Batman bor inte här längre

Jag var igår på premiären av teaterstycket "Batman bor inte här längre". Det är en pjäs skriven av Tomas Jansson, regisserad av Paul Olin och går nu på Åbo Svenska Teater. Och innan någon humanistisk kultursnobb hinner påstå att det jag såg var "hög konst av det bästa slaget, som visar på lidandet i vardagen" av det finaste slaget så tänker jag vara före och säga "den är okej".
På hemsidan beskrivs pjäsen som "en uppväxt- och familjehistoria om vänskap, om att hitta sitt liv, om att förhålla sig till familjehemligheter, om försoning, och om frågan; när är det för sent att försonas?"
Ett artsy-fartsy sätt att säga: "Denna pjäs handlar om en finlandssvensk snubbes liv och elände".

Handling
Vår hjälte heter Robin. Han är yngst av två bröder och dessa kommer väldigt bra överens. De bor tillsammans i en lägenhet i Förortistan med sin pappa och mamma. Livet är helt bra ända tills hösten då Robin är tretton år. Hans mamma drabbas av en stenhård depression (varför får vi aldrig veta) vilket gör henne sängliggande. Hans pappa skiljer sig från familjen och flyttar ut så småningom. Så småningom flyttar den äldre brodern ut (eller så tar pappan honom med sig, jag vet ärligt talat inte vad som hände med honom) och kvar blir bara Robin med sin deprimerade mamma. Robin är arg på sin pappa för att han smet iväg, vilket under några års tid växer till bitterhet.

Samtidigt har Robin träffat en tjej under somrarna då familjen är på sommarstugan. De blir goda vänner och även hon har familjeproblem. Men när Robin är femton så har hans mamma sålt sommarstället och Robin träffar inte på henne igen förrän han är tjugotvå år gammal. Då visar det sig att hon är Robins halvsyster! Att Robins pappa skulle ha rullat i halmen med någon annan kvinna (vem? Det vet vi inte!) och då avlat fram denna flicka. Robin blir naturligtvis mera bitter över allting och säger upp kontakten med sin pappa och bror. Särskilt när det kommer fram att hans mamma har dött och varken den andre brodern eller Pappa hade tänkt hälsa på henne.

Det går några år till och den andra akten efter pausen består helt av att Robin är på sjukhuset många år senare. Han ska säga farväl till sin pappa som ligger döende i något. In kommer hans halvsyster och hon försöker övertala Robin att förlåta sin pappa. Efter många om och men så förlåter Robin sin pappa och de båda går in för att säga hejdå.

Lite funderingar
Jag vet inte om tanken är att vi ska tycka synd om mamman. Visst gör vi det, men det är svårt då vi inte alls vet hur hennes liv såg ut innan depressionen. I den första scenen är hon apatisk då hon sitter vid matbordet. Det skulle ha varit så mycket lättare att tycka synd om henne ifall vi hade fått se då hon är på riktigt lycklig.

Jag gillade faktiskt den första akten som handlade om Robins barndom och tidiga uppväxt. För trots att hans föräldrar grälar så njuter han av livet. Vi får helt enkelt se en bild av Robins barndom genom en lins smord med Nostalgi. Det är också här vi får se varifrån namnet på pjäsen kommer. På Robins trettonårsdag får han en "Batman toy gun" och en batman-mask. (Konstigt att en unge som läser Batman-serier inte är medveten om att Batman inte använder eldvapen, men jag tänker inte orda desto mer om det).
Samspelet mellan Robin och Johanna, flickan han träffar den sommaren, fungerar väldigt bra. När sommar-scenen är över och vi återvänder till Förortistan så kände jag på riktigt ett utdraget stön för jag ville att sommaren skulle fortsätta. Jag ville se mera vad Robin och Johanna hittar på!

Scenbygget är intressant. ÅST har använt sig av vita skärmar med olika ljuseffekter samt projiceringar som föreställer olika landskap.
Som musik till pjäsen finns allt från 70-tals punk till svenska schlagerhits vilket fungerar bra.

Akt två i pjäsen, den där Robin och Johanna möts på sjukhuset var tyvärr långtråkig. Jag började kolla klockan och fundera när gnällfesten ska ta slut.
Den kan summeras ihop till följande meningar:
Robin: Jag är arg.
Johanna: *intetsägante mumlande*
Robin: Okej, plötsligt är jag inte arg.

Betyg
Jag har tidigare sett en annan Tomas Jansson-pjäs. Den hette Bunden och handlade också om vita finlandssvenskar som hade tragiska liv. Men till skillnad från Bunden så hade denna pjäs några ögonblick som var roliga att se på och när Bunden hade en miljon monologer så hade denna pjäs kanske bara ett tiotal.
Skulle jag rekommendera pjäsen? Å ena sidan, om jag vill höra vita medelsvenssons gnälla om sina problem så lyssnar jag på Linkin Park. Å andra sidan så kostade det 10 €. Å tredje sidan så hade den sina ögonblick som gjorde pjäsen bra. Säga vad man vill om manuset och storyn, när det kommer till skådespelarinsatsen och rekvisitan så har jag inget att klaga på.
Men borde ni se den? Varför inte, om "finlandssvenskt familjedrama" passar er. Åtminstone var det inte angstfrossande.