Nosferatu (1922)

Detta är min favoritfilm med vampyrer. Släng er i väggen alla "vackra, men ack så lidande"-vampyrer, ni har haft monopol på vampyrfiktion sen 90-talet. Jag vill ha monstruösa vampyrer som inte har några ädla motiv alls!

Denna film är Nosferatu, också känd som Nosferatu: eine Symphonie des Grauens, vilket översätts till "Nosferatu: En skräcksymfoni". Det är en stumfilm från 1922 med Max Schreck i rollen som greve Orlok. Det var ursprungligen tänkt att vara en filmversion av Bram Stokers bok Dracula, men regissören fick inte rättigheterna och försökte därför kringgå lagens långa arm genom att göra en egen version.
Stokers släktingar stämde de som gjorde denna film och rätten beslutades att alla kopior av denna film skulle förstöras. Så filmen var död.... Ända tills en kopia dök upp igen och nu är filmen stämplad som en av de bästa skräckfilmerna. Precis som typiska filmmonster: Man tror det är död tills det kommer tillbaka.
Filmföretaget som gjorde denna film blev tyvärr bankrutt på grund av denna incident, så detta är Prana Films enda film.

Väldigt lite vet man om huvudrollsinnehavaren Max Schreck. Han gjorde en rad tyska filmer och jobbade i Berlinteatern. Han dog 1936 och ligger begraven i Brandenburg.
Handling
Om du är bekant med boken Dracula så behöver du bara läsa slutklämmen egentligen. Är du inte bekant med boken Dracula så skäms på dig!
Denna film är ändå inte en helt rak filmatisering av Dracula. Den utspelar sig i Tyskland, det finns inga fladdermöss och ingen blir förvandlad till en vampyr eller pålad.

Om filmen

Tysk Expressionism
Man kan inte tala om denna film utan att prata om den tyska expressionismen som lyser tydligt.
Expressionism som konstform består, väldigt förenklat, av att man skulle försöka fånga det en person känner på insidan. Istället för att försöka måla en tavla av frukt i en skål så skulle man måla det som man känner.
I Tyskland hade denna rörelse blivit väldigt stor. En stor orsak bakom detta är för att Tyskland hade isolerat sig från omvärlden under det första världskriget. Så det kom inte in några filmer från utlandet. Men det hjälpte att forma och utveckla tyska filmer för de tilltalade folk väldigt mycket.
I fallet Nosferatu så märks expressionismen främst genom de stela rörelserna och väldigt uttrycksfulla ansiktsuttrycken. Manusförfattaren Henrik Galeen var inspirerad av just tysk expressionism och mörk romanticism.

 Denna stil kom att påverka senare filmskapare som Alfred Hitchcock och Orson Welles. För att inte tala om Tim Burton. Man ser tydliga expressionistiska drag i Nightmare before Christmas och Edward Scissorhands.

Slutbetyg
Det jag älskar med filmen är atmosfären som expressionismen framkallar. Hela filmen känns kuslig och mystisk på grund av kontrasterna i bilden och karaktärernas långsamma, kontrollerade och samtidigt tydliga rörelser. Detta känns sant med vår vampyr, greve Orlok. Han känns inte alls mänsklig. Delvis på grund av hans utseende, men också för att han rör sig så omänskligt. Han känns närmare Dracula än Bela Lugosis tolkning av rollen. Både bokens Dracula och greve Orlok känns som parasiter. De lever båda av mänskligheten. De blir inte förälskade i någon och lockar någon till sig för att de är kära i dem. Dessa vampyrer krälar in genom ditt fönster då du sover för att dricka ditt blod.

Jag rekommenderar denna film till alla skräckfantaster. Ni måste inte älska den, men detta är en sann skräckklassiker som man borde se.
Här är hela filmen i original, med polerad bild och nyinspelat soundtrack, men här är också en kortare version för de som har bråttom.
Enjoy!