"Något skrivprojekt som du är extra nöjd med? Eller något som du inte alls tycker om? Syftar på nanowrimo och sånt :) Vad för typ av böcker har du skrivit?"
Det är ett långt svar på den frågan så jag tänkte att jag skriver ett skilt långt inlägg bara om mina verk, hur det kändes att skriva dem, vad jag lärde mig av dem. Jag har ett tag tänkt på att skriva ett inlägg om mina projekt, kanske för att försöka förklara för mugglarna om varför jag gör det.
Men å andra sidan så tror jag att det alltid kommer att finnas människor som helt enkelt inte förstår.
Jag är försiktig med att använda termen böcker om dessa verk, men å andra sidan är jag också försiktig med att kalla mig själv författare. Jag kallar det i vanliga fall helt enkelt för "berättelser". Inte för att jag är rädd för att reta upp "riktiga" författare, utan för att jag är vidskeplig och tror att om jag börjar slänga runt termer som "författare" och "böcker" så jinxar jag mig själv. Så jag kallar det istället för "berättelser" som är skrivna av en "berättare" :D Så långt kan jag sträcka mig.
Det korta svaret på "vad för typ av böcker har du skrivit?" är "spekulativ fiktion", eller "science fiction, fantasy och skräck". :D
Jag tycker om att skriva om färgstarka karaktärer i en färgstark värld.
Så jag lär inte skriva om en 30-årig fabriksarbetare som super och slår sin fru. Och gnäller sida upp och sida ner. Och onanerar på en stol innan han hänger sig själv och hittas av sin fru. Då har han dessutom skitit i byxorna (och jag beskriver i detalj hur mycket han har skitit, vilken färg, hur långa korvar och hur varmt det kändes längsmed hans döda ben) och hur ingen kommer på hans begravning.
Ni vet, sånt som är "djupt" och "verklighetstroget"....
Strandgatan 8
Detta var mitt allra första NaNoWriMo-projekt. :)
Då jag skrev det led jag stort ett personligt nederlag. Jag befann mig i ett sånt där "jävlar anamma"-ögonblick. Världen omkring mig höll på att rämna, så nu skulle jag göra något jag hade drömt om att göra från och till ända sen jag var tonåring: Skriva en fullständig berättelse, och inte en novell utan åtminstone en bok-storlek-isch. Och innan någon påstår att en bok måste vara längre än 50 000 ord för att tryckas, så tänker jag svara att jag har snokat runt lite och det verkar variera mellan förlag och genre man skriver. Ett förlag publicerar endast fantasyböcker som är minst 75000 ord långt, andra har inga sådana detaljer på sin hemsida.
Men nog om det, enda sättet att få reda på det är väl att skicka in ett manuskript och så ser vi vad de säger? :)
Handlingen var ganska vanlig: det var ett hemsökt höghus i den fiktiva staden Svanby i Österbotten. Och personer som försöker bo där trots att konstiga saker händer.
Jag är inte alls nöjd med detta hantverk. För jag skrev som sagt då jag var i en massa smärta. Det ledde till att verket i fråga blev otroligt cyniskt. Alla karaktärer i verket som inte är skithögar är passiva och blir överkörda av skithögar. Och skithög eller ej: Huset är ondskefullt och det har ingen betydelse om du har gjort något eller ej! Det bästa som kan hända är att du dör, för att leva i detta universum var värre!
Däremot har jag nog tänkt på att skriva om det, för jag kom på en del intressanta detaljer om huset som jag nu har plitat ner. Så om jag sparar det men slänger ut resten och börjar på nytt så kan jag ha en riktigt bra "haunted house"-story på gång!
Vad lärde jag mig från detta verk? Jo: att jag KAN faktiskt skriva! Fram tills den punkten hade jag tagit ner mig själv bara och sagt till mig själv att jag inte kan, att jag är för dålig, jag har inte tid, 50 000 på en månad är för mycket, det finns alltid de som kan bättre, jag gör det då jag har mera tid, bla bla bla....
2016.... Många människor envisas med att det var det mest sugiga året. För att Trump blev president och en massa kändisar dog. Flyktingkrisen var i full gång och det rörde om i grytan på facebook och svenska yle.
För egen del bearbetade jag fortfarande hjärtesorgen från 2015 och så började en existentiell kris smyga sig på. Det kändes tungt många dagar att bara existera.
Så när NaNoWriMo det året började smyga sig på så bestämde jag mig för att föra in ljus i mitt liv! Jag ville skriva ett rymdäventyr! Med rymdskepp som reser runt mellan olika planeter och konstiga utomjordiska civilisationer!
Handlingen i S/S Mayflower är också rätt basic: en kapten (och en veteran från ett intergalaktiskt krig) vinner ett rymdskepp i ett poker-spel och tänker använda det för att frakta passagerare. Han samlar ihop en besättning och gör sig redo. Då kontaktas han av en förrymd adelsperson från en planet som nyligen blev förstört av en annan ondskefull civilisation. Denne vill betala honom stora summor om han kan frakta denne till planeten Ao-Shuhn.
Och på den vägen är det. Berättelsen slutar med en cliffhanger, så jag måste väl skriva en uppföljare någon dag? :D
Jag älskade att skriva denna bok! Visst, det är löjligt och lär inte vinna några säten hos den fina litterära klubben, men jag råkar gilla löjligt! Den förde in en del ljus i mitt liv!
Jag har också provat bearbeta denna text, men i detta skede känns det som om jag hellre skriver om allt. Inte för att det första utkastet skulle vara DÅLIGT, utan för att jag har helt enkelt lärt mig så mycket mera, att det blir enklast om jag skriver om allting nu med de styrkor jag besitter nu!
Vad lärde jag mig från att skriva detta? Att det är okej att inte skriva allvarligt. Att jag faktiskt mår bättre om jag gör det, bara sätter mig i datastolen, ställer in mig på Warp-10 och bara kör!
Alvdalen
Detta var mitt första försök att skriva fantasy. Jag hade en idé: Jag skulle skriva en fantasy-serie som skulle beröra samma plats! Liksom nu skulle jag skriva en berättelse som tilldrar sig i Alvdalen, sedan skulle jag skriva en annan berättelse som tilldrar sig i Alvdalen några hundra år senare. Och så skulle jag skriva en annan berättelse om Alvdalen som handlar om Alvdalen bara några år senare.
Och så ville jag skriva ett par fantasyberättelser om ett gäng äventyrare som är goda vänner. Men jag visste också att jag kan göra det om det inte känns naturligt.
Så därför ville jag skriva om tre äventyrare, om hur de träffades och blev vänner osv.
På det sättet kunde jag "set up" framtida berättelser med dessa karaktärer. Jag kunde ge dem gamla äventyr att prata om, ge dem ett sammanhang med varandra.
Problemet jag hade med att skriva detta var att det var alldeles för generisk! Och felet är helt mitt eget, jag använde mina Dungeons and Dragons-böcker till att bläddra upp olika monster. Det var inte ett smart drag. Ännu värre var det att jag hade en skurk som var rent ut sagt tråkig.
Handlingen?
Uther är en prins i landsflykt. När han kommer till Alvdalen så märker han att det är utegångsförbud på gång, för hemska saker händer i natten. Och alverna i staden hålls förtryckta till sina kvarter, för de misstänks vara orsaken till detta hemska. Det hemska är helt enkelt att en vampyr förpestar staden. Så Uther samlar ihop alven Tzurel och trollet Grond för att reda ut mysteriet bakom denna vampyr.
Ja, och så glömde jag nämna att Uther har en talande mus med sig som är en trollkarl som har förvandlat sig till en mus.
Tyvärr så gillar jag inte detta verk heller så mycket. Det var, sist och slutligen, ganska tråkig att skriva. Men jag tänker citera Stephen King i detta fall: Det är som med sex. Till och med då det var riktigt eländigt så var det åtminstone skönt!
Så vad lärde jag mig från det? Snarare lärde jag mig vad som inte fungerade.
Till världens ände
I år, när jag äntligen hade fått tittat närmare på Camp Nanowrimo så bestämde jag mig för att skriva en till fantasyberättelse, men denna gång låta bli att ta inspiration från Tolkien. Istället så skulle jag ta gå längre tillbaka i tiden och ta inspiration från mina kunskaper om folksagor och diverse legender.
Handlingen är att ute på en ö så lever pojken Tyrion ett fattigt liv. Fisket är dåligt och det finns inga andra jobb. Och så händer två saker: en ny borgmästare anländer till ön och med sig har han den vackraste flickan Tyrion har beskådat. Och så får Tyrion höra ett rykte om att en stjärna har fallit ner i havet någonstans.
Full av ungdomlig entusiasm så bestämmer sig Tyrion och hans barndomsvän Derk (vars fulla namn är Dercholomeus) att de ska segla över världen för att leta efter ett orakel som ska berätta för dem var stjärnan finns. Den borde väl vara värd en vacker summa och vinna hjärtat hos en ung vacker dam?
Längsmed vägen finns det flera stopp. Derk är föräldralös. Den enda ledtråden han har till sitt förflutna är en ring med ett lejon ingraverat på den. Det tänkte de undersöka närmare. De träffar också en magiker som vill rädda sin lillasyster och en annan förrymd prins från ett annat rike, hans bror vill mörda honom.
Detta är än så länge mitt bästa verk, tycker jag! Jag hade roligt när jag skrev det!
Vad lärde jag mig från det? En sak som jag mer eller mindre har vetat hela tiden, men aldrig fäst någon större uppmärksamhet på: det blir roligare om det inte bara finns EN huvudperson och så ett par bikaraktärer. Dessa bikaraktärer har också sina egna historier att berätta!
Och så förstås vikten av att ha karaktärer med klara, tydliga motiv! Något som jag för visso hade tidigare, men denna gång så var besättningens motiv väldigt tydliga.
Jämför till exempel med Alvdalen, där Uthers motiv egentligen inte är något annat än "rädda staden". Och hans vänner vill bara hjälpa honom.
Sen så gillade jag också att denna berättelse inte på det sättet hade en tydlig antagonist. Åh, visst fanns det folk som ville göra ont i världen! Men det fanns inte på det sättet en ond häxmästare som hotade att förstöra världen om inte hjältarna lyckades stoppa honom.
Det var också under skrivandet av detta som jag gjorde NaPoWriMo, så jag vet inte... Kanske det också påverkade?
Denna berättelse var starkt influerad av berättelserna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Jag ville skriva en berättelse om ett gäng riddare (och gamla vänner) som ska rädda världen från någon ondska.
Huvudpersonen i denna berättelse är Orius. Han är en page hos riddare Edion, som tillhör en riddarorden som kallas Silversköldarna. Deras kung blir förgiftad och därför måste Edion samla ihop sina gamla vänner från världens hörn för att leda en expedition till ett orakel som ska kunna berätta för dem om ett botemedel.
Detta är utan tvekan mitt mest filosofiska och mest luddiga verk. Eftersom jag hade en massa ord till mitt förfogande så bestämde jag mig för att utveckla en filosofi i den världen, som kretsade kring tre dygder: Kärlek, sanning & mod. Och allt som föll under det. Så det finns en massa ord och sidor där karaktärer diskuterar dessa dygder fram och tillbaka.
Och inte bara dessa dygder, de diskuterar också vänskap, döden, världen och universum...
Det stora onda i denna värld är inte ens en ond trollkarl eller så, utan det är mera en ting, liksom föreställ er helt enkelt skuggsidan av hela Skapelsen. Och det som kan driva ut Mörkret är Ljus. Nej, det slutar inte med att alla håller i händerna och säger "we care" så blir allt bra.
Däremot visar det sig i slutet att man hade helt misstolkat allting med dessa dygder. Saken med världen är att dess tidsåldrar går upp och ner. Det kommer alltid en "mörk tidsålder", då sjukdomar härjar och folk är våldsamma. Och vid varje tidsålder har det dykt upp en ledare som leder ut folket ur dessa svåra tider. Det kan vara en militär ledare, det kan vara en magiker, det kan vara vad som helst....
Så var kommer dessa dygder in? Tanken var aldrig att dessa dygder skulle fungera som en moralisk karta för människorna, utan de skulle vara tecknet på vilket man ska känna igen denne Ljusets Förkämpe. Så i slutet av berättelsen kommer det fram att de måste börja leta efter denne person som ska föra in en ny gyllene tidsålder i världen.
Då jag skrev detta projekt så satte jag målet att vara 100 000 ord. Det var antagligen därför jag gjorde berättelsen så onödigt komplicerad. Jag fick roligt när jag satt och fantiserade att några "fans" skulle läsa det verket och säga typ "Ja, jag gillade hans tidiga verk, men sen blev han en crackpot då han skrev Drottningen av Ingenstans."
Jag skulle gärna läsa alla dina historier! Låter spännande, galet och fantasifullt. Den perfekta kombinationen! Speciellt vill jag läsa om trollkarlen som förvandlat sig till en mus :D Lycka till med dina skrivprojekt!
SvaraRadera