Orbiter 9

Denna film var faktiskt jättebra!

Mitt stora problem med mycket modern science fiction i film är att filmskaparna oftast inte vet vad tusan de pysslar med.
Science Fiction kan vara mycket. Det kan vara en genre som är rolig att se på och har intressanta äventyrsberättelser, som Star Trek. Det kan också vara en film med mycket filosofi och karaktärer som Donnie Darko. Det kan också vara ett showcase i modern vetenskap, vad vi vet och tror om rymden (Interstellar) idag eller varför inte artificell intelligens (I, Robot)?
Men då finns det många filmskapare som tror att en bra science fiction-film behöver vara mörk och full av cynisism för att vara bra (Black Mirror, *censur* tedrickare, jag skulle kunna skriva ett till inlägg där jag öser mera skit över dendär korkade serien som folk tror är intelligent bara för att det har en typ att knulla en gris! FUCK YOU, and have a good day!)
eller att det att "universum är så oändligt stort så kan vad som helst hända", så serien bryter mot sina egna regler gång på gång utan att något händer, för "hey, universum är oändligt stort så vad som helst kan hända, lol! Se nu när jag lappar rymdtidskontinuiteten med hjälp av en fez." (Dr Who, under Moffat-eran)

Men så kommer det nu som då en bra science fiction-film, där filmskaparen har förstått att i kärnan vid varje berättelse finns karaktärer. Som vi måste vara intresserade av att följa, som har motiv vi kan stå bakom.

Handling
Det kommer att finnas EN spoiler, för det är liksom viktigt.

I början av filmen träffar vi Helena. Hon bor ombord på rymdskeppet Orbiter 9, som är på väg till planeten Celeste. Hon är helt ensam, har varit det hela sitt liv. När hon var liten gick en bit av rymdskeppet sönder och halverade luften. Hennes föräldrar programmerade in en kurs mot ett stjärnsystem där skeppet skulle kunna få delarna reparerade. Men det tar ändå en massa år för skeppet att nå dit. Dörren öppnas och en reparatör, Alex, bordar skeppet. Han stannar hos henne i några dagar och reparerar delen.
Hon blir blixtförälskad i honom, hon blir nyfiken på att få röra hans hud och kyssa honom. Och han, som själv lider av depression, tar henne i sina armar, innan han lämnar henne så att hon kan fortsätta sin resa....

Han lämnar henne och går ut genom en lucka, som leder ut till en skog. Där sätter han sig i en bil och kör ut genom en vägspärr som vaktas av beväpnade vakter.
Det visar sig nämligen att världens natur håller på att dö ut. Vattnet i havet har blivit för surt, djurlivet håller på att dö ut. Men man har funnit en planet som skulle kunna vara beboelig för människor. Problemet är bara att den ligger för långt bort och man vet inte om människor skulle kunna överleva en livstid ombord på ett skepp!
Så man har helt enkelt byggt en simulation av ett rymdskepp under jorden. Där sätter man bebisar under bevakning av rymdskeppets AI. Och sedan följer man med dem under hela deras uppväxt, mäter deras värden osv.

Alex kan inte släppa tanken på stackars Helena, den ensamma kvinnan som sitter ensam nere under jorden. Hon har inte sett solen. Så han bestämmer sig för att frita henne!

Om filmen
Jag kunde säga mer, men detta får duga som intro.
Det jag älskar med filmen är att det är inte helt klart att det skulle fnnas någon ond karaktär. Det är moraliskt diskutabelt huruvida det är en bra idé att stänga in en bebis underjorden för ett experiment. Men å andra sidan så är det för att kunna rädda mänskligheten. Ett liv, mot miljarder andra liv.
Och samma är det med de goda karaktärerna, man kan ifrågasätta om det bästa för Helena är att bli befriad. Hon tas ut ur sitt bekväma element, där hon växte upp och som hon förstår, och slungas ut i en värld av kaos som hon inte alls förstår, som är stor och skrämmande.
Och varför? För att Alex hade sex med henne en gång och anser sig själv vara hennes vite riddare som ska hjälpa henne och spendera resten av livet med henne!

Detta är vad jag menar att i hjärtat av varje bra sci-fi story (varje historia i överlag) så finns det ändå en historia om karaktärer.
Filmen börjar halta lite vid den senare halvan, måste jag erkänna. En del plot-twists känns mer eller mindre onödiga. Men jag låter det passera! Det drar inte ner betyget hemskt mycket.

Jag älskar musiken och scenografin. Det har regisserats av Hatem Khraiche, är hans debut. En väldigt STARK debut!

Betyg
Om jag skulle vara tvungen att sätta en genre-stämpel på filmen så skulle det vara science fiction-romantik. Det är inga exploderande rymdskepp eller cyniska filosofier om hur skit människan är.
Jag rekommenderar! Den finns på Netflix!