fredag 29 december 2017

Mitt 2017?

Jag har märkt att ett flertal bloggar skriver inlägg om "hur mitt 2017 var"? Om #MeToo och vad allt som har hänt på sociala medier, om husbygge, om relationer, om karriärval osv...

Och visst kan jag göra det, men det enda jag känner är

"Det kom och gick, in genom den ena dörren och ut genom den andra."

Flyttade upp till österbotten igen. Har gått en kurs för köksarbetare. Skrev ett projekt till NaNoWriMo. Håller på att omarbeta min text.

Utöver det?

Det kom och gick. Precis som de andra åren.
Jag kanske skriver ett inlägg om vad jag ska göra nästa år, men om jag ska skriva en rad om 2017 så känns det bara just som ett år som kom och gick.

Tack för mig!

söndag 24 december 2017

To the Shores of Tripoli

Jag fick i julklapp en samling klassiska filmer som jag hade önskat mig. För några veckor hade jag på ett loppis i Jeppis sett en förpackning med en massa gamla 20th Century Fox-filmer, varav några jag kände till och några var helt okända för mig.

Dagens film fanns i den boxen. Var den bra....?
Både ja och nej.
Den har åldrats något förskräckligt. Men den är ett intressant stycke filmhistoria.

Handling
Vår huvudperson Chris Winters är en charmör och en pojkspoling som har hoppat av flottan för att gå med i marinkåren. Hans far har övertygat honom om det.
Där träffar han sin instruktör som är en bitter gammal gubbe. Och jag säger inte detta som en generalisering, utan på riktigt, det verkar som om det är hans enda karaktärsdrag.
Han träffar också på den vackra Mary Carter, som är huvudsköterska (och av rangen löjtnant) som han börjar en liten romans med.

Han trivs förstås inte där och efter en massa elände hoppar han av.
Och så får han höra på radion att japanerna har anfallit Pearl Harbour. Och då vill han in igen, han är riktigt ivrig av tanken att få gå i krig!

Om filmen

Mitt stora problem med filmen är att karaktärerna helt och hållet saknar djup! Vår huvudkaraktär ska tydligen vara en charmör och en snubbe som inte tar livet på så stort allvar, eller hur? Och i slutet av filmen vill han ändå göra sin plikt för landet?
Vi får så få gånger se honom faktiskt vara charmig och skojfrisk, så det känns inte som att han har en tydlig karaktärskurva. Eller om det är så komplicerat: han ändras inte!
Varje berättelse handlar om en sak: Vår huvudperson vill något, och det finns hinder i vägen som vår huvudperson måste ta sig över, eller så kanske han blir mosad av hindret och blir tvungen att bygga om sig.
Jag skulle ha älskat om filmen hade gjort det senare, visat hur Chris pojkaktighet skulle nästan få en person dödad och hur han slutligen måste skärpa sig och växa till sig för att kunna klara av att vara i den miljön och vinna sin kärestas hjärta.
Men näpp, Chris är platt som ett pappersark, en vardagstyp. Han skulle kunna ersättas med en pinne och ingen större skillnad skulle märkas.

Och så porträtteras hela marinkåren felaktigt. Chris tafsar på den kvinnliga löjtnanten Mary (enligt 40-talsmodellen, vilket betyder att han närmar sig henne, hon säger "no, please don't...!" och så kysser han henne och hon smälter i hans armar.... Ni vet, sånt som händer i verkligheten, right?!)
och ABSOLUT INGENTING händer! Han får ingen permission indragen, han ställs inte inför krigsrätt, han blir inte ens beodrad att bära sandsäckar över hela området!
Och flera sådana saker händer, vi ser bara hur de medel-ålders soldaterna marscherar kors och tvärs över en plan. Inget "Låset fäst, låset lösgör", inget "IRTI!" inget sånt!

Filmen kom ut i mars 1942. Och ursprungligen skulle filmen ha haft större fokus på romantiken mellan Chris och Mary.
Den 7e december 1941 anföll japanerna Pearl Harbour. Så en hel del scener blev omfilmade och den fick ett helt annat slut. Vilket gör denna film till en PR-film om den amerikanska marinkåren.
Inget fel med det, men det betyder att romantiken mellan Chris och Mary mer eller mindre bara faller bort. På riktigt, det känns som att någon glömde bort att det finns något sådant i filmen också.

Betyg
Den har åldrats hemskt.
Förutom den obekväma sexismen som kan dyka upp över hela filmen så är karaktärerna så platta och stereotypiska. Den lilla humorn som ska finnas känns alldeles för tam och träningen av marinkåren i filmen är väl till för att träna Worms-soldater.
Men å andra sidan så är filmen väldigt bra på den det försökte göra: porträttera den amerikanska marinkåren i ett positivt ljus. Jag gillar ibland såna här filmer helt enkelt på grund av den historiska aspekten. Jag är intresserad av att se hur man gjorde film förr, vad fokuset låg på, hur folk porträtterades, hur vissa händelser porträtterades. (Efter att japanerna bombar pearl harbor så måste vår hjälte göra det rätta: Gå med i marinkåren!)

Och när alla vinkar glatt på skeppet för att gå i krig mot Japan (och Axelmakterna) så tänker jag bara på hur många av karaktärerna som kommer inom några år att ligga döda på Utah-stranden med ett okänt antal kulhål.
Och då sover jag gott. ^^

tisdag 19 december 2017

VALIS av Philip K Dick


Tänk dig att du möter på en man iförd en lappad överrock, ovårdat hår och skägg och stirrande ögon. Han säger till dig med en hes röst "Jag ska berätta för dig vem den riktige FRÄSAREN är!".
Du går med på att lyssna. Och vad som följer är flera timmars svamlande, där han går in på religion, mystik, gnosticism, historia, politik, populärkultur.
Och när han ÄNTLIGEN är tyst så känner du dig bara trött i huvudet och förvirrad, för du har ingen aning vad sjutton han har svamlat om de senaste timmarna.

Så kändes det att läsa VALIS av Philip K. Dick.

Handlingen
Horselover Fat upplever en dag att han får en mystisk stråle från "ovan". Den ger honom en massa kunskap, han uppnår en slags "upplysning". Vad som följer efter det är jakten på denna tids frälsare, som ska komma nu när jorden strax ska gå under. Det visar sig vara en tvåårig flicka som heter Sophia.
Och en av ledtrådarna är en science fiction B-film som heter VALIS.

Om boken
Alla som på nätet har skrivit att de ÄLSKAR den säger också att de ÄLSKAR allt som Philip K. Dick har skrivit. Men inte ens de kan neka till att boken inte håller sig till ämnet alla gånger.
Och visst, jag gillade "Do androids dream of electric sheep?"
Gubben Dick blev dessvärre... Lite tokig i slutskedet av sitt liv, några år innan han började skriva denna bok. Han upplevde bland annat att en stråle från yttre rymden gav honom kunskaper. Så VALIS är på så sätt också semi-självbiografisk.

Den är också smockfull av diskussioner om teologi, historia, mystik, politik och andra ämnen, vilket gör att boken känns väldigt seg. Jag avskyr i allmänhet när en författare inte kan hålla sig till ämnet. Föreställ er då att
1) Författaren i fråga anser sig ha något viktigt att säga.
2) Författaren i fråga påstår sig ha upplevt det som denne skriver om
3) Författaren försöker motivera genom att förklara allting.
4) Författaren har satt in sig själv i boken.
5) Handlingen står och stampar på stället flera gånger på grund av ovanstående orsaker!

Betyg
De riktigt hårdkokta Sci-fi fansen och Philip K Dick-fans skulle kanske gilla denna bok, men jag rekommenderar den inte! Speciellt inte om du inte är bekant med att läsa science fiction i överlag!
Gah, nu behöver jag en dusch....

söndag 26 november 2017

50 356 ord: OH YEAH!

Oops, I did it again!
Jag klarade av NaNoWriMo år 2017! För inte längre än en halvtimme sen tryckte jag på "validate" och hade in alla 50 356 ord.

Folk har under november månad frågat mig om det är någon "vits" med det? Liksom får jag något utav de? Får jag pengar eller ett speciellt pris eller något annat? Tonen är så stereotypisk som jag förväntar mig: "Bidrar det med något till samhället? Annars är det ingen vits!"

Förutom att jag får ladda ner lite PDF:ar och möjligheten att köpa en t-skjorta från deras butik eller en scarf så får jag inte särskilt mycket, förutom vetskapen om att jag har skrivit ett första utkast till ett manuskript.
I och för sig är detta tredje gången jag gör det nu, men fortfarande är det något jag gärna gör varje år. Även om jag inte ens skulle få en PDF så skulle jag ändå göra det. För jag är byggd så, känns det som. Det känns inte ens tungt längre, tanken på att delta i Nanowrimo!

Jag har lärt mig ett och annat av att skriva på mitt manuskript. Det är främst därför jag gör nanowrimo varje år. Jag vet om att man inte blir en expert-författare på bara en månad och att mitt manuskript antagligen inte är bra (faktum är att det gjorde ont att skriva vissa ställen, för det kändes som att jag bara satt och skyfflade skit från en sittande ställning), men jag lär mig allt mera om konsten genom att skriva.
Jag ser nämligen på skrivandet som att lära sig vad som helst: Learn by doing. Visst kan jag få tips och annat från böcker, men att faktiskt kunna skriva bra kan jag inte lära mig på det viset. Jag kan endast lära mig det genom att skriva.

Så vad ligger i framtiden, skrivarmässigt? Jag har fortfarande kvar mitt manuskript från förra året som jag håller på att omarbetar. Jag kanske ger mig an på det nu medan denna historia ligger och jäser. Kanske jag skriver om denna, men vi får se om och när det blir.

Hur som helst, så känns det bra. :) Känns bra att ha skrivit.
Dethär får vara min victory song medan jag promenerar mot solnedgången :D


onsdag 22 november 2017

42 000 ord: Gamla hjulspår

Jag har igen svikit mitt löfte om att blogga mera om projektet. Mestadels berodde det på att jag inte hade så mycket att säga som inte redan hade blivit sagt. Jag har också varit väldigt upptagen under november månad (som om DET skulle stoppa mig!)

Men det fanns också ett annat problem: Jag var flera gånger nära att springa rakt in i fällan som kallas Writers Block.

Förra året och året före så kunde jag se fällan komma och kunde därför styra bort från den t.ex genom att kasta lite grus i det narrativa maskineriet.
Om det blev alldeles för fint så PLOT TWIST! Det har funkat alla gånger hittills!
Men nu plötsligt fungerade det inte! Det kändes tråkigt att skriva på projektet.

Faror härjar i Alvdalen och jag kunde verkligen inte bry mig mindre! Jag kastade in en plot twist (en karaktär dör, en hemlighet uppdagas) och inget ändrar. So what? Varför skulle jag bry mig om den dalen och de människorna (och alver) som bor där?
Trots det stakade jag envist mig fram med 2000 ord per dag! För jag är envis på det sättet.

Och det är först nu som jag inser vilken cylinder som inte avfyrade. Min huvudkaraktär var helt enkelt inte intressant.
Inte att hans premiss inte skulle vara intressant, för den gillar jag fortfarande. Men min huvudkaraktär är en passiv person som mer eller mindre dras med i äventyret när han egentligen bara ville ha en plats att sova. Inget fel i det, men det känns jobbigt att skriva en sådan karaktär!
Varför?
För att han saknar glöd!

Min huvudkaraktär från förra årets projekt, han brann för något, han hade kämparglöd och han kastade sig huvudstupa in i berättelsen! Därför var han lättare att skriva om, för jag tyckte det var roligare! Denna karaktär? Han flyter passivt med i berättelsen med händerna i fickorna och mumlar något!
Fråga er själva det: Vilken skulle vara roligare att följa med? En passiv karaktär som mest flytar med i berättelsen för att hen råkar vara där?
Eller en karaktär som faktiskt VILL något, och är redo att kämpa för det?

Det var vid denna insikt som jag äntligen började ge min huvudkaraktär en sak att kämpa för. Här vid alltets slut, så börjar han äntligen se sitt ansvar inför hela universum. Detta blir punkten i hans liv där han vänder tillbaka.
Inget mera springande.

Och nu är allt bra igen. :) 42 107 ord skrivna nu och det tickar neråt.

torsdag 16 november 2017

Bokenkät

Jag stjäl denna lista från Sandra (som i sin tur stal den härifrån).
Jag fyller i den här och lägger mina svar i fet text!

1. Vilken typ av bok läser du oftast?

a) Deckare
b) Facklitteratur
c) Romance
d) Skönlitterär roman
e) Biografi

f) Fantasy
g) Science fiction

h) Ungdomsbok
i) Annat

Jag skulle nog våga påstå att jag läser väldigt brett, även om det inte t.ex läses så mycket romance. Däremot stör jag mig inte på böcker där romantik förekommer. Jag menar är inte kärleken i det verkliga livet i sig spännande?
"Skönlitterär roman"? Den genren valde jag främst för att jag ibland försöker (och försökt och lyckats) att läsa böcker som inte är sci-fi, skräck eller fantasy. För inte så längesen provade jag läsa Brott och Straff av Dostojevski. Och nu kan jag med gott samvete säga att jag inte läser Dostojevsk, jag är för mycket av en korkad illiterär grottman för det. Iallafall, så jag sätter den under "skönlitterär roman". Men är inte den termen i sig rätt konstig? Är inte fantasy också skönlitteratur?
Biografier kan vara intressanta, om personen har något intressant att säga om sitt liv. Det har hittills mest varit rock-biografier, min favorit är Tony Iommis bok Iron Man. Men utöver det gillar jag också If Chins could kill: Confessions of a B-movie Actor av Bruce Campbell. Han pratar mycket om tekniken bakom "Guerilla"-filmskapande, hur de samlade ihop pengarna för att göra första Evil Dead-filmen, hur de gjorde specialeffekterna osv. Och den är roligt skriven!
Fantasy har det blivit mindre av på en tid nu, men jag har läst igenom Lord of the Rings-trilogin (på engelska), samt en del noveller av Ray Bradbury och Harlan Ellison. Jag skulle gärna läsa mera fantasy, men så mycket annat har kommit i vägen.
Science Fiction har jag också läst en hel del genom årens lopp. Jag tänker inte orda desto mera om det, jag utgår från att de som läser detta har läst min blogg tidigare. Just nu håller jag på att läsa igenom Xenocide av Orson Scott Card.
Under annat så räknar jag rollspelsböcker. Jag har en massa Dungeons and Dragons-manualer, samt regelböcker för FATE, HeroQuest, Dead of Night och Spirit of the Century.
Men så räknar jag också "lättlästa" böcker om vetenskap (som inte nödvändigtvis går under facklitteratur). En av dessa böcker är A briefer history of Time av Stephen Hawking.

2. Bästa omfång på en bok

a) 247 sidor
b) 447 sidor
c) 647 sidor

Beror förstås på vad för sorts bok det är och vad för slags författare det är, somliga böcker förtjänar att vara längre medan en del andra är helt enkelt för långa.
Men låt oss säga att jag har hittat en bra författare som har en intressant berättelse och en bra stil. Kring 500 brukar vara okej. Jag går oftast efter 100-sidors-regeln. Om inte boken har intresserat mig efter 100 sidor så kommer det antagligen inte att bli mera intressant.

3. Vilket bokformat föredrar du?

a) Inbunden
b) Storpocket
c) Pocket
d) E-bok
e) Ljudbok
f) Kartonnage
g) Skinnband
h) Danskt band (Mjuka pärmar med invikta flikar)

I allmänhet älskar jag pocketar. Priset på dem brukar vara väldigt förmånligt och många av de böcker jag läser så finns inte att få tag i som inbunden. (eller så finns de, men de kostar 40 € och måste beställas från Sverige).
Dessutom är pocketar lätta att läsa, de är lätta att bära med sig, de är inte tunga...
Om jag någon gång ger ut en science fiction-bok så skulle jag önska att den bara kom ut i pocketversion.

4. Litterärt no-no

a) Vika hundöron
b) Låna ut mina böcker
c) Läsa under middagen
d) Vara oförsiktig om omslaget
e) Talspråk i böcker för små barn
f) Talspråk i böcker för vuxna
g) Skriva i böcker

Med "oförsiktig" så menar jag "någon har använt boken en dörrstopp". Om någon har bara flitigt läst boken så är det  däremot okej. När jag köper böcker på loppisar brukar jag inbilla mig att de slitna pärmarna beror på flitig läsning. Då sover jag bättre!

5. Ge exempel på böcker med snygga bokomslag!

Det heter att man aldrig ska döma en bok efter omslaget. Och i de flesta fallen skulle jag hålla med, men dessa två böckers omslag gillade jag så mycket att jag köpte dem. Och jag kan faktiskt intyga att jag gillade dessa böcker!

 

Dessa böcker har jag annars läst och gillat, men jag gillar också omslaget. :)

6. Årstid då jag läser allra mest

a) vår

b) sommar

c) höst

d) vinter

Jag försöker läsa mycket annars, men under sommaren och hösten är det så mycket annat som ska göras. Under vintern finns det inte så mycket att göra utomhus.

7. Drömyrke i bokbranschen

a) Författare
b) Förläggare
c) Formgivare
d) Förlagschef
e) Försäljare (bokhandel)

Jag skulle älska att jobba i en butik som säljer bra litteratur! En rejäl science fiction-hylla, en rejäl fantasyhylla, en hylla för skräck, en för poesi, en för handböcker, en för ditt, en för datt.... Med förstås ett par soffor för bokcirklar. Kanske jag öppnar en sådan affär när jag är pensionär? Eller när jag är miljonär och kan bränna lite pengar?
Eller om Science Fiction-bokhandeln får för sig att öppna en affär i Vasa och söker en arbetare? ;)

8. Du letar efter en riktigt bra bok, vilket förlag kan du lita på har just den boken?

Hmmmm.... I allmänhet brukar jag inte gå till förlag och fråga om böcker, men det händer väl sig att jag har flera böcker av ett förlag, som t.ex Tor. Men vill jag ha tag i t.ex Astrid Lindgren finns alltid just Raben & Sjögren i sverige.

9. Är det någon typ av språk du har svårt för i böcker?

a) Ålderdomligt språk
b) Övertydligt språk
c) Erotiskt språk
d) Sentimentalt språk
e) Slangspråk/jargong

Igen, detta beror på vad för typ av text författaren vill skriva. Jag har sprungit på böcker där författaren försöker skriva på ett gammaldags vis för att sätta in boken i en viss kontext. Inget fel i det, men oftast märks det att författarens vardagliga språk antagligen inte låter som Shakespeare. Jag kan däremot läsa ålderdomligt språk, med lite tid och tålamod går det hur bra som helst. I min bokhylla finns La morte d'Arthur, som skrevs 1469. Det är en intressant läsning, men det tar sin lilla tid att plöja igenom den.
Och så gillar jag faktiskt att läsa Shakespeare! Speciellt om man har hjälp att förstå alla referenser till obskyra grekiska gudar. Min kopia av Romeo och Julia har det, där förklaras det t.ex vad "I bite my thumb at thee" betyder.

Övertydligt språk gillar jag inte för att då kan jag bara himla med ögonen. T.ex i formen av dessa:
"Monstret hade tusen ögon och sylvassa tänder som blänkte i natten. Det var väldigt skrämmande."
Fy sjutton, vem fjärta eller hur? KLART att monstret är skrämmande! Det är ju ett MONSTER! Plus, det finns ett större problem med denna rad: Den förklarar istället för att visa. Om vi istället får läsa om hur huvudpersonen reagerar när hen ser monstret, det är mera involverande än att bara konstatera "det är skrämmande".

10. Hur ofta ger du bort böcker i julklapp?

a) Nästan alltid, det är roligt att hitta den perfekta boken för en viss person
b) Nu tänker jag faktiskt ge upp, alla är konstigt nog inte lika stora bokälskare som jag själv
c) Bara till personer jag vet uppskattar böcker
d) Gärna till personer som jag tycker borde läsa mer

Det finns några på min lista som jag vet att älskar böcker. Och så vet jag vad de tycker om att läsa, så jag lägger nog lite arbete på att försöka luska fram böcker i en genre som jag vet att de gillar på ett språk som jag tror att de skulle gilla.

11. Vad är viktigt när du väljer en bok till dig själv?

a) Handlingen
b) Språket
c) Att hålla sig uppdaterad om snackisarna
d) Stämningen
e) Att det är en bok av en ny, intressant författare
f) Att det är en bok av en favoritförfattare
g) Att det är ett snyggt omslag

Handling är naturligtvis viktig. Jag läser ju för att jag vill lära känna karaktärerna och se hur de löser de problem som de har framför sig.
Men där kommer också språket som är jätteviktigt. När jag lägger ner en bok och slutar läsa, så är det oftast ett direkt resultat av att jag inte gillade språket. Och här spelar naturligtvis personlig smak in. För jag är t.ex inte särskilt förtjust i litteratur som beskriver för mycket, där världen där berättelsen utspelar sig verkar vara viktigare än själva berättelsen!

13. Jag ser fram emot nästa bok av…
Umm... Jag har de senaste åren läst en massa lite äldre saker, slår det mig nu. T.ex Xenocide som jag nämnde ovan kom ut i början av 90-talet, efter det ska jag läsa den sista boken i serien, Children of the Mind som kom ut 1996.
Men jag antar att om Rowling ger ut något så tar jag åtminstone en titt på det! Samma med Kaj Korkea-Aho!
Och så läser jag gärna mera Orson Scott Card, antar jag, fast jag har redan att läsa av honom. 

tisdag 14 november 2017

27 000 ord: Ritualer

För länge sen läste jag om ett tips som kan hjälpa författare och konstnärer i allmänhet: Ha en ritual som du utför före du börjar med ditt arbete.
Syftet med en ritual är /oftast) att sätta sig själv i ett visst känsloläge. T.ex i en mässa i kyrkan börjar vi med att prästen säger "I faderns och sonens och den helige andens naamn."
När man gifter sig så väntar hela publiken på att prästen ska säga "jag förklarar er man och hustru" för att man ska räknas som gifta. Oberoende vad lagböckerna säger.

Men ritualer måste inte alltid vara så högtidliga.  Den amerikanske fotbollspelaren Wade Boggs har som en ritual att han måste äta kyckling före varje match. Antagligen började det som ett tips från hans coach att äta så att han inte börjar förbänna muskler, men tro det eller ej: Det har en rituell inverkan, för det är alltid fråga om endast kyckling. Och när han äter kyckligen så ingår han i ett visst sinne, så att han ska kunna fokusera sig på sitt spel.

Alice Cooper har en lång lista över saker han måste göra före varje show. Han skrev utförligt om det i sin biografi, men några av dem inkluderade:
- Se en riktigt dålig Kung Fu-film. (Clones of Bruce Lee säger han att är för bra, så vi talar om SKITfilmer).
-Säga en bön.
-ät en chokladbit.
-Värma upp rösten.
-Öva på att snurra med käppen lite.

Han säger också att Peter Frampton stryker skjortor. Före varenda show har han hämtat in ett strykbräde och strykjärn och han står och stryker skjortor före varje show.

Låter det galet? Tänk på din vardag. Vad gör du på morgonen? Kanske du träffar din chef+medarbetare och ni diskuterar vad ni ska göra idag? Kanske du tar på dig din uniform och går till kafferummet och tar en kopp medan du läser nyheterna på telefonen innan du sätter igång att jobba?
Och du gör samma sak dag efter dag i flera månaders tid, varför då? FÖRUTOM det praktiska?
Det har blivit en ritual som du utför och då du gör det så sätter du dig själv i ett visst sinnestillstånd där du kan fokusera på ditt arbete.


Och detta går lätt att bygga över till skrivande. Jag har nämligen märkt att det är lättare att skriva då jag gör ungefär samma sak före.
-Jag brukar komma hem vid kl 16. Efter det äter jag middag och dricker kaffe.
-Kring 18-tiden brukar jag sätta mig ner vid datorn. Jag börjar med att snabbt kolla facebook och min mail.
-Efteråt tar jag upp en spellista jag har på spotify. Hur den ser ut kan variera på mitt humör.
-Jag tar upp NaNoWriMo-hemsidan.
-Jag tar upp mitt worddokument och scrollar ner.
-Efter det börjar jag skriva.

Och det känns som att jag måste göra detta dagligen. För om jag inte gör det så hamnar jag ur rytm och det känns inte bekvämt.
Så det är mitt tips för dagen: Försök ha en rutin. Skapa en ritual för att frammana din kreativitet.

Ja, och så offrar jag ett djur åt Cthulhu, men det gör väl alla?

måndag 13 november 2017

Terra Nova


Oh my god! Premissen till denna serie är helt enkelt UNDERBAR!
Synd bara att det faller platt.

Handling
I framtiden har jorden blivit överbefolkat och förorenat som synden. Det är olagligt att föda flera än två barn per familj.
Forskare har upptäckt en reva i tidrymden genom vilken man har börjat skicka människor i ett hopp att rädda mänskligheten. (=Man har börjat skicka människor tillbaka i tiden så att de ska grunda en koloni och på så sätt se till att mänskligheten inte dör ut).
Tidrevan går tillbaka till år 85 miljoner före Kristus. Det vill säga under tiden då dinosaurier stampade omkring på jorden.
Och det är bara en väg, så man kan inte återvända till "nutiden".

Våra huvudpersoner är familjen Shannon. De begick ett brott och födde ett barn för mycket, vilket satte pappan i fängelse, medan hans fru och två andra barn blir utvalda till att resa tillbaka i tiden. Men de får ut honom ur fängelset och skotten vinande om deras öron rusar de in genom tidrevan och kommer till kolonin Terra Nova.
En koloni som till först ser ut att ha inga större problem, förutom att det finns en annan koloni som kom före, med vilken de har en fejd.

Om serien
Så låt oss backa tillbaka här. I denna serie finns:
-Dinosaurier.
-Tidsresande.
-Science Fiction-grejer (som t.ex avancerade bilar och sånt)
-En koloni som nästan ligger i krig med varandra.
-En familj vars far är efterlyst.

Hur coolt låter inte det? Hur klantar man till det?
1) Genom att ha väldigt få dinosaurier....
När jag först hörde om en mänsklig koloni under dinosaurie-eran så tänkte jag mig att de skulle ha dresserat triceratops att dra plogar, lärt sig att rida på brontosauruser och frakta saker via luften med pteranodons!
OCH en av producenterna var Steven Spielberg! Killen bakom Jurassic Park! Säkerligen skulle han ha gjort något coolt med dinosaurierna!

Näpp, inget av det fick vi. Och det är ännu okej, antar jag. Istället kanske vi får problem med att en skock tyrannosauruser är på väg rakt mot Terra Nova? Kanske någon "räddar" ett dinosaurieägg och tar det med in i basen, vilket får mamma Tyrannosaurus att bli ilsken?
Inte det heller. Vi ser nog dinosaurier lite här och där, men inte så att det känns som om vi faktiskt är på den tiden.

2) Inga saker som är SÅ avancerat.
Jag menar... Visst, vi får några avancerade bilar här och där, men utöver det så ser jag inget imponerande. Var är alla laservapen?!

3) Ha intriger som mest handlar käbblet mellan den andra kolonin ELLER tonårsdrama!
Jag fattar, det är en stor grej att två civilisationer strider, men vi har TIDSRESANDE och DINOSAURIER och en EFTERLYST FAR. Och de flesta avsnitten handlar om INTE det?

Här är några intriger jag tyckte skulle vara mera intressant:
-En man kommer till Terra Nova från framtiden och han har en gås oplockad med fadern.
-En sällsynt bakterie som härjade på planeten för 85 miljoner år sedan gör folk sjuka.
-Deras dragdjur, en massa triceratopser, blir sjuka av någon orsak. Varför då?
-Ett avancerat luftskepp som har använts som transportmedel mellan de tre eller så kolonier som finns på planeten kraschar mitt i djungeln! Hjälp är på väg, men kommer det att hinna i tid...??
-De träffar på urmänniskor som börjar tillbe dem som gudar.
-Kometen som skulle ha dödat dinosaurierna är fortfarande påväg mot jorden...
-Hur påverkar det framtiden allt som människorna gör den tiden? Fjärilseffekten, baby!
-Tidsresandet visar vara en dålig sak sist och slutligen, det gör universumet ostabilt och om människorna fortsätter använda tidrevan så kommer det att få universumet att implodera. Men människorna i Terra Nova kan inte heller få ett meddelande till framtidsmänniskorna om att de ska sluta använda Tidrevan.
-ALIENS! Jag menar allvar, vi har ju redan dinosaurier och tidsresande, varför inte skicka in aliens också?

Vad får vi istället?
-Sonen i familjen är en tonåring som ingen förstår och hans farsa är en tölp som inte förstår varför hans son inte vill jobba i jordbruket och istället stöta på en ung tjej som finns i kolonin och spela gitarr.
-Far och mor käbblar om hur de ska uppfostra sina barn i den världen. Samma problem har The Walking Dead förresten, folk grälar och så finns det någon enstaka dinosaurie eller något.
-En person från den andra kolonin kommer dit för att söka asyl, vilket personen inte får göra för hon är ju en av DEM.
-Någon person är mördad inne i Terra Nova. Vem gjorde det?
-Ledaren i Terra Nova är en tönt. En stereotypisk militärtyp med grått hår och en lätt sydstatsbrytning, "Gawd damnit, son!"

Men med det sagt, är Terra Nova SKIT? Faktiskt så tror jag att om serien skulle ha fått pågå längre så skulle den kanske ha kunnat leverera mera. Serien blev nämligen nedlagd efter bara en säsong. Enligt min erfarenhet så blir en serie oftast bra kring mitten av säsong 2 och det mesta av säsong 3.
Jag är besviken för att serien hade en lovande premiss, men efter de första avsnitten började jag bara bli uttråkad på allt familjedrama som fick för stort utrymme.
Borde du se den? Sure, varför inte? Men var inte överraskad på bristen av dinosaurier ohc luftskepp och you know... Sånt som borde finnas i en science-fiction serie som utspelar sig på dinosaurietiden.

Och så älskar jag det faktumet att serien inte är misärporr. I denna era när folk inbillar sig att "mörkt" betyder "progressivt" och "djupt" så känns det däremot fräscht med en serie som inte frossar i hur eländigt allting är.

"Men det är ju inte verklighetstroget"....
Serien handlar om människor som reser tillbaka i tiden för att etablera en koloni under dinosaurie-eran. Gränsen för verklighetstroget sprängdes för länge sen, min vän.

fredag 10 november 2017

22 000 ord. min takt

När jag berättar om hur mitt projekt går har folk en tendens att bli imponerade. 22 000 ord på bara tio dagar?!
"Då jag skriver får jag bara ur mig femhundra ord, om ens det!" brukar svaret normalt vara.

Så hur lyckas jag då få kring 2000 ord varje dag nonstop i tio dagar? Har jag en magisk gruva av ord?
Jag kan inte säga vad som skulle fungera för just DIG, men jag kan säga vad som fungerar för mig:

1) Jag skriver som en kustjägare. Jag invaderar områden, jag stannar inte och jag öppnar mig inte. Jag försöker att inte sucka över hur dålig min text är eller oja över det faktumet att jag aldrig kommer att skriva så bra som jag skulle vilja och säga till mig själv att jag borde bara ge upp och töja pilin istället. För då dyker Undersergeant Tötterström upp och ryter "INGEN ÖPPNAR SIG!!!"
Idag t.ex kände jag mig trött efter en vecka. Jag hade ingen större lust att klämma ut alla ord. Men likt förbannat satt jag ändå här och gjorde exakt det. Och jag hade roligt!

2) Jag skriver utan att tänka. Om jag stannar upp mitt i skrivandet och börjar försöka fundera över sådana småsaker som huruvida en mening låter vettig och så stora saker som dolda teman, så kommer mitt arbete att börja lida.
Varenda bok som någonsin har skrivits såg helt eländig ut som första utkastet. Det har aldrig existerat en bok som skrevs perfekt på det första utkastet, som inte har editerats eller blivit omskriven. Jag börjar fokusera mera då på att få berättelsen vettig istället för att få ut berättelsen! Det finns gott om tid att redigera arbetet senare. I detta skede ska jag inte redigera något.

3) Jag väntar inte på inspiration! Tänk om man bara jobbade då man hade lust och inte när man behövde pengar? Vilket underbart liv det skulle vara, men så fungerar inte våra liv. Det samma upplever jag med mitt skrivande, om jag VILL klara av NaNoWriMo så har det ingen betydelse om inspirationen är här eller ej, jag ska ändå ha ut ord per dag!
Men här kommer också det vackra in: Om jag börjar med att skriva "kallt" så kommer inspirationen till mig.
Min musa tar många olika former. Ibland är den en vacker kvinna i en vit togadräkt som charmar mig med sin silkeslena röst och ömma händer. Men ibland är det också en liten leprechaun som rusar in i mitt rum med en pipa i rummet och skrattar åt mina misslyckade försök att skriva ordentligt (och säger sånt som "Mah god, nae a body woods want tae reid 'at, ya gleikit cheil!") Men t.o.m i den formen så om jag sitter och skriver så börjar han lugna ner sig och tar sin plats bredvid mig och ger tips på hur man förbättrar texten. Kanske musan i den formen måste charmas, han stannar endast hos mig om han tror på mig?
Vill du ha en utmaning? Skit i att vänta på inspiration och skriv i cold turkey.

söndag 5 november 2017

Hur går projektet?


Jag brukade skriva uppdateringar om mitt National Novel Writing Month-projekt, eller hur?
Jag hade tänkt göra det mera tätt i år och göra flera ordentliga statusuppdateringar och t.o.m en vlog-serie.
Antagligen kommer jag att göra flera Vloggar om projektet. Men jag har redan missat tillfället att prata om starten.
Varför?
Några orsaker egentligen, en av dem är att jag går en kurs vid Optima i Jakobstad. Köksarbetare. TE-centralen tyckte jag skulle gå på den, så där är jag nu.
Men en till orsak är att jag har haft så svårt att skriva blogginlägg den senaste tiden. Det känns som att jag inte har så mycket att säga egentligen om skrivande, för sist och slutligen kan jag inte hjälpa just DIG att bli en bättre författare eller klara NaNoWriMo.
För alla författare har sitt eget sätt att arbeta på och alla metoder fungerar inte för allihopa. Med det i bakhuvudet skulle det kännas fel att jag instruerar folk hur de skriver.

Men nog om det, hur går det med MITT projekt då?
Det går bra! Precis som förra året så har jag börjat långsamt, för jag kommer aldrig ihåg regeln om att man får "go crazy", att jag inte skriver något för HBLs litteraturkritiker.
Och jag kom på en grej jag måste försöka lösa fram tills nästa projekt: Jag AVSKYR att skriva början på en berättelse. Det är inte svårt eller så, men jag tycker helt enkelt den biten är trist.
För det känns som om jag måste helt enkelt lista "DETTA är vår huvudperson, DETTA är platsen där allt händer och DETTA är problemet hen ska lösa!"
Och nu när jag just kom över det så kan jag ÄNTLIGEN börja med ÄVENTYRET, det som jag VILLE komma till!
10 000 ord inne, och först NU kan jag äntligen börja komma igång!
Så här ser min skrivstation ut, ifall någon undrar.

tisdag 31 oktober 2017

Plattan i mattan!

Jag velar fram och tillbaka med hur jag ska göra i år. Tidigare år har jag suttit och väntat tills klockan ska bli 12, då startskottet går. 
Idag? Jag ska upp klockan sju imorgon. Så jag har tidigare tänkt på att gå och lägga mig.
Men samtidigt så kan det inte skada att skriva 100 ord innan jag stänger fabriken....
500 ord.... 1000 ord.....
Eller så skriver jag bara tills jag tycker det får räcka innan jag ska sova. :D 

När någon frågar mig varför jag är så fascinerad av NaNoWriMo, så ger jag oftast ett väldigt kort svar. "Jag tycker det är roligt." Ända sen jag var en liten gosse har jag älskat att hitta på galna historier, bygga upp världar och fylla dem med karaktärer som har problem.
Men det korta svaret är inte alltid det sanna svaret. 
Det långa svaret är att jag fortfarande tycker om galna historier och karaktärer. 
OCH att jag lär mig mycket om mig själv och mitt skrivande under november månad. Det är ett ypperligt tillfälle att utforska vad för slags skrivspråk jag har och hur en"Johanitisk" berättelse ser ut. 
Jag bearbetar också en del problem under mitt skrivande, även om det sker omedvetet. 

Så, without further ado: Nu kör vi!
Om jag är trött imorgon så sori vaan! Funka det för dendär typen i kostym funkar det för mig!

måndag 30 oktober 2017

NaNoWriMo 2017: Ett tappert försök till pep-talk!

Jag kallar denna video för "ett tappert" försök för jag kom på medan jag filmade och editerade att allt jag hade att säga egentligen bara var hur allt fungerar för mig. Jag kan inte egentligen säga till andra författare hur de ska klara NaNoWriMo, förutom detta : 
Skriv. Få ner orden och nå upp till 50 000 ord! 

Lycka till!

torsdag 26 oktober 2017

Min mask-armé

Nu har jag bott hem-hemma en längre tid. Och häromdagen när jag var ute på en promenad så passerade jag min gamla skola. Jag har hört att det stället kommer att rivas på grund av ordentliga mögelskador. Bara för det borde man salta marken och citera Silvetronen (från bokserien om Narnia):
"Död åt dig, du verktyg för den ondskefullaste bland häxor, sa riddaren. Du måste gå din undergång till mötes, på det att din härskarinna aldrig måtte kunna använda dig för att pina ännu ett offer!"


Men det är inte det jag skulle prata om idag. Utan det jag skulle prata om är på ett helt annat spår!
Barn är kreativa varelser. Jag har många vänner som tecknar jättebra och de flesta av dem säger "Jag doodlade under lektionerna då jag hade tråkigt".
Jag var inte så annorlunda. Visst doodlade jag lite, men jag gjorde annat också. Som byggde en mask-armé av piprensare i olika färger!
(här hade det varit ett bra tillfälle att fotografera några av dem, men tyvärr hittar jag dem inte här hemma)

När jag var liten älskade jag spelet Worms. Det GAMLA worms, från 1995! (Worms Armageddon? TSÖH, ni ungdomar har det för enkelt idag med era flygande får!)
Och någon dag på sexan skulle vi pyssla med något och fixa med piprensare. Jag tyckte det var roligt, speciellt när jag kom på hur man byggde worms-maskar! Efter det finns det inte så mycket att säga: Jag skaffade flera piprensare och byggde flera worms-maskar när jag hade tråkigt, som jag sparade i min pulpet.

Men det slutade inte där! Jag började ge namn på mina maskar och delade upp dem i truppförband! (Jag minns att ett hette Snabba Soppan, fråga mig inte varifrån det kom).
Och så skaffade jag en karta över Bennäs där jag satte nålar med färgade nålhuvuden på vissa ställen och fantiserade att jag på nätterna hade skickat ut mina "worms-trupper" för att utföra uppdrag på dessa ställen. Jag hade hittat på några fiender som jag hade mina trupper att kriga mot och så vidare.
För jag älskade idén av att det i vår vanliga tråkiga värld skulle finnas worms-maskar, som är ungefär fem centimeter höga, som hoppar omkring och gör uppdrag.

Säkert tyckte många klasskompisar att jag var konstig, men på sexan var det redan för sent för mig att vara "cool" ändå. Jag var ju som jag var och så var det med den saken.

Ungefär så här såg min karta ut.

söndag 8 oktober 2017

Jag behöver er hjälp, kära läsare!

När NaNoWriMo är igång så tänker jag göra en vlogg-serie om det. :) Jag tänker sätta mig ner några gånger och prata med kameran om projektet, hur det går och vad jag tänker om dittan och dattan.
Men jag känner mig själv såpass bra att jag vet att det kommer inte att lyckas, för ibland har jag inget att säga om projektet, annat än "går bra".

Så jag behöver lite teman att prata om, ifall jag blir utan att säga!
Men här behöver jag er hjälp: Vad ska jag prata om i dessa vloggar, om jag blir utan att säga?

Tips mottages i kommentarsfältet!
Om ni vill att jag pratar om saker utanför skrivandet så antar jag väl att jag kan prata om det....

lördag 7 oktober 2017

Spännande!

Snart är det dags igen för NaNoWriMo!
Jag blev medlem i communityn för många år sen, men jag började på allvar med projektet hösten 2015 och deltog igen 2016.
Båda gångerna klarade jag det. :) 

Jag älskar det! Jag älskar att ta idéer som har legat i min hjärna i några år eller några månader och göra något av det. Oftast blir det något helt annat än vad jag hade ursprungligen planerat, för jag upptäcker nya sidor hos mina karaktärer och hur världen fungerar, att jag blir tvungen att ändra riktning i berättelsen för att annars kraschar och brinner allting och, här är det värsta, jag tappar lusten att skriva. Det finns för mig inget så jobbigt som att försöka trycka in en karaktär i någon specifik riktning i berättelsen bara för att det lät bra i mitt huvud. Det känns som att försöka tvinga på ett litet barn en kostym inför en julfest. Både barnet och jag vet att det är egentligen totalt onödigt och ingen av oss blir gladare av det. 

Vad har jag för planer då inför detta år? Några stycken:

 -Idén jag ska skriva om är, tekniskt sett, en fantasyberättelse. Det roliga med denna berättelse är att den egentligen finns för att bana vägen för en annan fantasyberättelse jag tänker skriva.
Jag har halvhjärtat börjat skriva på en berättelse om några hjältar som räddar riket (long story short). Och jag ville skriva en berättelse om en grupp hjältar som är goda vänner, som käbblar sinsemellan, som har minnen tillsammans och allt vad det innebär. Fokuset, som jag föreställde mig, skulle ligga på vänskap. 
Men här ligger ett problem för mig: JAG känner dem ju inte! Jag vet inte hur de träffades, jag vet inte hurudan dynamik de har, jag vet inget om deras mål osv....
Och att bara lista saker för att "det verkade logiskt" kändes onaturligt, som att jag envist försökte para ihop dessa typer och säga "lek tillsammans".

Så därför skriver jag denna berättelse egentligen som en prequel, där jag kan låta dem alla träffas, lära känna varandra och kanske bli goda vänner eller rivaler eller hur det nu blir. Och om de blir rivaler eller t.o.m fiender, so what? Kanske jag kan senare ge dem ett gemensamt mål att arbeta mot?
Då kan jag åtminstone fortsätta senare på "den riktiga" berättelsen och veta åtminstone något om dessa karaktärers bakgrund (såvida jag inte skriver en till bok om deras vidare äventyr).

 -Jag ska åtminstone försöka att vara mera poetisk i detta verk. I förra årets verk och året före det var jag väldigt korthuggen. Det beror främst på att jag har alltid avskytt "lila prosa", som beskriver så mycket att berättelsen stannar. Så S/S Mayflower t.ex har ofta korta och koncisa meningar där jag (försöker) skriva så klart och tydligt som möjligt och inte fastna i beskrivningar. Inget fel med det, för att vara ärlig, men jag vill ändå prova att vara mera poetisk här. Det känns som att då jag ändå skriver något inom en sån luddig genre som fantasy så kan jag lika gärna vara poetisk. 

-Jag ska inte stressa med handligen. Detta går hand-i-hand med att vara mera poetisk, men ändå: S/S Mayflower var på sätt och vis en pulp-sci-fi story, med en snabb handling där allting hände väldigt snabbt. Inte i detta fall, jag tror att jag i denna berättelse tänker ta mig mera tid att utforska själva universumet och de som bor där. 

Tänker du också delta? 

För skojs skull har jag lekt med datorn
och skapat ett falskt omslag.
Bara för att jag kan :D 

torsdag 24 augusti 2017

Sevendays filmlista


Nå ÄNTLIGEN, en lista som jag kan fylla i!
  • Jag tycker att filmer är: 
Flera svar!
Uttryck för vår kultur, som den ser ut nu. Tänk t.ex på gamla svartvita filmer som har uppenbart rasistiska och sexistiska skämt och karaktärer. Sådana filmer som inte alls skulle göras idag. Säger det inte något om tiden då filmen gjordes? Och tänk på t.ex en amerikansk film som handlar om en muskelknutte som spränger skurkarna, från 80-talet kan vi säga. Säger det inte något om hur en del amerikaner kan ha sett sig själva i jämförelse med omvärlden? Vad säger Sagan om Ringen-filmerna och dess framgång om det tidiga 2000-talet? Mycket, men bland annat att västvärlden var i ett behov av eskapism.
Vad säger "This is not a film", förutom att Iran har människorättsliga problem? Det berättar också om en man och hans önskan att göra film.
Om vi går bort från större koncept, så säger filmer en del om hur folk klädde sig, pratade och förde sig kring tiden då de gjordes. 
Ett visuellt medium för att berätta en berättelse. Orsaken till att jag inte bryr mig egentligen så mycket i specialeffekter (men jag bryr mig i dem, make no mistake) är att jag alltid tycker att berättelsen ska komma först. MEN, ett stort men, det är bäst om en film lyckas få bra handling, bra karaktärer OCH vara visuellt vacker! (och har bra soundtrack och bra ljud i allmänhet, men den biten låter jag vara för nu). Jag brukar säga att jag gillar film så mycket för att jag gillar berättelser så mycket. Det är också därför jag läser en del, jag vill ha en berättelse. Och film är ett medium för att berätta en berättelse. Ett visuellt medium. Den får sen vara "Shot on shitteo", men om berättelsen och karaktärerna är intakta så är det redan en bra film i min bok.
Ett roligt tidsfördriv. Om vi skiter i alla höglyftande koncept, så ska jag ändå säga att det är helt enkelt roligt att se film. Även om jag sitter och ser igenom något så skräpigt om Sharknado 2 så har jag ändå alltid haft roligt! Även om jag efteråt stönar högljutt och skriver ilsket att "denna film är tråkigare än kyrkan" så har jag ändå haft roligt!
Ett studium i teknik och förmåga att använda teknik. Jag gillar gamla svartvita science fiction-filmer i stil med Cat-women of the Moon och Tarantula, bara för att jag tycker att det är fascinerande att helt enkelt se hur de gjorde det? Hur fick de publiken att föreställa sig att allting äger rum på ett rymdskepp? Eller att en gigantisk spindel håller på att käka upp en stad? Visst, man kan se att det är fejkat, men so what? Det är en spindel som käkar upp en stad, självklart är det fejk!
Jag on the set för något orelaterat filmprojek

  • Den bästa film jag sett: 
Det enkla svaret är att "jag kan int välja, så jag ska int göra det." Men inte denna gång, jag tänker räkna upp mina 10 favoritfilmer i detta ögonblick!
1. John Carpenters The Thing
2. John Carpenters Big Trouble in Little China
3. Animal House (den BÄSTA college-komedin!), delad plats med Rock 'n Roll High School
4. Gone with the Wind
5. Ralph Bakshis Lord of the Rings
6. Casablanca
7. The Big Sleep
8. Ed Wood
9. Back to the Future-filmserien
10. Polisskolan 1
  • Bio eller hemmamys: 
Jag ser de flesta filmer hemma, men jag älskar bio! Bättre ljud, större skärm... Om jag hade mera pengar och flera av mina favoritfilmer skulle gå på bio sku jag SÅ gå oftare! Om jag var en miljonär så skulle jag köpa en biograf och börja visa en massa gamla bra filmer på bio. Tänk er, att se t.ex original Star Wars-filmerna på bio eller varför inte en svartvit skräckfilm eller en musikal som West Side Story? 

  • Den här filmen borde aldrig ha gjorts:
Säger jag inte. För då kommer någon säkert att googla efter den och kanske, ve och fasa, se den. Och jag vill inte ha det på mitt samvete!
  • En film som berört mig:
Säkert många, men det närmaste jag kommer och tänka på var The Walk. Det är en verklighetsbaserad film om en fransman som gick på lina mellan World Trade Center-byggnaderna på 70-talet. Det som rörde mig var huvudkaraktärens entusiasm och han och hans vänners mod och vilja att trotsa omöjliga odds för att hjälpa honom uppnå sin dröm.
  • Mitt bästa biosällskap: 
Martin och Kristoffer. Eftersom vi tre är filmsnobbar så kan vi efteråt prata om filmen. Men oftast går jag på bio ensam. 
  • Det bästa att äta framför en film: 
Jag har faktiskt inte tänkt särskilt mycket på det. Jag brukar oftast ta popcorn, för det hör liksom till. Jag har hört om folk som smugglar med sig rödvin, men jag gör det inte.
  • Hen skulle spela huvudrollen i filmen om mig: 
Alltså folk har sagt att Tommy Wiseau skulle spela mig. :D Det sku faktiskt vara skitkul, huuuh??
Annars så skulle det behöva vara någon som inte ser "ung och vacker" ut för jag är varkendera.... I GOT IT: Nicolas Cage! Då skulle filmen ha en Cage-freakout, vilket skulle automatiskt göra den några gånger roligare! 
"Starring as Lille John: Nicholas Cage!"
  • Den senaste film jag såg: 
Det var någon av Bond-filmerna som gick på tv, tror det var Octopussy


söndag 20 augusti 2017

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

Va? Jag trodde att jag redan hade recenserat denna? Jag läste ju ut den för flera veckor sen?
Oh well, tydligen int. Gör det nu istället.

Handling
Enders game handlar om pojken Ender Wiggin. Han är hyperintelligent och blir nakkiterad till en krigsskola för att lära sig slå tillbaka mot en invasion från yttre rymden. Long story short: Han utrotar denna utomjordiska ras. Och sparar ett ägg från utomjordingarnas döda drottning.

Uppföljaren, Speaker for the Dead, utspelar sig 3000 år senare. Ender är fortfarande vid liv då han har rest runt i rymden nära ljusets hastighet under alla dessa år.
Men han har jobbat hårt med att döda legenden om sig själv. Han kallar sig inte för Ender längre, utan Andrew. Han har skrivit böcker om denna mystiske Ender som han beskriver som ett monster som utrotade en utomjordisk ras. Han söker efter en ny hemplanet att låta detta drottningägg kläckas så att drottningens ras ska inte dö ut.

Under tiden har mänskligheten börjat utvandra till andra planeter. Där jobbar så kallade Xenologer, som studerar utomjordiska raser. Denna gång utan att alls kontakta dem, för man vill undvika att en ny utomjordisk ras utrotas. Men samtidigt finns det nu en viss spändhet mellan xenologerna och dessa utomjordingar:
En av dessa Xenologer blir mördad på ett brutalt vis. Man misstänker utomjordingarna. Och Ender kontaktas för att han ska tala på personens begravning, han ska vara dennes "speaker for the dead".
Vad är då en "Speaker for the Dead"? Det är, i stora drag, ett yrke. Då en person har dött så kan man be en talare att gå igenom personens personliga dagböcker och anteckningar och på personens begravning leverera ett personligt tal om personens liv.

Så där har vi det: Ender ska reda ut vem som mördade denna Xenolog samtidigt som han ska leverera ett tal, samtidigt han ska försöka undvika att det blir panik.

Om boken
Detta var egentligen den första Ender-boken som Orson skrev. Han hade före det skrivit Enders Game-novellen och boken han egentligen hade tänkt på att skriva var Speaker for the Dead. Han tänkte att storyn fungerar om det är Ender som inte hyllas som en hjälte, utan som ett monster som utrotade en utomjordisk ras.
Så han skrev Enders Game-boken först för att kunna göra världen klar för Speaker.

Det är en stor skillnad mellan denna och Enders Game. Denna bok är långsammare i största allmänhet. Ett av argumenten mot att göra en film, enligt Orson, är att den består mestadels av talande huvuden och så lite våld emellanåt. Det skulle med andra ord bli en dötrist film.
Och den har nästan för många karaktärer att hålla reda på. Vid några tillfällen fanns det karaktärer som jag glömde bort vilka de var.

Orson har sagt i en intervju att han fick idén till Speaker for the Dead då han fick fanmail från människor som hade blivit ombedda att prata på en persons  begravning

Betyg
Eh, läs den om du har lust.

måndag 14 augusti 2017

Modern times - en aktuell komedi


Idag när jag funderade över vilken film jag skulle se så hade jag två alternativ framför mig: gangsterkomedin Lock, stock & two smoking barrells eller klassikern Modern times.
Jag valde Modern Times och kom på under min tid i soffan att denna film och dess teman är väldigt aktuella än idag. Jag kan säga redan nu att jag tycker ni borde se den, om inte så bara för att det kan vara allmänbildande.

Handling
Så vad handlar Modern Times om? Charlie Chaplin spelar huvudrollen. Han jobbar på en fabrik där hans jobb är att dra åt bultar vid ett löpande band. Det är ett jobb med hög stressfaktor och det hjälper inte att chefen vill att allting alltid ska gå snabbare och smidigare!
Chaplins rökpaus är knappt tio sekunder och när det är dags för honom att äta lunch så blir han utsatt för ett test. Chefen funderar på att köpa och ta i bruk en maskin som matar arbetarna medan de står vid det löpande bandet. Så de behöver inte heller ta matpaus!
Slutligen sugs Chaplin bokstavligen in i maskineriet och när han kommer ut har han brutit ihop.
Han åker i fängelse och när han kommer ut därifrån får han svårt att hålla jobb. Han tyckte det var bättre i fängelse, där han fick mat och hade husrum.

Han träffar en kvinna som också är en tiggare. De blir ett par och drömmer om att få ha ett hus och ett bra liv. Även om Chaplin ska gå tillbaka till jobbet för det. Visst får de senare ett skjul att bo i, men de är ändå glada. Chaplin utbrister att det är ett palats.
Hur som helst så varar inte deras lycka heller alltför länge. Chaplin får ett jobb på en annan fabrik igen. Och då han är där så börjar arbetarna strejka. Fabriken måste stänga och Chaplin hamnar i fängelse igen efter att ha hamnat i trubbel med polisen.
Ja och filmen fortsätter därifrån.

Om filmen
Visst är den rolig, men som jag tänker: komedi har sin grund i lidande och svåra situationer. Chaplins styrka var att han hade ett unikt kroppspråk för sin tid. Han hade sin speciella gångstil och sin komiska timing. Och naturligtvis en del genialiska skämt som han skrev!
Min favoritscen var den då han utsätts för lunchmaskinen på arbetet, bara för att jag vet att skulle det finnas en sådan maskin skulle en del finska företagare garanterat ta den i bruk! Då kan de spara in på lunchtider!

Den fick kritik då den kom ut för att den var delvis ännu en stumfilm, trots att jenkkarna hade för länge sen omfamnat ljud i filmen. Men Chaplin själv ansåg att karaktären han spelar helt enkelt inte kan prata på film.

Filmen var främst en kritik mot det moderna industrialiserade samhället och dess försök att omvandla arbetaren till ännu ett kugghjul. Chaplin fick tydligen idén delvis från livsförhållanden under den Stora Depressionen och efter att han hade haft ett samtal med Gandhi, som var mer eller mindre emot modernisering.
Jag brukar ibland förklara varför jag tycker om film så mycket. Och ett av mina svar är att de säger en hel del om tiden de gjordes i, hur samhället kan ha sett ut och vilka värderingar som rådde.
I denna film finns hela juttun om att människan blir en del av maskineriet, svåra arbetsförhållanden, hur svårt det är att få jobb om man är en brottsling, protestmarscher, arbetslöshet kommunistmarscher....

Jag gillade också i filmen hur positiv Chaplin och hans flickvän är. Deras livshållning kan bäst summeras i en scen där hon är ledsen och undrar vad det är för vits att de kämpar? De kommer ändå aldrig att nå upp till sina drömmar om att få ha ett eget hus, de kommer att hållas nere...
Och Chaplin svarar "Buck up, never say die! We'll get along!"
Och jag tycker det är en attityd som många människor bör anamma då det blir svårt.

Betyg
Jag tycker att alla borde se den. Om du vill se en Chaplin-film, se denna. Om du vill bara se en svartvit stumfilm, se denna!
För mig kändes den fortfarande väldigt aktuell. Det råder massarbetslöshet ännu i landet och vår regering gör inte saken lättare. Och så har vi skämtet om matmaskinen....

torsdag 10 augusti 2017

Pepplistan för BAU!

Det var ett tag sen jag skrev något så jag tänker göra pepp-listan som cirkulerar! :)

Tre saker som får mig på extra bra humör:
Jag kommer inte att nämna film, att skriva, böcker och spel, för jag utgår från att de som läser här VET att jag pysslar med det.
1) Musik! I allmänhet är jag på bättre humör om det finns någon slags musik någonstans. 
2) Komedi! Jag tycker om humor, jag gillar att skratta som de flesta människor. Detta kan vara roligt med tanke på att jag inte har recenserat några komedier på min blogg. (om man inte räknar med 100 girls, men den styggelsen borde krossas och brännas och ha alla originella filmrullar att grävas ner på en okänd plats, där man saltar jorden)
 Men det beror mest på att komedi är så subjektivt. Jag t.ex gillar inte American Pie-filmerna och klonerna som följde efter. Jag tycker skämten är trista och billiga, medan jag föredrar rena skämt som kräver mera jobb för att helt enkelt få roliga. Några bra komedifilmer jag kan nämna på rak arm så är: Animal House, Polisskolan-filmerna, The Big Lebowski, de gamla Jössonligan-filmerna, Stinsen brinner, Hajen som visste för mycket....
Kanske jag borde skriva ett blogginlägg om varför de flesta moderna komedier, enligt mitt tycke, är skräp?
3) Långa promenader. Man får så mycket gjort på Hjärnkontoret då, sätta de små grå cellerna i arbete. Och så tycker jag om att promenera på nätterna, då är det svalt och stilla. Jag behöver inte hälsa på någon eller så. 

En person som är extra peppig:Nå, min familj är peppiga. Deras attityd mot det mesta är "he blir no bra!", vilket underlättar då det finns så många i svenskfinland som hela tiden går med huvudet sänkt. Ni vet de typerna som bara suckar och säger "jaaa, no er he svårt noo".
Seriöst, här har ni ett program som kunde sälja :D

En perfekt morgon betyder:Egentligen vilken morgon som helst, bara jag är utvilad. Jag brukar inte säga att jag är en morgonmänniska, men om jag är utvilad klarar jag galant av att börja jobba med något halv fem. 

Det här gör jag när jag är på dåligt humör:Jag tenderar att dra mig undan. För om jag är med folk OCH på dåligt humör finns risken att jag säger något som jag senare ångrar. Och att sen börja ursäkta sig med "Jag var på dåligt humör", det är bara bullshit, om jag visste tidigare att jag var på dåligt humör. 
Förstås, ibland gör jag misstag, det gör vi väl alla. 
Men ja, jag brukar försöka dra mig undan om jag är på dåligt humör. Också om det bara gäller småsaker som "Jag slog i stortån när jag vaknade!" 

Tre saker jag är extra tacksam över idag:
1) Jag grävde fram mina gamla Galenskaparna-dvd:n och såg igenom några. 
2) Jag ska och se på en lägenhet som jag funderar på att flytta in i. Det såg bra ut på bilderna iallafall! Så nästa vlog jag filmar kommer väl antagligen att filmas där. Hoppas bara inte stället är fallfärdigt eller något liknande.
3) Vaknade till ljudet av regn och åska. Det var coolt! 

En pepplåt:

Det här tycker jag om med mig själv:
(Jag måste erkänna: detta var skitsvårt att hitta på ett svar åt!)
Jag tycker själv att jag har bra idéer till berättelser och rollspelskapitel. :)

En person jag vill skicka extra pepp åt:
Du.

fredag 4 augusti 2017

Hollow Man

Intressant premiss, men ett brakfiasko.
Det är dagens film.

Handling
Mina damer och herrar, vår hjälte...... Vad han nu
heter....
Forskaren Sebastian Caine och hans vänner har upptäckt ett serum som gör varelser osynliga. De har provat på hundar och en gorilla med strålande resultat, men Caine nöjer sig inte med det: Han vill ta reda på hur man gör en människa osynlig och sen synlig igen. Samtidigt har han också haft ett förhållande med en av forskarna, vilket han tog väldigt hårt då det tog slut. Det kallas visst att man skiter där man äter.

Efter att de har lyckats få den osynliga gorillan att bli synlig igen så beslutar han sig för att testa serumet på sig själv. Han blir osynlig, men han kan inte bli synlig! För vetenskap och skit....

Under tiden alla forskare arbetar med honom så blir han tokig. Han får storhetsvansinne och börjar planera att mörda alla sina arbetskompisar och ge sig ut i världen. Visst, det händer mera, men det är i stora drag vad det är som händer.

Om filmen
De av mina läsare som är väl bevandrad i litteratur känner säkert igen likheterna mellan denna film och H.G Wells bok The Invisible Man. Utöver att premissen är likadan, en osynlig forskare med storhetsvansinne. Men där tar likheterna slut. Synd att Sebastian dör i slutet, för filmen hade kunnat fungera som en premiss för en filmserie om hur han blev "The Invisible Man". Men näpp, han dör. Och jag tänker inte varna er för spoilers, filmen är inte värd det.

Filmen kom ut 2000 och fy sjutton vad det syns! Det är den där tiden i tidiga 2000-talet då 90-talet ännu vägrade dö!
Finns det en toppforskare i laboratoriet som är äldre än 35 år så är jag Mahatma Gandhi, för det var en stapelvara, alla forskare ska vara unga. Tjejen i vilken Sebastian är förälskad? Hon ser ut som en fattigmansversion av Meg Ryan, med håret och allt.
Det högteknologiska laboratoriet har väldigt lite tech-saker men en massa utrymmen. Och ser förstås ut som ett rymdskepp.
Skunk Anansie spelas när Sebastian flyr från labbet och kör!

Men mina tre värsta problem går inte att se över! Jag kan inte i rollen som filmsnobb låta dessa fel passera!
Det första Stora Felet
Vad händer om jag står mitt i en vattenpöl och kör in en kofot i ett proppskåp så jag får elektricitet genom hela kroppen?
Vad händer om någon tänder eld på mig så att hela min kropp brinner?
Och vad händer om ni lämnar mig liggande medvetslös på golvet i ett underjordiskt laboratorium som exploderar?
Jag dör naturligtvis.
Men inte i denna film. Nej, Sebastian råkar ut för ALLT det ovanstående! Men han kommer ändå tillbaka och är i full kraft hela tiden!
Det andra Stora Felet
Fun fact: Kevin Bacon skådespelade inte här.
Detta är hans riktiga talang: Icke-existerande. 
Jag bryr mig inte i karaktärerna. Sebastians stora kärlek dejtar en annan i labbet! So what?
Hans vänner försöker desperat hjälpa honom! So what?
De DÖR! So what?!
Karaktärerna är så otroligt platta att jag inte kommer ihåg deras namn eller vad de hade för aktivitet utanför laboratoriet (hobbyer? Drömmar? Övriga relationer?). Och detta är också sant med våra två huvudpersoner, Sebastian och hans tjej. Vi vet INGET om dem egentligen, annat än att de hade en grej på gång för länge sen och att de båda jobbar hårt på laboratoriet och tänker på sina karriärer.
Betyder detta då att jag vill ha ett tretimmars-epos där alla karaktärers bakgrund förklaras noggrannt? Nej då! Jag vill bara ha en ORSAK att vilja se dem lyckas!
Tänk t.ex om en av kvinnorna i laboratoriet är gravid? Då skulle jag genast bry mig om henne LITE mer! Eller att en av doktorerna är en ensamstående pappa. Det sku int vara så svårt, eller hur?
Skulle vi få se Sebastian faktiskt ha några GODA stunder innan han blir osynlig, så skulle jag bry mig mera i hans öde. Vilket för oss till:
Det tredje stora felet
Jag förstår vart regissören var på väg med denna film: Han ville visa oss hur Sebastian går från att vara en trevlig kille till att bli ett monster. Temat i filmen skulle kunna vara om hur makt kan göra en person galen eller hur isolation kan skada en människa eller hur vi ska se efter varandra så att en person inte lämnas utanför.
Men igen, eftersom han är en sån skitplatt karaktär så märks det ingen större skillnad då han är osynlig från då han är synlig. Vi skulle ha kunnat ha ett känslosamt ögonblick då hans vänner är uppriktigt oroliga för sin vän som de märker att håller på att tappa greppet.
Istället får vi en scen där en osynlig man våldtar en kvinna i sin lägenhet.
För det ger filmen djuuuup.....

Betyg
Jag vill ändå ge plus för två saker: Effekterna ser bra ut.
Och titeln Hollow Man är perfekt, för så känns filmen: Ihålig.
Läs hellre The Invisible Man av H.G Wells.
Kanske jag borde recensera den boken...?