Children of Dune av Frank Herbert

"A book with magic"
Det finns en krydda som gör det möjligt för den som tar det att se in i framtiden, vika universum och återuppleva minnen från tidigare släkten, en karaktär som bestämmer sig för att genomgå en metamorfos och bli en människa-mask-hybrid för att han har fått en vision om att människosläktet kommer att hamna i fara i framtiden och måste därför räddas.
Låter det som hård vetenskap? Åtminstone finns det i många fall en pseudovetenskaplig förklaring på förmågorna i Dune-serien, men även de sträcker så mycket på ens Suspension of Disbelief, att det kändes som om jag satt och läste en fantasybok som tilldrar sig i rymden. Men jag måste ändå ge poäng till Frank Herbert för att han försöker ge logiska förklaringar.
Jag räknar "mentala förmågor" (som att kunna se in i framtiden eller få visioner om det som händer nu) som magiska förmågor. Därför skulle jag påstå att Dune-serien i många fall är Science Fantasy, precis som Star Wars.
Inget fel med det i mitt tycke.

Handling
Det är knepigt att återge en handling av den tredje boken utan att återge bok ett och två, men jag ska försöka:
I framtiden har släktet Atredies med intriger och ingifte blivit kejsarfamilj över det kända universum. Men huvudpersonen från bok ett och två befaras vara död. Kvar finns hans två barn, Ghanima och Leto II. Det finns andra makter som konspirerar mot släktet Atredies och försöker knuffa dem av tronen. Samtidigt finns frågan om Kryddan. I dune-universumet finns det en krydda som kan vidga ens sinnen och som används vid rymd-resor. Denna krydda växer bara på en planet och den är värdefull. Och denna planet är i Atredies ägo, så det finns många försök att bryta denna monopol.

Om boken
Ja, ni....

Frank Herbert har ett väldigt vackert, poetiskt språk. Men intrigmässigt verkar han vara lite överallt. Om jag jämför med den första Dune-boken, som mer eller mindre är en "hjälteresa" så är denna bok ett nätverk av intriger, dialoger och intrigvändningar. Jag skulle kunna likna Dune-serien i överlag med en påse sura karameller. Du kan inte kasta dem i munnen och tugga dem, du måste suga på dem, du måste spara på dem och njuta av dem i dess form.
Du kan inte snabbläsa Dune-böckerna, utan du måste ta dig tid.

Personligen gillade jag den första Dune-boken bättre, men det är för att intrigen var lätt att hänga med. I denna bok knivhugger nästan alla karaktärer varandra i ryggen vid något tillfälle och det är ett himla hallå om kryddan och hela imperiet. Samt en rad filosofiska diskussioner om religion och krig.

Mitt betyg
5 av 10. Läs den om ni har lust, men börja med den första boken. Jag tror jag måste läsa om Children of Dune i något skede.