10 298 ord: Vad ska jag säga nudå?

Ja, inget konstigt har egentligen hänt under detta nano-projekt. Det är väl det vanliga?

Klockan kröp nyligen över tolv och jag kröp nyligen ner i säng. Jag hade avverkat mitt dagliga kneg av NaNoWriMo, inga större problem där. Det både gläder mig och oroar mig att jag just nu inte alls upplever några svårigheter med att skriva. Jag menar man hör ju alla andra stånka och stöna om hur svårt det är, hur tungt det är, hur mycket angstiga tunga känslor som ska spruta ur alla porer när man skriver...

För egen del så kan det spruta tunga känslor, men svårt? Kanske det är bara jag som inte inser allvaret i vad jag håller på med? Kanske det är då jag har gjort detta nu i några år (detta är tekniskt sett mitt sjätte Nano-projekt, 3 tidigare nanoprojekt och 2 Camp nano-projekt!) så har jag utvecklat en del rutiner och system som hjälper.

Eller är det jag som gör något fel, för det ska ju vara tungt och det ska vara svårt och det ska vara angstigt? Annars gör jag det inte på rätt sätt?
Kanske jag borde öka svårighetsgraden, på något sätt, vad nu det skulle vara... 

I vilket fall som helst, så lite krånglig var det de första 5000 orden. För jag har kämpat lite med en förkylning, vilket har gjort mig så utmattad att jag har inte riktigt haft ork att fokusera. Sedan hade jag de vanliga problemen som jag alltid stöter på så fort jag kommer igång: 

Jag har blivit förgiftad av fetischen för realism! Jag försöker beskriva en fantasyvärld med huvudet sänkt och hatten i handen, som om jag skulle hålla på att be om ursäkt för att jag har med en talande docka, en förtrollad lillebror och en syster som vill rädda honom! "Förlåt nu att jag skriver såna barnsliga saker och inte om vuxna saker..." Tvi vale, sån sörja. 

Och lösningen är alltid att inse att jag håller på att göra det misstaget och börja styra kosan åt ett annat håll. För det är då jag kan börja skita i alla imaginära publikmedlemmar och ägna mig åt att faktiskt berätta en historia!