Men för att driva hem poängen i detta inlägg så blir jag antagligen så illa tvungen.
Författare finns i olika former och färger. Det är knappast en nyhet. Några kan skriva ute bland folk på olika caféer då de reser runt i världen. Och somliga av oss föredrar att ha ett kontor där vi har våra anteckningar och anslagstavla med lappar om karaktärer och motiv.
Några av oss sitter gärna ner med andra författare, läser varandras texter och peppar varandra!
Och så finns det såna som jag... Som helst sitter ensam hemma med bara texten som sällskap.
Jag har absolut ingenting emot skrivkurser och dylikt. Jag har själv deltagit i flera sådana och vet därför att de kan vara jätteroliga och man kan lära sig mycket där. Den viktigaste lärdomen jag tog från en sådan kurs var att "go crazy". Den raden vill jag ha inramad på min vägg vid mitt skrivbord!
Men jag är i allmänhet inte annars så förtjust i skrivkurser.
Varför? Jag har inget definitivt svar på det, men jag har flera "kansken".
Kanske det beror på att jag är något av en ensamvarg i största allmänhet? Visst, jag tycker om att träffa och umgås med andra människor, men många dagar tycker jag det räcker bra med att jag är ensam. Det är skönt, speciellt om man har haft en jobbig dag och inte orkar med ännu flera människor. Hur orkar folk som är gifta och har ungar? När jag kommer hem vill jag helst gå ner i min källare, där lever jag sällare....
Kanske det beror på att jag inte alltid litar på mina kurskamraters omdömen? Missförstå mig inte, jag tvivlar inte på att alla har de bästa intentioner. Men många gånger vid olika kurser (inte bara skrivkurser måste jag tillägga!) så finns det både lärare och studerande som talar i nattmössan. Och så är man ju så artig själv att man inte vill säga "It's crap! Stop writing crap!". Speciellt inte när man själv inte är en expert på att skriva mästerverk så vill man inte heller kasta sten i glashus. Och så vill jag ju inte heller vara en tölp som river ner folks drömmar eller den stökiga eleven som ifrågasätter.
Kanske det beror på att jag föredrar att skriva ensam och inte tillsammans med en grupp människor? Tänk på det som att ha sex. Att ha det ensam (förutom din partner) i ett slutet rum kan vara trevligt, men när det står en grupp människor och kommer med kommentarer om hur du kunde göra något bättre, så kan det vara svårt att räta ut saker och ting. Skämt åsido, som frukthandlaren sa, när jag skriver så vill jag stänga ut hela omvärlden och vara ensam med min historia. Jag går inte ens till bibliotek och skriver. Jag skulle kunna ta anteckningar eller bolla idéer, men när det kommer till att skriva så näpp. Det gör jag ej på allmänna platser.
Om jag får fantisera lite om mitt drömutrymme där jag kunde skriva så skulle det vara bara ett kontor. Ett utrymme skilt från huset dit jag kan gå in och stänga ute omvärlden. Där skulle jag ha anslagstavlor med papperslappar om berättelsen, karaktärer osv. Kanske några uppslagsverk eller andra böcker som jag kunde behöva.
Lite som hur J.D Salinger hade sin bunker.
Igen, jag har ingenting emot skrivkurser. Man kan lära sig en del och man kan också ha roligt på dem. Och att ha roligt stöder jag alltid! Men jag skriver helst ensam, jag skriver bäst ensam. Så upplever jag det iallafall. Kanske jag går någon skrivkurs någon gång i framtiden, har varit nyfiken på Litterärt Skapande och dylika kurser. Men det lär framtiden utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar