Varför poesi?

Det är lite över en vecka tills NaPoWriMo börjar.

Det känns som en större utmaning att ta än Camp Nanowrimo. I camp NaNoWriMo tänker jag skriva ett 50 000-ords projekt. Big whoop, har gjort det tre gånger redan. Men tänker göra det denna gång ändå och sen ännu en gång i Juli då det äger rum igen (och så förstås det vanliga NaNoWriMo till hösten)

Poesi däremot, har jag inte beblandat mig med. Varför?

1) I allmänhet har jag inte begripit mig på poesi. Jag menar jag har träffat på poeter som beskriver soluppgångar vackert, men så har jag också träffat på poeter som spyr och skiter ut sina dikter i korta arga meningar. Och jag tänker bara "jaha" då jag läser allt detta. Deras poesi lyckas inte beröra mig på något plan, för det är så personligt.

Så personen i fråga har en åsikt om politik. Grattis? 

Personen i fråga tycker om att se en soluppgång vid sin sommarstuga. Just så. 

Poeten skriver om klassamhället. Jaha. 

Varför är dennes åsikt och känsloliv viktigt för mig? 

Är det kanske bara jag som är en okänslig barbar?

2) Jag har inte lyckats skriva poesi så bra. Liksom min senaste dikt som jag skrev där jag riktigt försökte var väl en kall vinternatt 2009 då jag satt på fyllan och rabblade ihop någon sorglig dikt om hur det är att vara ensam. Före det skrev jag några dikter i gymnasiet. Mitt favoritverk från den tiden var en "story within a story", ett epos som berättas i en av mina fantasyvärldar.
Kanske jag skriver något sådant till NaPoWriMo? 

Liksom tänk om en skald skriver en sång om mina hjältars äventyr?

HOLY SHIT, det skulle jag kunna göra! :D 

Men ja, så jag har inte skrivit så mycket dikter sen dess. Andan har inte kommit på.

3) Jag försökte tvinga min hand till att skriva rim. Att alla mina ord måste rimma, annars är det inte poesi. Och det arbetet dödade ganska effektivt lusten.

Så varför ger jag mig in i NaPoWriMo?

1) Jag vill utvecklas som skribent. Och jag tror att poesi kan vara en väldigt användbar krydda till mina texter. Om inget annat så får jag dallat lite i det också. Jag tror på att all sorts skriverier är bra, bara det att man skriver något är bra.

2) När man tänker på det så använder man ett visst poetiskt språkbruk i vardagen. Det kan vara en mening som har en viss rytm, det kan vara val av ord, det kan vara beskrivningar....

3) Saken med poesi är det att det kan vara precis vad som helst. Det är åtminstone svaret jag får om jag frågar poeter om deras åsikt. Det kan vara på rim, men det måste inte vara det. Det kan vara skrivet enligt en viss rytm, men det måste det inte heller vara. Det kan vara svårförståeligt och högtravande, men det måste inte vara det. Poesi är sist och slutligen bara en samling ord som man har radat upp i en viss ordning. 

Jag tänker avsluta detta inlägg med att dela med mig en dikt av Edgar Allan Poe som jag gillar. Och det är inte "the Raven", för den tycker jag är väldigt överskattad. 

Annabel lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love—
I and my Annabel Lee—
With a love that the wingèd seraphs of Heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in Heaven,
Went envying her and me—
Yes!—that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we—
Of many far wiser than we—
And neither the angels in Heaven above
Nor the demons down under the sea
Can ever dissever my soul from the soul

Of the beautiful Annabel Lee;
For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling—my darling—my life and my bride,
In her sepulchre there by the sea—
In her tomb by the sounding sea.