Mörker-orsakad apatisk koma

En del författare och filmproducenter skulle hävda att konflikt är själen i ett drama. Finns det ingen konflikt  som ger bränsle till en berättelse så blir det ingen berättelse.
Vi vill läsa Harry Potter för att se om han överlever den sista striden med Voldemort.
Vi vill se Lejonkungen för att se hur Simba ska lyckas överleva i en värld där hans pappa har dött och han har flytt till vildmarken.

Men samtidigt finns det också en viss tro att "Sann konst är lidande" vilket betyder att en berättelse eller en tavla "måste" vara mörk och full av elände, som visar att människan är ondskefull som synden, för att det ska tas på allvar och ses som "Seriös konst".

"Så... Ditt liv blev just bättre?"

Det kan gå till överdrift. Tänk om Simba själv hade planer på att mörda sin far, men Scar hann före? Nala hade planer på att prostituera sig till Scar för att mörda honom i sömnen? Timon och Pumba har ett dysfunktionellt förhållande, där Timon misshandlar Pumba om inte Pumba går med på att ligga med honom?
Tänk dessutom om Scar hade fortfarande planer på att mörda Mufasa, men det var för att han hade en tragisk barndom? Så Mufasa var i själva verket ingen god kung, utan han var en tyrann som hade torterat hyenorna i flera årtionden innan Scar kom. Tänk om kungariket egentligen var fattigt och eländigt, det råkar bara vara Mufasa som för tillfället var tillräckligt stark för att kunna kräva tronen?
Föreställ dig att vi slänger allt detta i Lejonkungen. Skulle du fortfarande vara intresserad av att någon skulle vinna?
Jag skulle inte vara det, för alla är ju hemska på sitt sätt! Jag skulle inte vilja att någon vinner, utan att allihopa dör genom att människorna kommer dit, skjuter alla djur, hugger ner regnskogen och bygger ett McDonalds där.

När man sätter in en del "mörker" i en berättelse, så måste det ändå finnas något ljus. Ett exempel där det fungerar är i Sagan om Ringen-filmerna. I början så får vi se Frodo och Sam i sitt vackra, idylliska Fylke. Byn ställer till med en födelsedagsfest, alla har roligt. Därför blir det viktigt att Frodo förstör ringen för att rädda Fylke. Vi vill inte att det han ser i spegeln i Lothlorien blir verklighet, att Fylke skulle förstöras.
Om alla är ondskefulla (om Fylke är en stad full med prostitution, barnarbete och korruption) så har det egentligen ingen betydelse vem som vinner i slutändan för universumet det utspelar sig i är fortfarande en toalett, där absolut ingenting har blivit bättre av huvudpersonens agerande. Så varför skulle jag bry mig i berättelsen över huvudtaget, om den bästa utkomsten är att allting är som vanligt när berättelsen är slut?

För att lista ett exempel där jag helt enkelt slutade bry mig i huvudkaraktärerna och berättelsen i överlag, just på grund av att precis alla är patetiska individer:
Den tredje Pirates of the Caribbean-filmen. Precis alla karaktärer byter sidor och förråder varandra så till den graden att det blir i slutändan krånglit att veta vem man borde heja på. Sedan hjälper det inte att de som vinner är pirater, som nu får spendera sina liv med att plundra, våldta och förstöra. Hurra?
Sedan hjälpte det inte heller att intrigen var onödigt komplicerad. Det var som som att vada genom ett träsk när man såg den. (Varför får vi inte bara se en film där Jack letare en förbannad skatt utan en miljon intrigvändningar och onödiga mini-intriger som inte bidrar till huvudberättelsen?!)