lördag 11 augusti 2018

The Big Bang Theory & dåliga sitcoms

Jag funderade länge på om jag alls skulle skriva om denna serie.
För det första slutade jag titta på serien kring 2012. Jag tyckte inte längre den var rolig och jag upptäckte andra serier som är mera värd min tid. Så jag vet faktiskt inte om serien har blivit bättre eller sämre med tiden.
Men jag ansåg ändå att eftersom det är min blogg så är det min fulla rätt att gnälla om serier jag har slutat titta på!
Dessutom så tänker jag att det ändå kan vara intressant att fundera på varför The Big Bang Theory misslyckades för mig, vilka cylindrar det var som inte avfyrade.
(ochsåfårviinteglömmaattdetärminpersonligaåsikt, bla bla bla....)

För det första vill jag prata lite om komediserier i överlag. Det finns åtminstone två sorters komediserier som jag kommer och tänka på. Den ene av dem är komediserier vars skämt kommer från den absurda omgivningen. South Park skulle jag påstå att är ett exempel på det, där kommer många skämt av helt enkelt hur absurt galen världen är. Visst kommer en del skämt från hur karaktärerna reagerar på det absurda i världen, men basen av skämten kommer ändå från det.
Andra serier som jag kommer och tänka på är Garth Marenghis Darkplace, Rick & Morty, The Simpsons, Monty Pythons flying circus och några fler som jag antagligen glömmer. 

Och så finns det en annan sorts komediserie där alla skämt kommer från endast karaktärerna och deras sätt att handskas med vardagen. I denna sortens komedi så fungerar världen rätt normalt, det är karaktärerna och deras sätt att reagera på den som skapar komedin. 
Exempel på dessa är That 70s Show. Sedan har jag också hört att Friends skulle ha skämt som fungerar på samma sätt, men har inte ännu suttit igenom den serien. (Kan någon ännu förklara vad som är så roligt med "How you doin'?") 
Och The Big Bang Theory skulle jag påstå att går enligt samma mönster. Tanken där är att humorn ska komma från karaktärerna, hur de för sig i världen.

För att kunna göra en sån rolig serie bra så hänger väldigt mycket på karaktärerna och då måste karaktärerna 
1) Vara roliga (det säger sig självt? Ett stort arsenal skämt)
2) Vara trovärdiga (inom kontexten av serien, reaktionen från oss i publiken måste vara "Hahaha, det är så typiskt Sheldon Cooper att göra såhär!")
3) Vara älskvärda (Precis som med dramaserier så är det bra om vi gillar karaktärerna och vill se dem ändå lyckas med vad de nu än har för problem)
4) Ha bra saker att säga. (detta går hand i hand med att de ska vara roliga, men är inte riktigt samma sak, om en karaktär bara hostar ur sig dåligt skrivna repliker så vill man ju inte höra på det.)

Så, nu har jag presenterat verktygen för er. Låt oss nu fortsätta så ska jag lista upp var serien misslyckades för mig?

1) Som en nörd känner jag mig kränkt. 
The Big Bang Theorys premiss i den första säsongen är att ett gäng nördar bor i en lägenhet. Och mitt emot dem flyttar en het tjej in. För all del. 
Så vad för slags nördar är detta? Är de kanske fascinerad av rollspel och science fiction-litteratur? Är de hardcore gamers? Eller är någon bara intresserad av svartvita filmer och citerar Humphrey Bogart med jämna mellanrum?
Eller är de helt och hållet 100 % intresserade av sitt ämne vid universitetet, sådana typer som är experter på sitt ämne, men inte särksilt bra på att umgås med människor annars? 
Svaret är AAAAAAAAAAAAAAAAALLT!!!
Liksom jag har aldrig stött på några nördar i mitt levda liv som är så uppslukade av allting "nördigt" som dessa nördar! Finns det något som kan klassas som nördigt? De har gjort det! Allt från rollspel till att lära sig finska (JA, FINSKA är tydligen en nördig sak!)
Det hade varit bättre om de hade koncentrerat allt till bara några få hobbyer för då skulle karaktärerna ha varit mera trovärdiga och då skulle man ha kunnat istället skriva skämt som bygger på det specifika intresset.  
Jag får hela tiden bilden av att seriens manusförfattare tänkte vad en stereotypisk nörd är och så byggde de serien kring det.
På tal om det...

2) Seriens komedi bygger på stereotyper och inte karaktärer.
Låt mig presentera karaktärerna!
Leonard Hogstadter, som är vår någorlunda vanliga typ trots att han fortsättningsvis är en nörd. Han är vår "everyman", så nära det konceptet man kan komma.
Sheldon Cooper, vår hyperintellektuella typ som är kall och logisk och lider av OCD. 
Howard Wolowitz, vår astmatiske jude med en sträng judisk familj och en judisk mor som skriker åt honom! 
Raj Koothrappali, våran indier! Det är allt som jag behöver säga om honom.
Och sist men inte minst, något för männen: PENNY, vårt blonda bombnedslag! Hennes syfte i hela serien är att vara ditzy och bli uppläxad av våra män tills hon slutligen blir kär i en av dem! GENIALISK komedi, ha-ha-ha, jag har aldrig skrattat så hårt åt ett skämt, detta är intelligent humor! Och nej, jag är inte alls sarkastiskt, jag tycker på riktigt att denne serie är bättre än något annat som har gjorts, man bör dela in komedins historia i ett för-Big Bang Theory och Post-Big Bang Theroy!

Åh, visst finns det flera karaktärer, som t.ex Leslie som är Leonard om han var en kvinna och den där andra kvinnan som var Sheldon om han var en kvinna. 

Oftast kretsar skämten kring dessa karaktärers vanor och ovanor. Till exempel så avskyr Sheldon Cooper förändringar! Har han suttit i en stol i flera år, så ska han minsann sitta där i flera år till! Och detta är tydligen roligt tills jag kommer ihåg att jag känner personer som på riktigt får svår ångest om deras vardag rubbas. 
Howard försöker tala med sin mamma, som skriker till honom från ett annat rum. 
Varför får inte Raj, som är en indier, gå på en halloween-fest utklädd till Tor, en fornNORDISK gud?  (och tro mig, det finns flera som har poängterat ut alla "indien"-skämt än jag!)
Se på dessa nördar, de är ju inte som VANLIGT folk!
Och Penny..... Hennes enda syfte i hela serien är antingen att männen ska dregla efter henne eller så blir hon satt på sin plats för att hon inte vet vad ("nördig" sak) är! Med andra ord: mobbning.
I rest my case. 

3) Serien slänger omkring sig populärkulturella referenser som synden! 
Säg här exakt vad som är tänkt att vara roligt?
I rest my case.

4) Saker som försöker låta intelligent är inte automatiskt roligt. Låt mig berätta ett skämt för er:

En person av manligt kön som gick enligt namnet Burt behövde tömma tarmen medan hans tillfälliga plats var i en luftfarkost som för tillfället befann sig inte på det jordiska planet. Han presenterade ett dilemma för personen vars ansvar var att operera farkosten för att se till att det landade tryggt och säkert och passagerarna skulle förmå avlägsna sig från farkosten utan att deras liv skulle ta slut: Var någonstans inom farkosten finns vattenklosetten lokaliserad? Burt fick direktiv givna för sig, men trots denna nyfunna kunskap förmådde han inte följa riktlinjerna. Trots att vindstyrkan var stor och han befann sig på en oerhört hög altitud så böjde han sig över kanten på flygmaskinens ena vinge och förmådde i all hast tömma sin tarm, ignorerande det faktumet att han ej befann sig utanför flygmaskinen. 
På marken spatserade en man anställd av den reformerta kyrkan och bad till Gud, också känd genom texterna som JHVH, också känd som Jag Är, också känd som Fadern, också känd som Han som var, är och kommer, också känd som återlösare. En bit av Burts exkrement landade i denne mans öppna handflata.
"Sannerligen, allt som enligt den moraliska definitionen på godhet och antagligen allt som är till nytta för samhället kommer från platsen där Jakobs Gud, också känd som Evig Klippa, också känd som Alltings skapare befinner sig!" 

Var det inte roligt? Här är den korta versionen:

Burt satt på ett plan och behövde använda skithuset. Han frågade av piloten var det låg. Men så gick han fel och promenerade istället ut på vingen, där han satte sig och sket. En präst gick nedanför och bad till Gud och en skit landade i hans hand.
"Allt gott kommer från Himmelen!"

Tänk er att en av karaktärerna har denna sorts dialog precis hela tiden? 
Leonard: Sheldon, this date is probably my one chance with Penny. What happens if I blow it?
Sheldon: Well, if we accept your premise, and also accept the highly improbable assumption that Penny is the only woman in the world for you, then we can logically conclude that the result of blowing it would be that you end up a lonely, bitter old man with no progeny. The image of any number of evil lighthouse keepers from Scooby-Doo cartoons comes to mind.


Leonard : So, tell us about you.
Penny : Um, me? Okay - I'm a Sagittarius, which probably tells you
way more than you need to know.
Sheldon: Yes - it tells us that you participate in the mass cultural
delusion that the sun's apparent position relative to arbitrarily
defined constellations at the time of your birth somehow affects
your personality.


Förstår ni poängen jag försöker frambringa? Var finns skämtet här? Vad är det som är tänkt att vara roligt? Penny säger att hon är en skytt och Sheldon säger att astrologi är bullshit som de stora massorna tror på. Jaha?
I det första exemplet säger Sheldon till Leonard i stort sett att "Om det inte går bra så kommer du att vara ensam och bitter". Jaha?

5) I allmänhet tyckte jag inte alls om karaktärerna. Detta var förmodligen den främsta orsaken till att jag slutade titta. Jag tyckte att de var tråkiga, jag kunde inte bry mig mindre i Leonard & Pennys förhållande, jag var inte alls intresserad av vad som Sheldon gnällde om i detta avsnitt.
De fick problem på halsen och jag brydde mig inte om ifall de misslyckades eller inte, faktum var att jag tyckte det skulle vara mera intressant om de misslyckades stort och till exempel blev utslängda ur universitetet! För då skulle de få ett verkligt problem de måste komma över, annat än "Är Aquaman en dålig superhjälte" eller "Varför kan inte Sheldon sitta i sin stol?"
Detta är ett gigantiskt problem, med tanke på att frukten i serien ska komma från karaktärerna. Det måste finnas en orsak till att bry sig om karaktärerna! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar