30 000 ord: Några gamla och nya lärdomar

Ikväll skrev jag över 30 000-ord, typ 30 300-något. Men hittills har Nanowrimo gått ganska trögt för min del. Eller ja, trögare än normalt, jag har inte ännu legat under gränsen.
Jag har kunnat identifiera några orsaker som har försvårat lite för detta projekt, några yttre och inre faktorer.

Jag har bland annat vaccinerat mig mot flunsan, vilket har gjort mig dödstrött. De här senaste dagarna har känts som om jag alltid har sovit för lite. Idag när jag kom hem så kände jag mig så otroligt sömnig, trots att jag ändå sov en full natt.
Mörkret har också gjort sig påmind för mig. Jag tror faktiskt inte jag har sett solen på en vecka. Fy fan...

Men visst har det också funnits problem med berättelsen! Finns det inte alltid det?
Några av mina problem har varit att jag ärligt talat inte har brytt mig så mycket i min protagonist (vilket är en dödsdom för varje berättelse!), jag har inte varit speciellt fascinerad av henne och velat följa med henne på hennes resa. Skit hände till henne och jag kände bara ett "jaha".

Och varför brydde jag mig inte om henne? För att hon var alldeles för passiv! Detta visste jag redan om från förr, men jag hade tydligen glömt bort det. Jag vet inte hur det är med er, men jag gillar verkligen inte passiva karaktärer. Den sortens karaktär som inte gör något, allting händer till karaktären, men karaktären själv försöker inte ens ta tyglarna och tvinga berättelsen utan står bara vid sidan och suckar uppgivet.
Så vid ett skede fick hon komma fram till en insikt och nu försöker hon ta tyglarna, vilket jag älskar.

Dessutom har jag nu gett henne ett tydligt mål. I början av berättelsen fanns ett annat problem: Hon skulle bara försöka överleva. Just så, och det gick bra tills skit började hända, hon fann en vänlig själ som tog hand om henne i några tusen ord. Men det är ändå inte riktigt ett mål. För att överleva krävdes det mest att hon som vi säger i Österbotten "bara vara".
Om jag skulle skriva om denna berättelse nu så skulle hon få yra runt lite i världen en god stund före och inte veta vart hon är på väg.
Hon var inte heller riktigt på väg någonstans, hon visste inte ens VART hon skulle ta vägen... Det var tråååkigt att skriva om de dagarna. Det kändes som att jag försökte följa med en karaktär som egentligen inte hade någonstans att ta vägen eller ens en orsak att ta vägen någonstans. Visst hade hon ett rikt inre liv, men ändå.
Det är först nu som hon har fått ett tydligt mål att ta sig till! Som på riktigt kommer att innebära en förändring, oberoende hur det går!

Det jag gillar med nanowrimo och att skriva är bland annat att lära mig nya saker. Mycket kan man lära sig av att försöka skriva och misslyckas! Till och med om det visar sig vara hemskt så har man ändå lärt sig mera än vad man skulle tro. Och ibland skadar det inte att upprepa sådant som man redan vet.
Wax on, wax off! 

Ska vi tro att jag klarar det?