onsdag 26 april 2017

Mina berättelser del 2: Det nya skräpet

Välkommen tillbaka!

I mitt förra inlägg pratade jag om berättelser jag skrev på tidigare. Några av dem är jag inte alltid särskilt nöjd med och några andra arbetar jag på (eller tänker arbeta på).

Men det känns som om jag genomgick en evolution på senare tid. Mitt skrivande har ändrat form och språket är annorlunda, vilket är fascinerande.
Så i detta inlägg tänker jag tala om några berättelser jag skriver på NU eller som jag skrev klart nyligen. Det blir inte ett långt inlägg. Det känns som att mina senaste projekt har blivit mera ambitiösa, men det skrämmer mig inte.
"Go hard or go home", som de säger.

S/S Mayflower
Dethär var mitt senaste NaNoWriMo-projekt. Som jag också klarade av. Berättelsen skulle lättast kunna summeras ihop med "jakten på McGuffin".
När Bloggkoll skrev om projektet för en tid sen hade de tydligen svårt att få någon klarhet i vad för genre det rörde sig om. Så jag tänker citera mitt eget inlägg här och säga att det är ett rymdäventyr.
Eftersom "ren" science fiction ändå måste ha en hälsosam dos vetenskap i texten så har jag här mer eller mindre struntat i det. Jag skiter i att förklara hur olika utomjordiska arter har uppstått, hur en maskhålsgenerator fungerar (en sak som vetenskapsmän skulle gapskratta åt).

Nå, vad handlar den om då? En rymdkapten vinner ett rymdskepp i poker och tänker börja använda det till att smuggla gods över galaxen. Men så blir han kontaktad av ett gäng flyktingar från en planet som nyligen har blivit förstörd av det Isilianska Imperiet. De ber om hans hjälp att fly till planeten Ao-Shuhn av orsaker som avslöjas senare.
Och de har fortfarande Isilianska Imperiet i hälarna...

Denna berättelse befinner sig för tillfället i omarbetningsstadiet. Jag har printat ut alla sidor, har gått igenom dem med röda pennan och skriver om vissa delar. Efter det har jag hört från några människor att de vill läsa den, vilket jag antagligen tänker låta dem. De får ge sina åsikter om texten. Efter det tänker jag se om jag håller med dem och ändrar på saker i manuskriptet eller låter bli. Sen skickar jag runt det.
Och sen nekas det antagligen och jag låter det vara. :D Men det är ändå bra att editera en text, tycker jag. Jag har aldrig kommit så här långt i något jag har skrivit att jag håller på med ett andra utkast.

Över kristallbron

Detta är ett projekt som jag började på i februari. Efter att hade ägnat mig åt rymdäventyr i November så kände jag för att skriva en fantasyberättelse. Och totalt skita i att försöka vara originell. Jag känner några författare (vara några vill skriva fantasy) som inte får något uträttat för de är livrädda för att inte skriva något originellt. (Sorry att säga detta, men ända sen bronsåldern så har alla berättelser redan berättats).
Och det roliga  hände att då jag väl hade kommit igång så märkte jag att berättelsen inte blev så klichéartad som jag först trodde den skulle vara. Jag tror att det berodde på att då jag inte oroade mig för att vara originell så kunde jag slappna av och skriva i lugn och ro.

  Över kristallbron handlar om tre vänner (och en talande uggla) i ett fjärran land. De bor tillsammans och äger en smedja i huvudstaden i landet. Men så en dag blir drottningen i riket förgiftad. Som tur är lyckas hovmagikern avstanna effekten av giften, men hon ligger ännu i koma.
Våra tre vänner blir helt enkelt nakkiterade av den unge prinsen i riket. De ska leta upp ett orakel som kan berätta för dem om ett motgift och hur det ska tillredas.

Hittills har jag inte kommit så långt på berättelsen som jag skulle önska. Men jag har ändå roligt. Det enda jag funderar på är namn. Ni märker att jag inte t.ex säger namnet på riket. Och det är för att jag inte ännu har kommit på ett riktigt bra namn som skulle fastna i huvudet. Till först hette riket Onyx, men blä.... Jag kommer nog på något förr eller senare.
Här tar jag också ut svängarna mera med språket i synnerhet. I S/S Mayflower så har jag använt ett väldigt korthugget och avskalat språk. Det är en pulp-berättelse i dess renaste form.
Här så är jag mera poetisk, jag försöker använda vackra beskrivningar samtidigt som jag försöker låta bli att begrava berättelsen under det.
Jag vet vart denna berättelse är på väg, jag har redan tänkt ut en del. Så jag har på känn att detta blir ett episkt projekt.... Och det vill jag! Ända sen jag var liten har jag velat skriva en stor episk fantasyberättelse i klass med Sagan om Ringen!
Och jo, jag vet nog vad för kristallbro jag pratar om.  Men jag tänker inte säga till er vad det är.


Berättelsen om Prins Uther
Detta började jag skriva på under påskhelgen då jag var hemma i Österbotten. Vem är då Uther?
Han är en av karaktärerna i Över kristallbron. Han är en av de tre vännerna som ska rädda riket.

Jag har funderat lite på hans bakgrundsberättelse (och de två andra vännerna plus ugglan de har i sitt sällskap). Han är en prins i exil. I hans hemland finns det en massa människor som vill ha livet av honom, så han har flytt till DETTA rike.

Detta är vad man kan kalla för "en berättelse i en berättelse". Jag föreställer mig att denna berättelse är något som berättas i Kristallbron-universumet hundratals år efter att mina hjältar har dött. Därför har jag skrivit den väldigt annorlunda.
Om jag tog ut svängarna med språket i Över kristallbron, så i Berättelsen om Prins Uther har jag försökt mig på riktigt högflytande språk. Jag har läst lite Shakespeare den senaste tiden och tyckte det skulle vara roligt att experimentera och försöka få alla mina karaktärer att tala STORT och BRETT med långa monologer.

T.ex
"Ers majestät, varför skall jag hjälpe eder? Har ni icke fått kunskap om er make genom att stjäla min kristallkula? Sannerligen, som en simpel tjuv i natten har ni smugit in i min kammare och tagit den! Och likt en näsvis flicka har ni spionerat på eder make! Tvi vale!" Drottningen grep sig om hjärtat och stirrade på magikern med brinnande ögon.
"Håna oss inte, magiker! Vad vi begär är att ni blandar ihop en dryck som gör att de röda pilarna träffar hans majestäts hjärta! Ja, vi begär att trotsa kärleksgudarnas vilja och tvinga honom att älska oss! Gör detta och vi kommer aldrig att be er om något igen! Om inte under hot av er drottning, gör då detta för att hjälpa en förtappad flicka att ej förlora sin älskade man!"
"Ers majestät, Ni pratar som den flicka ni är innerst inne! Jag vägrar göra gudarna vreda genom att trotsa deras vilja! Ty om jag gör detta så kommer riket att kollapsa under eld och stoft! Adonae själv kommer att förgöra oss och vårt rike!" Drottningen blev arg vid hans ord.

"Magiker! Om ni inte vill lyssna på vår vädjan, då ber jag er att lyssna på vår dom! Till oss har givits all makt i detta rike! Er tid är kort och ifall ni vägrar oss igen så kommer vi att ge order om att ert huvud skall avhuggas! Era lemmar kommer att slitas bort från er kropp och ert hjärta kommer att skickas som present till Svartträsket, där grodmänniskorna med glädje och tacksamhet tar emot det! Vi kommer att förstöra alla era dokument och alla dokument som innehåller ert namn! Efter vår bortgång kommer inte ens minnet av er att finnas kvar! När folk frågar vem som var hovmagiker under vår tid kommer man ej att ha ett namn!
Därför ber vi er, denna gång under hot, att ni blandar en dryck till oss! Då kan vi skona er detta hemska öde!"


Och så vidare. Jag är naturligtvis ingen expert på gammalsvenska, men det är ändå roligt att leka med idén. Sen vill jag också spela lite på grejen med en opålitlig berättare. Liksom detta är en berättelse som berättas hundratals år efter att det hände. Tänk om diskussionen mellan Magikern och Drottningen inte alls gick till såhär? Tänk om det inte alls fanns någon kärleksdryck inblandad utan det är bara fabricering?

Japp, detta var allt jag hade att säga om det. :) vad tycker ni, ska jag ännu skriva ett inlägg om idéer jag VILL skriva än idag? 

söndag 23 april 2017

Lille John = Loser?

 Dethär inlägget började jag skriva på sensommaren 2016. Jag hade just mailat till akademin och frågat hur jag ska betala min närvaroanmälan, och fått tillbaka svaret att min studierätt hade upphört. Det var inte oväntat, men ändå otrevligt. Så jag skrev detta inlägg den dagen, men jag publicerade det inte. För det första såg jag ingen vits med det. Vad hjälper det någon att jag ältar om mina bekymmer? (Jag är ju en STOR FINSK KARL!!!....) 
För det andra kände jag mig rätt nere då, därav titeln. Och jag vet av erfarenhet att det är bäst att inte skriva och publicera om det på sociala medier då det är som värst. För det är då man kan i misstag säga sårande saker eller ställa ut allt i ett mycket värre ljus än vad det var.
För det tredje så var jag inte säker på vad jag ville säga. Därför var slutet så abrupt, för jag kom inte helt enkelt på mera att säga. Vilket i sin tur gjorde att inlägget kändes för dåligt för att publiceras.


"Din studietid har tagit slut". Så lyder mailet jag har fått från akademin. Medan andra bekanta visar upp foton av sina avhandlingar så har jag inget sånt att visa upp, inte ens ett brev.
Jag är utkickad från akademin. Och hur känner jag för det? Det är en rad blandade känslor.

 För visst är det synd att jag inte blev magister i teologi. Många skulle säga att jag har slösat bort många år av mitt liv, då jag kunde göra en massa annat istället. Jobba på posten t.ex.
Och jag har helt enkelt inte lyckats. Den känslan finns hos mig, att jag inte lyckades. Jag är en klåpare! Jag hade bara ett jobb att göra och det gjorde jag inte! Jäkla klant!
Den meningen ekar, jag har inte gjort det jag förväntas göra i vårt samhälle, vilket är bli klar (snabbt som synden) och börja jobba på måndag, gifta mig på torsdag och börja producera en massa små Lille John på lördag.

Men för det första finns alla studiepoäng kvar i maskineriet, så jag kan alltid söka in på nytt om jag vill. Jag känner folk som har kommit till akademin då de är i medelålder, för de började studera på 70-talet, hann studera ett eller två år innan de blev gravida/gjorde sin fru gravid och blev tvungna att avbryta och skaffa ett knegjobb. (tänk att det fanns en tid då sånt faktiskt var MÖJLIGT)
Och nu har ungarna flugit ur boet och folket i fråga tänker "Nu ska jag äntligen studera klart!" Så vem vet, kanske jag gör mig klar när jag är urgammal och har inget bättre för mig.
För det andra så har jag lärt mig en del. Tvivla inte på det. Inte bara om andra religioner, utan också om livet i överlag. Sånt som kommer från att bo och studera på en annan ort OCH sånt som kommer med åren.
För det tredje har jag under min vandring träffat en massa intressanta människor och fått flera vänner. Jag har börjat med en del hobbyer som jag inte tror jag skulle ha börjat med om jag inte hade.
För det fjärde så började studierna smaka trä i ett skede. Inte för att ämnet är dåligt eller lärarna är dåliga. Men jag tror inte jag är utrustad till att vara akademiker.
Clint Eastwood sa "A good man has got to know his limitations".
För det femte känner jag för många akademiker med magisteravhandlingar inom mitt ämne som inte har jobb. Åtminstone inget jobb inom sin bransch, jag känner folk som utbildade om sig och idag har kanske jobb (eller så blev de tvungna att utbilda om sig en tredje gång)

Summa sumarum, hur känner jag inför detta nu då, att jag inte är en akademiker längre för att jag blev utkickad? I det stora hela så känns det bra, jag har kvar mitt deltidsjobb och min lägenhet.
Så jag har ännu vatten under bron. Jag är vid god hälsa.
Samtidigt känns det bara eländigt att jag har misslyckats.

Mina berättelser Del 1: Det gamla skräpet

Hej på er!

Jag har inte skrivit här på ett bra tag. Det finns flera orsaker till det, men en av dem är att min DVD-station håller på att paja. :D Så jag kan helt enkelt inte se och recensera en del intressanta filmer just nu. (Vilket är synd för jag skulle gärna recensera sådana saker som Godzilla vs King Ghidorah, Deathgasm, Snow Shark, Planet of the Vampire Women och några till)
En annan orsak är att jag har hållit på med skrivandet (och förstås andra hobbyer). Vilket för mig till dagens inlägg.

Jag kom på att helt kort dra ihop några berättelser jag har jobbat på, eller som jag har gjort klara, som jag är nöjd med av diverse orsaker.
I just detta inlägg fokuserar jag mera på det jag skrev tidigare, vilket oftast var bara noveller inom skräck och sci-fi. Så sorry, ni lär inte hitta någon novell om en typ som sitter på tågstationen i Åbo och väntar på att få åka till Hesa.

Händelserna på Medusa
Oj, denna berättelse takes me back. Jag skrev den under sommaren 2011, tror jag. Det var vid denna tid jag började på allvar tänka på att skriva igen.
Idén kom nämligen från en zombie-comic jag hade läst. Den handlade om några typer som hittar ett slavskepp på drift. De går ombord och det visar sig att hela besättningen hade blivit zombier efter att ha plockat upp några infekterade i Afrika.

Det jag ville göra var att berätta en variant av berättelsen ur besättningens synvinkel. Händelserna på Medusa handlar därför om slavägarna som fångar in ett gäng afrikaner och ja.... Det visar sig att några av slavarna hade zombiesjukan.
Jag skrev den ur loggboksperspektiv, vilket var intressant att göra. Där kaptenen berättar om hur de överlevande besättningsmedlemmarna tror att de är förbannade, att Satan går ombord osv.
Jag försökte skicka runt den till några tidningar, men de tog inte emot den.
Lika bra, tänker jag för den hade sina problem.

Meddelanden från andra sidan
Den här skrev jag till Arvid Mörne-tävlingen 2014, tror jag det var. Den vann inte.
I denna berättelse möter Jakob. Han studerar datavetenskap vid Åbo Akademi. Han deppar för att han inte kommer att få jobb när studierna är klara och hans föräldrar envisas med att fråga det där av honom. "När ska du bli klar och få jobb?"

Plötsligt dyker en snubbe upp i hans TV. Han presenterar sig som Zennan och efter många om och mena lyckas övertyga Studenten att han är från framtiden. Man har i framtiden kunnat bemästra en del av tidsresande, men inte allt. Man kan bara skicka signaler tillbaka i tiden till en mottagare som en tv, smartphone eller en dator.
Zennan påstår att han är en historiker och är därför intresserad av Jakobs tid. Så om Jakob berättar om sin tid för honom kommer Zennan att hjälpa honom tjäna massor genom att bl.a lansera en ny revolutionerande version av smartphonen.
Jakob går med på det och allt blir bra.... Jakob blir multimiljonär.
Efter några år kontaktar Zennan Jakob igen och denna gång har han ett intressant erbjudande. Han kan göra Jakob odödlig om han går med på att byta kropp med Zennan för en dag. Zennan vill nämligen själv leva bara en dag i Jakobs tidsålder. Jakob behöver bara bygga en maskin som skulle kunna sända och ta emot medvetanden genom tiden.
Jakob går igen med på detta (efter lite övertalning). Han blir ju odödlig och så får han se lite hur framtiden ser ut.
Men när Jakob kommer till framtiden visar det sig för det första att Zennans kropp är sjuk. Och att han har levt i en bunker i årtionden för världen i framtiden har förstörts. Himlen är eldröd och byggnaderna ligger i ruiner och kvar finns bara Jakob, som är numera fast i Zennans kropp. Han kan inte heller åka tillbaka eftersom Zennan har förstört mottagaren på andra sidan.

Jag gillar idén, men problemet med Arvid Mörne-tävlingen var att det var max 5000 ord eller hur det var. Och jag tror att berättelsen är för stor för det, att jag skulle få mera utav den om jag istället skrev om allt till en bok. Kanske jag gör det någon dag.

Farao Ktholatlis grav
Denna berättelse ligger i min skrivbordslåda. För jag själv gillar berättelsen, men tror jag är ensam om det. Den kan bäst beskrivas som ett kärleksbrev till Lovecraft, för jag läste en del av honom på den tiden. Och jag skrev den då jag gick en kurs i antikens religioner och vi pratade om Egypten.
Berättelsen är skriven i brevform. En gammal brittisk arkeolog har hört att man från det brittiska arkeologsällskapet tror sig ha hittat en grav efter Farao Ktholatli, också känd som "Den Svarta Faraon". Detta får de absolut inte göra, skriver arkeologen. Han hittade själv graven för många år sen och öppnade den.
Lång historia kort: Farao Ktholatli var ett tentakelmonster som dyrkades en gång i tiden av egypterna. Alla i expeditionen blir antingen galna eller uppätna av monstret, förutom arkeologen och en kollega.
Arkeologen skjuter kollegan ute i öknen för att se till att kollegan inte berättar om vad som hittades.

Denna berättelse blev jag ganska nöjd med, i beskrivningarna av hur templet där Farao Ktholatlis grav låg,hur gravkammaren såg ut och allt .

Ekot
Detta skrev jag till NaNoWriMo 2015. (och jag vann!) Jag har tänkt på att skriva om den, för jag har mycket idéer på ändringar till det. Men lång historia kort så handlar det om ett hemsökt våningshus i en fiktiv stad i Österbotten. 

Harry Potter-fanfic
Eller ja, egentligen hette det "19 år senare". Precis som många andra Harry Potter-fans så var jag inte riktigt nöjd med slutet.
När jag hade läst böckerna var det ett himla hallå med att Harry har varit med om så mycket mera än vad de flesta vuxna trollkarlarna får vara med om under hela sin livstid. Så när ska vi få läsa om stycket då han lider av Post-traumatisk stress? Har mardrömmar om att Voldemort är tillbaka? Får flashbacks till då Sirius Black dör?
Och vad ska han göra med sitt kändisskap? För trots att Harry gnäller i böckerna om att han inte egentligen vill vara kändis så finns fortfarande det faktumet att det är en del av hans identitet. En del av karaktärens identitet var att han var känd i trollkarlsvärlden, men nu när Voldemort är död, vad ska han göra då? Speciellt då hans kändisskap börjar avta. OCH då han i hela sin ungdom fick höra om hur han var speciellt utvald till att fimpa Voldy. Det betyder att efter att Voldemort var död så borde Harry ha förlorat hela sin orsak att leva och befinna sig i en existentiell kris.

Så jag skrev min egna version av 19 år senare, där Harry är en alkoholiserad B-kändis, som bara dyker upp på skvallersidorna då han har supit sig full och gjort något skandalöst. Ginny har lämnat honom, för hon orkade inte med allt supande, hemliga affärer, skandaler och gnällande. Han har tappat kontakten med Ron och Hermione. Eller, de kapade kontakten med honom efter att han var ett egocentriskt fullt rövhål på deras bröllop. Och Malfoy-familjen håller på att stämma honom eftersom han sa till skvallerpressen att Draco idkade oralsex med Voldemort back in the day.
Det var roligt att skriva. :D


Jag har nog flera berättelser, men de flesta var bara skit eller så blev de inte färdiga. :D
I nästa inlägg tänker jag prata mera om det jag jobbar på NU. För det tycker jag är mycket bättre!

So stay tuned!

torsdag 6 april 2017

Konsten att invadera Sverige


Idag har jag läst igenom Niccolo Machiavellis bok Fursten. Och även om en del kapitel var rent ut sagt dötrista (som t.ex hur jag ska försvara mitt rike från vildarna) så var det en helt intressant läsning.
Boken handlar alltså om hur en snubbe kan komma till makten i ett land och hålla den makten. Den tar upp sådana frågor som hur ska Fursten förhålla sig till människor av andra kulturer, ska han hellre vara älskad eller hatad osv.
Den sägs vara skriven som ett gigantiskt långfinger mot aristokratin på den tiden.

Då började jag leka med en tanke: Utgående från herr Machiavelli, hur skulle jag invadera och hålla Sverige? Liksom låt oss säga att jag får makten i Finland och har en större armé än den vi har. (Vilket kommer säkert att vara möjligt bara jag säger två saker: "Mera stöd till pensionärer, studerande och barnfamiljer!" och "Inga mera nedskärningar ALLS!")
Kejsare Lille John den Store

Så jag funderade på det och här har jag kommit på en plan. :D
  1. Känn svenskarna. Hur ska jag invadera sverige om jag inte vet något om svenskarna, annat än att de gillar surströmming och dansband? Detta betyder att jag också måste känna till de saker vi har gemensamt med dem och vilka problem de har.
    Här skulle jag också ha kunnat gå i maskopi med en svensk vän. Denne kommer att hamna i riksdagen och bli statsminister. Och där införa lagar som kör den svenska ekonomin i botten och får folk att misströsta på staten.
  2. När jag väl har invaderat Sverige så ska ingenting förändras. Jag ska inte brutalisera folket ellet införa tvångslagar....Än. Jag ska t.o.m sätta in en lantdag som är i kontakt med mig, så att svenskarna får en känsla av att de ändå har någon slags kontroll. (Ovetande om att jag också kontrollerar detta landsting)
    Detta är för att minska viljan till revolt. Inget får folk att skrika revolution så högt som när en armé tar över och tvångsinför en massa lagar och brutaliserar folket.
    Så livet i Sverige under de första åren under Kejsare Lille John skulle te sig väldigt normalt, inga större skillnader egentligen.
    Hur skulle jag då göra med lagar som inte går ihop med de finska lagarna? De skulle få hållas tillsvidare.... Ända tills lantdagen får för sig att hålla folkomröstning om några av dessa lagar. Och med 75 % folkomröstning så visar det sig att Svenskarna vill göra sig av med de gamla lagarna och ta an de nya Finska lagarna. Och jag har förstås ingenting med det att göra....
  3. Se till att jag är både älskad och fruktad. Visst vill jag bli älskad av min kabinett, men samtidigt måste jag vara beredd på att se till att ingen motsätter mig någonsin. Det Svenska Folket får jag inte brutalisera, men min kabinett ska hållas i shack!
    Det betyder också att mina soldater och hemliga polis får inte vara slapphänta. Allt svenskt motstånd måste förstöras brutalt. Och när folk protesterar måste förstås sanningen fram: Att soldaterna gjorde bara sitt jobb, att dessa människor planerade terrordåd osv....
  4. Jag ska kolonisera sverige och börja sakteliga bygga städer som t.ex "Ny-Åbo" och andra namn.
  5. Jag ska se till att det endast finns finländare i min armé och i min närhet. Detta är för att lojaliteten hos svenska soldater kan i ännu en generation ligga hos Sverige och inte under mig. 
  6. Jag ska bosätta mig där. Bygga t.ex ett palats i Göteborg och bo där. Detta är delvis så att jag ska känna igen det svenska folket, delvis så att jag själv ska kunna hålla koll på mitt nya land. Och så är det så att de svenska f.d makthavarna och mäktiga politiker ska kunna känna att jag är deras vän som bor där. De måste inte komma bort ända till Finland för att träffa mig, jag finns ju redan där nära till hands.
    Jag ska inte heller förstöra det kungaslottet i Sverige. För då har jag igen gett svenskarna en orsak att revoltera mot mitt styre, att jag inte respekterar deras gamla historia.
Så ja, man lär sig mycket av att läsa. :D
Och ifall någon är orolig, så nej jag tänker inte invadera Sverige. :D Detta är bara en "What if"-situation.