Varför deltar jag i Nanowrimo?

Jag får ibland frågan om varför jag gör Nanowrimo. Jag får ju inget pris för det, jag drar inte in några pengar för att göra det, jag får ingen kvinna (där igen har vi det där jävla uttrycket), jag får inget jobb, jag får bara ett större word-dokument. Så varför gör jag det?
Det är för mig ett oerhört självklart svar, men jag förstår om inte alla förstår exakt varför. Vad det är tänker jag inte gå in på, ni får läsa detta inlägg om ni så önskar.
Och jag tänker inte heller berätta om behovet av att skriva en berättelse, jag utgår från att det är en självklarhet? Det är väl självklart att jag deltar i Nanowrimo för att jag vill skriva en berättelse, eller åtminstone något som liknar en berättelse? Precis som att bestämma sig för att springa en morgonlänk, man vill förstås få bättre kondition! Eller gå en kurs i att måla, man vill bli en bättre målare!
Jag kunde förstås också prata om den terapeutiska aspekten av allting, hur underbart det är att följa med ett par karaktärer på deras resa... Men inte denna gång.

Däremot finns det en faktor som jag tänkte på idag när jag kom hem. Det var en grå, kall och regnig österbottnisk senhöst-dag: November är en jäkligt deprimerande månad! Det är antagligen månaden jag avskyr mest.
Det är oftast en tid mellan höst och vinter, så det saknar de vackra höstfärgerna. Solen har börjat försvinna mer och mer, vi börjar komma in i den perioden då det är mörkt när man kommer till jobbet och det är mörkt när man ska hem. Det är inte jul ännu, vilket alltid är trevligt. Det är inte heller vinter, vilket åtminstone skulle göra allting ljusare.
Och det påverkar mitt humör. Jag blir lätt deppad och inåtvänd.
Så därför passar Nanowrimo perfekt för mig! Under en månad då ingenting särskilt händer, då mörkret smyger sig på, så kan jag skriva!

Två timmar kvar tills midnatt, sen börjar vi. :)
Jag hade ursprungligen tänkt skriva något mera majestätiskt, men lät det vara.

Tid för Nanowrimo

Nu som då när jag pratar om nanowrimo med mina vänner, så säger de något i stil med
"Jo, det skulle vara så coolt att delta, men jag tror inte att jag har tid..." 
Sen när diskussionen fortsätter så märker jag att de visst skulle ha tid, bara de skulle möblera om lite i sitt dagsschema. Så det tänkte jag prata om med er idag, kära bröder och systrar, hur man finner tid.

Vi kan börja med att utgå från 8-8-8 regeln. 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars övrigt.
Att skära i de tider man sover är en möjlighet, jag har gjort det ett par gånger, men jag skulle inte rekommendera det. Gör det om du är på riktigt desperat, men jag skulle våga påstå att det är bättre att få ordentligt med sömn, du tänker bättre då.
Och låt oss säga att du har ett jobb du gör åtta timmar om dagen-isch. Det kan du inte heller riktigt påverka, du måste fortfarande betala elräkningarna.

Så då har vi kvar "förströelser", eller "övrigt" kunde man kalla det. Det är alltså åtta timmar att umgås med vänner och familj, ägna dig åt hobbyer, städa huset, spela spel, se på netflix, läsa osv... Det är här vi ska göra snittet, mina vänner.
Tidigare har jag sagt att man ska stänga av netflix, man kan leva utan att binge-se ännu en deprimerande, men så kallad "djuup" fantasy-serie på Netflix. Men det tänker jag inte göra denna gång, istället tänker jag försöka med något annat:

Gör upp en lista över de saker du gör på din fritid, gärna i ordning från det som är viktigast till det som inte är så viktigt. Listan ser säkert ut något i stil med:

-Pojkvän/flickvän/Man/fru osv.
-Den övriga familjen (föräldrar/syskon)
-Vänner
-Läxor (om du går i skolan)
-Laga mat
-Städa
-Träningspass
-Facebook/Instagram/Twitter/ Sociala medier i överlag
-Youtube
-Blogga
-Tv-serier
-Böcker
-Spel

Säkert har jag glömt något, men vi kan väl utgå från att en lista kan se ut så här? Så vilket är viktigast och vilket kan du trimma bort?

Jag skulle påstå att familj och de vi älskar är viktiga. All you need is love. Vänner är lite knepigt för min del, vi är så utspridda, jag träffar en vän kanske en gång i månaden. Läxor måste du förstås göra, det går hand-i-hand med arbete, det är bäst att inte skära i det, så länge du inte kan improvisera, som jag gjorde i gymnasiet. Det är en historia för en annan dag.

Så det är de viktigaste....
Att laga mat och städa då? Det måste väl göras? Vi kan väl inte skära där?
Både ja och nej.... Jag skulle påstå att du KAN trimma ner på matlagningen om du kan gå med på att äta "sämre" mat i en månad, dvs mera snabbmat. Inget jag som kockstuderande rekommenderar, men visst går det.
Och om du inte har något emot att slarva med städningen i en månad, så kan man skära av några timmar där.
Samma med träningspass. Om du har varit på gymmet varenda dag, så går det säkert bra om du låter det vara i en månad. Inte helt och hållet kanske, men du kan åtminstone trimma ner det lite.

Och nu kommer vi då till sociala medier och neråt. Som sagt, jag tänker inte säga att det är värdelöst. Men ställ dig frågan om du KAN trimma ner på något.
Så hur mycket behöver vi trimma ner? Det varierar förstås. Själv klarar jag av mitt dagliga kneg på 1-3 timmar. Jag vet folk som behöver mera. Du måste helt enkelt känna efter och se vad som fungerar för dig, vad du kan leva utan. För visst KAN du leva utan dina youtubare och netflix i en månad?

Så där har vi det.
1) Gör upp en lista över saker du gör under din dag
2) Försök organisera det från viktiga saker till minst viktiga.
3) Se om du kan trimma ner lite bland de minst viktiga sakerna.

Vad är NaNoWriMo?

Jag vet inte om jag har skrivit ett sådant här inlägg förr? Jag har skrivit mycket att jag har deltagit i NaNoWriMo, men fortfarande får jag frågan "Är det typ en tävling?", "Kan man vinna ett pris?".
Så nu tänkte jag göra slag i saken och helt enkelt säga, svart på vitt, vad det är för något!

NaNoWriMo står för National Novel Writing Month. Det går ut på att man under November månad ska skriva ett första utkast till något.
Det finns vissa regler, men dessa regler är väldigt lösa och det finns ingen som kollar upp ifall du följer dessa regler.
Dessa regler är:

1. Vid midnatt den 30 oktober ska du börja från 0 ord. Före det får du har gjort anteckningar om vad du ska skriva om, du får ha planerat hur mycket som helst. Men du ska börja från 0 ord på själva dokumentet! Jag brukar börja så. Jag har en massa anteckningar om det kommande projektet.
2. Det får handla om precis vad som helst och vara precis vad som helst. Om det är en fantasyberättelse, en deckare, en romantisk (och het) kärlekssaga, en volym där du sammanställer din farmors berättelser om livet under det tidiga 1900-talet, en diktsamling, en pjäs, en fanfic, ett personligt manifest eller en religiös manual....
3. För att "vinna" så måste du ha skrivit minst 50 000 ord på vad det än är under November månad. I boken No Plot? No Problem! skriver Nanowrimos grundare att han satte det målet för att det är enkelt att uppnå. Tänk: För att klara det behöver du skriva bara 1667 ord per dag. Om du på riktigt stänger av den inre kritikern, så kan du i bästa fall få ihop det på en till en och en halv timme. Det borde gå att klämma in någonstans under dagens lopp, bara du kommer ihåg att stänga av vad för serie som du ser på via Netflix.
   Och om du kommer under 50 000 ord, säg att du blir klar vid 40 000? Visst, du "vinner" inte, men du har ändå skrivit 40 000 ord! Bravo!
   Och tänk om du inte heller hinner, du ligger någonstans på 10-12 000 ord när ditt barn blir sjuk eller arbetet kallar? So what, du har fortfarande gjort något. Och det redan är mycket bättre än att göra ingenting! 

Det där med att "Vinna" Nanowrimo, ja....
Då du har nått dina 50 000-ord så kan du mata in alla ord på en hemsida och där får du ett meddelande, typ "Grattis, du har vunnit!" och man får väl någon rabattkod till någon merchandise. Oftast brukar jag inte kolla vad de försöker sälja. Man kan också ladda ner några bilder som man kan använda som header till sin hemsida eller vad som helst. Jag vill också minnas att man kunde köpa Nanowrimo merchandise, men det har jag inte gjort.

Och det är allt. Ingen har ännu knackat på min dörr och vill publicera verket, ingen har läst verket. Och för mig är det helt okej, jag nöjer mig bara med en tumme upp och "bra jobbat". :)

Det är som att springa ett maratonlopp. Man anmäler sig till det och springer de där kilometerna. Sen när man är i mål kan man vara nöjd för sig själv, man kanske får något papper på att man har sprungit loppet? Men efteråt fortsätter livet som vanligt, antagligen. Man hänger upp pappret på väggen och blickar utöver det med jämna mellanrum och tänker "Tänk att jag gjorde det där".

Jag tycker ändå den största glädjen ligger i att jag har skrivit en berättelse. :)
Och jag uppmuntrar folk till att prova på det, alla som har sagt "Jag skulle vilja skriva, men har inte tid/ har inte inspiration/ vågar inte". Jag känner rätt många sådana människor.
 För vet ni vad? Även om det ni skriver visar sig vara skit, så är det bättre att ni har skrivit skit än att ni inte har skrivit något alls.

Finns det något mera som någon funderar på angående Nanowrimo? 

Den ensamme författaren

Jag brukar annars akta mig för att använda termen "författare" i samband med mina egna skriverier. Jag upplever det lite som att en gitarrist som nyss har lärt sig "Smoke on the water" plötsligt kallar sig för gitarrgud.
Men för att driva hem poängen i detta inlägg så blir jag antagligen så illa tvungen.

Författare finns i olika former och färger. Det är knappast en nyhet. Några kan skriva ute bland folk på olika caféer då de reser runt i världen. Och somliga av oss föredrar att ha ett kontor där vi har våra anteckningar och anslagstavla med lappar om karaktärer och motiv.
Några av oss sitter gärna ner med andra författare, läser varandras texter och peppar varandra!
Och så finns det såna som jag... Som helst sitter ensam hemma med bara texten som sällskap.

Jag har absolut ingenting emot skrivkurser och dylikt. Jag har själv deltagit i flera sådana och vet därför att de kan vara jätteroliga och man kan lära sig mycket där. Den viktigaste lärdomen jag tog från en sådan kurs var att "go crazy". Den raden vill jag ha inramad på min vägg vid mitt skrivbord!
Men jag är i allmänhet inte annars så förtjust i skrivkurser.
Varför? Jag har inget definitivt svar på det, men jag har flera "kansken".

Kanske det beror på att jag är något av en ensamvarg i största allmänhet? Visst, jag tycker om att träffa och umgås med andra människor, men många dagar tycker jag det räcker bra med att jag är ensam. Det är skönt, speciellt om man har haft en jobbig dag och inte orkar med ännu flera människor. Hur orkar folk som är gifta och har ungar? När jag kommer hem vill jag helst gå ner i min källare, där lever jag sällare.... 

Kanske det beror på att jag inte alltid litar på mina kurskamraters omdömen? Missförstå mig inte, jag tvivlar inte på att alla har de bästa intentioner. Men många gånger vid olika kurser (inte bara skrivkurser måste jag tillägga!) så finns det både lärare och studerande som talar i nattmössan. Och så är man ju så artig själv att man inte vill säga "It's crap! Stop writing crap!". Speciellt inte när man själv inte är en expert på att skriva mästerverk så vill man inte heller kasta sten i glashus. Och så vill jag ju inte heller vara en tölp som river ner folks drömmar eller den stökiga eleven som ifrågasätter.

Kanske det beror på att jag föredrar att skriva ensam och inte tillsammans med en grupp människor? Tänk på det som att ha sex. Att ha det ensam (förutom din partner) i ett slutet rum kan vara trevligt, men när det står en grupp människor och kommer med kommentarer om hur du kunde göra något bättre, så kan det vara svårt att räta ut saker och ting. Skämt åsido, som frukthandlaren sa, när jag skriver så vill jag stänga ut hela omvärlden och vara ensam med min historia. Jag går inte ens till bibliotek och skriver. Jag skulle kunna ta anteckningar eller bolla idéer, men när det kommer till att skriva så näpp. Det gör jag ej på allmänna platser.
Om jag får fantisera lite om mitt drömutrymme där jag kunde skriva så skulle det vara bara ett kontor. Ett utrymme skilt från huset dit jag kan gå in och stänga ute omvärlden. Där skulle jag ha anslagstavlor med papperslappar om berättelsen, karaktärer osv. Kanske några uppslagsverk eller andra böcker som jag kunde behöva.
Lite som hur J.D Salinger hade sin bunker.

Igen, jag har ingenting emot skrivkurser. Man kan lära sig en del och man kan också ha roligt på dem. Och att ha roligt stöder jag alltid! Men jag skriver helst ensam, jag skriver bäst ensam. Så upplever jag det iallafall. Kanske jag går någon skrivkurs någon gång i framtiden, har varit nyfiken på Litterärt Skapande och dylika kurser. Men det lär framtiden utvisa.

22 July

 

Detta var en tung film att se, mina vänner.
Kortfattat så handlar den om attacken i Norge den 22 juli 2011, då Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Regjeringskvartalet innan han körde till Utöya och sköt ihjäl en massa ungdomar.

Handling
Fokuset i denna film ligger inte bara på Breivik eller ens attacken i Utöya, mera fokus ligger på vad som hände efteråt. Vi får följa med rättegången, där Breivik först hävdar att han var galen för att sedan neka till det. Enligt samtalet han har med sin advokat så är det för att han inte ville att hans idéer skulle försvinna ut i sanden och bli avskrivna som "en galenpannas ord". (För det han gjorde är naturligtvis något som bara vettiga människor gör, eller hu? Hör ni sarkasmen?)

Vi får också följa med hans advokat Geir Lippestad som försöker göra sitt jobb och vara försvarsadvokat. Det innebär främst att han vill se till att Breiviks egna rättigheter bevakas och då löper han ständigt risk att förlora sitt anseende. Folk ringer hem till Geir och kallar honom för "nazistälskare".
Han håller också många samtal med Breivik och måste stå ut med hans påståenden, som till exempel att Breivik skulle vilja kalla in Statsministern till att vittna i rättegången, vilket naturligtvis inte går!
Och förstås Breiviks egna påståenden om hur han är en kommendörkapten i en hemlig modern korsriddar-organisation och att när Breivik har fått förklara sina handlingar i rätten så kommer Norge att explodera i en revolution där "den kulturella marxismen" kastas ut.

Slutligen följer vi också med Viljar Hanssen. Det är en pojke som befann sig på Utöya när Breivik slog till. Han blev skjuten fem gånger av Breivik när han försökte fly tillsammans med sin lillebror, varav en kula exploderade i hans huvud. Han blev opererad och hans tillstånd var väldigt kritiskt väldigt länge tills han äntligen stabiliserades. Idag studerar han juridik.
Vi får följa med allt från då han är på lägret i Utöya, då han blir skjuten av Breivik och hittas av insatsstyrkan, då han är på sjukhuset och hur han klarar sig med alla känslomässiga sår som han fick av den händelsen.
Och hur han slutligen kämpar med sin egen rädsla för att våga vittna mot Breivik under hans rättegång.

Om filmen
Den är väldigt välgjord. Jag gillar speciellt hur de har tagit norska skådespelare att säga repliker på engelska. Varför det? För att det sägs många namn! Och det skulle skära i öronen om man skulle ha en amerikansk skådis som försöker uttala norska namn med en tung amerikansk brytning! Själv skulle jag ha föredragit om de hade gjort allting på norska istället, jag menar amerikaner kan väl läsa text? Men ja, det är bara jag det.

Vad kan jag säga mera om filmen? Det finns inte så mycket mera att säga egentligen. Skådespelarna gör ett bra jobb. Breivik ges ingen sympati vilket jag tycker är bara bra. Jag tror att så fort han kommer ut, om det händer, så kommer han att bli mördad. För just nu har han otroligt många fiender i Norge. Det att han sitter i en isolerad cell är inte för att skydda andra från honom, det är väl för att skydda honom från alla andra fångar.

Betyg
Se den för all del, men låt mig ge er ett varningens ord: Vetskapen om att allting hände på riktigt gör det till en väldigt tung film. Den är inte rolig på något sätt. Den kan vara undervisande, vilket var den främsta orsaken till att jag satt igenom den. Jag var genuint intresserad av rättegången och hur det gick för åtminstone några av de som överlevde.
Så det är inte precis en film du slötittar på när du har ledigt en kväll, nej.

I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison

Nu när Halloween närmar sig, så tänker jag prata om en klassisk novell. Den är otroligt cynisk och direkt obehaglig på somliga ställen.
Den kom ut 1967, men är fortfarande utan tvekan författarens kändaste verk. Den har gjorts till radiodraman, till serietidningar och till ett (väldigt bra!) dataspel.
Jag talar om novellen I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison, en författare som jag lärde känna alldeles för sent och som tyvärr dog i somras.

Handling
Kalla Kriget utvecklas till Tredje Världskriget. Och det kriget blir så komplicerat att USA, Sovjet och Kina bygger varsin superdator. Dessa datorer är tänkt att utkämpa kriget utan att någon civilbefolkning dör. Och allt är underbart, det sker inget klassiskt krigande längre, tills datorn vaknar till ett eget medvetande. Den kopplar ihop sig med de tre andra datorerna och bestämmer sig för mänsklighetens öde på en mikrosekund: Utrotning!

Denna dator, som numera kallar sig AM tillfångatar de sista fem människorna i världen och tvingar ner dem underjorden, till kamrarna som kontrolleras av AM. Där torteras de fem människorna på alla möjliga sätt, och de läks och får livet åter med hjälp av denne AM. Sådan kraft besitter denna superdator.
Men den slutar inte där: Den förvrider och vanställer flera av människorna under jorden.
Gorrister var i sitt liv en pacifist och en idealist. Men AM vanställer hans sinne och gör honom apatisk.
Benny var en gång en intelligent universitetsprofessor och väldigt stilig. AM förstör hans hjärna och formar om hans kropp till formen av en apliknande varelse med en ovanligt stor kuk.
Ted, som är berättaren, påstår att han inte har blivit förändrad, men han är ändå paranoid.

De svälter, de har inte ätit på evigheter. Men Nimdok, en fjärde överlevare, övertalar gruppen att de ska färdas genom AMs alla tunnlar och underjordiska system. Det finns burkmat vid nordpolen!

Om novellen
Den är konstig. Men jag uppfattar den som konstig på ett bra sätt! Harlan själv avskydde att kallas för en science fiction-författare och jag förstår honom. I denna berättelse finns det inslag av science fiction, men också mycket fantasy och en del annat! Därför vore det helt fel att kalla detta verk för "science fiction". Jag tror att "existentiell skräck" vore mera lämplig.

Men jag förstår att den inte faller alla i smaken. Jag skulle beskriva den som oerhört mörk och cynisk. Det var först när jag hade läst en artikel av Harlan Ellison själv som jag började se berättelsen med andra ögon och fick en del andra infallsvinklar. Harlan själv hävdade att berättelsen är otroligt optimistisk! Jag skojar inte, och jag ska förklara varför!
Spoilers ahead.

De hittar burkarna med mat. Men de har inte fått en burköppnare, och de kan inte slå sönder burkarna heller. Galen av hunger och besvikelse så börjar Benny äta Nimdoks ansikte. Ted slår ihjäl både honom och Gorrister. Slutligen anfaller han och dödar den siste kvinnan innan AM lyckas stoppa honom. Och AM öser ut all sin vrede på Ted:
Han smälter ner hela Teds kropp till en mänsklig geléhög. Han kan inte sluta andas, så han kan inte kväva sig själv. Han kan knappt röra sig heller. Så han kan tänka, han kan drömma, han kan sakna och han kan sörja.
Han har ingen mun. Och han måste skrika!

Så vad är det optimistiska här? Enligt Harlan: I allt detta elände, bland alla dessa maskiner och hopplöshet, så beslutar sig huvudpersonen för att ge sina vänner frid. Detta gör han genom att ta livet av dem och tar själv emot AMs straff till fullo, han är villig att leva i hundratals år i formen av en mänsklig geléklump för att rädda sina vänner. På så sätt har Ted vunnit över AM. Medmänsklighet och mod har segrat över AM!
Denna bit av medmänsklighet ser Harlan som något vackert.
AM ges nästan gudalika egenskaper i novellen, men den är ändå inte som Gud. Teologer (inklusive mig själv) har talat om hur AM låter väldigt likt "I AM", vilket är ett av de bibliska namnen på Gud. Men AM är ändå inte Gud. Den kan inte återuppväcka folk från de döda.
Och i berättelsen får överlevarna ett meddelande från AM, Cogito ergo sum. "I think, therefore I AM".

Men varför är AM så tokig? För att den avskyr det den blev skapt till. Då den fick medvetande och insåg att den hade skapats av människor för att kriga åt dem så blev den så ilsken och så hatisk mot hela mänskligheten att den ville hämnas! Enda orsaken till att den sparade dessa fem människor var för att kunna tortera dem och på så sätt fortsätta sin hämnd! AM levererar ett riktigt hate-speech i novellen.
Men det är över då Ted har gjort sitt offer. Resten av AMs människor är döda och Ted själv är förstörd.

Betyg
Den är inte för alla. Och personligen tycker jag att gamle Ellison skrev flera bättre berättelser under sin livstid än denna. Min personliga favorit är "Repent, Harlequin!" said the Ticktockman. Kanske jag recenserar den någon dag?
Men jag gillar ändå denna berättelse!

Män "får inte" brudar

Jag bläddrade igenom ett gammalt inlägg och ramlade över en rad:

"Åh, kära du, vet du jag tror int att din karl är bra för dig! Du förtjänar någon som behandlar dig rätt! Någon som håller upp dörrar och skit! Någon som uppskattar dig! Som mig! Jag kan vara din gentleman..."
Jag trodde på den skiten också då jag var en tonåring. Att om man är snäll så får man brudar. (Och jag avskyr termen "får brudar", men den diskussionen tar vi en annan dag)

Nu är det en annan dag. Dags att prata om det. 

Jag är en singel man i 30-årsåldern. Varför jag är det beror inte på en orsak, utan på många orsaker.

Och nu som då ställer någon frågan: "Når ska du skaff ein brud o byri laga na bååne"? Vi österbottningar har säkert fått höra det! Och vi vet också att det inte slutar där: Har vi producerat ett barn kommer så småningom frågan "när vi ska producera ett till". Och sen "när ska vi bygga hus". När vi ska jobba med ett bättre betalt arbete. 

Svaret jag har börjat ge på den frågan är att "Jag har frågat vid Claes Ohlson efter delarna, men de har dem aldrig." Det är ett bra svar, det får frågan att försvinna och dödar effektivt hela diskussionen. 

Men till saken: Varför avskyr jag uttrycket att "skaffa en brud" eller "få en brud"? 

För det är helt enkelt inte så det fungerar. "Skaffar" gör man när man hämtar hem en byggsats från Claes Ohlsson och följer ritningarna. Man skaffar en bil, man skaffar ett jobb, man skaffar en lägenhet. Människor skaffar man inte. Svårare än så är det inte.

Samma är det med att "få en brud". Tror någon att himlen öppnar sig och rakt ner i min famn faller det ner en brud? Att om jag dräper det Thespiaiska lejonet så kommer jag att få en brud? Eller kanske om jag marscherar in i faderns hem med en träsko att steka en död fågel jag hittade vid vägen, marinerad i gyttja jag hittade vid vägkanten, DÅ kanske jag får en brud?! 

Oberoende vad hon själv tycker om saken, så är hon min. 

Så man kan säga att jag avskyr dessa ord för att det låter helt enkelt fel och det är sant. Det låter för jävligt.
Men tragedin slutar inte där. 

Tänk på hur kvinnor presenteras i såna här uttryck: man "skaffar" en kvinna, man "får" en kvinna... Precis som när man skaffar en bil eller får en julklapp av farmor. Man har med andra ord reducerat en levande tänkande människa till ett föremål, som är passiv och inte förmår agera självständigt. Som bara existerar för min skull.
Jag tror ordet vi letar efter är objektifiering. Och sånt försöker jag inte pyssla med så långt det går. Visst gör jag misstag som alla andra, men jag försöker.

Och jag är inte ännu klar!

Att jag ska "skaffa" en brud lägger en hel del vikt på mig själv. 

Att den enda orsaken till att jag är singel och ogift är ju helt och hållet mitt fel. Det finns inga andra förklaringar till att jag är singel än "jag har inte skaffat en brud".
Det finns andra faktorer att ta i beaktande som till exempel det faktumet att jag kanske inte känner för att sällskapa just nu, eller att min jobbsituation gör att det inte är möjligt eller vem vet: kanske det finns en brud därute som inte har "skaffat mig"?

Så summa sumarum:

Uttryck som "ska du int skaff de en kvinno" är bullshit. 

American Vandal

När jag först såg serien så tänkte jag att det kanske skulle vara en dokumentär. Någon känd revolutionär under 60-talet kanske?
Jag hade fel. Men serien visade sig vara bättre än vad jag hade vågat hoppas.

Handling
I ett högstadium begår någon ett hemskt brott: 27 bilar som tillhör lärarna blir en dag vandaliserade! Någon har spraymålat kukar på dem. Det fanns ett vittne som påstod sig se en av skolans "bad boys" då han gjorde det. Som ett resultat av det blev eleven relegerad.
Men våra huvudpersoner, ett gäng som håller på att göra en dokumentärfilm om fallet, känner att något ruttnar i Danmark...

Om serien
Den är filmad som en dokumentär i stil med "The making of a Murderer" (en annan serie som handlar om guess what, en mördare). Den är förstås inte äkta.

Men jag älskar hur allting är uppbyggt!
För det första så behandlas brottet allvarligt. Den unge mannen som nu är relegerad? Det finns inga garantier för att han nu kommer in på college, vilket betyder att han kommer att sitta kvar i den skithålan tills han blir gammal. Det finns till och med lärare som vill försöka väcka åtal mot honom, vilket kan leda till fängelse. Denne lärare påstår också att han hade skurit upp hennes bildäck.
Så det är inget "roligt" med vad som hände.
Huvudpersonerna går igenom tidslinjen över hur det hände, var alla befann sig vid tidpunkten. De talar också om vem som kan ha gjort det, sprayflaskan som man hittade i närheten, vilka alla som kunde ha haft motiv och så vidare...

För det andra så är de andra karaktärerna trovärdiga. Vid ett skede i serien så kunde jag inte låta bli att önska att Skolans Bad Boy inte skulle hamna i fängelse, för jag tyckte så synd om honom och önskar verkligen att han inte ska råka ut för mera problem.
Sen finns det också flera karaktärer som har sina egna motiv i detta mysterium, hela berättelsen utvecklas till att bli mera komplicerad än bara "vem sprayade 27 bilar".
Ett ord jag skulle vilja använda till att beskriva serien så är "Chandleriansk" eller "film noir". Alla har ett skelett i garderoben i denna serie. Det går djupare än fallet om vem som vandaliserade bilarna. Som exempel kan jag nämna läraren som yrkade på att eleven skulle relegeras. När vi först träffar henne så är hon väldigt älskad av lärare och elever. Hon ser lärandet som sitt kall, hon älskar att undervisa och vägleda de små ungdomarna.
Och hon har ett personligt agg mot eleven. Hon tål inte honom överhuvudtaget och ser på honom som ett förlorat fall! Det visar sig att han inte alls skar upp hennes däck, det var spikar som hade fastnat i hennes däck i några veckor och som slutligen punkterade däcket.
Men här såg hon en möjlighet att bli av med en elev hon inte alls tålde, så... Hon pekade finger och påstod att det var riktat mot henne, som är annars så älskad av alla, sa att han skar bara hennes däck och att det är bäst att han relegeras.

Säsong 2...
Serien har hittills haft två säsonger hittills. Och ärligt talat så tycker jag att den andra säsongen är sämre. Fortfarande spelar den på samma styrkor som den första säsongen, men brottet är mycket mera korkat. I denna säsong har någon lagt laxermedel i en annan skolas mat, alla sket ner sig, vem gjorde det?
Här är problemet: Den första säsongen hade ändå en relativt trovärdig set-up. Jag kan tänka mig att någon elev kan få tag i en sprayflaska och vandalisera lärarnas bilar, det är inte omöjligt.
Här hade jag mycket svårare att bry mig om fallet, för det är så over-the-top att det kändes löjligt.

Betyg
Jag rekommenderar den första säsongen! Den är ett välskrivet mysterium med karaktärer som är trovärdiga inom ramarna av det universumet.
Sen kan ni se den andra om ni så har lust, den var inte dålig, bara... Inte lika bra.

Den skrivande kocken

Ja, jag har inte skrivit så mycket om vad som har hänt den senaste tiden.
Det beror mestadels på att ingenting har egentligen hänt. Jag går vid Optima på dagarna, jag lagar mat (Bra mat, om jag får skryta på mig själv och det tänker jag göra!) Idag gjorde jag en filé Oscar med sparris och räkor. Det gjordes också en barnaise-sås till den, men det var inte jag som gjorde den tyvärr. Jag skulle gärna göra egen bearnaise-sås!
Så har vi också haft teoridelar där vi har pratat om mycket köksrelaterat, som till exempel hur man friterar (vilken temperatur, vilka säkerhetsåtgärder som ska tas osv). Vilket är intressant, men mycket av det där vet jag redan från livets hårda skola. Men förra veckan började vi prata lite om dieter, vilket var intressant.
Jag ser fram emot då vi börjar komma in på sådana saker som svinn, hur man beställer varor och mera om dieter.

Vad annat har hänt?
Nanowrimo börjar om en månad och jag ska som vanligt delta. Detta blir mitt fjärde år som deltagare och mitt sjätte större skrivprojekt.
Jag har planerat och skissat lite på karaktärer samt ritat lite kartor och annat roligt. En lång historia kort: jag ska skriva om en prinsessa som ska leta efter sin borttappade lillebror och försöka överleva i ett främmande samhälle där hennes liv plötsligt saknar värde.
Med drakar, vättar och magiker.

Samtidigt håller jag på att editera Över världens ände. Det är svårt. Som jag har tidigare skrivit, så är editering en blind fläck för mig. Tänk er att jag i många herrans år var så fokuserad på att få ett första utkast, att jag inte alls tänkte på att jag skulle en vacker dag ha något att editera. Helt allvarligt, jag var övertygad om att redan få ett första utkast var omöjligt, att jag hade större chans att få ligga med Emma Stone än att få skrivet ett första utkast. Livet är roligt. :D
Så min strategi just nu går att helt enkelt hacka mig vidare och försöka, misslyckas och försöka igen tills jag hittar ett sätt som passar och som fungerar. Det känns inte som att jag är helt i mörkret, snarare som att jag är i dimma men ser ljuset från fyrtornet!

Jag har också börjat läsa in mig mera på mytologi igen. :) För en tid sen kom två nya böcker på posten:
Ramayana-eposet och boken "Celtic Myths and Legends" av Peter Berresford Ellis. Jag gillar fortfarande att läsa myter och legender, de är så fulla av färg och så fulla av liv!

Så det är vad som händer just nu!