söndag 28 september 2014

Dune (1984)


Denna film är så dålig att jag antagligen har fått cancer av den! Jag tror jag vågar säga att dethär är en av de värsta filmerna jag någonsin har sett (och med tanke på hur många filmer jag har sett, så säger det en hel del). Jag ser hellre alla American Pie-filmer (också spinoff-serien och några dåliga amerikanska tonårskomedier till) än denna film.
Så vad för film är det som har fått mig att känna så? Låt oss diskutera den, för om jag lider så ska jag minsann få er att lida också!

Det är David Lynchs Dune från 1984. Den är baserad på Frank Herberts klassiska Science Fiction-roman, som är ett mästerverk. Jag har läst den och den är bland mina favoritböcker. Så därför tycker jag det är synd att denna film är helt enkelt en enda röra av saker som knappt förklaras och som i många fall inte alls överensstämmer med boken.

Jag såg filmen första gången 2006. Jag kände till Dune och visste att det handlade om en framtid där en slags "adlig familj", Atreides-familjen, håller på att gräva efter en krydda på en sandplanet samtidigt som de strider mot en rivaliserande familj, Harkonnen-familjen. Jag hade inte då läst boken och filmen lämnade mig med tiotusentals frågor som inte blir förklarade.
Vad är grejen med kryddorna? Varför är den viktig? Vad är Kwizatz Haderach? Så Harkonnen-familjen har tidigare haft kontroll över planeten, men nu har Atredies-familjen kontroll över planeten för att kejsaren säger att de ska ha det?
Handlingen
Jag antar att jag går händelserna i förväg och ska prata om handligen. Var beredd på ett antal "Det förklaras i boken".
Paul Atreides är huvudpersonen. Han är son till greve Leto Atreides. De ska resa till från sim hemplanet Caladan till Dune för att övervaka kryddproduktionen. Det är en viktig livsnerv för det intergalaktiska imperiet för det kan utvidga sinnet och få "Navigatörer" böja rymden. I boken förklaras vad sjutton den sista meningen betyder.
När familjen Atreides är på Dune så blir familjen utsatt för ett anfall av familjen Harkonnen och det kejserliga imperiet. De förklarar orsaken till detta anfall i boken, men inte i filmen.
Pauls pappa dör, men Paul själv flyr tillsammans med hans mamma ute i öknen. Där träffar de planetens urinvånare, Fremenerna. De känns igen för de har klarblåa ögon, vilket förklaras i boken.
Paul träffar Chani där, som han blir tillsammans med på mindre än 10 minuter i filmen för att han har haft drömmar om henne. I boken hade han visserligen drömmar om henne, men det var ändå en lång process för dem att träffas och bli förälskade, de hann få ett barn innan boken tog slut.
I vilket fall som helst, han börjar träna fremenerna i en speciell stridskonst med speciella vapen som han har fått lära sig. Tydligen ska man uttala vissa ord så att ett vapen ska avfyra en slags laser. Som "Suuuuuuck IT!!" eller "Paaaaaaaapp DIIN!!!".
Paul inser i ett skede att hans framtidsvisioner är borta (jag ser inga framtidsvisioner, så jag skulle inte klaga). Han bestämmer sig för att dricka Livets Vatten (vilket förklaras i boken exakt vad det är). Det är giftigt och endast fremenernas heliga moder (en slags präst) och en legend om "fremenernas Messias" kan dricka det och överleva. Paul dricker det och överlever och det visar sig att han är deras messias som ska rädda dem. Det förklaras i boken.
Under ett år så håller Paul och hans gäng på att ta tillbaka Dune. Kejsaren slår sig tillsammans med Vladimir Harkonnen för att döda Paul och fremenerna. En gigantisk strid utbryter, Vladimir dör och Paul har en enmansstrid mot Vladmiris brorson, den sadistiske Feud-Rautha. Paul dödar honom och får det att regna på Dune av någon magisk orsak. Han kan i boken få fram vatten, men regn?
Jag antar att min poäng med hela handlingen är DE FÖRKLARAR DET I BOKEN, FRÅGA INTE MIG!!
SLUT!

För sjutton! Hela manuset ser ut som om den var skriven av en tolvåring som satt med sina kompisar.
"JA! Och så skulle det vara coolt om han var deras messias!"
"JAA! Och SEN skulle det vara jättecoolt om han faktiskt hamnar i en enmansstrid!!"
"JAAAAA!!! Och sen skulle det vara coolt om han fick till det med tjejen!!!!!!!!!"
 Filmen har en sammanhängande intrig, men den är så klumpigt presenterat. Jag tror jag kan säga utan att överdriva att en skolpjäs som sattes ihop i mitt lågstadium var bättre än det!

Estetiskt sett så är filmen jätteful! Alla färger ligger hela tiden i grått och miljöerna ser hemska ut. Oberoende var någon befinner sig så är alla färger i grått. Enda undantaget är väl när Paul ska rida på en gigantisk sandmask (glömde jag säga att det finns såna? Det förklaras i boken!), då är allting plötsligt orange. Miljöerna är deprimerande och mörka. Dune-boken beskriver inte allting som jättemörkt och jag tror inte att Frank Herbert skulle ha föreställt sig detta. Karln var jättefascinerad av muslimsk kultur och historia, så jag tror att han skulle ha föreställt sig saker att se mera färgstarkt ut. Jag skyller allt på David Lynch.

Specialeffekterna
Specialeffekterna är billiga. Det som gjorde andra rymdoperor att lyckas på den tiden var att de förstod att om det ser dåligt ut så ska de inte alls använda dem. Här envisas filmen med att klämma in specialeffekter som ser dåliga ut.
Ta en titt på denna trailer och säg sedan om du känner dig bortblåst av allting

Blä!
Och på tal om en annan sak: filmen har kallats "homofobiskt". Se detta klipp och säg sedan att det inte bara känns som en onödig scen utan också som en direkt kränkande scen? Vi får se baronen först få behandling för ett antal blåsor och sår han har i ansiktet, vilket påminner om AIDS och vi får se honom tortera och mörda en ung pojke på ett väldigt perverst sätt för sitt eget pedofil-behov. Han är i allmänhet en gammal fet sjuk man. I boken så är baronen en listig gammal man som lägger ut planer utan att vara speciellt pervers. Här är han en fet, sjuk pedofil!
Aaah, mina ögon!!
Ni som läser min blogg och är homosexuella: Jag är hemskt ledsen att ni måste stå ut med dethär!
Filmen i allmänhet varierar mellan förvirring och helt enkelt sjuka scener som den ovan.

Stjärnor!
Jag är förvånad över hur David Lynch kunde producera en film som suger så mycket som denna, med tanke på vilka stjärnor han hade till sitt förfogande: Sir Patrickt Stewart och Sting i rollerna som Gurney Halleck (familjen Atreides vapendragare) och Feyd-Rautha (baronens brorson som dör i slutet).
Bandet Toto har gjort musiken till filmen och det är faktiskt ett helt okej soundtrack. Det är det enda som får något positivt från denna stinkfest.

Min slutdom
Denna film är dålig. Den är hemsk på alla sätt förutom soundtracket. Det är inte ens en sån film som är så dålig att den blir rolig. Du kan inte se den tillsammans med några kompisar och öl (ni skulle väl behöva tillräckligt med alkohol för att fälla en tjur om ni ska ha roligt åt detta) Om du någon gång blir erbjuden att se denna film, låt bli. Se hellre Date Movie.
Den är inte bara dålig för folk som inte har läst boken, den är ett gigantiskt förräderi för oss som faktiskt har läst boken och tyckte om den!
Mitt vitsord för denna blir det lägsta jag någonsin har gett en film!
Den får en av tio i betyg!

Nu, jag är igenom den. Men ondskan kan inte besegras! Den finns kvar där ute och väntar på att fånga in science fiction-fans. Den blir släppt på nytt i nya utgåvor. Och det finns pretentiösa filmfans som påstår att denna film är bra, bara som ett försök att få dig att se den.
Om det finns någon bland mina läsare som är galen nog att försöka se denna film, så har jag bara en sak att säga:
Ta dig i akt.
Ta dig i akt....!

lördag 27 september 2014

Watchmen + The Incredibles = Sant?

Lille Johns blogg - 27:e September, 2014. 

Jag har märkt att det finns en massa likheter mellan Pixars animerade film The Incredibles och serien (och sedan filmen) Watchmen. Jag pratar inte ens om små detaljer: Väldigt stora delar av intrigen i The Incredibles är från Watchmen.

Innan jag går in på vad för likheter som finns mellan Watchmen-serien (jag räknar inte filmen) och The Incredibles så ska jag berätta lite vad båda handlar om.

Watchmen är en väldigt dyster serie. En del brukar säga att den tillsammans med The Dark Knight Returns var startskottet för det som kom att kallas "Dark age of Superhero comics" också känt som "Tiden då superhjältarna slutade ha roligt". Tack för den, Al....
Watchmen handlar om ett alternativt universum där ett gäng psykiskt störda superhjältar försökte göra världen bättre. Men så kom en lag som förbjöd människor att bära masker, vilket gjorde att superhjälte-gänget splittrades. En del valde att bli laglydiga medborgare. En del fortsatte jobba för regeringen fast med andra uppgifter och åtminstone en superhjälte valde att vägra böja sig under den lagen, utan fortsatte slåss med de medel han hade.
Men plötsligt mördas en f.d superhjälte. Och därifrån så fortsätter berättelsen med att vi får följa med de andra superhjältarna vad som hände efter att de fick sluta. Det visar sig att en av dessa superhjältar hade en plan för att föra världen samman i fred: Han skulle få ett tentakelmonster att anfalla New York City och döda miljontals invånare. På det sättet skulle kalla kriget upphöra och mänskligheten skulle förenas emot detta påstådda anfall mot yttre rymden. Detta lyckas han med, och det blir fred i världen och nästan alla superhjältar går med på att låta detta ske.
Alan Moores serie kallas för en klassiker. Det enda som jag tycker är synd är att det egentligen inte för så mycket nytt till superhjälte-bordet annat än att han tänker "ifall Batman var en riktig karaktär, så skulle han antagligen vara psykologiskt störd på många sätt. Han klär ut sig till en fladdermus och springer på nätterna och slår ner skurkar."

The Incredibles handlar om en tid då superhjältar blir förbjudna för att varenda gång de stoppar ett anfall från yttre rymden eller något liknande så förstörs en massa byggnader och folk stämmer dem. En pastisch på Superman, Mr Incredible, så blir stämd för att han förhindrar en person att begå självmord. Så regeringen förbjuder superhjältar och Mr Incredible måste försöka anpassa sig till att leva ett vanligt Matti Meikäläinen-liv. Han gifter sig med en annan superhjälte, Elastigirl (som i sin tur är en slags kvinnlig version av Plastic Man eller Mr Fantastic) och de föder ett antal barn.
Mr Fantastic hatar sitt tråkiga liv och blir då kontaktad av ett företag som i hemlighet skickar ut superhjältar på nya uppdrag. Han älskar denna chans och hoppar på den för att fly verkligheten. På en ö slåss han mot en gigantisk robot och lyckas besegra den.
Han blir tillfångatagen av en superskurk och märker att denne skurk ville själv vara en superhjälte för många år sen, men blev nekad chansen. Skurkens plan är att skapa ett robotmonster med tentakelliknande armar som ska anfalla en stad, så att superskurken kan "rädda" invånarna och på så sätt få tillbaka superhjältarna. Superskurken har tidigare haft superhjältar att slåss mot roboten för att den ska lära sig att besegra och döda superhjältar.

Vilka likheter mellan dessa två ser vi? Jo:

  1. I båda världarna är superhjältarna förbjudna efter en serie olyckor och dylikt vilket gör det kostsamt för regeringen att ha dem kvar.
  2. I båda världarna finns det en superhjälte som vägrar böja sig, utan räddar folk och bryter mot lagen. Watchmen har Rorschach och The Incredibles har Mr Incredible som räddar folk på sin fritid.
  3. I båda värlarna har en superhjälte en plan på att rädda världen genom att släppa loss ett monster i en stad. 
  4. I båda världarna är det en superhjälte som är huvudskurk.
  5. Båda monstren påminner om bläckfiskar. 
  6. I båda världarna är det någon som dödar superhjältar. 
  7. I båda världarna har en del superhjältar slagit sig ned och tagit vanliga 8-16 jobb. 
  8. Alla superhjältar är pastischer på serietidnings-superhjältar. Mr Incredibles son Dash är supersnabb, vilket påminner om The Flash. Nite Owl från Watchmen påminner om en överviktig Batman. 
  9. Två superhjältar räddar människor från ett brinnande hus (Nite Owl och Silk Spectre i Watchmen / Mr Incredible och Frozone i The Incredibles)
  10. "monstren" konstrueras på en ö långt borta i fjärran.
  11. När superhjältarna slåss mot brott så hamnar de i ett slagsmål med polisen. (Rorschach i Watchmen / Mr Incredible och Frozone i The Incredibles)
  12. En eller flera superhjältar är nostalgiska över det förflutna. 
  13. Superhjältarna använder sina krafter offentligt i slutet. Nite Owl och Rorschach går in till en bar för att våldsamt få ut information. Familjen Incredibles och Frozone slåss öppet mot monstret. 
  14. Båda superskurkarna har gigantiska egon. Superskurken i The Incredibles är en självutnämnd superhjälte. Ozymandias i Watchmen ser sig själv som en modern version av Alexander den Store.
  15. Båda verken är en ploj på superhjälte-berättelserna.

Betyder ovanstående att Watchmen eller Incredibles är dåliga? Naturligtvis inte! Jag gillar båda verken.(dock gillar jag Incredibles mera, för det är inte lika dystert och den filmen har roligt med det som den gör, medan Watchmen osar kalla kriget.)
Betyder det att The Incredibles är icke-originell medan Watchmen är det? Nix! Jag ser det som att de är båda från samma släktträd. Och precis som kusiner som liknar varandra, så liknar Incredibles och Watchmen varandra. Det finns ett ordspråk som lyder att "kopiering är den bästa formen av smicker", så jag tror att om jag träffar Incredibles-gänget nåndag så kommer det att komma fram att de hade läst Watchmen och gillade det.

söndag 21 september 2014

Bitter Feast



Jag har just lagt ner thrillern Bitter Feast. Det är en thriller från 2010. Premissen är i stort sett "tänk om en Gordon Ramsay-klon blev på riktigt galen". En helt bra idé, som utförs på ett bättre sätt än vad föregående rad säger, men som lyckas ändå inte bara skjuta sig själv i foten under den sista halvtimmen. Den lyckas skjuta sig själv i foten, amputera den och äta den under den sista halvtimmen. Jag skulle inte säga att denna film är dålig. Den lyckades underhålla mig trots att den är dålig. Amerikanerna har ett inofficiellt ord som skulle beskriva denna film: Craptastic. Jag skulle säga att den är så dålig att den blir rolig.

Vi möter Kändiskocken Peter Grey, som har ett matlagningsprogram och en egen restaurang. Han är en väldigt duktig kock som skjuter sina hjortar själv och plockar bären till sina maträtter själv. Hans program kommer att bli nedstängt pga dåliga tittarsiffror. Hans producent påstår att det är för att Peter älskar att flasha med hur hans råvaror är ekologiska och lokalproducerade, vilket tittarna inte är intresserade av.
Samtidigt har en populär bloggare och restaurangkritik J.T Franks gett hans restaurang en dålig recension vilket har fått kunderna att sluta komma.
Samtidigt har Peter en ganska tragisk bakgrund. Vi får se i öppningsscenen hur ett slagsmål mellan Peter och hans storebror slutar med att Peter dödar honom. Inte för att detta direkt har något att göra med filmen, annat än att Peter lever enligt sin brors filosofi att det finns två sorters människor, de som skapar och de som förstör.

Bloggaren J.T Franks är, i avsaknad av bättre ord, lite vad man föreställer sig att en bloggare och recensent är. En deprimerad föredetting som inte gör så mycket annat än att klaga på alla restauranger han går till. Han bor tillsammans med sin flickvän som tycker att han ska återuppta sin karriär som en seriös författare igen. Själv slutade han skriva när hans barn dog. Dessa två sista detaljer, han vill bli författare och hans barn är död, var något som jag trodde skulle vara relevant för berättelsen. Men nej, inget av det är speciellt relevant. Jag kan säkert spoila här redan och säga att filmen slutar inte med att Franks klarar sig helskinnad och bestämmer sig för att på allvar skriva en bok.

Peter beskyller J.T Franks för att hela hans karriär håller på att gå i stöpet. Så han gör det som vanliga rationella människor gör: Han kidnappar J.T Franks och låser in honom i sin källare. Där tvingar han Franks att tillaga måltider på perfekta sätt. Inför den första utmaningen så läser Peter upp ett gammalt blogginlägg som Franks skrev där han kritiserar en restaurang för att de inte kan steka ägg ordentligt. Så han har placerat en stekpanna och ägg framför Franks och säger att Franks ska själv tillaga äggen perfekta. Om inte han lyckas med detta så kommer Peter att "orsaka konsekvenser" för Fransk. Dvs i detta fall så slår han till Franks med en stekhet stekpanna då Franks misslyckas.

Och så går det några gånger. Peter sätter utmaningar framför Franks och Franks misslyckas alla gånger. Samtidigt har en privatdetektiv börjat leta efter Franks. Han hittar ledtrådar som leder till Peters hus. Detektiven går ner i källaren för att där hitta Franks. Peter kommer på detektiven och dödar honom. Det som är intressant med denna del av handlingen (Detektivens story) är ganska lång. Den äter upp ungefär en halvtimme av en film som är en och en halvtimme lång. Så då måste ju berättelsen om detektiven vara betydande för intrigen, eller hur?
Nej. Absolut ingenting blir annorlunda av det som händer. Det har ingen betydelse för berättelsen på något sätt. Jag kan förklara hur jag menar: Tänk er att detektiven hade haft en pistol, som Franks hittar sen när han försöker fly och skjuter Peter med hjälp av den. Eller tänk om detektiven inte hade blivit mördad, utan också låst in tillsammans med Franks, och de två hade sedan tillsammans flytt. Tänk om detektiven hade vetat något om antingen Franks eller Peter som inte vi och som kanske kan vara till stor hjälp för att lösa berättelsen.
Då skulle den delen ha varit av betydelse för huvudberättelsen. Men nu när inget blir annorlunda, så känns det som onödig utfyllnad.

Nå, i vilket fall som helst. Jag kan förlåta det ovanstående, det är bara lite slarv i berättandet, men det kan ju inte vara så farligt om man jämför med vad som händer sen:
Efter tre utmaningar bestämmer sig Peter för att kidnappa Franks flickvän (när hon ligger i badet, vilken billig ursäkt för att visa lite naken hud för oss tittare). Han låser in henne i källaren tillammans med Franks och tar med Franks ut i skogen.
Peter har med sig sitt jaktgevär och ger Franks en sista utmaning: Franks får fem minuter på sig att springa iväg. Efter det kommer Peter att jaga honom för att döda honom och tillaga honom och servera honom till hans flickvän.
Vid detta skede himlade jag med ögonen och tänkte "seriöst, tänker de faktiskt använda detta cheesiga klimax?"

Båda ser skamsna ut över det faktumet att de ska göra detta.
Frank hittar tillbaka till huset där han får loss sin flickvän (som jag inte minns vad hon heter, för karaktären är platt). Hon försöker ringa polisen, men det lyckas inte, för hon vet inte var hon är. Och hon vet naturligtvis inte vem Peter Grey är, för hon tittar inte på TV. Och förstås kan inte polisen heller spåra samtalet.
De hittar Peters bil och försöker fly med den, med Franks bakom ratten. Peter ser dem och skjuter Franks så han dör direkt bakom ratten. Bilen kör av vägen och Franks flickvän, vilt skrikande för det gör alla kvinnor i alla skräckfilmer, försöker springa iväg.
äh, orkar inte dra det längre till:
Peter hoppar på henne, de brottas och hon dödar Peter genom att köra en kvist i halsen på honom.
Filmen slutar där.

Slutet kändes oerhört antiklimax. Det är helt enkelt inte roligt att träffa två huvudpersoner i början av en film, bara för att precis alla ska dö (förutom en B-roll). Filmen kunde ha blivit intressant om den skulle ha använt sig av Stockholm-syndromet. Det skulle ha varit tusen gånger coolare om Franks och Peter hade lärt sig av varandra och de skulle ha blivit kompisar med tiden. Peter Grey skulle ha lärt sig att han inte vet allt om matlagning, att ibland har kritikerna rätt. Och Franks skulle ha lärt sig att man måste inte vara en stor idiot för att folk ska tycka om en. Visst skulle det ha varit vrickat som tusan, men det skulle ha varit mera intressant än det som hände.

Men annars är filmen ganska bra. Skådespelarna gör bra ifrån sig och man kommer ihåg karaktärerna bra. Man kan dessutom sympatisera med både Franks och Peter för man förstår deras problem. Peter vill göra bra ifrån sig, han vill göra bra mat gjord på ekologiska närproducerade råvaror. J.T Franks å sin sida är bitter för att han upplever att livet inte blev som han ville. Tyvärr är dessa två de enda karaktärerna som är intressanta.
De är inte bara paffskivor, utan de står ut ganska bra ur den vanliga samlingen mördare-offer.
Sedan använder fimen sig av en del scener som man tror ska bli viktiga, men som sen inte alls kommer på tal. Som t.ex Franks bok. Ingen pratar alls om det faktumet att han har försökt bli en författare, han har gett ut en bok som han avskyr men tänker ändå försöka skriva igen.

Filmen får 6 av 10. Den är dålig, jo, men den är roligt dålig. Den lyckades underhålla mig trots sitt cheesiga slut och oanvända intrigvändningar. Det som håller upp filmen är karaktärerna Franks och Peter.
Jag är hungrig, låt oss se vad jag hittar för mat.

torsdag 18 september 2014

Slender serier

Kan du se honom?

Låt oss tala en stund om Found Footage-filmer.
Vi vet alla vad de är, jag pratade om dem i min recension av the Blair Witch Project. Premissen är egentligen att filmen vi ser är något som en snubbe hittade liggande ute i det öppna någonstans. Vem som än filmade allting är död och/eller försvunnen.
Tänk om du sen översätter det till en youtube-serie? Så att alla videoklipp som en youtube-channel laddar upp skulle vara klipp som ett gäng typer filmer när de letar efter spöken eller whatnot. Visst, du kunde tekniskt sett inte ha alla att försvinna eller dö, för då kan du inte besvara frågan "vem laddar upp klippen?" Men samtidigt kan det vara spännande, för det känns äkta. Som om någon där ute faktiskt filmade ett spöke eller något och laddade upp det på Youtube i vår tid.

Låt oss tala om en speciell sorts youtube-serier: Slender Vloggar. (Vlog= istället för Blog)
För de som inte vet något om Slenderman så tänker jag inte hålla en föreläsning om det. Åtminstone inte här. Men om ni verkligen inte vet något om Slenderman så kan jag föreslå att ni kollar upp det här. Observera att jag inte pratar om spelet Slender: The Eight Pages. Myten om Slenderman sträcker sig mycket längre än det. Det enda som spelet gjorde var att popularisera Slenderman, att föra ut honom i dagsljuset.
Nåja, för att fortsätta till Slender Vloggar:
Tänk er att en del personer gör en serie där de undersöker en del mystiska händelser som leder till Slenderman. De laddar upp diverse klipp som kan vara mellan 3-15 minuter långa.

Dessa serier har på riktigt skrämt mig mera än vad de flesta moderna found footage-filmer har lyckats med.
Orsaken till detta är att många found footage-filmer gör det misstaget att de visar för mycket av monstret och alltid för nära. Det lämnar ingenting ut till en atmosfär av mystik utan vi vet exakt hur monstret ser ut och hur det funkar bara av att se på det.

Slender Vloggarna fungerar inte alls på det sättet. Folk försvinner ganska ofta utanför kameran och vi får ingen information av exakt vad som hände. I vissa fall försvann de bara spårlöst och vi får höra att de höll en personlig dagbok där de skriver att Slenderman är ute efter dem. I andra fall står tre typer och filmar, och plötsligt blir bilden suddig och man ser en skymt av Slenderman (inte HELA Slenderman) och när bilden kommer tillbaka så håller personen som filmade allting på att springa iväg från något.
Det är Slender Vloggarnas styrka enligt min åsikt. De har otroligt mycket skrämmande atmosfär och, om det görs bra, otroligt intressanta karaktärer. Man bryr sig om dem och vill att de ska lyckas. Och när Slenderman kommer så blir det ingen dramatisk musik eller ens ett högljutt skrik. I många fall blir bara ljudet förvridet eller så blir det tyst.

Jag kommer nu att prata lite om några Slender vloggar. Jag rekommenderar att ni kollar upp dessa. (Jag har satt en länk till youtube i titeln)

Marble Hornets är min favoritserie. Den håller berättelsen väldigt enkel, den är inte onödigt komplicerad. Marble Hornets var namnet på ett filmprojekt som en person vid namn Alex skulle filma. Huvudpersonen Jay ska gå igenom videobanden till Marble Hornets och märker att där finns flera videoband som inte passar in med de övriga banden. Dessa band är inte filmade på Marble Hornets-setet, utan det är filmat i Alexs hem. De flesta banden är skadat på något sätt. Ljudet är borta eller så blir bilden suddig. Och man ser skymtar av en lång man utan ansikte i vit kostym. Men endast kameran verkar se detta. Alex har också börjat bete sig konstigt. Han kan få kraftiga migränanfall och var mera stressad och mera lättirriterad.
Samtidigt har en annan person börjat förfölja Jay. En mystisk person med en mask på sig.
Denna serie älskar jag just för att de använder sig av "less is more". Därför är effekterna väldigt billiga, på både gott och ont.
Det finns diskussioner nu om ifall Marble Hornets är avslutat. Själv tror jag inte det, för jag vet att gänget bakom Marble Hornets håller på att göra en film. Så jag tror de har bara pausat.


Noah Maxwell skulle göra ett skolprojekt om Israels tolv stammar. Men hans lärare bestämde sig för att avbryta kursen. Istället använde Noah youtube-kontot som minnesvägg för sin kusin Milo Asher, som begick självmord.  Noah hade bara tänkt ladda upp ett klipp, som han och Milo filmade sista gången de sågs. Men Noah märkte att en konstig figur dyker upp på flera ställen och att Milo alltid blir nervös strax efter att personen har dykt upp. Noah bestämmer sig för att undersöka ytterligare. Han besöker platser där Milo befann sig, pratar med personer Milo träffade. Han hälsar också på sin gamle farfar som varnar honom för "der grossmann".
Om Marble Hornets hade dålig utrustning men ganska bra berättelse och karaktärer, så har Tribetwelve bra utrustning, men ganska dålig berättelse och karaktärer. Missförstå mig inte, jag gillar fortfarande denna serie. Men problemet som jag ser är att de har gjort berättelsen onödigt komplicerad. Det visar sig sedan att Slender är en slags gudagestalt för en samling övermäktiga individer som kallas för Kollektivet som på något sätt också blir aktuella i berättelsen. Och att en dagbok som Noahs farfar har på sig är på något sätt viktig för Kollektivet och att det i sin tur ska hjälpa honom att slåss mot Slenderman som nu plågar honom..... Och så blandar Tribetwelve sig lite med EverymanHybrid och Darkharvest. (se nedan) Kan inte vi bara hålla oss till Slenderman som antagonist och det faktumet att folk dör om man träffar på honom? 

och så resten, som jag inte är så jätteförtjust i: 
Subbe undersöker hemsökt hus, hittar spår som leder till en sekt som tillber Slenderman. Denna Vlog är inte dålig så att säga, men den är ganska långtråkig, för det är många klipp där en typ bara sitter framför kameran och berättar om vad han ser. Medan Marble Hornets t.ex så får vi faktiskt se vad de hittar i en källare så skulle Darkharvest00 berätta att de var i en källare där de hittade något. 

Oh boy, denhär tycker jag minst om. Jag skulle kunna beskriva denna serie som "all over the place". Den handlar om ett gäng personer som gör en tränings och hälsoserie på Youtube. Sen börjar Slenderman dyka upp på videor, men det visar sig senare att det var ett prank de försökte köra för att få flera tittare. Sen dyker Slenderman upp på riktigt. Sen beblandar sig gänget med ett annat monster som kallas The Rake. (som vi inte får se). Sedan beblandar de sig med en slags ande-varelse som heter HABIT som intar en av typerna och gör honom ondskefull och våldsam (säkert för att de ville ha en ursäkt att göra serien lite mera våldsam). Och sen beblandar de sig med Darkharvest-gänget och deras funderingar.... Det saknar atmosfären som Tribetwelve och Marble Hornets har. 

Min slutdom? Om du ska se Slender-serier, håll dig då till Marble Hornets och Tribetwelve. De är minst komplicerade och mest spännande och det händer mest i dem.
De två serierna lyckades hålla mig på nålar när jag tittade igenom dem för till skillnad från många moderna filmer så visar de inte för mycket och atmosfären är kuslig i dem. 

lördag 6 september 2014

Zombie Survival Guide



Har du funderat på hur du ska göra ditt hus zombie-säkert?
Har du funderat på hur du ska överleva i en världsomfattande zombie-infestering?
Är du orolig för vad för slags vapen du ska använda mot zombier?
Leta inte längre, för svaren på alla dessa frågor (och mycket mer) finns i Max Brooks bästsäljare The Zombie Survival Guide.

Max Brooks (son till komikern Mel Brooks, som i sin tur är mannen bakom sådana klassiska filmer som Young Frankenstein, Robin Hood: Men in Tights, Spaceballs, Blazing Saddles osv) skrev boken 2003. Den gavs ut på Three Rivers Press och blev en storsäljare, den landade bl.a på New York Times bestseller-lista. (Fast hur stor grej det är vet jag inte, med tanke på att 50 shades of Grey har också varit där). Den innehåller sex kapitel om zombier, samt ett kapitel som berättar om tidigare dokumenterade zombieanfall, som går så långt tillbaka som till stenåldern.
Det första kapitlet, "De odöda: myter och verkligheten" berättar om ämnet Solanum, vilket är en kemikalie som skapar zombier. Resten av kapitlet fortsätter att förklara med vad som är skillnad mellan Solanum zombier, Hollywood zombier (Romeros zombier och de snabba springande zombierna) och Voodoo Zombier.
Personligen gillar jag speciellt denna detalj, för då gör Max Brooks klart för oss vad hans zombier går ut på och fastslår vad för zombier som existerar i "verkligheten".
Resten av boken berättar väldigt ingående vad som är viktigt att tänka på om du bestämmer dig för att barrikadera dig någonstans, vad som är viktigt att tänka på om du tänker leva på rymmen, vad du behöver veta om zombiers förmåga att överleva i olika klimat. Den beskriver också vilka vapen som är viktiga, men allting bottnar i följande uttalande: Väl tränad så är den mänskliga kroppen och den mänskliga hjärnan det bästa vapnet.
Boken innehåller också flera checklistor på saker att ta med dig på rymmen (notera: Öronproppar är väldigt användbara om du tänker barrikadera dig i ett hus och du har några hundra zombier utanför som stönar oavbrutet i flera veckors tid).

Max Brooks har också fortsatt att skriva zombie-relaterat material efteråt. World War Z är en annan bok som också hanterar zombier, där en person har rest runt i världen och intervjuat folk som har överlevt ett gigantiskt zombiekrig.
Det har också gjort en serie av kapitlet som berättar om tidigare zombieanfall i Survival Guide som heter Recorded Attacks, som i sin tur släpptes 2008.
Jag gillar den serien, för jag gillar tanken på att zombier har hela tiden funnits bland oss. På grottmålningar har man hittat bilder som kan tolkas till zombieanfall, samtidigt som man har hittat skelett med krossade kranier. Kanske för att förstöra hjärnan?
Fast ett senare, och mera konkret bevis, är en egyptisk gravkammare som hittades där det fanns ett skelett av en farao som hade klöst sig ur sin sarkofag och försökt klösa sig ur gravkammaren innan den slutligen ruttnade bort.

Det finns ett ord som jag tycker bäst beskriver Zombie Survival Guide: Världbyggande. Boken i sig är endast en överlevnadsguide så det finns inga dramatiska berättelser om personers hemska öden, men det finns en massa information om universumet där World War Z och Recorded Attacks utspelar sig. Det är väldigt charmigt i min åsikt, ungefär som när en författare skulle ta sig tid att skriva en broschyr om att studera magi vid Hogwarts, eller varför inte en doktorsavhandling om post-Voldemortisk svartkonst vid det magiska universitetet i Ryssland. Jag föreslår att du tar en titt på denna bok om du någon gång tänker leda ett zombie-tematiserat bordsrollspel (t.ex All flesh must be eaten). Du kan få idéer till material som i sin tur kan bli kapitel.

Sedermera är boken helt enkelt rolig att läsa. Det är roligt att sitta med den och föreställa sig att zombier kommer imorgon: Vad skulle jag göra då? Vart skulle jag åka? Hur skulle jag ta mig dit? (Jag tänker på cykel, det för minst oväsen och går ganska snabbt). Vad skulle jag göra om jag t.ex hittar ett bombskydd och gömmer mig där? Visst, jag är säker, men tänker jag sitta där och äta burkmat i X antal år innan det är över? Inget annat? Jag tänker bara se på de vita väggarna? Hur vet jag när det är över? Visst, om jag hade förberett ett bombskydd med radio, gym, böcker och annat som kan hålla mig sysselsatt i några år så skulle det vara en sak, men om det skulle hända imorgon när jag står i duschen?

Jag rekommenderar att ni läser denna bok. Det är en rolig bok skriven på klar och enkel engelska. Även om den kom ut 2003 så känns den inte gammal, det är inte som att zombier har blivit så mycket annorlunda sen dess.
Den får 8 av 10 vandrande lik från min sida.

onsdag 3 september 2014

Jadesoturi



Den finska filmindustrin kan summeras ihop med följande uttalande:
Finska filmer är antingen väldigt depressiva eller så försöker de vara roliga på ett icke-roligt sätt. 
De flesta finska filmer som jag känner till är antingen krigsfilmer som berättar om hur eländigt kriget var, eller så är det tonårsfilmer som berättar om hur eländigt det är att vara tonåring. 
Undantag finns förstås. Jag kommer ihåg en överraskad kommentar från förrförra vintern (2012): "Finland har äntligen börjat göra bra filmer". De filmer som jag känner till som är bra och som inte helt och hållet passar i någon av kategorierna ovan är Iron Sky, Sauna och Rare Exports

En film som vi ska titta på idag är fantasyfilmen Jadesoturi. Det var en finsk-kinesisk fantasyfilm som kom ut 2006. Jag kommer ihåg då jag först fick höra om den. Jag blev fascinerad förstås, för jag hade aldrig hört om en finsk fantasyfilm. Det sades i intervjuer att Jadesoturi blandar Kalevala med kinesiska legender. Hela landet verkade vara hypade på den. 
Tyvärr så är den inte bra. Den kan vara okej om man blåögt struntar i precis allt vad en välskriven handling heter. Effekterna är väl helt okej, men handlingen och dialogerna orskar mera förvirring än att ge svar på frågor. I kina fick den negativa recensioner just för att intrigen är så svår att följa. Jag kan inget annat än hålla med.
Filmen har finska skådespelare att prata kinesiska med varandra, speciellt i ett senare skede. (se ner för handling). Detta kritiserades också i Kina, för finnarna fick inte uttalet rätt. 

Handlingen
Jadesoturi har i stort sett två intriger som ligger på varandra.

I nutiden så har en kvinna som heter Ronja har lämnat sin pojkvän, Kaj, för att flytta till en ny stad. Hon försöker först sälja lite gamla asiatiska artefakter som han hade ägt till en Kalevala-forskare, vid namn Berg och hans partner (som jag inte minns namnet på). Berg får reda på i en av lådorna hon säljer så finns nedmalda hår och naglar från Kaj. Han är nämligen en smed som har använt sitt hår och naglar till att härda stålet.
Berg får reda på att håret och naglarna kan nästan öppna ett kinesiskt skrin som man hade hittat vid en arkeologisk utgrävning. Så han tar kontakt med Kaj för att hjälpa honom öppna skrinet. 
Kaj själv bor i en smidja ute på vischan. Han är deprimerad för att Ronja lämnar honom och försöker begå självmord genom att köra ett svärd som han har smitt själv genom sin buk. Men en röst hindrar honom från att göra det. 
Berg får upp skrinet och tittar i det. Hans kropp förblir densamma, men hans själ övertas av en demon (i avsaknad av bättre ord). Demonen i fråga är son till Loviatar, som är häxan Louhis blinda dotter som omnämns i Kalevala. Hennes son omnämns dock inte i Kalevala, vad jag vet. 
Demonen/Berg ber Kaj att smida Sampo av skrinet i utbyte mot att Kaj skulle få Ronja tillbaka. Kaj börjar göra detta, men misslyckas två gånger. Han smider istället två olika vapen innan han slutligen får fixat Sampo.

Samtidigt så börjar Kaj få minnen av ett annat liv. Han är en reinkarnation av den finsk/kinesiske hjälten Sintai, som är son till smeden Ilmarinen som i sin tur omnämns i Kalevala. Sintai hade som uppgift att ge ett namn till Loviatars son och döda Loviatars son för att genom den handlingen upphöra att återfödas och gå in i Nirvana. Kvällen innan det stora slaget mot demonen så beger sig Sintai till en by. Där träffar han den vackra krigarkvinnan Pin-Yu och blir förälskad i henne. Han blir så störtkär i henne att han till först  bestämmer sig för att inte döda Loviatars son. Men eftersom världen lider av demonen så ger han sig ändå iväg för att döda demonen.
Detta sker genom ett hugg mot halsen, fast demonens huvud lever ännu.
När Sintai återvänder till byn får han reda på att Pin-Yu och hans bäste vän Cho är förälskade och var det för evigheter sen. Sintai bestämmer sig för att han vill ha en ny chans med Pin-Yu, så han låser in demonens levande huvud i metallskrinet och skickar en varg att springa iväg med det.
Sintai begår därefter självmord så att han ska återfödas för att få en ny chans med Pin-Yu.

I vår tid så visar det sig att Sampo i själva verket var porten till Helvetet som Kaj har smitt och som forskaren vill att de ska öppna tillsammans. Himlen börjar lysa grön och folk runt i trakten så stirrar förtrollat på det.
Kaj inser vad han har gjort och bestämmer sig för att slåss mot demonen/Berg och slutligen döda det. En liten kung-fu-esque strid utbryter i smidjan. Kaj dödar demonen genom att trycka igenom demonens kropp mot en metallstång. Kaj inser att han har kastat bort alla sina chanser med Ronja/Pin-Yu. Världen blir fridfull och Kaj är ändå rätt nöjd med sitt liv. 
Slut!

Problemen med filmen
Filmen sköter inte ovanstående berättelse på ett bra sätt. Den känns oerhört lång och onådigt komplicerad, den berättas inte ens i den ordningen som jag just berättade (och tro mig, det skulle vara tusen gånger lättare om det fortlöp på det sättet). Det känns som jag ser två filmer inklämda i en. Bättre skulle det ha varit om det hade gjorts två filmer, en som handlar helt och hållet om Sintai och en som handlar om Kaj. Då kunde regissören och manusförfattarna tagit tid på sig att fylla igen alla tusen hål som finns i berättelsen. 
Jag pratar inte ens om små hål, utan gigantiska, som du kan köra en långtradare igenom. Jag pratar inte om sådana hål som "Kaj håller hammaren i ena handen här, men sen är hammaren i den andra handen här".
Ingen av karaktärernar är speciellt intressanta. De känns oerhört platta och de fångar inte heller mitt intresse. Jag vill inte följa Kaj, för han är inte intressant. Jag skulle kunna vara intresserad av att följa Sintai och kanske få en episk berättelse, om han kunde bara hålla sig till sitt uppdrag.
Dialogerna i filmen känns också framkrystade och jag kan säga utan att överdriva att ingen i Finland pratar på det sättet. Dessutom förvirrar de bara berättelsen.
T.ex när Kaj bränner sig på stålet så övertygar Berg honom att han måste "prata med stålet, så att stålet ska lita på honom".
Like it? Här är ett till exempel: 
Föreställ er två kvinnor, Ronja och Bergs arbetspartner. De känner inte varandra. Partnern säger till Ronja ganska abrupt: "Kalevala är världens sorgligaste epos. Ingen får någon. Men mitt kalevala ska få ett lyckligt slut."
Ronja svarar med att dra en föreläsning om de kemiska processerna i hjärnan som skapar Kärlek. Jag har svårt att föreställa mig två vanliga Juntti-finnar ha en sån diskussion out of nowhere. 

På tal om kvinnor, så Jadesoturi är urkass på kvinnor som karaktärer. Det finns sammanlagt tre kvinnoroller, Bergs partner, Pin-yu och Ronja. Ingendera av dem bidrar egentligen på något sätt till handlingen. Bergs partner finns med i filmen endast för att kunna säga lite information om kalevala eller filosofier om kärlek, som inte alls hjälper på något sätt. Ronja och Pin-Yu finns till för att huvudpersonen ska bli kära i dem. Det är egentligen allt de gör i filmen. Hur coolt skulle det inte vara om Ronja och Bergs partner t.ex skulle följa med Kaj för att slåss mot demonen? Men nej, att slåss mot demoner är ju ett jobb för KARLAR, så precis alla kvinnor ska stå vid sidan och göra absolut ingenting när männen slåss.

Jag tänker lista här frågor och hål som jag ställde när jag såg filmen igen för några dagar sen, som filmen inte alls svarade på. Dessa frågor kunde ha varit väldigt viktiga för berättelsen om filmskaparna alls hade brytt sig i att tänka på dem:
Min reaktion på många av dessa frågor. Täh?
  • Vem är Sintai? Han finns inte omnämnd som en kinesisk hjältegestalt, åtminstone på nätet.
  • Varför måste just Sintai mörda demonen?
  • Hur kommer det sig att Ilmarinens pojk är i Kina?
  • Är Sintai en självisk idiot? Tänk på det: Han låter bli att rädda världen, han låter en ond demon leva, han öppnar nästan helvetets port, bara för att han vill kunna få en tjej som han var med några dagar? 
  • Så, demonen dör inte av att man hugger huvudet av den? Men den dör om man piercar den genom metall?
  • Varför försvarade inte demonen sig när Sintai högg huvudet av det? Demonen gjorde bokstavligen ingenting när Sintai drog sitt svärd. Jisses vad besviken jag blev då jag såg det, för jag väntade mig en action-scen!
  • För att Kaj ska lyckas smida Sampo så "måste han få stålet att lita på honom", säger Berg. Va? Kaj lyckas göra detta genom att berätta för stålet hur han känner. Va?! Och först då kan stålet bli till Sampo. VA?! 
  • Varför påverkas inte Ronja av att Sampo öppnas, när resten av befolkningen blir förtrollade?
  • Var träffades Kaj och Ronja och hur blev de tillsammans? Han berättar att hon ville ha ett lås och han låtsades vara smed så att han kunde fixa låset till henne, men var träffades de? Liksom jobbade Kaj i en metallaffär när hon kom in? Träffades de på en hemmafest?
  • Varför tog det slut mellan Kaj och Ronja? Vi får ingen förklaring på det.
  • Varför ville Sintai födas på nytt för att få en chans med Pin-Yu, men Kaj ville inte födas på nytt för att få en chans med Ronja?
  • Vilka tecken ser vi på att Ronja skulle vara en reinkarnerad Pin-yu? Hon får inga minnen från sitt tidigare liv, hon kan inte plötsligt prata kinesiska eller kunna slåss. 
  • Vad var Kajs dagsjobb? Han säger att han var smed, men de flesta metallarbetare jobbar väl ändå i en fabrik? Hans business kan inte ha gått särskilt bra om hans smidja låg ute på vischan där ingen bor?
  • Vilka kinesiska legender ser vi här? På riktigt, kan någon säga vilka kinesiska legender som finns i denna film? Jag har googlat upp Sintai, jag har kollat upp om Sampo finns i kinesisk folktro (forskaren säger nämligen att det finns en artefakt i kinesisk folktro som heter typ Tsampo, men jag hittar inget!). 
  • Elias Lönnrot ansåg att Sampo är en kvarn som det rinner salt, mjöl och guld ur. I Kalevala står det att Sampo är en artefakt som det rinner salt, mjöl och guld ur. Här är det en port till Helvetet. Varför en port till Helvetet? Vilket helvete? Om vi går enligt hinduisk världssyn så finns det flera helveten (aka platser som suger). 
  • Varför heter filmen Jadekrigaren? Sintai får ett smycke i jade av Pin-Yu. Är det allt?
  • När Kaj försöker smida Sampo så "råkar" han smida andra saker som han kommer ihåg från sitt förra liv. Hur "råkar" man smida t.ex vapen i misstag istället för en kvarn eller en port till helvetet?
"Woops."

Finsk Wuxia?

Filmen skulle jag inte säga att är en fantasyfilm direkt. Jag skulle säga att den mera exakta termen för denna film skulle vara "finsk wuxia". 
För de som inte vet vad Wuxia är så kan jag säga att det är kinesiska och betyder i stort sett "beväpnad hjälte". Det är i sig en väldigt bred term, men handlar ofta om en kringvandrande svärdsman. 
Det som är typiskt för Wuxia-filmer (och berättelser i överlag) är att hjälten oftast tjänar ingen herre. De tjänar dock en slags hederskodex, som går ut på att bekämpa ondska, skydda svaga människor osv.
(Ni som har sett Spaghetti-western filmer, i stil med For a few dollars more kan säkert känna igen likheten mellan den och en viss wuxia film, hjältarna påminner väldigt mycket om varandra.)
Det som är vanligt för modern wuxia är just att de blandar in element från kinesisk folktro och fantasy, trots att wuxia i dess renaste form främst är en historisk genre, ungefär som western är i USA. Men visst finns det element av fantasy i en massa wuxia filmer. Några filmer som jag rekommenderar att du kollar är House of the flying daggers och Hero. Sedan finns det också amerikanska wuxia-filmer, som Forbidden Kingdom och Crouching tiger, hidden dragon.

Det som skulle skilja filmen från Wuxia är att det inte är så over-the-top. Hade Jadesoturi varit en full wuxia-film så hade striden mellan Sintai och demonen tagit längre och varit mycket mera episk och tagit åtminstone en kvart! Sedan är också Sintai inte tillräckligt fokuserad på sitt uppdrag. En typisk Wuxia-hjälte skulle inte låta något så löjligt som känslor stoppa honom. Men hela filmen existerar just för att Sintai blir kär och struntar i att fullfölja sitt uppdrag. 
Fight-scenerna är dessutom oerhört långsamma. I en vanlig Wuxia-film så går slagsmålen relativt snabbt, det är inte alltid vi får se två typer slåss i slow motion. I denna film så är majoriteten av slagsmålen antingen icke-existerande (som Sintais världsomskakande strid med demonen) eller oerhört långsamma (som Kajs strid med demonen som mera ser ut som en dansvideo).
Kaj/Sintai och den onde demonen / Berg

Det som var bra med filmen
Okej, nu har jag gått på ganska länge om vad som var dåligt med filmen. Jag tänker säga några saker som är bra med den också.
Den är snyggt gjort. Miljöerna är vackra. Det är just därför jag önskar att det skulle ha funnits två Jadesoturi-filmer, för då kunde just intrigen ha pågått längre och vi skulle ha sett mera vackra miljöer. 
Och som en finländare så är jag naturligtvis glad att folket försöker. För jag tror att med rätt regi, rätt manus, rätt skådespelare, så skulle finsk film kunna göra en riktigt bra finsk fantasyfilm.
Synd bara att dethär inte var det. 
Jag gillar också hur de använder Sampo som en MacGuffin.

Slutbetyg
Men tyvärr så finns det inget mer positivt att säga om fillmen från mitt håll. Det är en sörja av information som inte kommer fram, dialoger och karaktärer som inte är vettiga och händelser som inte heller är vettiga. Jag försöker på riktigt komma på något mera bra att säga om filmen, men jag kan inte. 
Filmen får 2/10 från mitt håll. 
Men jag tänker ännu lämna en påminnelse till er från mitt håll:
Se åtminstone filmerna The Myth och Forbidden Kingdom. Det är två kinesiska fantasy/Wuxia filmer som på riktigt är bra!