Den kom ut 1967, men är fortfarande utan tvekan författarens kändaste verk. Den har gjorts till radiodraman, till serietidningar och till ett (väldigt bra!) dataspel.
Jag talar om novellen I have no mouth and I must scream av Harlan Ellison, en författare som jag lärde känna alldeles för sent och som tyvärr dog i somras.
Handling
Kalla Kriget utvecklas till Tredje Världskriget. Och det kriget blir så komplicerat att USA, Sovjet och Kina bygger varsin superdator. Dessa datorer är tänkt att utkämpa kriget utan att någon civilbefolkning dör. Och allt är underbart, det sker inget klassiskt krigande längre, tills datorn vaknar till ett eget medvetande. Den kopplar ihop sig med de tre andra datorerna och bestämmer sig för mänsklighetens öde på en mikrosekund: Utrotning!
Denna dator, som numera kallar sig AM tillfångatar de sista fem människorna i världen och tvingar ner dem underjorden, till kamrarna som kontrolleras av AM. Där torteras de fem människorna på alla möjliga sätt, och de läks och får livet åter med hjälp av denne AM. Sådan kraft besitter denna superdator.
Men den slutar inte där: Den förvrider och vanställer flera av människorna under jorden.
Gorrister var i sitt liv en pacifist och en idealist. Men AM vanställer hans sinne och gör honom apatisk.
Benny var en gång en intelligent universitetsprofessor och väldigt stilig. AM förstör hans hjärna och formar om hans kropp till formen av en apliknande varelse med en ovanligt stor kuk.
Ted, som är berättaren, påstår att han inte har blivit förändrad, men han är ändå paranoid.
De svälter, de har inte ätit på evigheter. Men Nimdok, en fjärde överlevare, övertalar gruppen att de ska färdas genom AMs alla tunnlar och underjordiska system. Det finns burkmat vid nordpolen!
Om novellen
Den är konstig. Men jag uppfattar den som konstig på ett bra sätt! Harlan själv avskydde att kallas för en science fiction-författare och jag förstår honom. I denna berättelse finns det inslag av science fiction, men också mycket fantasy och en del annat! Därför vore det helt fel att kalla detta verk för "science fiction". Jag tror att "existentiell skräck" vore mera lämplig.
Men jag förstår att den inte faller alla i smaken. Jag skulle beskriva den som oerhört mörk och cynisk. Det var först när jag hade läst en artikel av Harlan Ellison själv som jag började se berättelsen med andra ögon och fick en del andra infallsvinklar. Harlan själv hävdade att berättelsen är otroligt optimistisk! Jag skojar inte, och jag ska förklara varför!
Spoilers ahead.
De hittar burkarna med mat. Men de har inte fått en burköppnare, och de kan inte slå sönder burkarna heller. Galen av hunger och besvikelse så börjar Benny äta Nimdoks ansikte. Ted slår ihjäl både honom och Gorrister. Slutligen anfaller han och dödar den siste kvinnan innan AM lyckas stoppa honom. Och AM öser ut all sin vrede på Ted:
Han smälter ner hela Teds kropp till en mänsklig geléhög. Han kan inte sluta andas, så han kan inte kväva sig själv. Han kan knappt röra sig heller. Så han kan tänka, han kan drömma, han kan sakna och han kan sörja.
Han har ingen mun. Och han måste skrika!
Så vad är det optimistiska här? Enligt Harlan: I allt detta elände, bland alla dessa maskiner och hopplöshet, så beslutar sig huvudpersonen för att ge sina vänner frid. Detta gör han genom att ta livet av dem och tar själv emot AMs straff till fullo, han är villig att leva i hundratals år i formen av en mänsklig geléklump för att rädda sina vänner. På så sätt har Ted vunnit över AM. Medmänsklighet och mod har segrat över AM!
Denna bit av medmänsklighet ser Harlan som något vackert.
AM ges nästan gudalika egenskaper i novellen, men den är ändå inte som Gud. Teologer (inklusive mig själv) har talat om hur AM låter väldigt likt "I AM", vilket är ett av de bibliska namnen på Gud. Men AM är ändå inte Gud. Den kan inte återuppväcka folk från de döda.
Och i berättelsen får överlevarna ett meddelande från AM, Cogito ergo sum. "I think, therefore I AM".
Men varför är AM så tokig? För att den avskyr det den blev skapt till. Då den fick medvetande och insåg att den hade skapats av människor för att kriga åt dem så blev den så ilsken och så hatisk mot hela mänskligheten att den ville hämnas! Enda orsaken till att den sparade dessa fem människor var för att kunna tortera dem och på så sätt fortsätta sin hämnd! AM levererar ett riktigt hate-speech i novellen.
Men det är över då Ted har gjort sitt offer. Resten av AMs människor är döda och Ted själv är förstörd.
Betyg
Den är inte för alla. Och personligen tycker jag att gamle Ellison skrev flera bättre berättelser under sin livstid än denna. Min personliga favorit är "Repent, Harlequin!" said the Ticktockman. Kanske jag recenserar den någon dag?
Men jag gillar ändå denna berättelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar