Har du någonsin varit med om att någon har smugit upp bakom dig, gripit tag i dina axlar och skrikit "HEJ!!" i ditt öra?
Eller att du har gått ensam i ett hus och en vas ramlar omkull och går sönder med ett högljutt brak?
Eller att du har spelat Scary Maze Game och blivit på riktigt skrämd av det?
Min vän, du har blivit utsatt för en jump scare.
Jump scares är namnet på en väldigt enkel skrämseleffekt i filmer. En person går ner i en mörk källare, det är tyst och kusligt... Plötsligt hörs det ett hemskt skrik och ett fult montser hoppar fram ur ingenting. Du hoppar förstås till, för det var skrämmande.
Men då kommer frågan: är det bra skräck? Ser vi inte på skräckfilmer för att bli skrämda?
Mitt svar på denna fråga är ja och nej.
Är det bra skräck? Ja, jag blev skrämd. Nej, jag var skrämd i två sekunder (kanske två minuter om en film gör det ofta) och uttråkad resten av filmen.
Ser jag inte på skräckfilmer för att bli skrämd? Ja och nej. Visst vill jag bli skrämd, men jag ser hellre att atmosfären är kuslig och inte tråkig ända tills ett monster dyker upp.
Tyvärr så anser jag att Paranormal Activity gör detta misstag. Jag har sett ettan till trean. De var inte speciellt kusliga och enda gången jag hoppade till var om en dörr smällde eller något ramlade. Ärligt talat kunde jag inte heller bry mig mindre om karaktärerna. (Någondag ska jag skriva ett inlägg om Found footage-filmer, där jag behandlar PA mera).
Jump Scares är att fuska, enligt min ringa åsikt. Det är ett väldigt enkelt sätt att skrämma folk. Att bygga en kuslig stämning är svårt, så det är förståeligt varför regissörer använder sig a jump scares. Och vissa filmer kan använda sig av jump scares och fortfarande vara smått kusliga. Men det ska vara måtta med allt, om det används för mycket Jump Scares så blir filmen slutligen tråkig för jag vet redan hur monstret fungerar. Då huvudpersonen minst anar det och det har varit tyst i sammanlagt en minut så kommer monstret att -GAAAAAAH!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar