Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist

Dagens utmaning var "en bok som har blivit film". Jag hade ursprungligen tänkt läsa Peter Pan men råkade då ramla över denna bok i biblioteket.
Jag kommer och tänka på en sak som Orson Scott Card berättade i efterordet till Enders Game: Han har flera gånger fått höra kommentaren "Din bok är så bra att den borde bli en film". Den kommentaren känns konstig, för hur kan en film vara bättre än boken? I många fall så är ju boken full av insikter som karaktärer får, vi får följa med deras känslor... I en film har vi inget av det.

I vilket fall som helst: Låt den rätte komma in blev gjord till film två gånger. Först 2008 på svenska och sen fick amerikanerna tag i den och gjorde en ny version 2010. Jag antar att det skulle vara för krångligt att bara sätta på engelska subtitles. (Låt oss vara ärliga: Är man tillräckligt gammal för att få se en skräckfilm så kan man nog läsa undertext!)

Handling
1981 i förorten Blackeberg. En tolvårig pojke, Oskar, bor i ett radhus tillsammans med sin mamma. Oskar torteras nästan dagligen av mobbaren Jonny och hans vänner.
En del konstiga mord börjar hända i Blackeberg och andra förorter. Lik har hittats urtappade på blod. Samtidigt har en ny flicka flyttat in i Oskars hus. Hon heter Eli och är vacker men väldigt konstig. Hon kommer ut bara på natten...

Vad jag tyckte om boken
Den är väldigt lättläst. Språket är väldigt lätt och därför lätt att förlora sig i. Det är den sortens bok som man tänker "Nå, jag läser nu bara en halvtimme, sen ska jag göra något annat". PANG, två timmar senare och hundrafemtio sidor senare så vaknar man.
Den är tyvärr inte så lysande som kritiker påstod. Kanske det är jag som är ett härdat skräckfan, men jag blev faktiskt inte alls skrämd av denna bok. Jag fann den spännande på vissa ställen, men jag blev inte skrämd.
Karaktärerna är helt trovärdiga, antar jag. Oskar känns dock inte riktigt som en äkta tolvåring, men kanske det är bara jag. Han funderar väldigt mycket på livet och kärleken och döden att han inte känns som en tolvåring, utan snarare som sjuttonåring. Men igen, kanske det är bara jag.
Boken innehåller mycket homoerotiska (och pedofili, jag vet nog skillnaden) beskrivningar, så mycket att jag misstänker att John försökte göra en Anne Rice dvs att använda vampyrer som en slags symbol för homosexuella (eller allmänt utstötta människor) i dagens Sverige. Inget fel med att göra det, men det känns som att han fokuserar för hårt på det istället för att försöka skrämma mig.

Samtidigt tycker jag det är synd att jag John inte leker tillräckligt mycket med vampyrerna. (nej, jag spoilar inte här, vampyrer nämns på bokens baksida). 
Titeln "låt den rätte komma in" syftar på en detalj från folktro som går ut på att vampyrerna (och demoner i största allmänhet) inte kan komma in i ditt hus såvida de inte är inbjudna. Denna myt har sin rot i bibeln bland annat, då den varnar mot att man inte ska "bjuda in onda andar".
Visst är det en fin detalj, men det känns igen som att han slutar leka med vampyrerna där. Det finns inget som är mystiskt alls med dessa vampyrer, utan det känns som om John har tänkt "DETTA är en vampyr, DETTA är vad en vampyr gör, DETTA är hur en vampyr fungerar". Han skulle kunna leka mycket mera med vampyrerna och sätta in nya element till vampyrlegenden och skapa en slags nordisk vampyr. Anne Rice gjorde det och Bram Stoker gjorde det. Och hata mig om ni vill, men Stephanie Meyer gjorde det.

Skulle jag rekommendera boken?
Ja, varför inte? Trots sina brister var boken en rolig läsning. Jag ångrar inte att jag läste den.
Skrämde den mig? Inte alls. Men den var helt bra.