Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät av Paulo Coelho

(yep, jag gör denna reading challenge i år, så långt jag nu kommer)

An author with a different ethnicity. 
Paulo Coelho är brazilianare medan jag är en finlandssvensk. Och om någon inte tycker att det räknas så kan ni klaga hos Kela.

Handling
Pilar är en modern ung kvinna som fortfarande inte känner sig lycklig. Han är en karismatisk spirituell ledare som har ägnat sitt vuxna liv åt att söka Gud. De var ett par då de var yngre och nu träffar de varandra igen. Och beger sig ut på en spirituell resa där de utforskar sådana teman som förlåtelse, kärlek och annat.

Jag och Coelho
Jag kom först i kontakt med Paulo Coelho då jag gick i gymnasiet och läste Alkemisten. Sen dess har jag nu som då läst lite mera av honom bland all science fiction-litteratur. Jag gillade den och plockade fram den igen nu när jag hade läst Piedra.

Om boken
Coelho är känd för att ha inkorporerat en massa inslag av bland annat new age, pantheism och gnosticism. Och det märks tydligt här i en del diskussioner som förs mellan de två. Det känns som om Paulo är mera intresserad av att undervisa för mig än att berätta en historia.

För boken går mest ut på att de två går till ett ställe, där stannar de och har en dialog.
Sen går de vidare till nästa ställe där de stannar och har en till dialog. Sen kan något hända, t.ex de träffar på en till person (som t.ex abboten).
Och sen går de vidare till ett nytt ställe och har en till dialog. Oftast om "Är Gud i själva verket en kvinna?" och "Hur förlåter man någon som har gjort illa?".

Betyg
Jag kanske borde ha läst boken noggrannare, men på baksidan står det att de båda utforskar teman som förlåtelse och att sårade känslor kommer upp efter elva år.
Jag såg bara det hos Pilar, inte den andre. Jag såg aldrig att han skulle kämpa med minnan av deras gemensamma förflutna eller något liknande. Däremot satt han på en massa visdomar som han berättade för henne, som hon lyssnade på som ett tänt ljus. Please, folk, kan vi få KONFLIKTER?

För jag gillar inte heller hur Pilars expojkvän blir en s.k författar-avatar. Att Coelho själv har så mycket att säga, så han lägger det i munnen på en karaktär och har honom att berätta allt, och universum lyssnar förstås. För att inte säga karaktären Pilar som bara suger in allting.

Jag skulle rekommendera boken om du inte alls är bekant med de tankarna som presenteras i boken. Jag läste om sådant i gymnasiet (och några år vid Åbo Akademi) så för mig är sådana tankar redan gamla nyheter. Men jag antar at det är bra om man vill framstå som djupare än vad man egentligen är.

Om du inte alls har läst Paulo Coelho så rekommenderar jag Alkemisten. Den har ett tydligare narrativ, språket är klarare och handlingen är mycket mera intressant i mitt tycke.

Dock vill jag ändå avsluta med några citat som ser bra ut att ha på sin vägg:

Glädje är något som multipliceras när den delas.

Att vänta är smärtsamt, att glömma är smärtsamt. Men att inte veta vad man ska göra är den värsta sortens lidande.