Grant Morrisons "Happy!"

Grant Morrisons serie Happy gjorde mig väldigt olycklig. Jag ogillade precis allt med den. Alan Moores Neonomicon är bättre, åtminstone hade det en intressant premiss. Inte ens det hade Happy. Intrigen var platt, karaktärerna var eländiga och ointressanta och teckningsstilen kan bäst beskrivas som mörk och full av attityd.
Där har ni den korta versionen av vad jag tyckte om den. Läs den inte, det finns miljontals serier som är tusen gånger bättre än den. Jag skulle kunna sluta recensionen här och göra något annat, som att städa min lägenhet eller bygga ett korthus.
Istället tänker jag berätta för er exakt vad som är fel med Happy och varför ni bör undvika den.


1. Teckningsstilen (Mörkare & mera attityd)
Den är tecknad av Darick Robertson. Panelerna är väldigt mörka. Det är alltid natt i betongdjungeln som kallas New York, det är alltid snö. Jag misstänker att orsaken till detta är för att sedan skapa kontrast när Happy kommer inflygande, som är ljusblå och alltid full av energi.
Det är egentligen inget större fel på själva teckningsstilen antar jag, om Morrison och Patterson tänkte på att satsa på "film noir"-känslan. Allting är smutsigt, altling är mörkt... Jag är inte så hemkommen på Noir-känslan. Det känns bara jobbigt och deprimerande att läsa en sån serie där precis allt är mörkt. T.o.m flashbackarna till huvudpersonens förflutna då han ännu var lyckligt gift är mörka med väldigt få ljusglimtar.

2. Intrigen (Misery Porn)
Vi stiftar bekantskap med Nick Sax. Han är en alkoholiserad sönderknarkad f.d polis, som jobbar numera som yrkesmördare i en värld full av hat, sex, våld och död. På julafton, under ett uppdrag så får han en kula i sidan och blir tagen till sjukhus, där han får en massa smärtstillande. Där börjar han få illusioner om en flygande ljusblå häst som heter Happy. Den vädjar till honom att rädda en flicka som har blivit kidnappad och ska ofrivilligt bli tvingad att delta i en barnporrfilm som ska sändas live via internet. Det visar sig att Happy inte är egentligen Nicks fantasi, utan han är en låtsasvän som flickan i fråga hade fantiserat ihop. Nick Sax vägrar till först hjälpa, tills han får reda på att flickan som är kidnappad är hans dotter. Så han tar sig till platsen där filmandet ska ske och skjuter ihjäl allihopa innan han själv dör.

Ett tema som är genomgående i hela berättelsen är att Happy försöker övertyga Nick om att världen är fulla av snälla människor som är värda att räddas, medan Nick är fullständigt övertygad om att världen är full av elände och tragedier. Ingen är värd att räddas, för alla människor är bara elände.
Det finns ett uttryck som kallas för "ångest-orsakad koma". Det betyder att något blir så mörkt, så eländigt och så tragiskt att man slutligen inte orkar bry sig i vad som händer för man vet att precis allt kommer ändå att bli dåligt. En del människor (speciellt författare och eller konstnärer) lider av föreställningen att ett verk full av elände betyder automatiskt att det är djupt. Här är en sak ni kan ta till er om ni tänker någon dag teckna serier (eller skriva böcker): Mörkare betyder inte att det är bättre! I dethär fallet så skadar det bara storyn och gör att jag vill slänga eländet i soporna och läsa Kalle Anka istället.
När allt är så piss, varför skulle jag då bry mig två skitar i karaktärerna? Varför skulle jag vilja att någon klarar sig?

 En del andra läsare påstår att Happy handlar om ånger och att göra bot. Kan någon i så fall säga var jag ser Nick göra någon bot och bättring? Han är fortfarande bitter när han dör på slutet, han bryr sig inte om att rädda flickan förrän han får reda på att det är hans dotter. Upp till den punkten har han inte alls brytt sig om hennes liv, eller någon annans liv för den delen.
Skulle jag bli tvungen att sätta en genrestämpel på serien så skulle det antagligen vara triller med referenser till jultomten. (Vem är det som ska vara den manliga rollen i barnporrfilmen? En gammal knarkare utklädd till jultomten.)

3. Karaktärerna

Huvudkaraktären Nick är en väldigt stereotypisk bitter f.d polis. Jag skulle våga kalla honom generisk, för "bitter kontraktmördare" säger precis allt om honom. Han är inte ens en "hard-boiled detective", vilket skulle ha varit mycket mera intressant att läsa om, utan han är en arg gubbe som dödar folk. Han är inte speciellt sympatisk, han är väldigt egocentrisk genom hela serien. En del läsare påstår, som jag skrev ovan, att han blir bättre mot slutet innan han dör, men ärligt talat såg jag inget sådant hos honom.
Happy var just en seriekaraktär. Han påminde om en halvfärdig disney-karaktär. Som om Grant hade tänkt "jag vet, Happy ska vara en jätteglad söt lycklig häst!".
Resten av karaktärerna minns jag knappt. Nicks f.d polispartner är med, men hon är också väldigt platt och har väldigt få karaktärsdrag.
Detta är sant för majoriteten av karaktärerna i serien. De är alla så platta att jag inte orkade i slutändan bry mig om dem eller deras öde. En bra karaktär ska vara intressant och ha många dimensioner som gör honom intressant, så att vi vill följa med hans berättelse. Det ska också finnas något för honom att kämpa för, ett visst mål som han ska uppnå, som vi vill se ifall han uppnår. Ett utmärkt mål för Nick skulle ha varit att han vill sluta knarka, hitta sin dotter och börja leva ett ordentligt liv. Det skulle jag gärna ha läst. Men här är hans mål endast att vara ful i mun och döda folk ända tills han får reda på att det är hans dotter som ska påbörja sin karriär som porrstjärna.

Här är de högst två troper per karaktär. Vi har redan konstaterat att världen som Happy utspelar sig i är mörk och precis alla människor är antingen rakt igenom onda eller bara allmänt apatiska. Släng då in en rad ointressanta karaktärer som bara är platta stereotyper och försök förklara för mig varför jag ska bry mig om dem och deras öde.

4. F-bomber galore!
En detalj som störde mig med Happy var alla svordomar. Jag försökte på riktigt kolla igenom varje sida för att se var och hur många gånger de säger "fuck". Jag har inget emot om svordomar används någon enstaka gång i serier, men då det dyker upp åtminstone två gånger på varje sida i en serie så ser det ut som om dialogen var skriven av en femåring som har lärt sig att svära, som skriver "fuck" och fnissar gällt.
(Här är ett test: Kolla igen på den första bilden i detta inlägg och försök räkna alla svordomar, det är bara första sidan i serien och jag räknade till 10. Hela serien igenom så räknade jag till 285 svordomar på 60-ish sidor) Folk som försvarar Morrison påstår att han skriver som folk pratar. Kanske i USA, men jag känner ingen i min närkrets som är över 13 år som måste klämma in en svordom i varannan mening.

Min dom för denna serie?
Den är skräp! Jag ångrar att jag läste den och inte gjorde något bättre med min tid, som att försöka hitta ett botemedel mot cancer eller rädda svältande barn i afrika, vad som helst som skulle ha inneburit att jag inte skulle läsa om en knarkande föredetting som bara är bitter på alla människor.