller en perfekt bok. Allting har något fel någonstans, om det är i intrigen eller karaktärerna eller utseendet. Så därför lever jag inte heller i tron att det skulle finnas en "perfekt film".
Det betyder inte heller att jag inte kan njuta av en bra film, som är bra trots sina brister. Jag älskar fortfarande filmer som jag vet att folk totalt sågar just för att det innehåller en del problem. Conan Barbaren (den gamla med Arnold Schwarzenegger) är fakiskt en av mina favoritfilmer, trots att folk hatar den. Jag kan dessutom förstå varför folk inte gillar den, jag ser själv brister i den.
Jag köper bara inte påståendet att en film är "den bästa filmen som har gjorts". Det att det finns en Oscar-nominering för "Bästa Film" är löjligt, för då borde det faktiskt vara bästa film, utan några som helst fel, som precis alla människor älskar! Det finns ingen sådan film, så därför är en sån Oscar-kategori störtlöjlig!

Men om du istället ser en film / spelar ett spel och totalt ignorerar allt det underbara (och allt det dåliga med för den delen) du har hört om den, så kanske du upptäcker på egen hand att du gillar den. Eller så gillar du den inte. Men då har du inte heller blivit besviken.

måndag 24 februari 2014

".....GAAAH! JUMP SCARES!!!"

Har du någonsin varit med om att någon har smugit upp bakom dig, gripit tag i dina axlar och skrikit "HEJ!!" i ditt öra?
Eller att du har gått ensam i ett hus och en vas ramlar omkull och går sönder med ett högljutt brak?
Eller att du har spelat Scary Maze Game och blivit på riktigt skrämd av det?
Min vän, du har blivit utsatt för en jump scare.

Jump scares är namnet på en väldigt enkel skrämseleffekt i filmer. En person går ner i en mörk källare, det är tyst och kusligt... Plötsligt hörs det ett hemskt skrik och ett fult montser hoppar fram ur ingenting. Du hoppar förstås till, för det var skrämmande.
Men då kommer frågan: är det bra skräck? Ser vi inte på skräckfilmer för att bli skrämda?
Mitt svar på denna fråga är ja och nej.
Är det bra skräck? Ja, jag blev skrämd. Nej, jag var skrämd i två sekunder (kanske två minuter om en film gör det ofta) och uttråkad resten av filmen.
Ser jag inte på skräckfilmer för att bli skrämd? Ja och nej. Visst vill jag bli skrämd, men jag ser hellre att atmosfären är kuslig och inte tråkig ända tills ett monster dyker upp.

Tyvärr så anser jag att Paranormal Activity gör detta misstag. Jag har sett ettan till trean. De var inte speciellt kusliga och enda gången jag hoppade till var om en dörr smällde eller något ramlade. Ärligt talat kunde jag inte heller bry mig mindre om karaktärerna. (Någondag ska jag skriva ett inlägg om Found footage-filmer, där jag behandlar PA mera).

Jump Scares är att fuska, enligt min ringa åsikt. Det är ett väldigt enkelt sätt att skrämma folk. Att bygga en kuslig stämning är svårt, så det är förståeligt varför regissörer använder sig a jump scares. Och vissa filmer kan använda sig av jump scares och fortfarande vara smått kusliga. Men det ska vara måtta med allt, om det används för mycket Jump Scares så blir filmen slutligen tråkig för jag vet redan hur monstret fungerar. Då huvudpersonen minst anar det och det har varit tyst i sammanlagt en minut så kommer monstret att -GAAAAAAH!!!!


måndag 17 februari 2014

Dåliga filmer

Det finns bra filmer, det finns okej filmer och så finns det dåliga filmer.

Dåliga filmer kommer i olika nyanser, precis som avföring. Även om de flesta av oss brukar undvika dåliga filmer så kan man ändå inte neka att det finns olika sorters dåliga filmer.
Så idag tänker jag skriva upp en lista över de olika sorters dåliga filmer och kanske nämna exempel.

Ölfilmer
Det finns en sorts filmer som man ser med grabbarna med några öl. De är inte nödvändigtvis dåliga, många ölfilmer har jag sett nykter också och de är lika bra för det. Dessa filmer är främst oseriösa och alla som har gjort filmerna vet att de är oseriösa. Resultatet blir en film som är ganska dålig egentligen, men mest rolig.
Exempel: Vilken film som helst med Arnold Schwarzenegger eller Jackie Chan. 90-tals actionfilmer.

Roligt dåliga
Dessa filmer är dåliga på ett roligt sätt. De är dåliga, men samtidigt har de en fanbase som älskar de filmerna just för att de är så dåliga. Man kan inget annat än att skratta åt absurditeten i filmen.
ExempelThe Room 
The Christmas Tree

Dåligt dåliga
Och nu börjar smärtan. Dethär är filmer nu som bara är dåliga. Storyn är tråkig. Karaktärerna är platta. Du vill ha tillbaka pengarna du kastade ut på att se filmen. Däremot kan du tänka dig att se den igen. Kanske den är bättre nästa gång? En film som är dålig men som du kan (KANSKE?) lära dig att gilla?
Exempel: Scorpio Rising

Plågsamt dåliga
Dessa filmer är så dåliga! Du tål dem inte med en passion! Du önskar att den kunde försvinna ur mannaminne och ingen skulle prata om den mera!
Exempel: Detta är förstås individuellt, men DATE MOVIE! Jag var först nära att säga American Pie, för de filmerna är inte heller roliga. Jag kan ärligt talat säga att jag har aldrig garvat åt någon av de filmerna. Intrigerna är dåliga i de filmerna, skämtena faller platta (Det är inte för att jag är för gammal, jag har aldrig garvat åt något av de skämten) och karaktärerna är inte trovärdiga. Känner du någon snubbe som är så korkad att han lägger sin grej någonstans där den inte ska vara tror det ska vara skönt. Det är ett standard-skämt i de filmerna: Snubbe lägger sin grej någonstans där den inte ska vara och den fastnar eller så får han ont, någon kommer på honom med det och det är pinsamt. Eller så lägger någon mänsklig juice på någon annan. Eller så försöker någon ha sex på någon konstig plats och blir påkommen.

Men sen kom jag på att är man på rätt humör så kan American Pie filmerna vara underhållande. Inte ROLIGA, men underhållande.... Med tillräckligt mycket promille i blodet kanske.... MYCKET promille i blodet... De skulle kunna räknas som "Dåligt dåliga" filmer.
Så kom jag på Date movie! Jag har aldrig avskytt en film så mycket som jag avskyr den! Man skulle behöva tillräckligt mycket promille för att ha livet av en häst för att tycka att den är lite bra.
Och det är det jag har att säga om den saken.

Enjoy!

Can you survive the Zombie Apocalypse?


Ditt liv blev inte precis som du hade förväntat dig. Du skulle bli en rockstjärna som spelar huvudrollen i den nya actionfilmen samtidigt som du regisserar. Istället fick du ett kontorsjobb i mitten av New York. Jobba 8-16 var din lott i livet. Slips och kostym är dina vapen. Gå sedan hem till din ensamma lägenhet, se på TV, ät skräpmat, gå och lägg dig.Vakna nästa dag och gör om allt igen.
Denna dag börjar precis som alla andra. Men vid mitten av dagen så börjar plötsligt zombier invadera din stad! Inte bara New York, utan hela världen håller på att bli översvämmad av dessa varelser som äter de levande!
Vad ska du göra?!

Can you survive the Zombie Apocalypse av Max Brallier är ett s.k Choose your own adventure-spel. Det har också kallats för ett "Single player RPG". Jag hittade det i Science Fiction-bokhandeln i Stockholm och blev förälskad av idén. Jag hade hört om Choose your own adventure-spel, men jag hade aldrig sett ett.
Kapitlen är skrivna i andra-person perspektivet, "Du går in i huset och ser omkring dig" osv. I slutet av varje kapitel finns ett alternativ baserat på situationen.
Jag kan ge ett exempel från boken:
Du har gått ut från din arbetsplats och ser hur panik håller på att sprida sig över New Yorks gator. Tänker du
A) Gå hem till din lägenhet (Gå till sida X)
B) Försöka ta tunnelbanan ut från New York (Gå till sida Y)
C) Ta en taxi (gå till sida Z)

Väljer du B att ta tunnelbanan så bläddrar du till sida 205. Du är på en proppfull plattform av människor som är lika nervösa som du. När tåget kommer så blir det trängsel och det är inte säkert att du kommer att få plats. Väljer du att
A) Helt fräckt knuffa dig in i tåget (Vänd till sida X)
B) Vänta artigt på nästa tåg (vänd till sida Y)
 Och så vidare...

Alla dessa stycken erbjuder olika alternativ med olika lösningar. Den har sammanlagt 50 olika slutscenarion som du kan nå på helt olika sätt. Jag har "spelat" dethär flera gånger och nästan aldrig råkat ut för samma lösning två gånger. En del slut är brutala, en del är lyckliga och en del är rent ut sagt roliga. Du kan bli äten av zombier, du kan råka ut för en olycka, du kanske låser in dig i en frys och fryser ihjäl.... Eller så kan du överleva på en motorcykel med din tonårskärlek, armén kanske räddar dig eller min personliga favorit: Du och din granne låser in er på toppen av ett hustak med en massa öl, chips och TV-spel för att vänta ut allt.
Ett annat slut är speciellt komiskt: Om du väljer att offra en massa småbarn så att du kan fly så står det i boken: "Du låter barnen dö. Vad är fel med dig? Hur kunde du? Ha roligt att leva med dig själv, idiot!".
 
Dethär spelet är väldigt roligt och snabbt att spela, för att inte tala om lätt. Det är bara att plocka upp den, öppna sida 1 och kör igång! Har du en halvtimme att döda så är ett spel som detta ett bra alternativ. Du blir dessutom frestad att försöka på nytt, men gå tillbaka och se vad som skulle hänt om du hade valt alternativ Y istället för Z.

Det som är negativt med detta spel är det som samtliga rollspelare antagligen redan har tänkt på: Det är inte helt fritt att välja vad du vill göra. Tänk om du inte vill ta tunnelbana från New York, ta en taxi eller gå hem? Tänk om du vill gå till polisstationen istället? Något sådant alternativ finns inte.
Det finns Choose your own Adventure-böcker som kräver att du fixar karaktärspapper före. Det finns inte till detta spel så du kan inte spela Sergeant Fist som kan meja ner zombier med ett maskingevär. Detta tycker jag däremot inte är ett problem. Karaktären du spelar, en vanlig kostymsnubbe från Wall Street är det närmaste de flesta av oss skulle vara om en zombie-attack skulle inträffa i Åbo. Jag slår vad om att ingen av de som läser detta har ett maskingevär i skåpet hemma. Spelet blir lättare då du inte måste kolla upp med ett rollpapper om du kan göra vissa alternativ.  "För att gå in i drakens grotta, slå en d10 och lägg till din Perception (har du "Sanningens Svärd" så blir det automatiskt +4)".

Jag rekommenderar detta spel varmt! Det är roligt och engagerande. Det får 5 av 5 döda zombielik från mig! Jag antar att man kunde referera till spelet som en "Gateway drug" till bordsrollspel och LARP.
"Jag blir väl inte en lajvare av dethär?"
"Vad är det, grabben, är du rädd för att ha roligt?
Dethär är inga tunga saker som Dungeons and Dragons
eller Spirit of the Century! Sheesh, vad för nörd tror du jag är?"




lördag 15 februari 2014

Mårran

Mårran, Mörkö, The Groke....
Mårran är en karaktär som existerar i Tove Janssons Mumin-universum. Hennes anletsdrag består av stor näsa, stora ögon, brett flin och har enligt den japanska tv-serien en mörklila nyans på kroppen.
Hon är en kall varelse. Allt hon rör vid fryser till is. Karaktären har tolkats som en symbol för den ensamma människan som längtar efter värme (i en av böckerna sätter hon sig på en eld för att värma sig, men den slocknar), men vet inte hur de ska ta till sig den.

Men det är inte dethär som mitt inlägg ska handla om utan den drivande frågan i detta inlägg är:  
Varför var vi livrädda för Mårran när vi var små?
Precis som de flesta andra finlandssvenska unga människorna så såg jag säkert Mumin på TV när jag var en liten parvel. Jag kommer ihåg bara två avsnitt som jag såg Mårran i: de handlade om Tofslan och Vifslan som kommer till Mumindalen med en kappsäck. De är båda livrädda, men vågar inte säga för vad.
En kväll sitter muminfamiljen uppe sent och dricker te. De upptäcker att Tofslan och Vifslan har gått upp. De blir erbjudna att sitta ner med familjen och dricka te, men istället hoppar de båda upp på bordet och säger "hon komslar!" och på frågan "vem?" så svarar de med en mun "MÅRRAN....."
Musiken ändras och blir allvarlig. Inte ens Snusmumriken har sett henne, men han vet att hon är hemsk.

Familjen beväpnar sig med ett gevär, en stekpanna och dylikt för att försvara sig med då Mårran kommer... Det blir mörkare i mumindalen, för att inte tala om den kalla vinden. Familjen sitter upp och spelar kort. Vi har fortfarande inte sett Mårran, men vi vet att hon kommer.... Tofslan och Vifslan gömmer sig under sängen och viskar "Hon komslar.... Hon är här...." Efter det slocknar alla ljus i Muminhuset.
Slutligen ger Sniff upp och tänker gå hem. Han går ut på verandan och märker att något står bredvid honom.... Och stirrar rakt in i ett ansikte som består av en lång utdragen mun, stora vita ögon och en stor näsa! Han blir livrädd och springer in tillbaka medan han skriker "Hon är här!".
Resten av avsnittet är inte så skrämmande. Muminpappan hotar faktiskt med att skjuta Mårran, vilket får henne att försvinna. Marken har frusit till is där hon har stått.

Vad var kuslig med allt detta? Jag tror att det är för att förväntningarna blev så skyhöga. Avsnittet är 20 minuter långt och vi ser Mårran för första gången vid 17:30-strecket. Före det hör vi bara om hur hemsk Mårran är. Vi ser familjen förbereda sig för ett krig med en okänd hemsk kraft som planerar att invadera deras hus och ta de två stackars små gästerna som är livrädda för henne. När vi äntligen får se Mårran så ser vi bara en stor svart varelse med stora ögon, en vit mun och allting omkring henne har frusit. Hon talar inte, hon morrar bara. Förutom när hon har gått, så ekar hennes röst "Jag kommer tillbaka...."
Vi vet fortfarande inte vad Mårran är, vad hon vill eller vad hon är för något?
Det i sig är skrämmande. Mänskligheten har alltid varit rädd för det okända. Därför är vi rädda för att gå ut i skogen en mörk vinternatt eller ner i en kolsvart källare. Vi ser inte vad som finns där. Antagligen ingenting, men tänk om något är där...?

Man skulle kunna göra en mörkare variant av den berättelsen, där Mårran intar muminhuset, hela familjen fryser till isstatyer, frost skadar hela huset och Tofslan och Vifslan fryser ihjäl i varandras armar medan de stirrar skräckslaget upp på Mårran, som stirrar tillbaka ner på dem.

Här är ett av de två avsnitten jag såg som liten. :) Ljuva barndomsminnen.
Enjoy!

onsdag 12 februari 2014

Zombier!

What did the zombie say to his date?
I just love a woman with BRAAAINS!

I några år nu har jag sett ett ökat intresse för zombier i populärkulturen. Nu som då dyker det upp en film, bok eller ett spel som handlar om zombier eller några överlevande som sitter fast i en byggnad omringad av zombier. The Walking Dead hör jag ofta om. Jag gillade den tecknade serien förr men nu upplever jag att de går i cirklar. Jag har hört folk skämta om den och säga att den borde heta "People argue, and then there's zombies". Jag håller med, om inte det är en zombieattack så grälar de enligt gammal såpopera-modell.

Så varför gillar människor zombier? Den frågan har cirkulerat en tid nu, och det finns många svar. Det kortaste svaret jag har hört är att en zombieapokalyps skulle lösa en del problem. Ingen mer ekonomisk kris, ingen oro över att finna jobb, inga problem med de farliga E-ämnen i mat, inget hallå med att rädda ozonlagret. Och för de människorna som skulle vilja sprida lite ultravåld så finns det gott om plats för det i en zombie-apokalyps.

Det jag tycker är synd med de flesta zombie-relaterade sakerna man stöter på börjar kännas mer och mer tråkiga. En zombie-apokalyps i en stad där några överlevande är fast har gjorts sen Romeros Day of the Dead. Det fungerar ofta som ett virus (i vissa fall ÄR det ett virus), blir man biten så blir man en zombie om några timmar. Om man skjuter dem i huvudet så dör de.
Varför är det ingen numera som gör zombie-filmer där zombierna t.ex är ett resultat av en voodoo förbannelse? Eller en zombiefilm där zombier kan prata och använda verktyg, som Return of the Living Dead, de kanske inte dör ens om man sågar av dem huvudet, igen som i Return of the Living Dead. De kanske gillar att tillaga hjärnorna av sina offer i ugn innan de äter dem? Jag rekommenderar att folk kollar Return of the Living Dead. Den har en del komiska tillfällen, men samtidigt är den genuint skrämmande på vissa tillfällen.
Här är en liten teaser:
 
 Moar brains!!!


fredag 7 februari 2014

The Evil Dead Remake (eller "Let the sleeping corpses lie")

I somras gick jag på bio och såg remaken av The Evil Dead. Sedan dess har jag inte kunnat sova. Jag har bara mardrömmar av att jag är kvar i biosalongen och stönar av tristess tills det inte längre finns luft kvar. Men istället för att bara kvävas och dö, så öppnar en sadistisk biljettsnubbe en dörr och släpper in mera luft! Jag sitter kvar och tvingas se remaken av The Evil Dead igen!
Så nu är det payback time. The Evil Dead-remaken har gjort mig illa. Den har gjort en massa människor illa. Nu är det min tur  att göra filmen illa!

Jag ska börja med att berätta lite om de första Evil Dead-filmerna. De är trots allt en del filmhistoria.

1981 gjorde Sam Raimi sin debut som regissör. Med endast några tiotusen dollar, några vänner och en kamera så gjorde de den första Evil Dead-filmen. Det var en B-film, som hade ganska billiga effekter, billigt manus och billigt allt. Trots detta så har den en liten besatt skara anhängare.
I den filmen träffar vi på en skara ungdomar som tänker spendera en helg ute i en stuga i en skog med att festa. De hittar ett kasettband som husets förra ägare hade bandat in. På det bandet läser han högt ur det hemska Necronomicon ex-Mortis. När ungdomarna spelar upp detta så börjar zombier dyka upp, skogen i sig blir väldigt ond och våldtar tjejer med grenar...Väldigt typiskt slasherfilmer från den eran. Endast en av ungdomarna, en ung man som heter Ashley, överelever. Han är fri att leva lycklig i alla sina dagar..... ELLER?

1987 fick den en uppföljare, Evil Dead 2: Dead by dawn. Den börjar där den första slutade. Ashley fortsätter slåss mot zombier och andra hemska saker. Hans ena hand blir infekterad och han måste amputera den själv och sätter dit en motorsåg. Den slutar med att Ashley sugs in i en vortex och kommer ut i en medeltida miljö. Denna film är på ett sätt rolig och på ett sätt kuslig. Jag misstänker skarpt att Sam Raimi visste att den första Evil Dead var ganska löjlig egentligen och bestämde sig därför att nu gå lite mera mot action-komedi hållet.

Den sista original Evil Dead-filmen heter Army of Darkness. I denna film känner vi inte alls igen Ash från ettan och tvåan. I de förra filmerna var han väldigt rädd för vad som kunde hända. I denna film har han blivit en actionhjälte som spottar ur sig legendariska one-liners ("Groovy..."). Den är inte ens kuslig på något plan, utan den är rakt en skräck/action-komedi. Säg mig, ser du något gemesamt med denna Ashley från Evil Dead från 1981......



.....Och denhär Ashley från Army of Darkness?



Efter detta så var det tyst om Evil Dead filmerna..... Fram tills 2013, då den kom tillbaka.


Denna film regisserades inte av Sam Raimi och hade inte heller med Bruce Campbell. Premissen är ungefär samma som den första, men nu är det inte några ungdomar som vill ut till en stuga för att festa. Nu är det ungdomar som vill ut till en stuga för att försöka få sin vän att sluta knarka genom en cold turkey-behandling. Det låter som en bra idé, om det inte skulle vara för det att en cold turkey-behandling kan ta månader, beroende på hur ordentlig den var. Har de tänkt bo ute i dendär stugan mitt i ingenstans i flera månader?
De hittar Necronomicon Ex-Mortis, precis som i ettan. Men i denhär versionen heter den Naturom Demonto.
Monstren vaknar till liv för att en av ungdomarna sitter ensam i ett rum och läser högt ur den för sig själv. Vem gör det? Sitter du hemma vid frukostbordet varje morgon och läser högt "Sannfinländarna rasar mot SFP."
Efter det är det flygande kroppsdelar och hinkvis med blod överallt. Och något om någon hemsk demon som ska kräla upp hur helvetet och orsaka elände i världen om han får själar av fem personer. Ärligt talat, vid den punkten i filmen hade jag slutat bry mig om något i den. Jag var mera intresserad av att se om jag kunde slå mitt rekord i Block'd på telefonen.
Karaktärerna är lika djupa som en paffskiva. Inte en enda av karaktärerna lyckades svara på följande viktiga fråga: "Varför skulle jag bry mig om denhär karaktären?". Varför skulle jag vara intresserad av att se om deras vän som ska sluta knarka faktiskt slutar knarka? Eller någon av deras vänner, som jag inte ens minns namnen på, hur de såg eller vad deras uppgift var i filmen annat än att dö på groteska vis. Och det var inte så längesen jag såg den, jag såg den i somras.

Det intressanta är också att remakes brukar ha en tendens att vara värre än originalet. Denna film är inget undantag, men i ärlighetens namn så måste jag säga att originalet inte heller var världens bästa film. Den var löjlig, den hade onödigt våld och de andra filmerna var mera intressanta. Det faktumet tror jag att räddar denhär filmen. Då jag gick på bio var jag inte beredd att få se en bra remake av en bra film, utan jag var beredd på att se en remake av en halvdålig, men ack så rolig B-film.

Så hur lyder min dom för Evil Dead 2013? Den var usel! Jag skulle kunna ha en föreläsning om varför moderna skräckfilmer inte fungerar och ta exempel endast från denhär filmen! Den var inte skrämmande, den var inte spännande.... Hade jag fått åka tillbaka i tiden tills då jag var i biografen så hade jag sagt till mig själv att hellre se After Earth än Evil Dead!
Den får 0.5 av 5 liter blod i betyg! Resten ligger utspillt över golvet eller har regnat från himlen.

Kanske jag kan sova lugnt nu.

tisdag 4 februari 2014

Freedom Force VS The Third Reich

Europa ligger i lågor! Frihetens människor håller på att bli övertrampade av diktaturens armékängor! Kan ingen göra något för frihet och rättvisa?!
Det är dags att kalla in.... FREEDOM FORCE!

FOR TRUTH, JUSTICE AND THE AMERICAN WAY!
"Freedom Force vs The 3rd Reich" är ett spel som kom ut 2005. Det är uppföljaren till spelet Freedom Force som kom ut några år tidigare. Du spelar rollen som ett gäng superhjältar i äkta "Golden age superhero"-anda. De är väldigt ensidiga och jag kan se vilka superhjältar de har tagit inspiration av. Minuteman (personen i mitten i bilden ovan) är en typisk pastish på Captain America och tidiga Superman. "Right makes might!" Tombstone (längst till höger) påminner mig väldigt mycket om 90-talets "mörka och allvarliga" superhjältar som Spawn, men det är kanske för att han är mörk. Han skulle också kunna vara en "Silver Age"-superhjälte, som tror på rättvisa och kämpar mot orättvisa för att han själv är ovanlig.
Mentor (nästlängst till höger) påminner på många sätt om Magneto från X-men serien. Han är gruppens mentor och slåss med mentala krafter.

Inför varje uppdrag kan du välja högst 4 hjältar, alla har olika krafter. En del superhjältar är specialiserade på rå styrka, andra kan skjuta iväg elektriska stötar, andra använder mentala krafter till att hypnotisera fiender osv. Du får ett visst antal poäng efter uppdrag och med tiden kommer du att få möjlighet att låsa upp nya förmågor med dessa poäng. Din ena karaktär kan plötsligt flyga t.ex.
Spelkontrollerna är väldigt enkla, vilket jag anser att är en lättnad med tanke på hur komplicerat det skulle kunna vara. Du kan pausa spelet vilket ögonblick som helst och dela ut order till dina hjältar, utan att det på så sätt blir ett enda stressfylld soppa där alla springer runt som yra höns. Du ser allting hända snett uppifrån och kontrollerar allt med musen. På så vis påminner Freedom Force Vs 3rd Reich om ett strategispel med rollspelsinslag.

Intrigmässigt gillar jag hur det börjar. Superskurken Blitzkrieg har behärskat förmågan att resa i tid och har åkt tillbaka till andra världskriget för att ändra tidsförloppet. Freedom Force måste därför åka tillbaka i tiden till Tredje Riket för att där samarbeta med nya superhjältar, som den amerikanske uppfinnaren Sky King, den tuffe britten Black Jack och den fagra mön från Frankrike Tricolour. Det låter som en välidgt enkel intrig som skulle kunna vara väldigt rolig att spela på.
Problemen börjar komma efter att Freedom Force har besegrat Blitzkrieg. Det visar sig då att hjältinnan Alchemiss lyckas hitta en källa kraft som gör henne galen och förvandlar henne till den onda Enthropy. Så din grupp måste slåss mot henne. Och de gör det flera gånger vid olika tillfällen i tiden. Samtidigt som tidsförloppet har blivit förstört så har vissa superskurkar börjat komma tillbaka i fel tid, så Freedom Force måste slåss mot dem också.
I denna del av spelet satt jag och tänkte "Okej, nu kommer slutstriden!.... Okej, inte då, men NU kommer slutstriden....? Nähä.... Men NU kommer väl slutstriden?". Historien blev en enda soppa och det handlade inte längre om att slåss mot nazister.
Hela berättelsen slutar med en cliffhanger. Och då den gjorde det var jag beredd på att igen få slåss mot någon superskurk som egentligen har gömt sig någonstans. Men då slutade det på riktigt.

Vad kan jag säga om detta spel?
Det var roligt att spela! Det går att spela på flera olika sätt än bara ett. Din hjälte kanske skickar en blixt i ett gäng nazister som skriker "Vor ze Reich!! HALT!!", eller så kanske han plockar upp en bil och kastar den på dem istället. Stämningen i spelet är väldigt lättsamt och glatt. De goda är goda, de onda är onda och alla problem kan lösas med god vilja och två knytnävar. Jag rekommenderar spel till superhjältefans. Speciellt de som gillar de "gamla" superhjältarna innan allting blev mörkt och angstigt.
Det enda jag kan klaga på är berättelsen. Det finns ett uttryck som kallas för KISS-metoden (Keep It Simple Stupid), det kan också skrivas om till "Less is more". Jag hade mycket hellre föredragit om spelet i fråga hade bara handlat om Freedom Force som slåss mot tredje riket. Det står så på förpackningen, det var vad jag ville ha. Som det är nu så är det kanske hälften av spelet där du faktiskt slåss mot nazister. Jag misstänker att de som skapade spelet var rädda för att spelet skulle bli för kort. Men det skulle ha gått att skriva in en längre berättelse utan att röra till allting så mycket.

Jag ger detta spel 3.5 av 5 stjärnor. Jag kommer garanterat att spela det igen. För där det finns orättvisor att bekämpa, där det finns en galning som planerar att förhindra rättvisa att skipas, där det finns förtryckta människor som skriker efter frihet, där ska jag vara! Jag....är....Lille John! *dramatisk musik*

PS.
Här är en Lets Play. :) Enjoy!
Lets play Freedom Force VS The 3rd Reich

måndag 3 februari 2014

När en ledtråd inte hittas


En del spelledare leder rollspel som är fokuserade på mysterier. Vem sköt herr Andersson? Varifrån kommer monstren som håller på att äta upp alla i den lilla byn? Varför blev arkeologen vid ett universitet galen efter en studieresa till Transsylvanien?
Spelledaren har lagt ut en del ledtrådar till spelarna, som de ska leta efter och pussla ihop. Det låter som en bra idé ända tills spelarna misslyckas att rulla en "spot". Låt oss anta att spelgruppen befinner sig i den galne professorns gamla hus. De rullar en spot för att se om de hittar något ovanligt. De misslyckas. Inget speciellt händer, spelarna fortsätter att leta ledtrådar och hittar inget ovanligt.
Långt senare i spelet visar det sig att hälften av alla stans invånare har blivit vampyrer och de ökar markant varje natt. Andra hälften är blodstjänare för vampyrerna. Dina spelare försöker kanske slåss mot vampyrerna, men dör. De kanske smiter från stan och lever resten av sina liv i misär och skräck innan de super ihjäl sig eller begår självmord.
Och de kunde ha förhindrat allting, om de hade hittat dagboken i professorns gamla hus, där han hade skrivit om vampyren och hur de skulle stoppa honom. Hade de lyckats med sin spot-check dendär gången så hade de kunnat stoppa vampyren långt innan hans krafter hade blivit så stora.

Det är en sak som kan hända då en ledtråd inte hittas. En annan variant är att inget händer. Spelarna kliar sig i huvudet och funderar vad sjutton de kan ha missat. De sökte ju igenom huset och fann ingenting. De har ingenting alls att gå på!

Detta är vad som händer i ett mysteriespel då en spot-check misslyckas. En enkel rullning som kan förstöra allt. Detta är ett problem. I Trail of Cthulhu-regelboken står det att GUMSHOE-systemet skapades just för att spel som är fokuserade på mysterier inte skulle misslyckas så fort någon rullar dåligt. Jag har inte själv spelat det systemet, men jag tog inspiration från det när jag skulle dra ett Dead of Night-kapitel, som utspelade sig i en Lovecraftisk värld. Jag stal en detalj från regelsystemet:
Spelarna rullade inte för att hitta en ledtråd, de rullade för att tolka en ledtråd.
När spelarna frågade vad de kunde hitta för ledtrådar i ett hus där ett mord och självmord hade inträffat, så räknade jag upp helt enkelt vad de hittade där. Ingen rullade något för att "se" att det fanns en lös sten, vilket öppnade en dörr till ett hemligt rum i källaren. Det de sedan skulle rulla för var att försöka tolka det som fanns där inne. Vad kunde spelarna räkna ut på basen av vad som stod på väggarna? Var språket grekiska eller gaeliskt? Och om de lyckades med den rullningen galant så kanske de fick reda på att språket var gammalgrekiska och var en hyllning till De Djupa. Och om de misslyckades så nä, de hade ingen aning om vad symbolerna var. Men åtminstone hade de en ledtråd, och kunde t.ex leta efter någon expert som kunde tolka den åt dem. Spelet hade inte stannat för att de inte såg att en sten var lös.

Själv letar jag som bäst efter ett spel som skulle fokusera helt på mysterier. Typ ett mordmysterium eller ett polisdrama. De finns där ute, har inte bara hittat något som skulle vara enkelt att använda. Jag avskyr spel som stannar för att någon måste rulla något.