Till alla Dr Who-fans som blir upprörda över detta, så sorry. Dethär är mest tänkt som ett skämt, the ultimate nerd rage. Enjoy!
Kära Dr Who,
Jag är hemskt ledsen att du får reda på detta i ett brev. Att säga det till ditt ansikte klarar jag inte. Jag skulle inte tåla tanken på att se dig sårad och vill inte göra detta svårare än vad det måste vara.
Det är dags att vi skiljs åt. Det är över.
Jag kommer inte att säga något klyschigt som "Det är inte dig det är fel på, det är mig", för precis allt är fel på dig.
Jag minns när vi träffades. Det var våren 2012 då du landade i mitt hjärta med din Tardis. Du hade på dig din läderjacka och arméfrisyr, var glad, smart och tuff samtidigt som du inte var rädd att visa dina känslor för mig. Du tog med mig på flera äventyr som jag aldrig hade kunnat drömma om.
Du bytte stil för tidigt tycker jag men jag accepterade det och blev mera intresserad av dig. Jag kunde inte motstå ditt breda leende och glada sätt. Visst hade du dina moment som inte var vettiga på något sätt, men det accepterade jag för du var min Doktor. Jag hade fortfarande mera roligt än vad jag hade haft tidigare med en annan serie.
Men nu har du blivit bara konstig. Du bryter mot dina egna regler hela tiden. Kommer du ihåg att du sa att du inte kunde ändra tidsförloppet, för då skulle alla universums lagar kollapsa? Kommer du också ihåg att du har gjort det flera gånger och ingenting har hänt? Nej att gömma dig i en robot och ha din fru (JA, jag vet om din perfekta, kaxiga fru!) att skjuta roboten räcker inte. Speciellt då hon sedan glömmer bort att berätta för alla andra vad som egentligen hände. Universum borde ändå förstöras enligt de regler som du har satt upp! Du kan inte förvänta dig att jag ska acceptera en asspull-lösning på ett gigantiskt plot-hole.
Du lät också dina två kompanjoner åka tillbaka till New York på 1800-talet och påstod att du inte kunde åka tillbaka till 1800-talet med din tidsmaskin och plocka upp dem. Du kan försöka lura de andra, men du kan inte lura mig! Du ville bara bli av med dem, eller hur? Du har blivit kall och hjärtlös!Eller att du viftar med en pistol i ett western-avsnitt! Doktorn jag blev kär i viftar inte med pistoler, det vet du! Men jag förlät dig. Jag var inte fullkomligt nöjd med att du viftade runt med din skruvmejsel så fort du fick chansen, men det lät jag också gå förbi. Jag är ledsen att jag inte berättade för dig om vad jag kände, men ska sanningen fram så var du så arrogant (de flesta avsnitten handlar bara om hur det är dåligt att du är så underbar att universum kollapsar så fort du rör dig.) att du inte skulle ha lyssnat på mig ens om jag hade skrikit i ditt ansikte att din skruvmejsel är bara en fallosymbol. Ja, jag vet sanningen om varför du drar fram den hela tiden! Dessutom hade du antagligen bara skrikit tillbaka, jag kommer ihåg alla dina raseriutbrott du får så fort något inte fungerar. Förr blev du väldigt sällan arg.
Ärligt talat tror jag det var då du började umgås med Steven Moffat som det började gå dåligt. Avsnitten blev så sprängfyllda med plot twist och elände att allting hela tiden rasade igen. Det var då dina avsnitt började visa så stora hål att jag kunde köra en långtradare genom dem. Istället för att lära dig av dina misstag så gjorde du samma misstag om och om igen. Om jag försökte dra uppmärksamhet till att serien kollapsade i sig själv så sa du och dina vänner två ord som sårade mig mer än vad du kan ana: "Tänk inte". Ursäkta mig, men hur dum tror du jag är? Tror du jag är fem år som du kan tuta i vad som helst? Tidigare har jag kunnat acceptera en del mindre misstag som ändå stämde överens med de regler som du hade satt upp i ditt universum. Men förväntar du dig på allvar att jag ska tro att Dalekarna joinar sidor med en massa andra monster i The Pandorica Opens, då alla vet att de är ytterst xenofobiska? Eller att du på riktigt inte kan hämta Amy och Rory från 1800-talet i din tidsmaskin för att....?
Nej, du förväntar dig säkert att jag bara ska reagera med ett "Wibbly-wobbly-timey-wimey-stuff ^^ " och sen inte tänka på det mera.
Från att ha varit den spännande Doktorn som jag vet att för det mesta kunde leda ut mig på otroliga äventyr så blev jag bara uttråkad. Jag vet att du tycker att din fez och fluga är coola, men det tycker inte jag. Faktum är att mycket av det som du tycker är coolt tycker inte jag är coolt. Jag har slutat bry mig i dina story arcs, för ärligt talat tråkar de ut mig.
Och innan du börjar försvara dig och förklara vilket stort misstag jag begår så har jag en annan sak att bekänna: Här om dagen blev jag kontaktad av en annan serie. Jag kände mig ensam och övergiven, för du var över i Amerika och flörtade med din nya perfekta kaxiga sidekick. Jag gick ut på nätet och jag såg den andra serien sitta rakt emot mig på andra sidan: Star Trek Voyager. Jag vet att den serien också har brister, och pågår inte längre, men kan du gissa hur många gånger min handflata har åkt upp till min panna när jag har sett den? Aldrig! Så vi hängde på internet innan jag lät den visa sitt första avsnitt för mig. Och jag kollade flera avsnitt i flera timmar med den! Och jag NJÖT av det! Det var ROLIGT! Mycket roligare än de senaste säsongerna du har givit mig!
Jag har nu insett att det finns flera serier som visar mig den respekt jag förtjänar. Jag är inte bara ett korkat fan som går på precis vad som helst, jag är en smart människa! Jag är trött på att du gör mig illa, sedan kommer jag tillbaka till dig och du gör mig illa igen.
Så detta är mitt farväl. Jag vet att det finns miljontals människor som gärna skulle ta dig in i sitt hjärta och älska dig, om du skulle tillåta det. Men jag lovar dig att om du rullar in med din kaxiga sidekick och urtrista, onödigt komplicerade storyn och förväntar dig att folk automatiskt kommer att älska dig för att du är Doctor Who så är jag rädd att du kommer att leva ett väldigt ensamt liv.
Om du någon gång bättrar på dig, om du någon gång blir intressant igen, så kanske vi träffas på en kaffe. Men före det så kommer jag att träffa andra serier.
Din
Lille John
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar