Life is strange: Before the storm

Okej...
Jag älskade Life is Strange! Nu som då dyker diskussionen upp om huruvida spel är konst eller inte. Och jag tycker att Life is Strange är ett prima exempel på hur spel kan användas till att berätta en djup historia! Om kärlek, vänskap och annat.
Lägg också till att vår huvudperson, Max Caulfield, i spelet upptäcker att hon kan spola tillbaka tiden i korta intervaller. Och den förmågan kommer att slutligen orsaka flera problem.

Så när jag fick reda på att en prequel hade kommit ut så blev jag förstås glad! Kanske denna prequel dyker djupare i berättelsen, kanske vi får reda på hur det kan komma sig att Max kunde spola tiden bakåt! Kanske vi får reda på mera om djurmotivet som finns i spelet!

Handling
Denna gång spelar vi Maxs vän Chloe Price. Hon är en punkare, en rebell, en arg tonårstjej som sörjer förlusten av sin far. Hon träffar den väldigt populära tjejen Rachel Amber och de blir väldigt goda vänner (till och med ett par).
Och sinsemellan så talar de mycket om hur de tänker rymma från Arcadia Bay, hur föräldrar är dumma och så vidare... Och de tänker lösa ett mysterium om vem Rachels riktiga mamma är....

Om spelet
Förståeligt så finns det denna gång inget om tidsresande. Det har istället blivit ersatt av några drömmar som Chloe har där hon pratar med sin döde pappa. Tyvärr känns det väldigt tråkigt! Om vi tänker på spelet som en berättelse så det enda de drömsekvenserna egentligen gör är att slöa ner handlingen. Ingenting nytt uppdagas, ingenting förändras....

Ett annat problem som spelet lider av är att världen känns väldigt liten. Om vi jämför med originalet: Där fanns det många gånger en stor yta där Max kunde promenera, hon kunde prata med flera personer och de hade alla intressanta saker att säga. Arcadia Bay var intressant att utforska.
Här så finns det väldigt få sådana utrymmen. Här är en idé: Chloe har ju en pickup. Tänk om man kunde köra runt i Arcadia Bay och utforska staden mera? Sånt som man kunde i äventyrsspel redan på 90-talet!

Det mesta av spelet består av dialoger, vilket inte skulle vara helt fel om de flesta personerna faktiskt hade något intressant att säga. Och om många av de sakerna faktiskt skulle bära frukt.
Låt mig ta som exempel: ALLA i skolan säger att Rachel är en manipulativ bitch. Att Chloe borde hålla sig borta från henne, för hon kan manipulera alla att göra hennes vilja.
Okej, så visa då på en scen där hon gör just det! Det finns en scen där en person (en våldsam pojk som är tänd på Chloe) försöker poängtera ut det, men fortfarande ser jag inga hårda bevis.
Det skulle ha varit en intressant twist om det skulle ha visat sig att alla faktiskt hade rätt om Rachel. I det första Life is Strange så träffar vi inte alls på Rachel, vi får bara reda på att hon var en underbar, perfekt tjej som var älskad av alla. Tänk om det skulle visa sig att allt det bara var bullshit, att Rachel på riktigt var en manipulativ bitch?

Spelserien har ofta blivit jämförd med Twin Peaks, och jag ser mycket riktigt referenserna. Till exempel så finns ett band som heter Firewalk. Som i dikten "Fire, walk with me". Rachel Amber känns många gånger som en fattigmansversion av Laura Palmer.
Men denna gång känner jag inte alls igen referenserna. Medan Twin Peaks-serien var ett surrealistiskt verk så var detta spel plågsamt vardagligt!

Men en snärtig detalj som fanns i spelet var Chloes "talk-back" challenge. Lång historia kort så är det ett minispel där du helt enkelt kan prata tillbaka till folk. Det får mig att tänka på några vänner jag har.

"I am Jesus!"

Men vet ni vad det värsta är? Denna prequel ger ingenting NYTT till det första Life is Strange! Syftet med en Prequel är ju för att bygga vidare på universumet och ge oss nya infallsvinklar på händelser som äger rum senare! Ingenting sådant gör detta spel, annat än att cementera vem Rachel Amber var och hur hennes förhållande till Chloe var. Inget mer eller mindre. Och vi visste redan från det första spelet att Rachel var underbar på alla sätt och att Chloe älskade henne.

Betyg
Jag tyckte detta spel var fortfarande helt intressant för karaktärerna är ändå välskrivna. Man tror på deras handlingar. Men när jag var klar med det så kändes jag mig bara tom.... Ett gigantiskt "Jaha?"
Jag saknar allt det surrealistiska med originalet! Inget om tidsresor, inget om alternativa verkligheter, ingenting om kaosteori, INGET... Bara ett halvfärdigt mysterium om vem Rachels mamma är.
Och så önskar jag att spelet var mera som, you know, ett spel.
Om du vill sätta dig in i serien så rekommenderar jag att du skippar detta spel och går helt enkelt över till originella Life is Strange.
Men om du däremot redan känner till Life is Strange och vill ha mer så varför inte?