Rock and Roll Reform School Zombies av Bryan Smith

 En bok som utspelar sig i high school

Denna bok borde ha blivit film. Jag säger det inte för att boken skulle vara så pass "bra att den borde bli film". Faktum är att det känns som om Rock and Roll Reform School Zombies var ursprungligen ett filmmanus som blev omarbetat till en bok.

Handling
 På internatet South Illinois Music Reeducation Centre botas 80-talets ungdomar av den hemskaste av alla förbannelser som har förfallit mänskligheten: Heavy metal! Ungdomarna har börjat lyssna på Heavy metal!
Vi stiftar bekantskap med Melissa, en tjej som blev förälskad i Heavy Metal och som blev stöddig mot sina föräldrar. Så de skickade henne dit.
Och nu ska hennes pojkvän Wayne och hans bäste vän Steve köra dit för att hämta henne.

Samtidigt kraschar en meteorit i närheten av skolan, där skolan har i hemlighet begravt elever som har dött. För en del elever blir tydligen piskade ihjäl under lektionerna. Meteoriten lyckas återuppväcka dessa döda människor till zombier. Så medan Steve och Wayne och Melissa försöker ta sig ut, så får vi en zombieattack.

Om boken
De främsta inspirationskällorna till denna bok listar Return of the Living Dead och Heavy Metal. Det känns som att man skulle läsa en cheesig 80-tals skräckfilm. Och detta är det största problemet med boken, eftersom karaktärerna känns platta och lite flera mänskliga reaktioner. Gissa vad som händer när Wayne får tag i en pistol? Han kan förstås skjuta zombier i huvudet och de dör! Buuullshit!! Han är inte ens rädd, han tycks inte reagera på något sätt. Den enda karaktären som blir rädd är Melissa, och det är väl för att hon är en tjej.

Boken är bara 124 sidor lång, så jag läste den på tågresan tillbaka till Åbo. Full av lama beskrivningar och papperstunna karaktärer.

Betyg
Den hade varit jättebra som en film! Jag kan se det som en komisk störtlöjlig 80-tals skräckfilm. Men som bok? Glöm det!
2 av 10!

Kvinnan i svart av Susan Hill

En bok jag äger som jag inte har läst ännu
 Ibland kan man fynda på loppisar. 
När jag först läste baksidan och insidan av denna bok så åkte mitt ena ögonbryn i taket. Om en bok lovprisas så mycket så är det något som är fel. ("Så otäckt att hjärtat stannar upp" - Daily Express,
"En klassisk viktoriansk skräckis. De kalla kårarna kilar pålitligt längs ryggen." - Helsingborgs Dagblad,
"Kvinnan i svart är den mest briljant effektiva skräckroman du någonsin kommer att stöta på"- The Daily Telegraph) Ingen bok förutom Bibeln kan vara så bra!

Påståendet att det är en viktoriansk gotisk skräckroman fick mig också att fundera lite. Jag har läst en del Edgar Allan Poe, Lovecraft, lite Lord Dunsany, Bram Stoker, Mary Shelley m.m....Så jag hoppades inte att jag skulle bli besviken och få en halvfärdig skräckroman skriven i gammal stil.  Förbannelsen t.ex var en sådan bok.

Handling
Vi befinner oss på 1800-talet i det dimmiga London. Den unge advokaten Arthur Kipps får i uppdrag att reda ut dödsboet efter en Alice Drabow. Hon har levt helt isolerad i en liten småstad i Englands inre. Kipps kommer till hennes begravning och märker att ortsborna inte vill prata om henne. Det visar sig senare att huset Eel Marsh House är hemsökt!

Om boken
Jag skulle säga att denna bok lämpar sig för stormiga höstkvällar. Den är inte så hemsk, men den är myskuslig. Precis som gammal skräcklitteratur ska vara. Jag har läst upp lite om Susan Hill och vet om att hon var inspirerad av gamla brittiska skräckförfattare som Montague Rhode James och Daphne du Maurier då hon skrev Lady in Black. Det verkar logiskt för Lady in Black känns som ett kärleksbrev till gamla skräckförfattare.

Ett ord som jag skulle använda till att beskriva den är "Lagom". Den är lagom skrämmande, den är lagom lång, lagom kort, den har lagom med beskrivningar.
Den är bara 140 sidor och då bokformatet är rätt litet så kändes det mindre.

Betyg
Kvinnan i Svart får 7 av 10. Den är en myskuslig liten spökhistoria som jag kan rekommendera för stormiga höstkvällar.

Böcker jag inte läste ut till läsutmaningen....

Jag har nu hållit på med en läsutmaning sedan Januari. Jag tänkte hålla på ända till december och sen kanske lite till, tills listan är klar.
Jag har läst en massa bra böcker i år. Det har varit oerhört berikande.
Men samtidigt har jag läst en del skräpiga böcker.
Och så finns det böcker som jag började på men som jag inte läste klart.

Jag tänker nu berätta om tre böcker jag kommer på på rak arm som jag inte läste klart och varför inte.

1. Trollkarlen från övärlden - Ursula K. LeGuin.
Kategori: En kvinnlig författare

Jag hade varit nyfiken på Övärlden-serien och Ursula K. LeGuin en tid. Så jag tänkte att detta skulle vara ett bra tillfälle att läsa den första boken om Övärlden.
Jag lade ner den efter att ha läst lite mera än femtio sidor. Varför? Den var alldeles för generisk för min smak. Pojkspoling växer upp i By, har konstiga förmågor, by bränns ner, pojke flyr, hittar en mentor..... Allt det hände på de första femtio sidorna.
Man kan säga till hennes försvar att den skrevs på 60-talet, dvs före David Eddings och Robert Jordan. Men skadan har redan skett så... Sorry, men den första berättelsen från Övärlden var inte ett dugg intressant.

2. Charles M. Schulz Conversations
Kategori: En icke-fiktiv bok

Denna bok skulle ha varit en massa intervjuer med Charles M. Schulz, mannen bakom Snobben-serierna. Eftersom jag inte visste ett smack om snubben men har läst lite av seriestripparna och sett på TV-serien då jag var liten så tänkte jag att det skulle vara intressant.
Och det var det. Men efter 100 sidor av en 300-sidors bok så upprepades många svar. Jag har läst säkert fyra gånger svaret på frågan "Hur kom du på karaktären Snobben/ charlie brown osv." Samma svar men med olika varianter.

3. Battlefield Earth av L. Ron Hubbard
Kategori: En bok jag äger som jag inte har läst ännu

Jag har inte gett upp hoppet om denna bok! Jag har den i min bokhylla! Jag har betalat för den så då ska skiten NER!
Jag kan säga att gubben Hubbard passar bäst att läsa hans pulp-berättelser som ligger på 100-något sidor. Han är en sprinter, han skriver snabbt och actionspäckat! Vilket är bra för korta berättelser. Försök då dra ut det över 1000 sidor? Ingen orkar med det!
Jag är på sidan 400-något och en del händelser tänker jag att kunde helt ha lämnats bort eller kortats av. Dessutom vet jag redan hur hela boken slutar, på basen av en enkel mening, ett enkelt bullshit-science fakta...........

Enders Game av Orson Scott Card

En bok jag tidigare har läst.
Eller ja, läst och läst... Jag lyssnade på Enders Game som ljudbok när jag jobbade på Silja Line. Det var en intressant science fiction story för barn i alla åldrar.

Handling
Vår huvudperson heter Andrew Wiggin. Fast han kallar sig själv för Ender. Han växer upp i en framtid där mänskligheten håller på att återhämta sig efter ett gigantiskt krig med utomjordingar som på engelska kallas för "Buggers".
Ända sen Ender låg i mammas mage så har staten hållit honom under uppsikt. Han är, precis som sin bror och syster, väldigt intelligent. Och när han är sex år får han ett erbjudande som väldigt få människor får: Han blir antagen till Stridsskolan för att lära sig leda arméer i strid mot utomjordingarna. Han ska tränas tillsammans med en massa andra barn som också är genier.
Detta är ett projekt som Staten har hållit på med en längre tid: De letar efter en blivande kommendör som kan leda mänskligheten i strid mot utomjordingarna. För de är på väg tillbaka! Och denna gång ska mänskligheten vara förberedd!
Men vem ska leda? Den som har mest lysande utsikter förstås! Och visst, det kan vara Ender. Men Stridsskolan har flera hundra elever.

Om boken
Orson berättade att en inspirationskälla till boken kom från en berättelse han hade läst om piloter från första världskriget. Orsaken till att många av dem dog var för att de inte tänkte på att kolla upp och ner. De kollade framåt, bakåt och åt sidorna. Men eftersom de var så vana vid att stå på marken så brydde de sig inte om att kolla upp eller ner. Så därför dog många för att fienden kom flygande rakt nerifrån eller kom flygande från solen.Orson tänkte att i rymden skulle detta vara ett större problem eftersom i rymden existerar inget uppåt eller neråt. Allt är upp eller ner. Så det enda sättet att få soldater och kommendörer att lära sig slåss i rymden är att få dem då de är så unga att vårt vanliga gravitationstänkande går att träna bort.
Så mycket av berättelsen blev annorlunda när Orson kom på att alla i Battle School är barn.
Men i detta skede skrev Orson Enders Game som en novell som blev publicerad i en tidning. Så småningom började han skriva böcker och i ett givet skede av sin karriär ville Orson skriva en bok som skulle heta Speaker for the Dead, vilket skulle handla om Ender som en vuxen man. Men istället för att bli hyllad som en hjälte så är han känd som ett monster som utrotade en utomjordisk ras. Vilket betydde att Orson måste först skriva Enders Game som en bok där han i större detalj går in på karaktären Ender, hans bakgrund och allt annat.

Den är en rätt trevlig bok om en ung pojke som växer upp och mognar. Man skulle först kunna tro att Enders Game är en ungdomsbok. Men jag vill påstå att det rör sig om väldigt stora ungdomar i sådana fall.
Ender är en genialisk sexåring, det märks. Men karaktären är svår att tro på eftersom han tänker och resonerar alldeles för avancerat för att vara en intelligent sexåring. Då jag har läst om hyperintelligenta människor så visst, när de var små barn var de intelligenta, som i att de förstod komplexa sammanhang och kunde läsa avancerad litteratur. Men det betydde inte att de inte skulle gilla sådant som andra barn gillar, som att leka. Jag ser ingenstans i boken att Ender skulle föreslå att barnen leker kurragömma t.ex. Eller att han kallar någon för "pruttskalle" eller något annat.

Betyg
Enders Game får 6 av 10. Läs den för all del, men förvänta dig inte för mycket. Om du inte alls läser science fiction annars så kan jag rekommendera denna bok. Språket är enkelt och världen är enkelt uppbyggt. 

Lady Susan av Jane Austen

En författare som har samma initialer som jag.
I detta fall avskyr jag mitt namn. Hade mitt förnamn börjat på I hade jag kunnat läsa Isaac Asimov. Hade jag haft ett extra L i mitt efternamn så kunde jag ha läst ännu en bok av Jon Ajvide Lindqvist. Men näpp, mitt fulla namn består av J och A.
Så det blev Jane Austen eller Joe Abercrombie. Och ärligt talat verkade inte Joe så spännande. Boken jag hittade av Jane Austen var väldigt kort, bara 174 sidor! Och en ganska liten bok.
Jag läste allting på en dag. Jag skyller det på den enkla översättningen.

Handling
Boken består av en brevväxling mellan en del familjemedlemmar, varav en son har blivit hänförd av en kvinna som heter Susan Vernon (LADY Susan Vernon). Lady Susan är vacker, charmig och rolig och män flockas runt henne. Familjen är orolig för Susan är ökänd för att leka med mäns känslor och för att hon använder sin charm för att ta sig fram i livet. Även om det innebär att hon flörtar med gifta män och ungkarlar! Och varenda man hon gifter sig med är rikare än den förra.
Och nu sänker hon klorna i deras son! Hur ska detta sluta?


Om boken
Den var lätt att läsa. Det största problemet jag har med den är att det är så förbannat I-landsproblem. Läs Charles Dickens som handlar om arbetarungar som svälter och läs sedan Jane Austen som handlar om rika överklassnobbar som har relationsproblem. Inga problem med ekonomin eller något annat, nej! Eller varför inte oroa sig för att det ska bli en revolution i England, precis som i Frankrike?
Den publicerades 1871 trots att den skrevs klar antagligen kring 1794.

Betyg
Det roliga är att den var inte så dålig som jag trodde att den skulle vara. Språkmässigt felas inte något. Jag tyckte att det största problemet var vetskapen om att det värsta som kan hända är att Lady Susan gifter sig med pojken och blir rik och sen lämnar honom (eller skaffar en boy-toy eller något)
Betyg ja.... jag antar att den får 4 eller något.....

Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie

En bok som din mamma älskar.
Man kan säga att jag hade tur vid valet av mamma, för min mor älskar att läsa. När jag var liten så uppmuntrade hon mig alltid att prova nya böcker av nya författare. Hon kunde säga till mig då jag var vid biblioteket att "prova nu låna något av en författare du inte alls känner till".
Själv läser hon väldigt brett så därför var det en lite knepig fråga när jag frågade om "en bok hon älskar", för det finns så många.
När jag var liten så läste hon mycket Agatha Christie, så jag frågade om hon kunde föreslå någon av hennes böcker. Vilket hon kunde och här är den!

Handling
Belgaren Hercule Poirot är på väg till London genom Europa. Han stiger på Orientexpressen i Istanbul och gör sig redo för några dagars resa till Calais i Frankrike. Mitt i natten tvingas tåget stanna på grund av snö på rälsen. (Hey, lite som VR eller hur? ;) ). Följande morgon, då tåget fortfarande står stilla, hittas affärsmannen Ratchet död i sin kupé. Han har blivit mördad med tolv knivhugg. Och mördaren kan inte ha flytt. Så en är kvar på tåget.
Först motvilligt, men senare av intresse för fallets konstiga natur, så bestämmer sig Poirot för att försöka luska ut vem som är mördaren.

Om boken
Jag älskade den!
Jag har hört termen "ett mysigt mord" användas om Agatha Christies berättelser. Den termen skulle jag använda här. Berättelsen frossar inte i hur grovt mordet är eller hur ooonda alla karaktärer är. Tvärtom så är många karaktärer väldigt enkla. Om jag säger åt dig att tänka på en brittisk lord så har du säkert en stereotypisk bild av hur en lord beter sig. Exakt en sån karaktär finns på Orientexpressen.
När twisten kom i slutet så var det oväntat, men samtidigt är den vettig när man tänker efter! Jag tänker inte avslöja vad det är, men då jag hade läst det blev jag först chockad och sen tänkte jag att "Ja, det stämmer ju om man tänker på det...."
Mordet på Orientexpressen har beskrivits som en av Agathas bästa böcker. Jag måste läsa mera förrän jag vågar uttala mig om det.

Betyg
Jag kunde inte sätta ner den. Den var så intressant! Jag ger den 8 av 10 och rekommenderar den till folk som vill börja läsa brittiska deckare.

Onda boken av Kaj Korkea-Aho

En bok som kom ut i år.
Jag har väntat på denna bok hela året faktiskt. När jag såg på utmaningen att jag ska läsa en bok som kom ut "i år" så visste jag att det skulle bli denna bok.

Handling
Mickel Backman är lärare vid litteraturvetenskapliga linjen vid Åbo Akademi. Hans äktenskap är lite si och så och detsamma kan sägas om universitetet och den finlandssvenska litteraturen i överlag. Men en dag i november så vill en elev skriva en uppsats om en diktsamling från tidigt 1900-tal. Det speciella med denna diktsamling är att alla som har läst den har begått självmord efteråt. Det sägs rent ut att "om du läser denna bok så hamnar du i Helvetet".
Varför vill denna elev skriva en bok om just denna diktsamling? Hur kan den eleven ens veta om att den existerar? För den borde inte existera.... Egentligen.

 Samtidigt stiftar vi bekantskap med Calle Hollender, en stereotypisk finlandssvensk ÅA-studernade. Och jag säger inte detta med en negativ ton: Calle känner sig inte motiverad att studera, han har ingen aning om vart han är påväg i livet, han har problem med kela som vill strypa hans stöd.... Samtidigt har han också problem med flickvännen.

Om boken
Innan jag fortsätter ska jag säga från vilket håll jag närmar mig boken: Jag närmar mig den som ett skräckfan som vill läsa en bok om en "ondskefull diktsamling". Jag känner att det är viktigt att jag nämner det. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan hade jag sådana glasögon på.

När jag hade läst lite mindre än hälften av boken var jag helt säker på att boken inte skulle handla om en hemsökt bok som mördar folk. Halva boken klar och vi håller fortfarande på med relationsdrama, livsproblem och angstande finlandssvenskar. Dikten har nämnts och det är det.
Under första fjärdedelen av boken så tänkte jag att Kaj så att säga presenterar karaktärerna och deras problem. Det är inget fel med det, men om jag jämför med Stephen King (med vilken Kaj har blivit jämförd i en recension) så kan jag konstatera att Stephen behöver inte använda upp halva boken för att presentera karaktärerna.
Så vid hälften av boken suckade jag uppgivet och tänkte att "Okej, ännu en bok om finlandssvenskar som gnäller över sina liv och ingen förstår dem och blä blä blä...."
Gissa om jag hade fel när vi kommer till den sista femtedelen! Då tar berättelsen verkligen fart och jag hurrar! Jag önskar så hårt att denna del hade kommit MYCKET tidigare för det är här vi får de verkliga skräckelementen som jag var ute efter!

Ann-Christine Snickars från Åbo Underrättelser skrev att han lyckas skapa en stämning och hålla kvar den. Jag håller tyvärr inte med henne om detta, just för att de första 160-något sidorna inte har något att göra med en ond diktsamling som mördar folk, förutom att en elev vill skriva om den och läraren vill inte att eleven ska göra det. Men vi är alla olika blommor i Herrens hage.
För att spänning skulle skapas i början så borde Kaj ha haft någon att dö pga diktsamlingen i början. Typ att Calles flickvän begår självmord plötsligt och utan någon till synes orsak. VARFÖR....??? Låt Calle sen försöka luska ut vad som felades henne och så har vi en intressant berättelse.

Delen om Calles motivationsbrist, problem med Kela och existentiell ångest känns väldigt äkta. Jag känner själv igen det hemska med att studera utan att veta varför man ens bryr sig längre (men man måste ju likt förbannat för där sitter man), de otydliga riktlinjerna som ingen vet att existerar och det hemska ögonblicket när stödet inte utbetalas och man måste starta ett papperskrig med Kela. I denna detalj lyckades Kaj väldigt bra för Calles kamp känns väldigt äkta!
Jag är inte förvånad eftersom Kaj själv studerade vid ÅA en gång i tiden.

Betyg
Jag älskar idén om en ond diktsamling i svenskfinland som mördar folk! Det för tankarna till Lovecrafts Necronomicon, även om Kajs version fungerar annorlunda.
Hans språk är det inget fel på. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan så tänkte jag "den här mannen har jobbat på sin konst och därför gjort ett bra verk." Det samma är gäller det Onda boken.

Det som drar ner betyget är den extremt långsamma uppbyggnaden och avsaknaden av orsak att bry sig om karaktärerna, annat än att de finns nedskrivna. Som ett skräckfan, som just läste Stephen King, så skulle jag ha behövt något kusligt att hända riktigt i början av boken. Vilket på sätt och vis händer: en unge hoppar framför ett tåg. Men det är inte heller kusligt, eftersom vi vet inget om vem som hoppade framför tåget. Hade personen läst diktsamlingen? Var personen förföljd av någon som ville mörda den? Eller hade personen bara en dålig dag?

Jag ger boken 6 av 10. Läs den för all del om ni vill! Jag gillade Gräset är mörkare på andra sidan bättre. Jag ser fram emot nästa bok av Kaj Korkea-Aho!

En hälsning
En liten hälsning (eller utmaning) till Kaj, om han läser dethär någon gång:

Kaj, du kan konsten att skriva. Du kan också skriva bra fantastisk litteratur. Du är en förebild för många av oss som också vill skriva finlandssvensk litteratur och inte skriva drama. Men när jag läste Onda boken så har det känts som att du håller tillbaka. Som att du inte riktigt vågar bli helt galen när du skriver. Som att du försöker passa in i den stereotypiska finlandssvenska skönlitterära mallen utan att tänja på gränserna alltför mycket.
Så här är min utmaning till dig: Skriv en novellsamling (eller en bok) där du totalt SPRÄNGER mallen med vad du än kan komma på. När jag gick en skrivkurs fick jag ett tips från vår handledare som jag bär på mig och det är "go crazy bara!".
Gör precis som Ray Bradbury och bli helt skogstokig! 
För jag skulle älska att läsa en bok av en helgalen Kaj Korkea-Aho!

Väckelse av Stephen King

en bok av en författare som jag älskar men som jag inte har läst ännu. 
Jag hade först tänkt få tag i Ray Bradburys bok Something wicked this way comes. Men sen kom jag över Isaac Asimovs bok Stiftelsen, som jag först läste och tänkte recensera istället. Men nu ramlade jag över denna bok och siktade in mig på den istället!

Handling
När den unge pastor Charles Jacobs börjar verka i en liten småstad på 60-talet så är alla glada. Speciellt vår huvudperson, den sexårige Jamie Morton. Jacobs visar Jamie och de andra barnen i stan sina hemlagade uppfinningar som t.ex en elektronisk mini-Jesus som kan gå på vatten.
Allt går bra för Jacobs tills hans fru och pojke dör i en bilolycka. Förtvivlad och bitter på Gud så lämnar Jacobs staden och försvinner.
Många år senare har lille Jamie blivit en trettioårig musiker med drogproblem. Och han träffar på Jamie igen och denne har nya planer och nya uppfinningar....

Lång historia kort: Boken handlar om hur Jacobs går från att vara en optimistisk karismatisk predikant till att bli en galen vetenskapsman.

Om boken
Stephen King sa i en intervju att han hade alltid velat skriva en bok om en galen vetenskapsman, men han ville inte gå in på det klassiska "GALNA vetenskapsmannen". Idén hade funnits med honom i åratal och inspirationen kom från Arthur Macens novell The Great God Pan och Mary Shelleys Frankenstein.

Boken är väldigt typiskt King, med tanke på att det har en långsam uppbyggnad. Vi får flera kapitel som täcker flera år av Jamies liv, hur hans musikkarriär går, hans knarkproblem osv. Detta är ett fel man kan tycka Stephen gör många gånger, för jag upplevde att pastor Jacobs var utan tvekan den mest intressanta karaktären! Jamies bakgrundshistoria är inte så väldigt intressant förrän den sista kvarten.
Lovecraft-fans kan bli positivt överraskade när de läser Väckelse. De vermis mysteriis och Necronomicon nämns och De Gamla nämns. Men förvänta er inte att ett tentakelmonster dyker upp.

Betyg
Idén är bra och Stephen King kan hantera idén väldigt bra. Det som drar ner betyget är vår huvudperson, Jamie. Han är inte särskilt intressant, man kan säga att han är en Stephen King-stereotyp: En knarkare från en liten småstad i Maine.
Men i övrigt så är boken väldigt bra! Jacobs är en karaktär man känner sympati för och man vill att han ska lyckas för vi vill se vad sjutton hans Stora Experiment för med sig.
Jag ger Väckelse 8 av 10! Jag rekommenderar den till gamla läsare av Stephen King, SAMT till personer som vill börja läsa honom men vet inte vad de ska börja med.
Karln har blivit MYCKET vassare på gamla år.

Ryska Revolutionen av Robert Servic

A non-fiction book
Jag är lite av en hobbyhistoriker. En såndär snubbe som kommer att läsa historia på min fritid då jag är en pensionär.
Den ryska revolutionen som ledde till att tsarväldet störtades och att Sovjetunionen bildades har intresserat mig en liten tid nu eftersom jag vet för lite om det. Det enda jag vet har jag lärt mig från gymnasiet och där lärde jag mig: "Bolsjevikerna dödade tsaren och hans familj. Sovjet bildades". Vilket är sant, men det finns så mycket mera info om det som jag inte besitter!
t.ex varför just bolsjevikerna? Varför bildade just de en regering och inte andra makter? Varför ägde revolutionen rum? Kunde det ha stoppats? Hur fungerade egentligen tsarryssland?
Hur påverkade revolutionen egentligen den vanlige bonden och inte en "stadskommunist"?

Jag hittade en nätt liten bok av Robert Servic som behandlar just detta ämne. Han svarar på många av mina frågor.
Jag tänker ge poäng till Servic för att han behandlar flera frågor ur flera olika perspektiv. T.ex revolutionen. Många sovjetiska och ryska historieforskare tycker att revolutionen bara var ett nådaskott i nacken på en hemsk stat. Många amerikanska forskare (anti-kommunistiska) menar att det var en statskupp av ett gäng maktgalna huliganer. Problemet med att det finns såna här forskare är att de inte presenterar en objektiv bild, utan vi får en färgad bild som antingen gör t.ex Lenin till en hjälte eller till en brottsling.

Det är mycket tal om politik i boken, t.ex om hur partierna bildades efter tsarväldets fall, om vem som satt i regeringen då tsaren störtades osv osv...
Det första kapitlet var mest intressant i mitt tycke som handlar om upptakten till revolutionen. Som berättar om varför en revolution nästan var oundviklig och vad som skulle ha behövts för att avvärja den.
När man läser historia bör man komma ihåg att det finns aldrig endast EN förklaring till en större händelse. Ofta finns det en serie händelser som leder till ett resultat.

Betyg
Den var lättläst och väldigt kort. Jag läste den på en tågresa från Åbo till österbotten. Vilket är bra för oss hobbyhistoriker, som inte orkar med en 1000+ sidor om ämnet utan vill så att säga ha kärnan.
Om du vill läsa en kort liten bok om Oktoberrevolutionen så finns det här!

Räddaren i nöden av J.D Salinger

A banned book
Denhär boken har varit förbjuden i USA i evigheter. Jag kan säga redan här att det är inte för att språket skulle vara extremt fult eller att det skulle förekomma perversa handlingar eller något sådant. Den har varit förbjuden för att den har kopplats till skjutningen av John Lennon och mordförsöket på den amerikanska presidenten Ronald Reagan.

Handling
Holden Caufiled är en sjuttonårig pojke som ska bli relegerad från sin skola när höstterminen tar slut. Han har några dagar på sig innan jullovet börjar och han förväntas vara hemma, vilket ger honom gott om tid att ta en taxi och ströva runt i New York. Han försöker hitta någon mening med livet, han försöker få sig ett ligg osv.
Resten av boken är bara Holden som gnäller om allt.

Om boken
Holden Caufield gillade jag inte alls. Han har fungerat som symbol för tonårsrevolt, men jag avskyr honom. Han är en narcissist, en gnällspik och ful i munnen. Hade jag varit hans pappa så hade jag

1. Tvättat hans mun med tvål eller på något annat sätt få honom att vårda språket.
2. Skicka honom till armén för då skulle han PÅ RIKTIGT ha något att gnälla om. 

Holden är en stereotypisk vit överklassamerikan som har allting bra. Rika föräldrar och inga drogproblem. Han är bara så extremt bitter på allt, inget är roligt, alla är korkade, allt är dumt.... Det är tydligen bara han själv som han inte hatar. T.o.m en av hans vänner frågar honom i kapitel 17: "Du står ju inte ut med nånting!" och när Holden blir arg frågar hon "säg något som du gillar?".
Sida upp och sida ner så klagar han på något. Ett rum han bor i är för fult, en person han träffar är så korkad, han gillar inte den här filmen osv...
Men här i ligger också nyckeln till att njuta av boken: Läs den ur den här synvinkeln: "Den handlar om en narcissistisk loser som inte kan göra något rätt".  Då blir det genast en rolig bok för man skrattar åt Holdens tappra försök att vara intelligent och djuptänkande, vilket resulterar i att han berättar om hur han fick på käften av en hallick för att han hade betalat fem dollar för lite för en prostituerad.

Språkmässigt så är hela boken berättad ur första person-perspektiv. Det är en hel rad svordomar, men den del beskrivningar tyckte jag var roliga. Holden ojar sig över att någon hade skrivit F-ordet på Tutankhamens kista i museet. Han tänker sig att när han har dött så kommer någon att ha gjort detsamma på hans gravsten.

Betyg
Javars, det var inte den värsta boken jag har läst. Det var inte den bästa. Läs den om ni har lust, men den är på riktigt ett enda långt gnällande från sida 1 till sida 250.

Sagan om Ringen av J.R.R Tolkien

En trilogi
När jag har berättat för folk att jag håller på att läsa Sagan om Ringen-trilogin så har folks reaktioner ofta varit ett "Va? Har du inte läst dom böckerna? Du av alla människor borde väl ha läst det?"
Och nej, jag har faktiskt inte läst Sagan om Ringen-böckerna.
Då jag såg "en trilogi på läslistan så bestämde jag mig för två saker":
1) Det måste vara Sagan om Ringen.
2) Det måste ske på sommaren, som "sommarläsning".

Handling
....Måste jag?

Berättelsen och jag

Jag kom i kontakt med herr Tolkiens verk första gången då jag gick på ettan i lågstadiet. Det var inte via böckerna, utan tvn. Det visades en tecknad version av den första boken (och lite av den andra) gjord av Ralph Bakshi. Jag räknar den filmen som en av inkörsportarna till fantasygenren.

Jag har tidigare försökt läsa böckerna, men språket har varit något av ett problem. Tolkien skrev väldigt bra, men den gamla svenska översättningen (före 2001-versionen) är ökänd bland Tolkien-fans för att vara stel. För stel för en åttaårig pojke som annars läste Sune-böcker.
Språket är lite stelt i denna version, men väldigt detaljrikt. Jag måste helt enkelt läsa om böckerna någon gång för jag har garanterat missat en massa detaljer!

Betyg
Komplicerat, men detaljerat! Jag förstår helt och hållet fanbasen bakom Tolkiens verk. Stephen King uttryckte det bra med "1500-något sidor med hobbitar, alver och äventyr har inte ännu mättat en massa människor. Det finns en massa författare som har gjort en karriär av att försöka få Frodo och Sam tillbaka eftersom Tolkien inte längre finns bland oss."
Jag måste läsa mera Tolkien!

Förbannelsen av David Case

A book with a one-word title

Denna bok hittade jag i ett bokdivari i Jakobstad. Jag fick den för 50 cent och den var värt exakt det. Denna bok ingick i en serie som hette "Ryslig Midnattsläsning", vilket gav ut ett flertal korta skräckberättelser på 70-talet.
Om jag ska beskriva berättelsen kort så vore beskrivningen "Gotisk skräck skriven av en 1970-talssnubbe".

Handling
Vår huvudperson, doktor Pope, är en psykolog som har rest till Fengriffen-huset ute på landsbygden. Han har blivit ditkallat på begäran av Lord Fengriffen. Hans fru har börjat visa symptom på galenskap tror hans grevskap. Men Pope lär märka att det vilar en förbannelse över huset....

Om boken
Man borde göra en checklista över alla gotiska element som finns här: En kuslig herrgård ute på landsbygden, en familj med en hemlighet, det ockulta, en gravgård, många ställen där det regnar.
 Det som förstörde denna bok väldigt mycket är det faktumet att 80 % av allting är backstory. Av alla 150-något sidor så är kanske 120 intervjuer med olika karaktärer där de berättar om vad som har hänt. Dessutom sicksackar David med berättelsen. Plötsligt kommer det fram att fru Fengriffen hade lekt med demoner, före det vet vi att det vilar en förbannelse över huset, före det vet vi att något spöke tycks hemsöka huset.
Bestäm dig, David!

Betyg
Boken är inte värd din tid. Jag var inte särskilt intresserad av karaktärerna eller deras öde. Många kapitel slutar med "och så berättade (karaktären)...." Varför i hela friden skriver han det när man lär märka det själv. Den var inte särskilt kuslig heller. Och här är en fråga som boken inte alls besvarade: Hur tusan gick förbannelsen.

Forbidden gold av L. Ron Hubbard

Jag önskar gubben Hubbard skulle ha hållit sig till att skriva.... Det gör jag verkligen.

L. Ron Hubbard är bland de flesta människor känd som mannen bakom Scientologi. Men väldigt få tycks känna till att han tidigare var en väldigt produktiv författare. Han skrev flera noveller till de olika pulp-tidningarna och han var väldigt framgångsrik. Han kunde skriva en fantasyberättelse, sci-fi berättelse, äventyrsberättelse, western och romantisk berättelse. Det är förståeligt, med tanke på att pulp-författarna tjänade väldigt lite per berättelse, så de blev tvugna att skriva en massa.

Handling
Piloten Kurt Reid kommer att ärva en förmögenhet efter sin döde farfar. Men det finns en hake: För att få den förmögenheten måste Kurt ta sig till Yacatan, hitta en guldklimp från ett indiantempel och jämföra det med en annan guldklimp som för tillfället är i hans advokats ägo. Detta måste ske på en månad.
Kurt måste kämpa sig genom vilda infödingar och annan lokalbefolkning som vill själv lägga händerna på guldklimpen.
Det finns dessutom flera intriger bakom detta lilla enkla uppdrag....

Om boken
Den skrevs 1935 och det märks. Alla indianerna är vildar som viftar med spjut och skriker, den enda "tuffa" kvinnan i berättelsen blir kidnappad och behöver räddas trots hennes tuffa yta, männen är stora tuffingar. Men till skillnad från vad man skulle tro så är inte Kurt odödlig. Han blir kidnappad själv, han blir misshandlad och dör nästan själv.
Precis som med andra pulp-berättelser så måste denna berättelse gripa tag i läsaren från första sidan och hålla en kvar hela vägen. Inget hum-flummande, inga extremt långa beskrivningar, karaktärerna är väldigt over-the-top. Och denna bok lyckades gripa tag i mig. Jag ville efter de första tre sidorna läsa vidare bara för att ta reda på hur det skulle gå.

Betyg
Helt klart godkänt! Jag rekommenderar denna bok till människor som vill ha ett snabbt äventyr som griper tag i en och håller en kvar! På pärmbilden står det "an adventure in the vein of Indiana Jones". Och även om jag hatar att jämföra en bok med en film så ja.... Det är i stort sett sant.
Jag behöver läsa mera pulpiga äventyrsberättelser.

Children of Dune av Frank Herbert

"A book with magic"
Det finns en krydda som gör det möjligt för den som tar det att se in i framtiden, vika universum och återuppleva minnen från tidigare släkten, en karaktär som bestämmer sig för att genomgå en metamorfos och bli en människa-mask-hybrid för att han har fått en vision om att människosläktet kommer att hamna i fara i framtiden och måste därför räddas.
Låter det som hård vetenskap? Åtminstone finns det i många fall en pseudovetenskaplig förklaring på förmågorna i Dune-serien, men även de sträcker så mycket på ens Suspension of Disbelief, att det kändes som om jag satt och läste en fantasybok som tilldrar sig i rymden. Men jag måste ändå ge poäng till Frank Herbert för att han försöker ge logiska förklaringar.
Jag räknar "mentala förmågor" (som att kunna se in i framtiden eller få visioner om det som händer nu) som magiska förmågor. Därför skulle jag påstå att Dune-serien i många fall är Science Fantasy, precis som Star Wars.
Inget fel med det i mitt tycke.

Handling
Det är knepigt att återge en handling av den tredje boken utan att återge bok ett och två, men jag ska försöka:
I framtiden har släktet Atredies med intriger och ingifte blivit kejsarfamilj över det kända universum. Men huvudpersonen från bok ett och två befaras vara död. Kvar finns hans två barn, Ghanima och Leto II. Det finns andra makter som konspirerar mot släktet Atredies och försöker knuffa dem av tronen. Samtidigt finns frågan om Kryddan. I dune-universumet finns det en krydda som kan vidga ens sinnen och som används vid rymd-resor. Denna krydda växer bara på en planet och den är värdefull. Och denna planet är i Atredies ägo, så det finns många försök att bryta denna monopol.

Om boken
Ja, ni....

Frank Herbert har ett väldigt vackert, poetiskt språk. Men intrigmässigt verkar han vara lite överallt. Om jag jämför med den första Dune-boken, som mer eller mindre är en "hjälteresa" så är denna bok ett nätverk av intriger, dialoger och intrigvändningar. Jag skulle kunna likna Dune-serien i överlag med en påse sura karameller. Du kan inte kasta dem i munnen och tugga dem, du måste suga på dem, du måste spara på dem och njuta av dem i dess form.
Du kan inte snabbläsa Dune-böckerna, utan du måste ta dig tid.

Personligen gillade jag den första Dune-boken bättre, men det är för att intrigen var lätt att hänga med. I denna bok knivhugger nästan alla karaktärer varandra i ryggen vid något tillfälle och det är ett himla hallå om kryddan och hela imperiet. Samt en rad filosofiska diskussioner om religion och krig.

Mitt betyg
5 av 10. Läs den om ni har lust, men börja med den första boken. Jag tror jag måste läsa om Children of Dune i något skede.

Mera reflektioner om läsutmaningen

Jag tänkte att jag skulle skriva flera tankar jag har om läsutmaningen (och kanske litteratur) i överlag, sådant som jag har kommit fram till under den.

Jag har fått frågan om hur jag hinner läsa så mycket (jag började utmaningen i Januari och är nu uppe i 29 böcker). Och sanningen är den att jag har offrat ganska mycket datatid till det. Det är delvis en biprodukt av allt läsande. Det är bara så många gånger man orkar läsa sura kommentarer på YLE, facebookstatusar och blogginlägg om vardagliga saker. När man har bestämt sig för att läsa och läser mycket, så slutar man bry sig om Miley Cyrus goja, Sipiläs regerings fantastiska idéer eller Putins försök att invadera Finland.
Den andra orsaken till att jag har läst så mycket är för att min laptops fläkt är så högljudd. Man orkar bara sitta så länge framför en laptop som låter som en borrmaskin.

Jag har alltid med mig åtminstone två böcker vart jag än går: Min bibel och vad jag håller på att läsa nu. Ibland har jag med mig tre böcker, ifall jag är på de sista trettio sidorna på det jag håller på att läsa nu.
Man vet inte när man får tid att läsa, förutom i sängen och på soffan. Resor var gjorda för att läsa naturligtvis, men det var också ensamma lunchtillfällen, busshållplatsen en halvtimme före den kommer, väntan på ett möte med läkaren och förstås, vessan. (se int så förvånad ut, påstå inte att du inte har gjort det).
Jag har t.o.m läst på gående fot ibland, om boken är bra. Med blicken stadigt fäst i boken och tittar bara upp för att inte bli överkörd så går mina ben på automatik.

Jag älskar science fiction. Ni kanske har märkt det om ni har följt med min blogg ordentligt, men ja, det är vad jag gillar att läsa. För om jag ska lista de böcker jag njöt mest av så ligger majoriteten i science fiction-fältet.
Min favorit detta år är Jag, Robot av Isaac Asimov och Golden Apples of the Sun av Ray Bradbury. Dessa två böcker rekommenderar jag från djupet av mitt hjärta. De gav mig väldigt mycket glädje. Du kan göra värre saker än att läsa dessa två böcker.

Jag har nu läst igenom den första boken i Sagan om Ringen-trilogin och är nästan färdig med den tredje boken i Dune-serien. Efter det tänker jag läsa Battlefield Earth och efter det Sagan om de Två Tornen. Om jag inte gör det omvänt förstås, vi får se.

The Tempest av William Shakespeare

"A play".
Såklart väljer man William Shakespeare då. Det ligger närmast till hands.

Handling
Ett skepp är på väg tillbaka till Italien när en storm inträffar.
På en ö i närheten finns Miranda och hennes far, trollkarlen Prospero, som har orsakat stormen. Prospero själv var en gång en baron i det spanska riket men blev lurad av sin bror. Brorsan hade planerat en komplott för att mörda Prospero genom att sätta honom och hans dotter på en båt i havet att driva runt. Som tur är var Prospero väldigt omtyckt bland sitt tjänstefolk, så de smugglade med mat och vatten och några av Prosperos böcker i båten.
Nu, tolv år senare, planerar Prospero att göra allting rätt igen!

Om pjäsen
Det vanliga jag har hört sägas om Shakespeare är att han är svår att läsa, att gammal engelska är svårt. Jag kan säga såhär: Engelskan som Shakespeare använde är inte så svår, den är väldigt modern. Jag har läst stycken ur Beowulf på gammal engelska och tro mig, DET är svårt!
Det som gör Shakespeare knepigt att läsa är monologer. Karaktärerna har långa monologer där de berättar om sina känsloliv. sin historia och allt möjligt. Det är inte så vanligt att man skriver sådant i skönlitteratur idag och det är inte heller något att rekommendera om ni skriver ett manus.
Man skulle kunna säga att inget händer i pjäsen, men då missar man samtidigt en poäng: i teater förr måste inte allting hända hela tiden. Folk nöjde sig med att man uttryckligen berättade vad som hände. Det roliga är också att Shakespeare sa "Breivity is the soul of wit". Det betyder i stort sett att inte såsa när man skriver, kom direkt till handlingen och kör inte ner hela berättelsen i ett träsk med en massa sidoberättelser.

Betyg
Knepig att läsa, främst för att jag inte är van vid att läsa manus i överlag. Formatet var något nytt för mig, men det är liksom det som är meningen med denna läsutmaning. Men jag gillar de fantastiska elementen i The Tempest.

Spökena från Carra av Eva Ibbotson

"A book by a female author"

Jag hade tidigare försökt läsa Ursula K. Leguins första bok om "Trollkarlen från Övärlden", men femtio sidor in i den så tyckte jag att den var så trist eftersom den hamrar envist på stereotypiska fantasytroper.
Så jag letade fram en annan bok. Och vet ni vad? Trots att denna bok tekniskt sett är en barnbok så har den mera intressanta karaktärer och en intrig som är intressant att följa!

Handling
I Skottland ligger det hemsökta slottet Carra. Den ägs den tolvårige lairden Alex. Till sitt förfogande har han en butler, en köksa och en husa. I slottet finns flera spöken som uppfostrade Alex efter att hans far dog. Men Alex har ont om pengar, så han måste sälja Carra. Som tur är vill Texas-oljeföretagaren Willaim C. Hopgood köpa slottet, montera ner det bit för bit , skeppa över alla delar till Texas och bygga upp det där. Men det finns en regel: Inga spöken!
Så Alex måste be spöken lämna slottet och hemsöka något annat ställe.

Om boken
Evas karaktärer är väldigt färgstarka och därför lätta att komma inpå. Vi förstår deras dilemman och vill följa med deras äventyr och vi vill se att de klarar sig. En av mina favoritkaraktärer kommer in i hälften av boken: Det är en avhuggen hand som har varit instängd i en gruva i evigheter. Den kan inte prata eftersom den saknar mun, men den kan skriva!
Tänk på det: Eva lyckades göra en avhuggen hand till en intressant karaktär som jag sympatiserar med!

Den bästa beskrivningen av boken jag kan komma på är "familjebok". För jag kan tänka mig att den är rolig för barn, men det betyder inte att vuxna inte skulle få någon glädje utav den. Jag kan säga till er som har barn att denna bok föreslår jag att ni läser högt för dem.

Betyg
Ja, den är bra! Det är allt jag kan säga om den. Letar du efter riktig skräck så är du i fel ända. Men även som en skräckfantast så kan jag ändå hitta mycket roligt i boken. Eva leker mycket med troper som sagt, hon skojar mycket med mörka dimmiga slott, spökkvinnor som har dränkt sig i brunnar, gamla vampyrlordar (som tycker att kvinnorna i vampyrfilmer alltid är så överdrivet högljudda).
Den får 8 av 10!

Rendevouz with Rama av Arthur C. Clarke

"En bok som jag har börjat läsa men aldrig avslutade".

Jag fick den här boken av en god vän då denne skulle flytta från Åbo. Jag började läsa den, men så kom arbete + annat i vägen. Så nu tog jag mig tid att läsa igenom den.

Handling
2131 har människan utvandrat i rymden och befolkat Merkurius, månen, Mars och två små månar. Man har också upprättat ett "Spaceguard" som ska observera rymden och meddela om faror utifrån.
Plötsligt kommer ett gigantiskt cylinderformat föremål svävande genom solsystemet. Detta föremål får namnet "Rama" efter den hinduiske guden Rama.

En grupp forskare skickas upp till Rama för att utforska vad det är. De upptäcker att Rama är ihåligt med frusna sjöar och vad som verkar vara öde städer. Vem byggde Rama? I vilket syfte?


Om boken


Boken är "hård" science fiction, men lämnar ändå väldigt enkla förklaringar som inte trycker ner berättelsen. Man blir på riktigt nyfiken om vad som händer när t.ex isen på Rama börjar smälta och liv börjar uppstå på några dagar.
Språket i boken är väldigt stämningsfullt. Handlingen är, på vissa sätt, väldigt långsam då vi inte får någon strid med hemska utomjordingar. Arthur C. Clarke var mera intresserad av att skriva en bok om upptäckten av en främmande planet och utforskningen kring den. På det sättet är Rendevouz with Rama en väldigt mysig bok.
Samtidigt lämnas en del frågor obesverade vilket jag tycker är okej. Om en gigantisk cylinder flyger genom solsystemet och vi hinner bara utforska den på några dagar så är det mycket som inte hinner bli besvarat.

Den har inspirerat en del andra science fiction-verk, bland annat Interstellar. I slutet av den filmen ser vi en jättetydlig tolkning av en Rama-liknande rymdstation.
Dessutom finns det andra troper i boken som jag har sett i andra tv-serier. T.ex tanken på att liv skulle uppstå på andra planeter inom ett  par dagar.

Betyg
Jag ger boken 8 av 10! Jag rekommenderar att ni läser den om ni vill läsa en mysig liten science fiction-bok med mycket atmosfär.

Slutligen har ni här en video av hur Rama skulle se ut som en animatör har tolkat det. Enjoy!

The Hobbit av J.R.R Tolkien (Serien alltså)

"A graphic Novel"
Det betyder i själva verket "En seriebok".

Jag valde att låna och läsa "The Hobbit". Jag har sett den några gånger, men inte riktigt tagit mig tid att läsa den. Berättelsen är för mig inte obekant, jag var mest fascinerad av teckningsstilen. Därför kommer jag inte nu att pladdra så mycket om vad som händer i boken (riktiga Tolkien-fans borde veta).
Den kom ut 1989, tecknades av David Wenzel. Han hade påbörjat projektet redan i college, fast då hette det väl "Jag bara tecknar fantasybilder av Tolkiens verk".

Den är tecknad med väldigt varma färger. Karaktärerna ser ut som seriekaraktärer och inte som riktiga människor, viket jag tycker bara är bra. Det enda negativa jag har att säga är att det är mycket text per sida. Det fungerar säkert för vissa, men jag tycker att eftersom serier delvis är ett visuellt medium, så borde fokuset vara på teckningar. Om jag vill läsa en massa paragrafer med intrig, varför läser jag då inte bara boken?

Jag rekommenderar att ni läser serien! Oberoende om ni har sett Hobbit-filmerna eller inte. Det är en vackert tecknad seriebok.

Gudfadern av Mario Puzo

"En bok som finns längst ner på din "att läsa"-lista. "
Jag har länge velat läsa Gudfadern. Jo, jag såg filmen först och tänkte att boken måste vara jättebra. Lång historia kort: Den var bra trots att den var lite klumpigt redigerat här och där och lite grym.

Handling
Gudfadern handlar om familjen Corleone som är en verksam maffiafamilj i New York på 1950-talet.  I centern av makten sitter Don Vito Corleone. I sin närhet har han sina tre söner Michael, Santino och Fredo samt den semi-adopterade irländaren Tom Hagen.
Corleone-familjen får problem med narkotikahandeln som alla andra familjer vet att kommer att bli en stor grej i framtiden. Men Vito vill inte gå in i handeln med narkotika. Men de övriga familjerna kan bli starkare om de går in före och senare ge sig på Corleone.

Lite tankar om boken
Det är svårt att återge en röd tråd för boken eftersom den har så mycket mera än bara en röd tråd. Det finns många olika karaktärer med sina egna berättelser, det finns flera olika vinklar till diverse händelser som vi får se.

Mario Puzo har målat upp världen som ett darwinistiskt samhälle, där de stora fiskarna äter de små fiskarna. Såvida inte de små fiskarna är smartare, större och tuffare än de stora fiskarna. Och med det så kan man kanske lyckas överleva i den världen.
En av mina favoritkaraktärer är Kay Adams, helt enkelt för att vi får se allting ur hennes perspektiv. För er som inte vet vem Kay Adams är: Kay är Michael Corleones flickvän. Hon är en snäll ung, vit amerikansk tjej som inte alls är insatt i maffian. Och hon får stegvis veta att Michael och hans familj är inblandad i organiserad brottslighet. Gång på gång ställer hon sig frågan vad hon ska göra för visst älskar hon Michael och hon vill vara en god blivande fru och uppfostra hans barn. Men hur länge kan hon blunda för det faktumet att hennes man är ett monster? Förstås, ingen säger att han är ett monster, han säger själv att han inte vet något om den organiserade brottsligheten. Men samtidigt är bevisen så överväldigande....
Dessutom blir hon hela tiden satt åt sidan. När Michael utför ett mord på en poliskapten och måste fly landet så får hon inte veta något. Han bara helt enkelt försvinner och är borta i flera år. Hon försöker ringa hem till hans familj, skriva brev.... De kan inte ge henne ett annat svar än "han mår bra".

Boken är klumpigt redigerat här och där. Mitt i allt får vi ett stycke på 30-50 sidor som förklarar Vito Corleones bakgrund, om hans barndom på Sicilien och hur han kom till amerika och blev Gudfadern. Det är inget fel på stycket, men det kommer lite "mitt i allt". Jag hade gärna sett det tidigare i boken.
Samma sak är det med en del kapitel som slutar med någon händelse och så handlar hela nästa kapitel om vad som hände. T.ex så slutar ett kapitel med att Vito Corleone kommer till ett bårhus med ett övertäckt lik. Han täcker av det och det visar sig vara Santino som har blivit mördad. Hela nästa kapitel handlar om varför och hur han blev mördad.
Denna teknik kan jag acceptera, men jag gillar det inte speciellt mycket. Det stannar berättelsen om vi måste börja blicka bakåt mot en flashback, då vi istället borde blicka framåt och fråga oss "vad händer nu?"

Betyg
Trots den klumpiga editeringen och ibland vulgära beskrivningar så gillade jag Gudfadern. Den är välskriven och har intressanta karaktärer vi vill följa.
Den får 7 av 10 i betyg.