"Alan, jag älskar det du har gjort med Tom Strong och League of Extraordinary Gentlemen. Men vad hände med dig?
Jag VET...
...Du är en pervers gammal gubbe...
...Du knarkar som en hippie...
...Du pysslar med magi...
...Du försöker vara "udda", jag tror inte ens du bara är udda nuförtiden, jag tror att du försöker vara udda, för det är coolt....Precis som Lady Gaga!
JAG VET. Men för en gångs skull kan du skriva något som är genuint intressant, istället för att
1) Ta en valfri berättelse
2) Proppa den den full av psykedeliska intrigvändningar som inte är vettiga
3) Proppa den full av sex (speciellt våldtäckt, det älskar du) för.... Folk gillar boobs? Och påstå inte att det är för att "Men det är konst, jag gillar att skriva om sex för våldtäckt är konst, dude...." istället för att vara ärlig och säga "För att jag gillar boobies".
Nu ska jag lugna ner mig. Jag vet också att Alan har sagt i intervjuer att han gjorde Neomonicon helt för pengarnas skull. Han hade just lämnat DC comics och hade lite problem med skatten. Som tur är hade han pratat med typerna på Avatar Press och de var intresserade av en story han skulle skriva. Han var själv tveksam till om han skrev en bra serie, men blev sen övertygad om att han gjorde en bra serie när han såg vad tecknarna hade gjort.
När jag var i Stockholm en dag så besökte jag Comics Heaven i Gamla Stan. Där hittade jag The Courtyard. Den handlade FBI-agenten Aldo Sax som ska undersöka en ny drog som har börjat härja i en stad. Drogen på gatan heter Aklo och är tänkt att utvidga sinnet. Efter många om och men får Sax upp ett spår som leder till en individ som heter Johnny Carcosa, som sålde i en nattklubb. Johnny erbjuder Sax att prova på drogen. Det visar sig sedan att Aklo inte är en drog, utan att språk som har funnits sen urminnes tider och pratats av personer som fanns före mänskligheten.
Sax blir galen och mördar några människor. Denna serie älskade jag. Den var snyggt ritad, den var relativt nära Lovecraft-mythosen och jag tyckte intrigen var intressant. När jag sedan fick reda på att den var en del av Neonomicon, så tvekade jag inte utan köpte den. Jag ville veta vad som händer sen!
Och nu har jag lust att slänga den.
I början av Neonomicon träffar vi två nya agenter, Lamper och Brears. De ska reda ut vad som egentligen hände med Sax, för mordet han har begått liknar tidigare mord. De följer upp hans gamla fall och spårar upp Johnny Carcosa till nattklubben. De får inte fast honom, men i hans lägenhet hittar agenterna spår som leder till en ockult affär i Salem, Massachusets.
Lamper och Brears bestämmer sig för att go undercover som man och fru. De får kontakt med ägarna av affären, som visar sig vara medlemmar av en sekt som tillber Dagon, och blir inbjudna till en orgie som kommer att äga rum i en pool i ett källarutrymme under butiken. Syftet med denna orgie är att locka till sen en Deep One. Agenterna blir tagna på bar gärning, Lamper blir skjuten och Brears blir våldtagen av sektmedlemmarna.
Allt detta får vi se i detalj. En fisk/manshybrid (antagligen inspirerad av Shadow over Innsmouth) kommer till platsen och våldtar Brears lite mer. Detta får vi också se i detalj.
Sektmedlemmarna låser in Brears i poolutrymmet tillsammans med monstret, som våldtar henne lite till. Detta får vi OCKSÅ se i detalj! Lite mera sex-aktioner äger rum, som vi också får se i detalj, men jag antar att ni vet vart jag vill komma med detta.
Under sin fångenskap får Brears visioner där hon besöker den mytomspunna staden R'Lyeh. Där träffar hon Johnny Carcosa som berättar att han är en avatar av Nyarlathotep (en till Lovecraft-referens).
Hon måste urinera, vilket varelsen slickar upp. Efter det hjälper han henne fly från källaren. Hon kommer upp på en strand där hon kontaktar FBI, som gör en räd mot källarutrymmet. Alla sektmedlemmar dör och monstret själv blir också skjuten.
Tre månader senare besöker hon Sax i mentalsjukhuset där det visar sig att både han och hon pratar Aklo. Hon tillkännager att hon är gravid med fiskmonstrets barn och att de apokalyptiska händelserna som Lovecraft beskriver är sanna, men eftersom tid är relativt så har inte Cthulhu och hans vänner existerat ännu. Men hon kommer att föda Cthulhu in i denhär världen och först då börjar saker hända.... Slut!
Denhär serien är ett exempel på varför Alan borde sluta knarka. Han tar en random berättelse, proppar den full av sex (främst våldtäckt), psykedeliska bilder och "konstiga" funderingar om tid och elände som vi inte kan veta något om förrän en karaktär berättar allt det. Det var det som var felet med League of Extraordinary Gentlemen: 1969! Jag vet fortfarande inte vad sjutton som hände i den, för jag orkade inte bry mig i slutändan! Hur sjutton skulle jag ha kunnat gissa till mig något som hände i Neonomicon?
Serien är snyggt ritad på sina ställen, men det räcker inte för mig. Berättelsen är relativt ointressant efter The Courtyard, full av referenser till Lovecraft, psykedeliskt skräp och tungt kryddad med ogrundad sex och våld (Jag pratar mycket om det, men här är ett faktum: en stor del av serien handlar om just Brears som blir våldtagen.). Det är som att läsa en snuff film.
Jag måste dock ge poäng åt två detaljer med denna sak:
1) Som jag sa tidigare så var det snyggt ritad på sina ställen. Bilden till vänster älskar jag.
2) Åtminstone var Alan ärlig med sina avsikter. Så nej, jag kommer inte att ge honom en smäll på snoken om jag träffar honom. Han måste väl betala räkningarna han också. Han gjorde fortfarande Watchmen, League of Extraordinary Gentlemen och Tom Strong. De serierna älskar jag.
Jag tycker bara det är synd att en gubbe som en gång hade intressanta idéer och kunde skriva bra berättelser gör mig så besviken. Det är som om jultomten kommer in i ditt hus och sedan ger dig en tegelsten i julklapp!
Jag skulle inte rekommendera Neonomicon till någon. Inte ens Lovecraft fans, för den går ändå inte så mycket in på Lovecrafts Cthulhu mythos. Det finns ju så många andra bättre serier som behandlar Cthulhu-mythosen, varför då ta denna? Jag tänker någon gång recensera "Lovecraft Anthology II", så stay tuned!
Med det i åtanke önskar jag ändå att Alan kommer någon dag att skriva något som är bra igen. Jag har inte gett upp hoppet om honom än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar