Legenden om Sundiata Keita

En av de bästa sakerna med att vara fri från universitetet är att jag numera får läsa vad tusan jag vill när jag vill!
När man studerade på universitetet så visst FICK man läsa vad som helst..... Så länge det hade en anknytning till ämnet. För annars slösade man ju sin tid. Jag studerade ju religionsvetenskap, så jag borde ju läsa en avhandling om den funktionella definitionen på religion, när jag skulle hellre läsa.... Något annat.
Och jag är inte ensam om att tänka så. Jag har flera vänner som har sagt samma sak, då vi är på kaffe och frågan "vad läser du nu?" kommer upp. Ett vanligt svar i sådana fall är "Jag läser så mycket annat, jag orkar inte med skönlitteratur."
Hemska saker!

I alla fall. I somras utökade jag utbudet i min bokhylla rejält. Jag beställde flera Shakespeare-pjäser (och en bok med hans sonetter), en bok av Aristoteles om hur man argumenterar, en bok om grekiska och romerska myter, Iliaden och Odysséen, en bok om egyptiska urgamla texter... Och en sagobok, bara för att jag tycker jag har för lite sagoböcker i min hylla!

Men verket jag vill tala om idag är eposet om Sundiata Keita (eller Sundiata - an epic of old Mali). Visst står det på framsidan "D.T Niane", vilket är en förkortning för Djibril Tamsir Niane. Men det är inte hans historia.

Handling
För länge sen i Mali härskade kung Nare. Han fick ett besök av en jägare som gav honom en spådom: att om Nare gifte sig med en ful kvinna så skulle han få en son som skulle bli en stor kung.
Men kung Nare var redan gift med en annan kvinna, Sassouma Bereté. Och hon hade en son, Dankaran Keita. Inte för att det stoppade honom: några år senare, då ett par nya jägare presenterade honom för en kvinna med en puckelrygg som hette Sogolon så kom Nare ihåg profetian och gifte sig med henne. Hon födde en son, Sundiata Keita. (Som betyder "Sogolons Lejon" om någon är nyfiken)

Men Sundiatas barndom var inte lätt. Han kunde inte gå på flera år. Och han hånades av de övriga i kung Nares hov. Och när kungen slutligen dog så steg hans förstfödde son upp till tronen, trots att kungen önskade att Sundiata skulle härska.
Det var vid detta skede som Sundiata klev upp och började gå. Enligt legenden så bad han en smed om en metallstav, som gick av då Sundiata försökte resa sig på den. Det var först när han använde en kvist från ett S'ra-träd som han kunde gå helt själv, en stark och stilig ung man.
Men fortfarande fanns det ett orosmoln på himlen: den nyblivne kung Dankara och hans mor båda hatade Sundiata och hans mor! Sundiatas mor visste att det skulle göras en komplott mot deras liv, så hon tar med sig Sundiata och flyr ut till kungariket Mema.

Vad som händer där kan jag dra den korta versionen av: Sundiata blir en väldigt omtyckt general i Memas armé. Han växer sig och blir "stark som ett lejon". Han är så älskad att han blir utvald till arvtagare till Memas tron. Men Sundiatas mamma uppmuntrar sin son att återvända till Mali och uppfylla sitt öde.
Under tiden som detta har hänt så har Mali blivit invaderat av den grymme häxkungen Soumaoro Kanté! Mali och flera andra riken har fallit under Suomaoros styre. Och Sundiata kan inte gömma sig längre. Han samlar ihop en armé av de mindre riken som ännu är fria och marscherar till Mali. Ett stort krig utbryter mellan Sundiatas armé och Soumaoro, ett krig som pressar tillbaka Soumaoro till Sosso, därifrån han ursprungligen kom. Där, i hans torn full av mörk magi, så förstör Sundiata honom och enar det som är kvar av Sosso och de andra riken.

Och således är profetian uppfylld: Sundiata är kung och har lagt grunden för ett mäktigt imperium.

Om verket
Låt oss backa en stund....
För det första så är Sundiata Keita en verklig person som fanns på riktigt. Han var kung i Mali-imperiet på 1200-talet. Han har gått till historien som en väldigt framgångsrik kung som utökade det lilla imperiet tills det sträcktes över så gott som hela västafrika. Han utvecklade också Mali-imperiets agrikultur och har introducerat bomullsväv till folket. Enligt legenden så fanns det fullständig säkerhet i hans rike.

För det andra så berättades legenden om Sundiata främst genom s.k "grioter". Vad är då en griot? Kortfattat så är det en person i samhället som för vidare berättelser muntligt. Men inte bara sagor och gudaberättelser, utan också berättelser om de olika familjerna, historiska händelser och överenskommelser mellan familjer. Detta var ett yrke som man oftast föddes in i och som man uppfostrades till. Tänk er det: Man föds till att komma ihåg berättelser som berör hemtrakten.
Tänk om vi hade det här hemma? Det skulle betyda att en gång i tiden skulle vi ha haft personer vars JOBB var att komma ihåg berättelser om byn och dess historia. Denne skulle agera som rådgivare vid tvister, lära ut sin vetskap till sina ungar och så vidare.
Grioter finns kvar idag, men deras funktion har skiftat lite.
I vilket fall som helst: det som professor Niane gjorde på 60-talet var att skriva ner berättelsen om Sundiata som han hade hört från en griot.
Visst, i västvärldens vetenskapliga värld rynkar man på pannan åt detta. Muntligt berättande är ju inte alltid pålitliga. Trots detta så tycker jag ändå att det är oerhört fascinerande att läsa sådana här berättelser, även om mycket av det inte är sanna.

Eposet om Sundiata berättas i skolorna i Afrika idag och räknas som en afrikansk klassiker i stil med Homeros Odysséen.
Jag tycker att detta är ett bra exempel på varför jag är intresserad av gamla myter och legender. Det påminner oerhört mycket om andra liknande berättelser, eller hur? Ung prins måste fly från sitt rike för att någon är ute efter hans blod, medan han är borta så förstörs riket, prinsen måste återvända för att återställa riket och ta sin plats!
Ett av Sundiatas många smeknamn var Konungarnas konung och Lejonkungen av Mali. (SJUNG MED MIG!!!)

Betyg
Jag anser att man bör läsa detta verk! Det är intressant att läsa om legender från andra världsdelar än Europa och Asien. Och so what om det inte hände i verkligheten att en häxkung invaderade Mali. Åtminstone blir det en intressant historia.
Förstås, det bör också poängteras ut att verket kan vara lite krånglig att läsa. I kapitlet före den sista striden till exempel så finns det ett kapitel som handlar om vilka krigare och deras arméer som stred tillsammans med Sundiata.