Mårran är en karaktär som existerar i Tove Janssons Mumin-universum. Hennes anletsdrag består av stor näsa, stora ögon, brett flin och har enligt den japanska tv-serien en mörklila nyans på kroppen.
Hon är en kall varelse. Allt hon rör vid fryser till is. Karaktären har tolkats som en symbol för den ensamma människan som längtar efter värme (i en av böckerna sätter hon sig på en eld för att värma sig, men den slocknar), men vet inte hur de ska ta till sig den.
Men det är inte dethär som mitt inlägg ska handla om utan den drivande frågan i detta inlägg är:
Varför var vi livrädda för Mårran när vi var små?
Precis som de flesta andra finlandssvenska unga människorna så såg jag säkert Mumin på TV när jag var en liten parvel. Jag kommer ihåg bara två avsnitt som jag såg Mårran i: de handlade om Tofslan och Vifslan som kommer till Mumindalen med en kappsäck. De är båda livrädda, men vågar inte säga för vad.
En kväll sitter muminfamiljen uppe sent och dricker te. De upptäcker att Tofslan och Vifslan har gått upp. De blir erbjudna att sitta ner med familjen och dricka te, men istället hoppar de båda upp på bordet och säger "hon komslar!" och på frågan "vem?" så svarar de med en mun "MÅRRAN....."
Musiken ändras och blir allvarlig. Inte ens Snusmumriken har sett henne, men han vet att hon är hemsk.
Familjen beväpnar sig med ett gevär, en stekpanna och dylikt för att försvara sig med då Mårran kommer... Det blir mörkare i mumindalen, för att inte tala om den kalla vinden. Familjen sitter upp och spelar kort. Vi har fortfarande inte sett Mårran, men vi vet att hon kommer.... Tofslan och Vifslan gömmer sig under sängen och viskar "Hon komslar.... Hon är här...." Efter det slocknar alla ljus i Muminhuset.
Slutligen ger Sniff upp och tänker gå hem. Han går ut på verandan och märker att något står bredvid honom.... Och stirrar rakt in i ett ansikte som består av en lång utdragen mun, stora vita ögon och en stor näsa! Han blir livrädd och springer in tillbaka medan han skriker "Hon är här!".
Resten av avsnittet är inte så skrämmande. Muminpappan hotar faktiskt med att skjuta Mårran, vilket får henne att försvinna. Marken har frusit till is där hon har stått.
Vad var kuslig med allt detta? Jag tror att det är för att förväntningarna blev så skyhöga. Avsnittet är 20 minuter långt och vi ser Mårran för första gången vid 17:30-strecket. Före det hör vi bara om hur hemsk Mårran är. Vi ser familjen förbereda sig för ett krig med en okänd hemsk kraft som planerar att invadera deras hus och ta de två stackars små gästerna som är livrädda för henne. När vi äntligen får se Mårran så ser vi bara en stor svart varelse med stora ögon, en vit mun och allting omkring henne har frusit. Hon talar inte, hon morrar bara. Förutom när hon har gått, så ekar hennes röst "Jag kommer tillbaka...."
Vi vet fortfarande inte vad Mårran är, vad hon vill eller vad hon är för något?
Det i sig är skrämmande. Mänskligheten har alltid varit rädd för det okända. Därför är vi rädda för att gå ut i skogen en mörk vinternatt eller ner i en kolsvart källare. Vi ser inte vad som finns där. Antagligen ingenting, men tänk om något är där...?
Man skulle kunna göra en mörkare variant av den berättelsen, där Mårran intar muminhuset, hela familjen fryser till isstatyer, frost skadar hela huset och Tofslan och Vifslan fryser ihjäl i varandras armar medan de stirrar skräckslaget upp på Mårran, som stirrar tillbaka ner på dem.
Här är ett av de två avsnitten jag såg som liten. :) Ljuva barndomsminnen.
Enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar