Jag har väntat på denna bok hela året faktiskt. När jag såg på utmaningen att jag ska läsa en bok som kom ut "i år" så visste jag att det skulle bli denna bok.
Handling
Mickel Backman är lärare vid litteraturvetenskapliga linjen vid Åbo Akademi. Hans äktenskap är lite si och så och detsamma kan sägas om universitetet och den finlandssvenska litteraturen i överlag. Men en dag i november så vill en elev skriva en uppsats om en diktsamling från tidigt 1900-tal. Det speciella med denna diktsamling är att alla som har läst den har begått självmord efteråt. Det sägs rent ut att "om du läser denna bok så hamnar du i Helvetet".
Varför vill denna elev skriva en bok om just denna diktsamling? Hur kan den eleven ens veta om att den existerar? För den borde inte existera.... Egentligen.
Samtidigt stiftar vi bekantskap med Calle Hollender, en stereotypisk finlandssvensk ÅA-studernade. Och jag säger inte detta med en negativ ton: Calle känner sig inte motiverad att studera, han har ingen aning om vart han är påväg i livet, han har problem med kela som vill strypa hans stöd.... Samtidigt har han också problem med flickvännen.
Om boken
Innan jag fortsätter ska jag säga från vilket håll jag närmar mig boken: Jag närmar mig den som ett skräckfan som vill läsa en bok om en "ondskefull diktsamling". Jag känner att det är viktigt att jag nämner det. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan hade jag sådana glasögon på.
När jag hade läst lite mindre än hälften av boken var jag helt säker på att boken inte skulle handla om en hemsökt bok som mördar folk. Halva boken klar och vi håller fortfarande på med relationsdrama, livsproblem och angstande finlandssvenskar. Dikten har nämnts och det är det.
Under första fjärdedelen av boken så tänkte jag att Kaj så att säga presenterar karaktärerna och deras problem. Det är inget fel med det, men om jag jämför med Stephen King (med vilken Kaj har blivit jämförd i en recension) så kan jag konstatera att Stephen behöver inte använda upp halva boken för att presentera karaktärerna.
Så vid hälften av boken suckade jag uppgivet och tänkte att "Okej, ännu en bok om finlandssvenskar som gnäller över sina liv och ingen förstår dem och blä blä blä...."
Gissa om jag hade fel när vi kommer till den sista femtedelen! Då tar berättelsen verkligen fart och jag hurrar! Jag önskar så hårt att denna del hade kommit MYCKET tidigare för det är här vi får de verkliga skräckelementen som jag var ute efter!
Ann-Christine Snickars från Åbo Underrättelser skrev att han lyckas skapa en stämning och hålla kvar den. Jag håller tyvärr inte med henne om detta, just för att de första 160-något sidorna inte har något att göra med en ond diktsamling som mördar folk, förutom att en elev vill skriva om den och läraren vill inte att eleven ska göra det. Men vi är alla olika blommor i Herrens hage.
För att spänning skulle skapas i början så borde Kaj ha haft någon att dö pga diktsamlingen i början. Typ att Calles flickvän begår självmord plötsligt och utan någon till synes orsak. VARFÖR....??? Låt Calle sen försöka luska ut vad som felades henne och så har vi en intressant berättelse.
Delen om Calles motivationsbrist, problem med Kela och existentiell ångest känns väldigt äkta. Jag känner själv igen det hemska med att studera utan att veta varför man ens bryr sig längre (men man måste ju likt förbannat för där sitter man), de otydliga riktlinjerna som ingen vet att existerar och det hemska ögonblicket när stödet inte utbetalas och man måste starta ett papperskrig med Kela. I denna detalj lyckades Kaj väldigt bra för Calles kamp känns väldigt äkta!
Jag är inte förvånad eftersom Kaj själv studerade vid ÅA en gång i tiden.
Betyg
Jag älskar idén om en ond diktsamling i svenskfinland som mördar folk! Det för tankarna till Lovecrafts Necronomicon, även om Kajs version fungerar annorlunda.
Hans språk är det inget fel på. När jag läste Gräset är mörkare på andra sidan så tänkte jag "den här mannen har jobbat på sin konst och därför gjort ett bra verk." Det samma är gäller det Onda boken.
Det som drar ner betyget är den extremt långsamma uppbyggnaden och avsaknaden av orsak att bry sig om karaktärerna, annat än att de finns nedskrivna. Som ett skräckfan, som just läste Stephen King, så skulle jag ha behövt något kusligt att hända riktigt i början av boken. Vilket på sätt och vis händer: en unge hoppar framför ett tåg. Men det är inte heller kusligt, eftersom vi vet inget om vem som hoppade framför tåget. Hade personen läst diktsamlingen? Var personen förföljd av någon som ville mörda den? Eller hade personen bara en dålig dag?
Jag ger boken 6 av 10. Läs den för all del om ni vill! Jag gillade Gräset är mörkare på andra sidan bättre. Jag ser fram emot nästa bok av Kaj Korkea-Aho!
En hälsning
En liten hälsning (eller utmaning) till Kaj, om han läser dethär någon gång:
Kaj, du kan konsten att skriva. Du kan också skriva bra fantastisk litteratur. Du är en förebild för många av oss som också vill skriva finlandssvensk litteratur och inte skriva drama. Men när jag läste Onda boken så har det känts som att du håller tillbaka. Som att du inte riktigt vågar bli helt galen när du skriver. Som att du försöker passa in i den stereotypiska finlandssvenska skönlitterära mallen utan att tänja på gränserna alltför mycket.
Så här är min utmaning till dig: Skriv en novellsamling (eller en bok) där du totalt SPRÄNGER mallen med vad du än kan komma på. När jag gick en skrivkurs fick jag ett tips från vår handledare som jag bär på mig och det är "go crazy bara!".
Gör precis som Ray Bradbury och bli helt skogstokig!
För jag skulle älska att läsa en bok av en helgalen Kaj Korkea-Aho!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar