Handling
Några elever i ett högstadium på 90-talet.
Några "freshmen"- kids är med i AV-klubben och några är i dramaklubben. (Och varför hade inte VI något sådant i Sursik!? Livet är orättvist!) Tydligen finns det en viss fiendeskap mellan dessa två grupper, som mellan Nylänningar och Österbottningar i armén.
Efter många om och men beslutar sig de två grupperna ändå att komma samman och göra en långfilm.
Om serien
Karaktärerna är väldigt stereotypiska. Vi har vår obligatoriske "weird chick" som är en konstnär och har rykte om sig, vi har vår obligatoriske elaka tjej som spred ryktet, vi har vår känslige konstnärlige pojk, vi har en nörd, vi har föräldrar som inte förstår.... Fanns det NÅGONSIN sådana platta karaktärer?
Att använda stereotyper är inte heller något jag har problem med, men när världen är så full av olika sorters människor, varför i hela fridens namn sänker denna serie sig själv genom att använda platta karaktärer då det finns potential att göra mera?
Everything Sucks är en serie som äger rum år 1996. Dvs för tjugo år sen, jag var nio år då. Och de första fem minuterna i det första avsnittet hamrar in att det är nittiotalet. De pratar om den nya Star Wars-filmen och hur den kommer att suga (och här har de redan begått ett misstag: De flesta Star Wars fans trodde på allvar att den skulle bli JÄTTEBRA), de pratar om Bill Clinton som president, Tori Amos, Alanis Morisette, Oasis, Beavis and Butthead, Mystery Science Theatre 3000 och andra saker som ska påminna oss om att detta är 90-talet. Antagligen så att min generation ska se serien och tänka "JAAA, jag minns Clinton-administrationen!!"
Det är också intressant hur serien lägger våra huvudpersoner i serien att vara unga tonåringar. Varför det? För att målgruppen antagligen var tonåringar under 90-talet. (Jag var tretton då det tog slut) Skulle jag fråga mina föräldrar hur de minns 90-talet så skulle svaret antagligen vara "Det var en finanskris på gång och Sovjet kollapsade, vilket oroade en del människor för vad som skulle komma efter."
Men frågar man mig och mina gelikar för vad vi tyckte om 90-talet så får man en version vars lins är färgad av nostalgi och vi skulle prata om tv-serier vi minns, spel vi spelade och lekar vi lekte. Jag själv har haft en blogg där jag har pratat om just spel vi minns!
Detta är inget nytt fenomen i sig.
Kommer ni ihåg tv-serien That 70s show? Den började sändas 1998 och handlar om ett gäng ungdomar på 70-talet.
Några av er kanske har sett Happy Days? Den började sändas år 1974 men handlar om ett gäng ungdomar på 50-talet.
Och nu har vi Everything Sucks som sänds i slutet av 2010-talet och handlar om ungdomar under det sena 90-talet.
Är det en dålig sak? Inte nödvändigtvis. Det kan bli dåligt om serien bär tidsåldern som en dålig Halloween-dräkt. That 70s show t.ex pratar en del om musiken, filmerna, knark, 70-tals feminism, sex, vietnamkriget och allt detdär SAMTIDIGT som den ändå lyckas skapa starka karaktärer som vi vill följa.
Gör Everything Sucks likadant?
Ja. Faktiskt, utöver det faktumet att 90-talet citeras och att det inte finns smartphones eller varje dator har internet, så känns inte serien som en 90-talsserie. Man skulle lika gärna ha kunnat lägga allting att utspela sig på 70-talet och det skulle inte ha någon större skillnad.
Däremot skiljer sig förstås serien från Happy Days och That 70s show på det att Everything Sucks är en dramaserie med komiska inslag, medan både Happy Days och That 70s show båda är komediserier.
Jag gillar faktiskt premissen om ett gäng tonåringar som tänker lägga sina skillnader åt sidan för att göra en film. Speciellt då filmen beskrivs som "en dålig science fiction B-film från 50-talet".
Men problemet är att den idén presenteras halvvägs in genom den första (och hittills enda) säsongen. För mig är det alldeles för långt fram för att ta fram den stora röda tråden, före det känns serien nästan generisk och rent ut sagt tråkig.
EFTER det så börjar vi komma in på sådana ämnen som homosexualitet bland tonåringar, självförtroende, vänskap och annat skit. Då far karaktärsutvecklingen mot ett helt annat håll än vad jag hade väntat mig! DÅ tar serien fart och jag ramlar av min stol av förvåning!
Jag började skriva denna recension när jag hade sett den första halvan av säsongen och var beredd att kalla denna serie för dynga i mitt bästa sarkastiska Filmsnobb-läge.
Men så händer mitt i allt DETTA och plötsligt får serien några stjärnor till från mig!
Betyg
Jag gillade den. Jag började se den för att jag villa lägga i en annan växel. Jag har just binge-kollat Breaking Bad, försökt se igenom Black Mirror.... Jag är ännu arbetslös, singel och får bara en dödslik tystnad från alla företag jag söker jobb hos.
Jag ville inte se något "mörkt". Och denna serie lyckades leverera.
Ibland krystar den med dialogen och det faktumet att de flesta av skådespelarna är kids och deras talanger är därefter. Men då den drar i hjärtsträngarna så känns det ändå bra.
Kanske jag ändå har ett hjärta? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar