söndag 30 augusti 2015

Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie



En bok som din mamma älskar.
Man kan säga att jag hade tur vid valet av mamma, för min mor älskar att läsa. När jag var liten så uppmuntrade hon mig alltid att prova nya böcker av nya författare. Hon kunde säga till mig då jag var vid biblioteket att "prova nu låna något av en författare du inte alls känner till".
Själv läser hon väldigt brett så därför var det en lite knepig fråga när jag frågade om "en bok hon älskar", för det finns så många.
När jag var liten så läste hon mycket Agatha Christie, så jag frågade om hon kunde föreslå någon av hennes böcker. Vilket hon kunde och här är den!

Handling
Belgaren Hercule Poirot är på väg till London genom Europa. Han stiger på Orientexpressen i Istanbul och gör sig redo för några dagars resa till Calais i Frankrike. Mitt i natten tvingas tåget stanna på grund av snö på rälsen. (Hey, lite som VR eller hur? ;) ). Följande morgon, då tåget fortfarande står stilla, hittas affärsmannen Ratchet död i sin kupé. Han har blivit mördad med tolv knivhugg. Och mördaren kan inte ha flytt. Så en är kvar på tåget.
Först motvilligt, men senare av intresse för fallets konstiga natur, så bestämmer sig Poirot för att försöka luska ut vem som är mördaren.

Om boken
Jag älskade den!
Jag har hört termen "ett mysigt mord" användas om Agatha Christies berättelser. Den termen skulle jag använda här. Berättelsen frossar inte i hur grovt mordet är eller hur ooonda alla karaktärer är. Tvärtom så är många karaktärer väldigt enkla. Om jag säger åt dig att tänka på en brittisk lord så har du säkert en stereotypisk bild av hur en lord beter sig. Exakt en sån karaktär finns på Orientexpressen.
När twisten kom i slutet så var det oväntat, men samtidigt är den vettig när man tänker efter! Jag tänker inte avslöja vad det är, men då jag hade läst det blev jag först chockad och sen tänkte jag att "Ja, det stämmer ju om man tänker på det...."
Mordet på Orientexpressen har beskrivits som en av Agathas bästa böcker. Jag måste läsa mera förrän jag vågar uttala mig om det.

Betyg
Jag kunde inte sätta ner den. Den var så intressant! Jag ger den 8 av 10 och rekommenderar den till folk som vill börja läsa brittiska deckare.

Onda boken av Kaj Korkea-Aho


En bok som kom ut i år.
Jag har väntat på denna bok hela året faktiskt. När jag såg på utmaningen att jag ska läsa en bok som kom ut "i år" så visste jag att det skulle bli denna bok.

Handling
Mickel Backman är lärare vid litteraturvetenskapliga linjen vid Åbo Akademi. Hans äktenskap är lite si och så och detsamma kan sägas om universitetet och den finlandssvenska litteraturen i överlag. Men en dag i november så vill en elev skriva en uppsats om en diktsamling från tidigt 1900-tal. Det speciella med denna diktsamling är att alla som har läst den har begått självmord efteråt. Det sägs rent ut att "om du läser denna bok så hamnar du i Helvetet".
Varför vill denna elev skriva en bok om just denna diktsamling? Hur kan den eleven ens veta om att den existerar? För den borde inte existera.... Egentligen.

 Samtidigt stiftar vi bekantskap med Calle Hollender, en stereotypisk finlandssvensk ÅA-studernade. Och jag säger inte detta med en negativ ton: Calle känner sig inte motiverad att studera, han har ingen aning om vart han är påväg i livet, han har problem med kela som vill strypa hans stöd.... Samtidigt har han också problem med flickvännen.

Om boken
Innan jag fortsätter ska jag säga från vilket håll jag närmar mig boken: Jag närmar mig den som ett skräckfan som vill läsa en bok om en "ondskefull diktsamling". Jag känner att det är viktigt att jag nämner det. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan hade jag sådana glasögon på.

När jag hade läst lite mindre än hälften av boken var jag helt säker på att boken inte skulle handla om en hemsökt bok som mördar folk. Halva boken klar och vi håller fortfarande på med relationsdrama, livsproblem och angstande finlandssvenskar. Dikten har nämnts och det är det.
Under första fjärdedelen av boken så tänkte jag att Kaj så att säga presenterar karaktärerna och deras problem. Det är inget fel med det, men om jag jämför med Stephen King (med vilken Kaj har blivit jämförd i en recension) så kan jag konstatera att Stephen behöver inte använda upp halva boken för att presentera karaktärerna.
Så vid hälften av boken suckade jag uppgivet och tänkte att "Okej, ännu en bok om finlandssvenskar som gnäller över sina liv och ingen förstår dem och blä blä blä...."
Gissa om jag hade fel när vi kommer till den sista femtedelen! Då tar berättelsen verkligen fart och jag hurrar! Jag önskar så hårt att denna del hade kommit MYCKET tidigare för det är här vi får de verkliga skräckelementen som jag var ute efter!

Ann-Christine Snickars från Åbo Underrättelser skrev att han lyckas skapa en stämning och hålla kvar den. Jag håller tyvärr inte med henne om detta, just för att de första 160-något sidorna inte har något att göra med en ond diktsamling som mördar folk, förutom att en elev vill skriva om den och läraren vill inte att eleven ska göra det. Men vi är alla olika blommor i Herrens hage.
För att spänning skulle skapas i början så borde Kaj ha haft någon att dö pga diktsamlingen i början. Typ att Calles flickvän begår självmord plötsligt och utan någon till synes orsak. VARFÖR....??? Låt Calle sen försöka luska ut vad som felades henne och så har vi en intressant berättelse.

Delen om Calles motivationsbrist, problem med Kela och existentiell ångest känns väldigt äkta. Jag känner själv igen det hemska med att studera utan att veta varför man ens bryr sig längre (men man måste ju likt förbannat för där sitter man), de otydliga riktlinjerna som ingen vet att existerar och det hemska ögonblicket när stödet inte utbetalas och man måste starta ett papperskrig med Kela. I denna detalj lyckades Kaj väldigt bra för Calles kamp känns väldigt äkta!
Jag är inte förvånad eftersom Kaj själv studerade vid ÅA en gång i tiden.

Betyg
Jag älskar idén om en ond diktsamling i svenskfinland som mördar folk! Det för tankarna till Lovecrafts Necronomicon, även om Kajs version fungerar annorlunda.
Hans språk är det inget fel på. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan så tänkte jag "den här mannen har jobbat på sin konst och därför gjort ett bra verk." Det samma är gäller det Onda boken.

Det som drar ner betyget är den extremt långsamma uppbyggnaden och avsaknaden av orsak att bry sig om karaktärerna, annat än att de finns nedskrivna. Som ett skräckfan, som just läste Stephen King, så skulle jag ha behövt något kusligt att hända riktigt i början av boken. Vilket på sätt och vis händer: en unge hoppar framför ett tåg. Men det är inte heller kusligt, eftersom vi vet inget om vem som hoppade framför tåget. Hade personen läst diktsamlingen? Var personen förföljd av någon som ville mörda den? Eller hade personen bara en dålig dag?

Jag ger boken 6 av 10. Läs den för all del om ni vill! Jag gillade Gräset är mörkare på andra sidan bättre. Jag ser fram emot nästa bok av Kaj Korkea-Aho!

En hälsning
En liten hälsning (eller utmaning) till Kaj, om han läser dethär någon gång:

Kaj, du kan konsten att skriva. Du kan också skriva bra fantastisk litteratur. Du är en förebild för många av oss som också vill skriva finlandssvensk litteratur och inte skriva drama. Men när jag läste Onda boken så har det känts som att du håller tillbaka. Som att du inte riktigt vågar bli helt galen när du skriver. Som att du försöker passa in i den stereotypiska finlandssvenska skönlitterära mallen utan att tänja på gränserna alltför mycket.
Så här är min utmaning till dig: Skriv en novellsamling (eller en bok) där du totalt SPRÄNGER mallen med vad du än kan komma på. När jag gick en skrivkurs fick jag ett tips från vår handledare som jag bär på mig och det är "go crazy bara!".
Gör precis som Ray Bradbury och bli helt skogstokig! 
För jag skulle älska att läsa en bok av en helgalen Kaj Korkea-Aho!

fredag 28 augusti 2015

Foundation av Isaac Asimov

Denna bok hör inte till läsutmaningen, men jag har velat läsa den ett bra tag. Tillsammans med Jag, Robot så är Foundation karlns mest populära verk.
Jag har bara läst den första boken, så detta är inte en recension av hela serien.

Handling
Om tiotals miljoner år har människorasen utvecklat ett galaktiskt imperium. Det sträcker sig över tusentals planeter och har biljoner invånare. Matematikern Hari Sheldon uppfinner en ny vetenskaplig gren som kallas för "Psykohistoria" som är en kombination av matematik, filosofi och psykologi. Med hjälp av denna vetenskap så inser han att Imperiet kommer att falla och en 30 000-årig "mörk tidsålder". Men  han inser också att det finns sätt att lindra smärtan: På två planeter i universums utkant ska ett antal forskare, mekaniker och konstnärer bosätta sig. Till kejsaren påstår Hari att denna grupp ska sammanställa en Encyclopedia Galactica som de kommer att dela ut till befolkningen så att människorna kan överleva under denna mörka period.
Men i denna plan finns också en dold komplott: När Imperiet har fallit så kan denna Stiftelse ("Foundation") kliva fram och starta ett nytt imperium. Den processen skulle ta bara tusen år men slutligen skulle Stiftelsen ha erövrat universumet.

Om boken
 Precis som med Jag, Robot så är denna bok en samling noveller som Isaac skrev mellan 1942 och 1944 som berör Stiftelsen.

Den är en intressant bok, men något långsammare än Jag, Robot. Personligen föredrar jag Jag, Robot.
Foundation-serien har inspirerat många senare skapare av sci-fi verk som t.ex George Lucas och Douglas Adams. (På riktigt, varifrån tror ni Guiden i Liftarens Guide kom? )

För tillfället har HBO köpt filmrättigheterna till Foundation-serien och planerar att göra en TV-serie. Får se hur det går, om HBO kan hålla sig bort från onödigt sex och våld i detta fall.

Betyg
Kanske inte den bästa Asimov-boken i mitt tycke, men den var fortfarande väldigt intressant! Läs den för all del, men jag skulle påstå att det är bättre om man är lite insatt i science fiction.

måndag 24 augusti 2015

Väckelse av Stephen King

en bok av en författare som jag älskar men som jag inte har läst ännu. 
Jag hade först tänkt få tag i Ray Bradburys bok Something wicked this way comes. Men sen kom jag över Isaac Asimovs bok Stiftelsen, som jag först läste och tänkte recensera istället. Men nu ramlade jag över denna bok och siktade in mig på den istället!

Handling
När den unge pastor Charles Jacobs börjar verka i en liten småstad på 60-talet så är alla glada. Speciellt vår huvudperson, den sexårige Jamie Morton. Jacobs visar Jamie och de andra barnen i stan sina hemlagade uppfinningar som t.ex en elektronisk mini-Jesus som kan gå på vatten.
Allt går bra för Jacobs tills hans fru och pojke dör i en bilolycka. Förtvivlad och bitter på Gud så lämnar Jacobs staden och försvinner.
Många år senare har lille Jamie blivit en trettioårig musiker med drogproblem. Och han träffar på Jamie igen och denne har nya planer och nya uppfinningar....

Lång historia kort: Boken handlar om hur Jacobs går från att vara en optimistisk karismatisk predikant till att bli en galen vetenskapsman.

Om boken
Stephen King sa i en intervju att han hade alltid velat skriva en bok om en galen vetenskapsman, men han ville inte gå in på det klassiska "GALNA vetenskapsmannen". Idén hade funnits med honom i åratal och inspirationen kom från Arthur Macens novell The Great God Pan och Mary Shelleys Frankenstein.

Boken är väldigt typiskt King, med tanke på att det har en långsam uppbyggnad. Vi får flera kapitel som täcker flera år av Jamies liv, hur hans musikkarriär går, hans knarkproblem osv. Detta är ett fel man kan tycka Stephen gör många gånger, för jag upplevde att pastor Jacobs var utan tvekan den mest intressanta karaktären! Jamies bakgrundshistoria är inte så väldigt intressant förrän den sista kvarten.
Lovecraft-fans kan bli positivt överraskade när de läser Väckelse. De vermis mysteriis och Necronomicon nämns och De Gamla nämns. Men förvänta er inte att ett tentakelmonster dyker upp.

Betyg
Idén är bra och Stephen King kan hantera idén väldigt bra. Det som drar ner betyget är vår huvudperson, Jamie. Han är inte särskilt intressant, man kan säga att han är en Stephen King-stereotyp: En knarkare från en liten småstad i Maine.
Men i övrigt så är boken väldigt bra! Jacobs är en karaktär man känner sympati för och man vill att han ska lyckas för vi vill se vad sjutton hans Stora Experiment för med sig.
Jag ger Väckelse 8 av 10! Jag rekommenderar den till gamla läsare av Stephen King, SAMT till personer som vill börja läsa honom men vet inte vad de ska börja med.
Karln har blivit MYCKET vassare på gamla år.

onsdag 19 augusti 2015

League of Extraordinary Gentlemen

Serien kan bäst beskrivas som en bussolycka som händer i slow motion. Den börjar strålande men blir sämre ju längre den pågår. Nu ligger den i ett sånt område att jag inte ens skulle vilja läsa eländet som släpps nu.
För bokälskare finns det mycket att hämta ur dessa serier.

Handling
Premissen är väldigt enkel: Det kan beskrivas som "The Avengers i det viktorianska England".

Berättelsen börjar år 1898. Wilhelmina Murray (från Dracula) blir rekryterad av Campion Bond från Brittiska Underrättelsetjänsten. Hon blir ombedd att samla ihop en skara "speciella" människor för att skydda det brittiska imperiet. ("Extraordinary Gentlemen"). Teamet som hon slutligen samlar ihop består av Allan Quartermain,Dr Jekyll/Mr Hyde, Hawley Griffin (också känd som "Den Osynlige Mannen") och kapten Nemo.

Berättelsen sträcker sig över sex seriealbum nu och vi har sett sällskapet försöka stoppa ett gängkrig mellan Fu Manchu och Professor Moriarty och hindra en invasion från planeten Mars. Vad som följer efter det är splittrandet av sällskapet och en del äventyr som inte har så mycket att göra med dem. Dessa äventyr pågår mellan 1910 och 2009.

Om serien
Jag har tidigare klagat på Alan Moore för att han kör en bra premiss i diket. Exakt det gör han med League of Extraordinary Gentlemen. Den första serieboken var underbar! Jag älskar den! Den andra gick ännu an, men den tredje delen, som sträcker sig mellan 1910 och 2009 är helt kass! Det är i detta skede vi får se Alan Moores "vanliga" psykedeliska berättelseintriger (med lite sex-scener och man-on-man rape)0 som ingen orkar följa med eller bry sig om. Jag vet fortfarande inte vad som hände på 60-talet för att hela den biten var som en lång feberdröm. På riktigt, karl, släpp knarket! Det förstör ditt arbete!
 
När vi har ett gäng hjältar från viktoriansk litteratur i en steampunk-värld, varför inte hålla oss till det? Varför i hela friden måste vi göra dem till fiender med varandra, köra in onödiga sex-scener i det svängiga 60-talet, filosofier om universums lagar och sånt skit som får hipster-ungarna att känna sig intelligenta?

Filmen
Det har gjorts en filmversion av League of Extraordinary Gentlemen. Jag ska antagligen recensera den någon dag, men jag kan säga såhär mycket om filmen: Den lyckas hålla sig till swashbuckling-äventyr-formatet! Filmen som många Alan Moore-fans hatar så lyckas bättre hålla sig till temat "Avengers i viktorianska England".
Visst finns det måånga saker som inte fungerar med filmen. Detta är filmen som fick Sean Connery att helt enkelt sluta skådespela. Men, det hjälper att den inte kör upp i knark-visions-landet.

Själv önskar jag att någon kunde göra en serie av The League. För jag har svårt att föreställa mig detta som en lyckad filmserie.

Betyg
Om du tänker läsa League of Extraordinary Gentlemen-serien så rekommenderar jag att du läser den första volymen. Gillar du den kan du läsa den andra. Men efter det så kan du lika gärna skita i att läsa flera.

måndag 17 augusti 2015

Före Star Wars-prequelserien...


Nu som då hamnar jag i den klassiska debatten om Star Wars prequelserien (dvs. Episode 1-3) som kom ut mellan 1999 och 2005.
Jag brukar flika in att jag inte räknar dem till kanon pga hur dåliga de var (platta och ointressanta karaktärer är mitt största problem). Då kan jag få till svar att "jamen jag har alltid räknat prequelserien till hela Star Wars-serien eftersom det var de första Star Wars-filmerna jag såg på bio". Jag beklagar sorgen.
Jag såg Star Wars originaltrilogin när jag var liten på kassett hemma hos oss. Så när prequelserien kom på bio var jag smått intresserad, men ändå inte helt. Det största argumentet mot att en prequel-serie skulle vara bra är för att jag visste ju redan 1999 hur hela serien slutar: Vader blir ond, imperiet kommer i kraft och allt blir elände. Jag hade några idéer om hur Star Wars-universumet fungerade innan prequelserien dök upp.
Så här har jag en utmaning till er som ställer sig till "Jag såg prequelserien först!". Se originaltrilogin och ignorera allt ni har hört om midichlorianer, "den utvalde" och kloner. Föreställ er att ni inte alls är bekant med någon annan karaktär från tidigare.
Några saker skulle vara annorlunda.... Så var det för mig iallafall:
  1. Det enda vi vet om Anakin Skywalker är att han var en god man och en god vän till Obi-wan Kenobi. Och att denne blev förförd av den mörka sidan av kraften och blev ond.
    Det tolkade jag inte som att han skulle ha varit en arg gnällspik. Jag hade föreställt mig att han var en bra man som gjorde dåliga val. Som inte mördade barn på order av någon. 
  2. Vi vet att Jedi-riddarna var fredsförsvarare i galaxen. Det betyder inte att de skulle ha varit republikens knähundar som tar order från kanslern. Jag hade mera tänkt mig att Jedi-riddarna skulle ha varit som en hemlig samurai-orden som skyddade galaxen i skuggorna. Som inte hade något med politik att göra och absolut inte ledde några arméer! 
  3. Stormtrupperna är inte kloner utan människor. Problemet med att göra stormtrupperna till kloner är att de då på riktigt blir bara ansiktslösa soldater som ingen bryr sig om (på engelska kallas dessa för "mooks").  Kloner här fungerar nästan likadant som robotar: De lyder order utan att fråga, de är effektiva, de kan alltid produceras på löpande band ifall det måste och de är helt enkelt inte människor. Denna detalj för mig till nästa punkt:
  4. Klonkriget nämns kort i originalettan som ett större krig. Och då föreställer man ju sig att det är hemskt, ett förfärligt krig som rör om i hela universum där miljarder liv förloras. MEN eftersom det ändå bara är kloner som strider så är det som att skicka robotar mot fienden. Tänk om det inte hade varit kloner på Imperiets sida utan vanliga människor? Hur känsloladdat skulle det inte ha varit om vi hade fått en scen i slutet av Attack of the Clones där en massa pojkar kramar om sina mammor, flickvänner och fruar för att senare få skallen rakad och bli given en stormtrupp-hjälm och ett vapen?
    I Revenge of the Sith pågår kriget, men där har vi ett annat problem: Allting är normalt. I Courscant fortsätter livet som vanligt. Vi ser inga brödköer, inga protestmarscher mot kriget, inget slags "röda korset" som frågar om donationer för att hjälpa krigsbarn, inga barer där det sitter halvt lemlästade stridspiloter och super bort smärtan. Borta med Vinden hade ett bättre krig för där fick vi faktiskt se hur ett krig sänker ett land i fattigdom och folket lider! I Star Wars Prequelserien är kriget mest en irriterande konflikt som pågår någonstans och ingen märker något.
  5. Kraften fungerar mera som en mystisk kraft. Det hade inget att göra med ens genetiska struktur eller något liknande. Vem som helst kunde lära sig använda Kraften om man tog sig tid och fick en bra lärare. Man måste inte ha ett visst antal midichlorianer för att bli en bra jedi.
  6. Anakin Skywalker är inte rymd-Jesus! Jag föreställde mig aldrig att Anakin skulle av blotta existensen ha varit speciellt bra och fått någon slags speciell behandling på grund av någon profetia som knappt nämns. Jag tänkte mig hela tiden att Anakin fick vanlig träning i Jedi-konst och blev bra genom endast det. Hårt arbete och träning!
  7. Jedina i överlag föreställde jag mig att skulle ha mera tänder. I Revenge of the Sith blir många av dem helt enkelt nedskjutna av klonerna som de skulle vara fågelskrämmor. Och naturligtvis märker INGEN av dem en sådan plan som har blivit kläckt av kejsaren! (visst, kejsaren har lyckats dölja SIN närvaro för jedin, men hur är det med alla kaptener och militärer? De vet vad order 66 är och de vet vad de ska göra då)
    Jag hade föreställt mig att Darth Vader personligen spårade upp alla Jedin och avrättade dem en efter en bara för att det skulle vara lönlöst att bara skicka stormtrupper att göra det.
  8. Yoda föreställde jag mig att hade alltid levt i exil. Jag hade föreställt mig honom som en eremit som lever på Dagobah, där han äter sina rötter och fokuserar på kraften. Av sitt eget val då.Jag föreställde mig inte att han skulle sitta i något råd någonstans eller vara inblandad i klonkriget. 
  9. Jedin skulle inte få älska? Va? Att Jedi inte får känna ilska eller något liknande förstod jag, men kärlek? Det hade aldrig nämnts i originaltrilogin och inte heller i Phantom Menace. Så när Attack of the Clones dök upp med det, så kändes hela "inte älska"- grejen som ett extremt billigt sätt att försöka föra in en "förbjuden kärlek"-story. 
Nå, nu är det bara lilla jag som är av åsikten att prequel-serien är skräp. Älskar du dem så är det ditt problem. Och NEJ, jag har inte sett Clone Wars-serien. Förra gången jag såg Star Wars och "Clone" på samma förpackning så blev jag besviken.
Och visst finns det problem med originaltrilogin. Det nekar jag inte.
Men nu har jag hållit min obligatoriska rant om Star Wars-Prequelserien. Låt oss inte prata om dem mera.

tisdag 11 augusti 2015

Tales of the Unexpected

År 1954 hade amerikanska myndigheter fått nog av ungdomsvåldet som härjade i USA. De började leta efter potentiella syndabockar som kunde förklara varför ungdomar plötsligt har blivit så våldsamma.
Ett offer för denna häxjakt var serietidningar. Batman är ju våldsam, han slår skurkar på käften! Wonder Woman slår också folk på käften! Hemska tid, det lär ju ungdomar att inte uppföra sig som folk!

Detta ledde till skapandet av en rad regler som serieföretagen måste följa. Denna lista med regler kallas för Comics Code Authority. I den listan fanns ett antal regler, t.ex:
  • Brottslingar får inte presenteras på ett sådant sätt att man kan sympatisera med dem, lagens män får inte porträtteras som skumma eller inspirera människor till att imitera brottslingar.
  • I alla situationer måste det goda segra över det onda, som i sin tur blir bestraffad för sina gärningar.
  • Inget splatterliknande våld
  • Ingen serie får ha orden "Horror" eller "Terror" i titeln. Samtidigt får inte serierna ha berättelser som handlar om vampyrer, spöken, zombier eller annat övernaturligt.
och så vidare. Den blev omskriven med tiden och slutligen togs den helt ur bruk år 2011. Jag tycker att det inte blev så mycket bättre av att listan togs bort, för nu känns det som att många serier klämmer in så mycket våld, våldtäckt, blod och annat bara för att de kan. (Jag ser på dig, Neonomicon och Happy!)

Till saken: Då detta regelverk togs i kraft så behövde DC comics hitta på nya berättelser. Naturligtvis gick det inte längre att göra skräckserier under den eran. Men Science Fiction var fullt tillåtet! Och så föddes Tales of the Unexpected. Serien är tecknad i svartvit och man ser tydligt att den är gjord på 50 och 60-talet till att döma av deras kläder och allmän "americanism" (ni vet, alla är snyggt klädda, hårt arbetande  amerikanska medborgare!)

Handling.
För att göra en lång historia kort så är Unexpected en antologiserie med korta, smått konstiga, science fiction-berättelser på 5-15 sidor per berättelse. Dessa berättelser kunde handla t.ex om en man som upptäcker att han kan andas eld som ett resultat efter ett labbexperiment ("The man who ate fire"). En annan handlar om en man som uppfinner en maskin för att få kontakt med utomjordingar. En tredje handlar om en pojke som hittar en drakbebis som han förvarar i familjens källare. På omslaget (se ovan) så har man i framtiden börjat ordna guidade visningar på "månen" (egentligen ett set som inte är verkligt), komplett med "månmonster" (som också är falska). Men så blir monstret plötsligt levande.
Som science fiction-berättelser är dessa ganska konstiga. En drake i en källare? Månmonster?

Men de är samtidigt väldigt underhållande och går bra att döda några minuter med. Den gick mellan 1956 och 1968.
Serien slutade inte 1968, utan den bytte namn bara till "The Unexpected" och fortsatte till 1982 då den slutligen dog.

Betyg
Berättelserna är smått konstiga, men ändå underhållande. Jag rekommenderar dessa serier till folk som bara vill bli ha en rolig berättelse några minuter åt gången. Jag ångrar inte att jag köpte denna serie!

måndag 10 augusti 2015

Skuggornas hus



Detta, mina vänner, är svensk skräck då det är som bäst! Jag såg denna serie på tv när jag var en liten parvel men fortfarande kommer jag ihåg den, hur spännande jag tyckte det var och hur "myskuslig" den var.

Handling
Skuggornas Hus handlar om klass 7A och deras två lärare. Deras förra klassföreståndare, fröken Wagner, dog för ett år sen. Hon var med eleverna och lekte blindbock bredvid en sjö. Hon trillade i och drunknade.
Eleverna formade en pakt för att inte berätta om vad som hände: att hon föll i och ingen gjorde något. De lät henne drunkna trots att de hade all tid i världen på att dra upp henne.

För att hedra minnet av henne så har klassföreståndarna kommit på en idé: hela klassen och lärarna ska åka på lägerskola till huset Pemba på Gotland. Huset var klassföreståndarens barndomshem. Det sägs att grundaren ligger begravd under huset. Huset luktar väldigt starkt av kryddnejlika, något som ingen kan förklara.... Till först.

Så småningom börjar konstiga saker hända och det blir mer och mer självklart att huset är inte hemsökt: Det är ett ondskefullt hus, ett förhäxat hus.

Om serien
Serien är uppdelad i tre avsnitt som är en timme lång. Styrkan i serien ligger på den kusliga atmosfären. Vi ser aldrig direkt något ondskefullt, men vi hör mycket ljud och ser saker röra på sig. Det vill säga innan slutet.

Den baserar sig på boken 7:A av Bjarne Reuter.
Den historien är svagt baserad på en incident som ägde rum på 60-talet. En skolklass försvann på en resa till Gotland och ingen vet än idag varför. Det finns teorier som gräs.

Betyg
Det som får minuspoäng från min sida är karaktärerna. De är platta som paffskivor med ungefär två karaktärsdrag per person.

Men det är ett mindre problem, för resten av serien är helt enkelt underbar! Den är en "hemsökt hus"-berättelse, som följer de gamla troperna. "Myskuslig" är ordet jag skulle vilja använda för att beskriva serien. Jag blir inte livrädd för den, men det är fortfarande spännande.

Den kanske bästa svenska skräckfilmen/serien jag har sett! 8 av 10 från mitt håll!

The Tomorrow Man

Åh, 90-tals cheese....
 Den här filmen bandade jag på kasett från tv:n när jag var liten. Som många andra gånger i mitt liv så kände jag för science fiction och den här kom på.
Det svåra med filmen är om det korrekta vore att kalla det för en film. Den är bara en timme och tio minuter lång och lämnar fortfarande många frågor obesvarade efter slutet. Det får mig att hysa en stark misstanke om att Tomorrow Man skulle ursprungligen ha varit en TV-serie och det jag såg var pilotavsnittet.

Handling
Vi börjar filmen någon gång långt i framtiden. Världen håller på att gå under. Människorasen har blivit utrotade och kvar finns endast robotar. Tiden håller på att rinna ut för robotarna likaså, det finns bara en utväg för dem: de måste skicka tillbaka en robot till vår tid (alltså 90-talet) för att förhindra världens förstörelse. Denna robot är kapabel att byta skepnad. Robotarna hade redan skickat en annan robot före som verkar ha misslyckats med sitt uppdrag.
 Men det finns en hake: roboten är halvfärdig. Den kommer inte att fungera ordentligt så den får ett extra uppdrag: Leta reda på Jonathan Driscoll, denne kan hjälpa honom att hålla igång sina primära funktioner.

Jonathan är en postman och uppfinnare. Han har utvecklat och tagit patent på flera teorier om hur robotik. Men hans teorier har blivit förkastade! Han anses vara en galenpanna och hans fru har lämnat honom. Han har också gett upp all hopp om att bli en person av betydelse.
Det han inte vet är att hans teorier ignoreras i denna tidsepok, men i framtiden kommer han att hyllas som en pionjär för artificiell intelligens. Hans teorier kommer att vara av största betydelse för att utveckla robotar. Så roboten måste ha tag i honom. Och tillsammans ska de rädda världen genom att ändra på framtiden.

Om filmen
Väldigt inspirerat av Terminator, ser vi. Men det finns en gigantisk skillnad mellan Terminator och denna film: Det är inte ett kärnvapenkrig eller ett krig mellan robotar och människor som förstör världen. Det är en asteroid som kommer att krascha i jorden och förstör atmosfären vilket dödar alla människor. Så i det stora hela är denna film väldigt optimistisk till framtiden vilket är ovanligt i en film som handlar om framtiden.
Dessutom är denna robot inte oförstörbar. Den tar ordentligt med skada av att bli skjuten med en pistol.

Fienden i denna film är en snubbe som arbetar för regeringen. Han är den som plockade isär den förra roboten och tog ut ett microchip ur kraniet på den. Regeringskillen inser att på chipet finns information om världshistoria som inte ännu har hänt. Krig som inte ännu har inträffat, naturkatastrofer som kan undvikas.... Kostymsnubben vill ha tag i den nuvarande roboten för att få den att berätta om framtiden.

Man kan tycka att karaktärerna är platta för de är så extremt lätta att ta till sig. De goda är väldigt goda och de onda är extremt onda.
Karaktärerna i filmen citerar Shakespeare här och där. Jonathan älskar Shakespeare och under diskussionerna med roboten sägs sådana saker som "Vi kan inte alla vara herrar" (från "Othello") och "Visa män anses ofta dåraktiga" (från "King Lear" tror jag?).

Betyg 
Filmen är ett billigt 90-tals sci-fi äventyr. Det är synd att det inte blev en tv-serie för det skulle kännas skönt att se en filmserie som inte frossar i ångest eller misantropi. Billig lördagsunderhållning skulle jag kalla det! (inte mitt uttryck, utan Martins)
Jag ger filmen 7 av 10! Den är helt enkelt så rolig för vad det är.

onsdag 5 augusti 2015

Return of the Living Dead

Jag har sagt många gånger att det finns bara två riktigt bra zombiefilmer i mitt tycke. Den ena är den svartvita filmen Night of the Living Dead och en av dess kusiner, Return of the Living Dead. Den är regisserad av Dan O'bannon och släpptes 1985. Den är känd för sina komiska inslag eftersom O'bannon ansåg att originalmanuset var ett alldeles för allvarligt försök att göra en Night of the Living Dead-uppföljare.

Handling
I källaren på en lokal där sjukvårdsartiklar förvaras står det en rad tunnor. Dessa tunnor innehåller det kemiska ämnet trioxin. Det har utvecklats av amerikanska staten och dess syfte är att skapa zombier. En kväll visar sin förman en ny kille dessa tunnor och de börjar läcka. Hilarity ensues.

Efter många om och men börjar trioxinet läcka ut ur byggnaden och mot himlen, samtidigt som det börjar regna ner över en gravgård. Där en samling tonåringar håller på att festa. (för det var en grej på 80-talet, tydligen) Så vi har en samling tonåringar och ett gäng medelålders män mot zombier.

Om filmen
Det jag älskar med denna film är att zombierna är relativt intelligenta. När en kvinna låser in sig bakom en tung metalldörr så kommer en zombie på den briljanta idén att använda  en kran för att tvinga bort dörren. När ett gäng zombier har överfallit ambulanspersonal så griper en zombie tag i radion och säger "Send more paramedics immediately!" och det fungerar! Dessa zombier kan dessutom prata! De säger mera än bara "Braains".
Det gör zombierna mera kusliga i min bok eftersom de är ändå medvetna om vad som händer och de kan planera i förväg.

En till rolig detalj med denna film är att den refererar till Night of the Living Dead. Return pratar om Night som "baserad på en sann historia", att zombierna från Night är på riktigt zombier som fick trioxin. På tal om det så bryter denna film mot en okänd regel bland zombiefilmer: De använder uttryckligen termen "zombier". De flesta andra zombiefilmer kallar zombier för "walkers", "them", "creatures" osv.....

Det var nära att denna film inte skulle ha blivit släppt på DVD. Det var tack vare ett fan som denna film finns på DVD. Han startade en internet-kampanj för att få filmen släppt. Han kontaktade regissören och lyckades slutligen övertyga MGM studios att ge ut filmen.

Den har högt betyg på hemsidan Rotten Tomatoes: 90 %! Det har gjorts fyra uppföljare av vilka tre har jag sett. Kanske jag recenserar dem någon dag.

Betyg
Detta är en av mina två favoritfilmer som handlar om zombier. Den andra är den ursprungliga Night of the Living Dead.
Enligt min ringa åsikt är dessa de två enda bra zombiefilmer som har gjorts. Resten av zombiefilmer som har gjort har bara varit billiga kopior av Day of the Dead. Förutom Shaun of the Dead, men den har jag inte sett.

Har ni inte sett denhär eller Night of the Living Dead så beodrar jag dig att gå och se båda NU!
Tack.

tisdag 4 augusti 2015

The Adentures of Sinbad

När jag var åtta år så gick det en serie på TV som var det coolaste jag någonsin hade sett. Jag skulle våga påstå att den serien hjälpte mig in i fantasyträsket. Serien hette The Adventures of Sinbad.

Handling
Inspirerad av karaktären Sinbad från Tusen och en natt så denna serie handlar om sjöfararen Sinbad. Han har till sitt förfogande ett skepp samt en besättning färgstarka karaktärer: Hans starke, smått korkade storebror Doubar, uppfinnaren Firouz, den stumme Rongar, trollkarlslärlingen Maeve och hennes falk Dermott.
I början av serien har Sinbad fått en uppdrag att rädda en prinsessa från trollkarlen Turok. Han börjar med att hämta trollkarlen Dim-Dim som skolade honom när han var liten. Men under uppdraget försvinner Dim-Dim!
Så under resten av serien så seglar vår besättning runt för att leta efter honom. Och löser en massa problem medan de håller på.

Om serien
Den här serien gjordes i samma stil Nyzeeländska serier som Xena: Warrior Princess och Hercules: The Legendary Journeys. Jag skulle påstå att skillnaden är att Xena och Hercules drar inspiration från främst romersk mytologi, medan Sinbad drar inspiration från grekisk men också arabisk folktro.

Huvudkaraktären Sinbad skulle jag påstå att är en typisk "90-tals fantasyhjälte". Han är modig och "smart" (det kan diskuteras) och han har alltid en one-liner att häva ur sig då han har räddat dagen. Ibland kan han vara irriterande med sin "coolhet", men samtidigt så är det en del av karaktären. Därför älskade jag honom som liten, för att han var "cool". Nu då jag har sett serien igen så vet jag inte... Han är irriterande och kunde behöva en hälsosam dos allvar som sin motpart Xena.

Xena var en gång en hövding och hänförare för en armé. Hon blev det efter att hennes lillebror dog när deras by plundrades och brändes ner av ett gäng barbarer. Xenas armé plundrade byar och mördade en massa människor för att skydda hennes hemby. Hon blev med andra ord det monstret som hon kämpade emot. Men i något skede blev Xena god och bestämde sig för att viga sitt liv åt att hjälpa människor. Så hon betalar tillbaka sin skuld till mänskligheten en cent per dag.

Sinbad.... Var en sjöman? Hans föräldrar dog när han var liten och den enda familj han har kvar är hans storebror Doubar? Han uppfostrades av trollkarlen Dim-dim. Det är allt vi vet om honom.

Betyg
Hur bra serien håller upp idag vet jag inte. Specialeffekterna är billiga och karaktärerna är väldigt platta. Skulle jag trycka serien i händerna på någon som är bortskämd med t.ex Game of Thrones så finns risken att de inte skulle gilla det.
Men det jag älskar med Adventures of Sinbad (och Xena och Hercules) är att det inte är "angstporr". Jag vet inte hur det är med er, men jag anser inte att "mörkare betyder bättre". Om något tycker jag att mörkare betyder pretentiöst, sådant som en konstkritiker påstår för att folk ska tro hen är mera intelligent än vad denne är.
Adventures of Sinbad är på så sätt ganska lättsmält. Avsnitten går ofta ut på att Sinbad och hans besättning kommer till ett ställe, där händer det dåliga saker, Sinbad och hans gäng löser det.
Det är med andra ord en renodlad äventyrsserie som är tänkt att slötitta på och bara njuta av färden!
Den kommer att vara speciell för mig. Som sagt, den är en av de serier/filmer som gjorde mig intresserad av fantasy när jag var ett barn.

måndag 3 augusti 2015

Ryska Revolutionen av Robert Servic

A non-fiction book
Jag är lite av en hobbyhistoriker. En såndär snubbe som kommer att läsa historia på min fritid då jag är en pensionär.
Den ryska revolutionen som ledde till att tsarväldet störtades och att Sovjetunionen bildades har intresserat mig en liten tid nu eftersom jag vet för lite om det. Det enda jag vet har jag lärt mig från gymnasiet och där lärde jag mig: "Bolsjevikerna dödade tsaren och hans familj. Sovjet bildades". Vilket är sant, men det finns så mycket mera info om det som jag inte besitter!
t.ex varför just bolsjevikerna? Varför bildade just de en regering och inte andra makter? Varför ägde revolutionen rum? Kunde det ha stoppats? Hur fungerade egentligen tsarryssland?
Hur påverkade revolutionen egentligen den vanlige bonden och inte en "stadskommunist"?

Jag hittade en nätt liten bok av Robert Servic som behandlar just detta ämne. Han svarar på många av mina frågor.
Jag tänker ge poäng till Servic för att han behandlar flera frågor ur flera olika perspektiv. T.ex revolutionen. Många sovjetiska och ryska historieforskare tycker att revolutionen bara var ett nådaskott i nacken på en hemsk stat. Många amerikanska forskare (anti-kommunistiska) menar att det var en statskupp av ett gäng maktgalna huliganer. Problemet med att det finns såna här forskare är att de inte presenterar en objektiv bild, utan vi får en färgad bild som antingen gör t.ex Lenin till en hjälte eller till en brottsling.

Det är mycket tal om politik i boken, t.ex om hur partierna bildades efter tsarväldets fall, om vem som satt i regeringen då tsaren störtades osv osv...
Det första kapitlet var mest intressant i mitt tycke som handlar om upptakten till revolutionen. Som berättar om varför en revolution nästan var oundviklig och vad som skulle ha behövts för att avvärja den.
När man läser historia bör man komma ihåg att det finns aldrig endast EN förklaring till en större händelse. Ofta finns det en serie händelser som leder till ett resultat.

Betyg
Den var lättläst och väldigt kort. Jag läste den på en tågresa från Åbo till österbotten. Vilket är bra för oss hobbyhistoriker, som inte orkar med en 1000+ sidor om ämnet utan vill så att säga ha kärnan.
Om du vill läsa en kort liten bok om Oktoberrevolutionen så finns det här!

Räddaren i nöden av J.D Salinger



A banned book
Denhär boken har varit förbjuden i USA i evigheter. Jag kan säga redan här att det är inte för att språket skulle vara extremt fult eller att det skulle förekomma perversa handlingar eller något sådant. Den har varit förbjuden för att den har kopplats till skjutningen av John Lennon och mordförsöket på den amerikanska presidenten Ronald Reagan.

Handling
Holden Caufiled är en sjuttonårig pojke som ska bli relegerad från sin skola när höstterminen tar slut. Han har några dagar på sig innan jullovet börjar och han förväntas vara hemma, vilket ger honom gott om tid att ta en taxi och ströva runt i New York. Han försöker hitta någon mening med livet, han försöker få sig ett ligg osv.
Resten av boken är bara Holden som gnäller om allt.

Om boken
Holden Caufield gillade jag inte alls. Han har fungerat som symbol för tonårsrevolt, men jag avskyr honom. Han är en narcissist, en gnällspik och ful i munnen. Hade jag varit hans pappa så hade jag
  1. Tvättat hans mun med tvål eller på något annat sätt få honom att vårda språket.
  2. Skicka honom till armén för då skulle han PÅ RIKTIGT ha något att gnälla om. 
Holden är en stereotypisk vit överklassamerikan som har allting bra. Rika föräldrar och inga drogproblem. Han är bara så extremt bitter på allt, inget är roligt, alla är korkade, allt är dumt.... Det är tydligen bara han själv som han inte hatar. T.o.m en av hans vänner frågar honom i kapitel 17: "Du står ju inte ut med nånting!" och när Holden blir arg frågar hon "säg något som du gillar?".
Sida upp och sida ner så klagar han på något. Ett rum han bor i är för fult, en person han träffar är så korkad, han gillar inte den här filmen osv...
Men här i ligger också nyckeln till att njuta av boken: Läs den ur den här synvinkeln: "Den handlar om en narcissistisk loser som inte kan göra något rätt".  Då blir det genast en rolig bok för man skrattar åt Holdens tappra försök att vara intelligent och djuptänkande, vilket resulterar i att han berättar om hur han fick på käften av en hallick för att han hade betalat fem dollar för lite för en prostituerad.

Språkmässigt så är hela boken berättad ur första person-perspektiv. Det är en hel rad svordomar, men den del beskrivningar tyckte jag var roliga. Holden ojar sig över att någon hade skrivit F-ordet på Tutankhamens kista i museet. Han tänker sig att när han har dött så kommer någon att ha gjort detsamma på hans gravsten.

Betyg
Javars, det var inte den värsta boken jag har läst. Det var inte den bästa. Läs den om ni har lust, men den är på riktigt ett enda långt gnällande från sida 1 till sida 250.

söndag 2 augusti 2015

Spellbinder


När jag var liten gick det någon sommar en tv-serie som hette Spellbinder. Jag kommer ihåg den serien med glädje och nostalgi än idag. Den serien lärde mig hur bra man kan maskera science fiction till att se ut som fantasy! Den hade en relativt intressant premiss, men världen i Spellbinder var mera intressant.

Handling
Den australiensiske pojken Paul Reynolds befinner sig på ett vetenskaps-läger med sin skolklass. De tänker observera solförmörkelsen som tänker inträffa när som helst. Men före det tänker Paul och hans vän Alex utsätta några flickor för ett spratt: De har riggat upp en stålkabel mellan två träd och tänker slänga ett "spöke" för att skrämma dem.
Men en portal öppnas och Alex finner sig plötsligt fångad i en parallell värld. En värld där inga nya uppfinningar är tillåtna. Samhället styrs av en elit som kallar sig för "trollkarlar" (spellbinders på engelska). Trollkarlarna påstår att ett barbariskt folk försökte för århundraden sen förstöra världen genom att släcka solen. Men trollkarlarna kan naturligtvis kasta alla möjliga mäktiga formler för att rädda världen! Speciellt när de har på sig sin rustning....Eller kan de?
Paul, som är en modern ung pojke, upptäcker att det som Trollkarlarna egentligen gör är att använda vetenskap. Marodörernas försök att släcka solen som går över på några timmar? En gammal hederlig solförmörkelse. Men deras försök för århundraden sen? Kanske en nukleär vinter?

Paul blir kontaktad av häxan Ashka. Hon har upptäckt att han är konstigt uppmärksam och kan väldigt mycket trots att han inte är en trollkarl själv. Hon får reda på att han vet hur man gör krut. Hon ska hjälpa honom hem till sin värld om han lär henne denna hemlighet...

Om serien
Jag älskar hur Paul använder sig av vetenskap för att lösa en del problem. När Paul hamnar i problem försöker han lösa dem med hjälp av kemi och fysik. Det gör att serien blir fiffigt uttänkt när man vet att Paul inte bara kan gripa tag i ett svärd och "barbera sig" genom hela världen. Samtidigt har Paul en del hjälp från den lokala flickan Rianna. Hon hjälper honom att förstå världen.
Visst finns det mycket science fiction-element i serien! Trollkarlarnas skepp, deras dräkter... Det faktumet att Paul är i en parallell värld. Det är från science fiction.

Vi får också följa med Pauls vänner från vår värld som försöker ta reda på hur de ska få tillbaka Alex. Denna bit tycker jag är mindre intressant men det måste väl finnas med eftersom det visar sig att båda världarna behöver ha en koppartråd som leder elektricitet på ett visst ställe för att öppna portalen.
Tyvärr blir serien mera tråkig halvvägs. Då har Paul kommit till vår värld och Ashka likaså. Vi är med andra ord inte kvar i den intressanta Spellbinder-världen utan vanliga tråkiga Sydney, Australien på 90-talet.

Betyg
Missförstå mig inte nu, Spellbinders var en serie som var riktad till barn och ungdomar och därför får vi inte några "mörka" sex och vålds-scener som i Game of Thrones. Men vet ni vad? Det finns flera värre serier att se än denna! Ha så kul med er misärporr, jag har det bra för egen del!