Jag hade inte egentligen tänkt läsa denna bok. Jag var i biblioteket i Åbo och letade efter en bok "med ickemänsliga karaktärer". Jag hittade boken jag hade planerat att läsa, jo, men så fann jag denna bok strax bredvid. Jag har inte planerat att läsa den, jag har sett en film baserad på boken. Och min erfarenhet av böcker gjorda på film är att de nästan alltid är dåliga.
Så jag sätter denna bok i "en bok jag kan läsa på en dag", så tar jag den andra boken till "icke-mänskliga karaktärer".
Dagens bok är Sagan om Desperaux.
Handling
Boken är uppdelad i fyra delar. Men alla har en gemensam grund: I ett kungaslott i ett rike för "länge sen" lever mössen i ett litet samhälle. De har en rad lagar som de följer och som de inte bryter. Dessa lagar går ut på att möss ska vara rädda för människor, man får inte närma sig människor, man får inte ha kontakt med människor.
I den första delen föds Desperaux. Han är den minsta musen i en syskonskara på fem möss. Han får namnet Desperaux för att han föds i ett samhälle som präglas av rädsla och lidande för alla möss. Men Desperaux förstår inte att vara rädd. Han ifrågasätter konstant alla regler som har blivit stiftade. Detta leder till att han i slottets bibliotek upptäcker berättelser om modiga riddare som räddar fagra prinsessor. Han blir naturligtvis inspirerad av detta och är därför inte rädd att prata med slottets prinsessa. Han blir förälskad i henne, men blir påkommen! Detta leder till att han blir utvisad till fängelsehålorna. En plats full av labyrinter, där t.o.m människor kan gå vilse.
I den andra delen träffar vi Chiaroscuro, också känd som Roscuro. Detta är en råtta som föddes i fängelsehålorna. I hela sitt liv trevade han runt där nere i mörkret. Även han kunde inte leva som de andra råttorna. Han samtalar med Botticelli, en annan råtta. Denna försöker övertyga Roscuro om att det enda ljuset i en råttas liv är att förstöra för människor och andra varelser. Att låta dom tro att de har en vän, att låta dem inbilla sig att någon bryr sig om dem tills man hugger dem i ryggen.
Men Roscuro är övertygad om att det inte är sant! Han får se en glimt solljus och blir övertygad om att han vill ha ljus i sitt liv! Så han beger sig upp. Det pågår en fest där uppe. Roscuro blir tagen av allt ljus och alla färger han får se. Men när drottningen får syn på honom efter att han har trillat ner i hennes soppa så dör hon i en hjärtinfarkt. Prinsessan blänger på Roscuro, pekar på honom och väser "råtta!" Roscuro får för första gången höra i sitt liv någon kalla honom för "Råtta!" med en arg ton och han flyr tillbaka ner i fängelsehålorna. Där planerar han sin hämnd. För att han har blivit tvingad till ett liv i mörker så tänker han låta prinsessan lida!
I den tredje delen träffar vi Miggery Sow. Hon är en människoflicka som förlorade sin mor när hon var sex år. Hennes pappa sålde henne till en jordbrukare för en höna, en bit röd tyg och lite cigaretter. Jordbrukaren ger Miggery flera örfilar under hennes liv, vilket gör henne delvis döv. Och där jobbar Miggery ända tills hon en dag får syn på prinsessan och hennes följe åka förbi. Miggery blir bortblåst av prinsessans skönhet och börjar få drömmar om att bli prinsessa själv.
Så småningom blir hon upphämtad av en av kungens vakter. För det är olagligt att äga slavar, vilket jordbrukaren gör. Hon blir skickad till slottet för att jobba som tjänare till prinsessan. Hon blir ett perfekt verktyg för Roscuros hämnd.
Och i del fyra knyts paketet samman.
Om boken
Ett genomgående tema i boken är att ha drömmar. För alla karaktärer drömmer om något och detta något skjuter dem vidare i äventyret. Despereaux drömmer om att vara en riddare, vilket hjälper honom flera gånger på hans resa till fängelsehåorna. Roscuro drömmer om att få leva i ljus, men känner att han blir nekad detta. Miggery Sow drömmer om att få bli en prinsesssa. Alla blir nekade detta och folk tror de är korkade och skrattar åt dem. Men i slutändan segrar alla.
Språket i den svenska översättningen är helt okej. Den är lättläst. Men själva texten, tja... Det finns en regel när man skriver som heter "berätta inte, om du kan visa det!". Det betyder att man inte ska använda meningar som "Det som hände var följande:", "Vi måste gå tillbaka innan vi går framåt i vår berättelse."
För att inte tala om ett stycke där Desperaux håller på att bli lurad av en råtta. Det står så här:
"Kära läsare, var det ett trick?
Givetvis var det det!
Botticelli ville inte alls stå till tjänst! Långt därifrån. Du vet vad Botticelli ville. Han ville få andra att lida"
För det första: Denna mening dyker upp ganska sent i boken, vi redan stiftat bekantskap med Botticelli i detta skede, så jo, vi vet att han inte är att lita på.
För det andra, hela "twisten" med denna scen tappar sin kraft om Kate berättar åt oss att Botticelli ljuger. Dessutom skulle det ha varit en värre twist om Botticelli inte alls ljög, eller om han ljög om vissa detaljer men inte vissa andra.
Och när Despereaux blir förvisad till fängelsehålorna skriver hon "blunda nu. Tänk dig att din pappa bara står och ser på när onda män för dig till fängelsehålor. Det känns hemskt!". Vi vet, det är hemskt! Allt annat som utspelade sig för oss under den tiden talar om att det är hemskt. Det behöver inte ha Kate att berätta det för oss.
Detta gör hon många gånger att det känns direkt förolämpande. Det fungerar om man läser högt ur en sagobok för små barn (en släkting till mig är dagmamma och jag har hört henne läsa på det sättet), men att skriva på det sättet fungerar ej.
Man kan skylla mycket av problemet med texten som jag ser på att Sagan om Despereaux är en barnbok. Jag håller delvis med, men samtidigt så tänker jag att man inte får underskatta barns snille. Barn är väldigt klipska, tro det eller ej! Vi måste inte förklara ("bokstavera" är ordet jag skulle vilja använda) precis allting för barn för att de ska förstå sammanhanget. Astrid Lindgren gjorde det inte i sina texter och det funkade!
Slutdom
Sagan om Despereaux är en helt mysig liten saga, trots sina problem med texten. Den har en otroligt enkel premiss vilket fungerar. Vilket jag tycker är otroligt synd, då texten sen drar ner allting. Skulle jag läsa ur denna bok högt för mina barn? Varför inte, men jag tror att jag skulle hellre läsa Astrid Lindgren.
Boken får 4 av 10. Läs den för all del, men ha inga höga förväntningar.
Nästa stopp: Det susar i säven!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar