Top 10 Guilty Pleasure filmer

Nu är det dags att jag är ärlig med en del saker. Jag har pratat en hel del om vad jag tycker fungerar och inte fungerar i filmer. Jag har pratat mycket om skräckfilmer och science fiction. Jag har kallat mig själv lite för en filmsnobb, för jag har en tendens att inte falla för klichéer. Jag har inte sett Maleficent, har ingen orsak till att tro att den skulle vara speciellt intressant, nyskapande eller vacker på basen av trailern. Jag slår vad om att det blir en tråkig "Vi tar en saga och gör den mörk, lol" som några goth-tjejer kommer att höja till skyarna i en månad.

Trots det så finns det filmer som jag älskar som man inte förväntar sig att jag skulle älska. Dessa är den sortens filmer som man döljer att man älskar, som jag inte i fel sällskap skulle säga att jag gillar. Det är inte sådana filmer som är svåra att hitta. (Casablanca t.ex älskar jag, men inte skäms jag för att jag gör det för den är allmänt accepterad som en bra film).
För att en film ska räknas som "guilty pleasure" så måste det finnas med en liten gnutta skam för att man gillar det. Man kan skämmas för man gillar den för att den är oerhört korkad, för att det är väldigt olikt dig eller för att den har en massa plot holes.
Denna lista kommer att bli svår att sätta ihop av flera orsaker. En är att jag försöker vara ganska öppen med vad jag gillar. (en del vänner kallade mig en gång "Man with no shame")
En annan är att eftersom det är mer eller mindre accepterat att var "nörd" idag (om vi jämför med hur det var för tjugo år sen) så behöver man inte skämmas om man gillar sci-fi eller fantasyfilmer.
Jag kommer att lista mina top 10 "guilty pleasure". De är inte i någon speciell ordning, utan helt i den ordning jag kom på dem.
 Var beredda att föra handen till pannan och säga "Vaa...?? Gillar du dendär?"

10. Borta med Vinden
Jag gillar i allmänhet gamla filmer, men denna film finns också med på listan.
Denna klassiska film har ofta kallats för en "mormor"-film. Den handlar om en ung överklasskvinna som bor i Georgia i USA strax före inbördeskriget. Hon är förälskad i en man som ska gifta sig med sin kusin, men hon försöker ändå få honom med alla nödvändiga medel (förutom att skjuta hans kusin). Sedan slår kriget till och hennes familj förlorar all sin mark till Nordstaterna. Så det blir också en fråga hur hon och hennes familj ska överleva.
Det jag gillar med filmen är delvis det att den är gammal, så tempot i den är annorlunda. På 40-talet då filmen kom ut så var filmer i allmänhet inte så fartfylld och speciellt mycket action. Och då denna film är sammanlagt 4 timmar lång så tar den god tid på sig att utforska karaktärerna. Dessutom utvecklas karaktärerna trovärdigt, vilket för mig till nästa punkt:
Delvis känns inte filmen från 40-talet. Huvudpersonen i Borta med Vinden, Scarlett O'Hata, känns inte som en stereotypisk 40-talskvinna. Kvinnorna i gammal film var mestadels väldigt veka och fanns bara till för att männen skulle rädda dem från vilken plåga det var som fanns där. Det mesta har att göra med hur hon måste bli mentalt starkare för att överleva kriget och fattigdomen som kom efteråt. Ingen man kommer och räddar henne, utan hon blir helt enkelt starkare och överlever. Trots detta är hon i en gammal värld där männen dominerar, där kvinnornas roll är ganska liten. Så hon måste halka sig fram på den världens vilkor, genom att bl.a gifta sig med en rik man.
Det jag ogillar med många moderna filmer är att då de försöker skriva in en "stark självständig kvinna" så blir resultatet en platt manhaftig action-kvinna som hatar män över allt annat. Den sortens karaktärer känns inte speciellt starka eller självständiga (eller trovärdiga), de känns mera som en liten tonårstjej som springer runt i mammas höga klackskor och vill att alla ska veta att hon är stor och tuff.
Hade Borta med Vinden gjorts idag hade Scarlett antagligen blivit dethär.
Så det är intressant att se hur hon flyter på i den filmen med det hon har. Hon är den enda karaktären som är någorlunda smart i den filmen.
En del människor skulle säkert argumentera att hon behöver män, för hon gifter sig flera gånger i filmen. Men här finns en faktor: Hon gifter sig en gång för att göra en man svartsjuk (han som skulle gifta sig med sin kusin), en gång gifter hon sig rikt för att få karlns pengar att betala skatt med och sista gången gifter hon sig igen med en rik man delvis för att hon har känslor för honom, men mestadels för att han också har pengar. Det är aldrig så att hon är svag och behöver räddas från det som hotar henne, utan hon måste istället navigera sig fram i den världen hon levde i.
Och vet ni vad? Det att hon trånar efter en man blir hennes undergång. Det blir inget fjärde bröllop och filmen slutar inte lyckligt. Väldigt icke-gammaldags romantik.

9,Bram Stokers Dracula
Jag såg denna film för första gången när jag var en liten grabb. Trots titeln är väldigt mycket inlagd som inte finns i Dracula-boken. Den går mera in på bakgrunden till varför Dracula blev en vampyr och varför han tänker kämpa mot Gud.
Till skillnad från bokens kalla monster så är Dracula i denna film en väldigt känslig individ. Denna film har en väldigt stereotypisk modern vampyr, där varmpyren är en lidande känslig varelse som är förälskad i en människa. Filmen har också väldigt mycket nakenhet och överdrivet mycket blod.
Jag tänker att denhär filmen var från tiden före Twilight och den superangstiga tonårsvampyren började komma i kraft, för denna Dracula liknar inte alls någon tonårsvampyr. Han håller sitt angstande väldigt lågt och han är väldigt kraftfull.
Det jag gillade med denna film var helt enkelt kameraarbetet, rekvisitan, specialeffekterna (för att vara från tidigt 90-tal så är den väldigt välgjord) och musiken. Det som får minuspoäng från många håll, vilket jag kan förstå, är intrigen. Det är en typisk "tragisk vampyr blir förälskad i människa"-berättelse. Trots detta så gillar jag faktumet att Dracula egentligen inte är en hundra procent god karaktär. Det stereotypiska skulle vara att Dracula skulle vara jättegod, men jättemissförstådd, medan alla andra är onda. Men så är det inte, Dracula är fortfarande ett perverst monster som dricker blod ur människor, medan en annan grupp människor försöker förstöra honom utan att själv bli galna.

8. The Evil Dead
Denhär filmen finns på listan för att den är korkad. Intrigen är väldigt platt och specialeffekterna är billiga. Filmen gjordes mer eller mindre helt på talko av en grupp vänner. Trots detta älskar jag denna film, eftersom den är gjord med en viss ärlighet i talko-anda. Det är inspirerande att veta att man kan göra en inflytelserik film (påstå inte att denna film inte har varit inflytelserik på skräckgenren under 80 och 90-talet) med väldigt enkla medel.

7. My name is Bruce
En till Bruce Campbell film, som är korkad. Men denna film är korkad på ett roligt sätt. I denna film spelar Bruce Campbell sig själv som en avdankad B-films skådis. Hans karriär står och trampar på stället, hans fru har skiljt sig från honom och han bor ensam med sin hund i en husvagn.
Samtidigt i den lilla staden Gold Lick så väcks en kinesisk krigargud i misstag av ett gäng lokala ungdomar. Denne gud börjar mörda folk i Gold Lick. Som tur (?) är så råkar en av ungdomarna vara ett hardcore Bruce Campbell-fan. Så han bestämmer sig för att hämta Bruce till Gold Lick. Bruce å sin sida vill förstås inte hjälpa, så pojken knockar honom och kör honom till Gold Lick.
Samma dag råkar det vara Bruce Campbells födelsedag. Hans manager har lovat honom "den bästa födelsedagspresenten någonsin". Bruce börjar då misstänka att hela Gold Lick och krigarguden är som ett LARP (kan man kalla det). Så han spelar med ända tills det visar sig att det inte är det.
Filmen är störtlöjlig på många punkter. Men den är roligt störtlöjlig på så många plan. Jag antar att man kan kalla filmen för ett "vanity project" (en film som är gjord av en kändis för samma kändis), men den är brutalt ärlig med det. Om man jämför med t.ex Crossroads, som är ett Vanity Project för Britney Spears, så Crossroads försökte hela tiden spela allt med en allvarlig, djup intrig (som inte fungerade) med Britney som försökte göra en allvarlig roll (vilket inte heller fungerade).

6. Bambi
Ett ord: Teckningsstilen.
Jag är inte den enda personen på planeten som älskar gamla disney filmer så jag var osäker på om jag borde inkludera den till denna lista. Men sen slog det mig att det är inte så många som kan säga att de gillar denna film. Försök se filmen utan att tänka speciellt mycket på berättelsen, föreställ dig istället att du sitter och ser på en tavla som rör sig. Lägg märke till hur fint den är målad och tänk sedan på att detta inte är gjort på data, utan någon satt och målade detta. Musiken är inte så tokig heller, den har en del sånger som gör mig glad ibland under regniga dagar.
 Berättelsen fungerar också helt bra, för dem som tycker det. Jag har inte blivit vegetarian av att se Bambis mamma skjutas dock. Jag visste redan som 7-åring att det är bara en film. Plus att det var så omöjligt att känna sig sorgsen när dendär Skogens Konung dyker upp och säger på svenska (som en karaktär ur en Ingmar Bergman film så pratar han ytterst högtidligt, som han höll tal inför riksdagen):
"Din mor kommer inte tillbaka till dig mer. Människan har tagit henne. Var modig nu och lär dig Bambi att reda dig på egen hand. Kom nu, min son!" (tänk att jag kom ihåg allt detdär!)
Medan i den engelska versionen så säger han bara EN enkel sorgsen mening, som summerar ihop precis allting: "Your mother is not coming back." Efter det blir det en dödslik tystnad medan snön faller, då Bambi och publiken inser vad som har hänt.

5. Cat Women of the Moon
Jag har redan recenserat denna film och gett den följande dom: "Löjligt rolig, skrattretande ologisk och roligt störtlöjlig". Den är en väldigt stereotpyisk 50-tals Space Opera-film. Den handlar om en skara rymdresenärer som landar på månen. Det visar sig att planeten är befolkad av s.k kattkvinnor. Jag har redan skrivit ett blogginlägg här där jag berättar om hur korkad filmen är, men trots alla sina brister så gillar jag den stundvis enkla rekvisitan och skräpiga manuset. Det är en sån film som jag, några vänner, en kamera och ett skilt rum skulle kunna göra.

4. Last Action Hero
1993 var Arnold Schwarzenegger fortfarande en stor actionhjälte. Terminator 2 hade nyligen kommit ut och dragit in en massa pengar och före det hade en massa andra actionfilmer cementerat honom som en filmstjärna. Därför verkar det helt vettigt att någon ger honom en film som är en hyllning till actionfilmer?
Huvudpersonen i Last Action Hero är en liten pojke som heter Danny. Han är ett fan av actionfilmer, speciellt den fiktiva Jack Slater-serien. Han är utan pappa och det enda barnet. Han går mycket på den lokala bion i New York för att se actionfilmer i ett försök att fly undan verkligheten i betongdjungeln.
Han har blivit en god vän med gubben som äger biografen. Denna gubbe erbjuder Danny att se den nya Jack Slater-filmen innan den har officiellt släppts. För att skoja med Danny så ger gubben honom en biografbiljett som påstås vara magisk.
Mitt i en scen där actionpolisen Jack Slater (spelad av Arnold Scwarzenegger förstås!) håller på att köra ifrån några maffiamedlemmar, så flyger en dynamit från bioduken in i salen. Då den sprängs förlorar Danny medvetande en stund och när han vaknar så ligger han i baksätet på Jack Slaters bil. Därifrån fortsätter filmen med att Danny försöker bevisa för Jack att Jack är en karaktär i en film. Han försöker bl.a med att skriva ett fult ord på en lapp och be Jack läsa det högt. Jack kan inte göra det, för filmen han är i har en PG-13 stämpel, vilket betyder inga svordomar.
Det är en ganska löjlig premiss och en del skämt är relativt barnsliga. Trots detta kan man inte låta bli att älska denna film, mestadels för att jag har själv fantiserat om det både som barn och vuxen. Vem har inte velat krypa in i bioduken till Fylke eller Pandora? Vem har inte velat hänga med såna karaktärer som Han Solo? Blir inte Hamlet bättre med såna här fantasier?

3.Karate Kid (2010 Remaken)
När jag först hörde om denna film så blev jag naturligtvis skeptisk. Den första Karate Kid-filmen är en kultfilm från 80-talet. Hur gör man en sån film i modern tid utan att det blir överdrivet och tråkigt? Utan att regissören tog in någon het superskådis att flasha sina boobs eller sätta in en stark kvinna? Eller ännu värre: tänk om de skulle göra en remake som skulle vara exakt som originalet! Den skulle handla om en pojke från Reseda som bor i Kalifornien, har problem med mobbare och måste slåss emot dem i en turnering.
Det skulle enligt min ringa åsikt ha varit ännu värre, för det skulle ha varit ett väldigt lat drag av regissören. Det skulle ha varit tråkigt att se, för man skulle känna igen samma miljöer.
Hur löser man detta problem?
1) Pojken är en amerikan som flyttar till Kina.
2) Killen som var Myagi i den gamla filmen heter nu Han. Myagi i originalet var en vis gammal man som lärde Daniel Karate. I denna version är Han en person som försöker komma över sin frus död, vilket han gör med hjälp av att träna pojken.
3) Pojken är tio år. I originalfilmen var Daniel tonåring och ett hormonberg. I remaken är han en tioåring.
Allt detta gör att Karate Kid remaken känns som en skild film. Men gör inga misstag, intrigen är fortfarande väldigt mycket detsamma. Pojken får fortfarande problem med mobbare och måste fortfarande slåss mot dem i en tävling.

2. Grave Encounters
Vad händer om vi försöker följa trenden Found Footage-filmer som blev ännu större i.o.m Paranormal Activity, fast denna gång sätter vi en samling platta karaktärer och använder större budget?
Vi får Grave Encounters!
Intrigen i Grave Encounters är ganska intressant. Ett kameragäng filmar en tv-serie där de besöker hemsökta platser och försöker få det på video. Den tv-serien heter Grave Encounters och är naturligtvis baserat på riktiga tv-serier i stil med Ghost Hunters. I denna film ska gänget besöka ett hemsökt mentalsjukhus. De har instruerat en vaktmästare att låsa in dem till nästa dag. Till först händer ingenting, men efter ett tag så blir spöken för verkliga.
Som jag skrev tidigare så är karaktärerna platta. Deras kameraman spelas av en färgad man. Det kan verka som en onödig detalj att poängtera ut, men faktumet är att han är så stereotypiskt en färgad man i USA. När en dörr smäller igen, så skriker han "YO! What da fuq was THAT?!" (han lär säga det flera gånger...). Han är den enda i kameragänget som hotar att slå någon och har den kortaste stubinen. När han filmar ett kök så försöker han skoja och säger högt "Cook ma meal, BITCH...." Jag tror inte han har ett namn, men det kunde lika gärna vara "Mr Black".
Programledaren är en stereotypisk skeptiker, som egentligen inte tror på spöken men han påstår att han gör det. Han tror bara på sig själv och spelar framför kameran.
Effekterna är ganska roliga, för de ser så dåliga ut. Regissören hade antagligen tänkt
1) Höga ljud är skrämmande
2) Bleka människor som har svart gegga som rinner ur munnen är skrämmande
3) Jump Scares betyder automatiskt att något är skrämmande.

Trots att filmen känns billig, så är det ändå roligt billig just för att den är så överdriven. Jag gillar premissen och vad de har gjort med det. Det var inte som Paranormal Activity där människor står vid en säng, där ett passiv-aggressivt spöke flyttar på saker och där en typ filmer precis allt han gör.
Här är lite skrämmande saker från Grave Encounters.

1. Pumpkinhead
Jag är inte förvånad om ni inte har sett denhär filmen. Jag fick höra om den via Spoony när han recenserade dethär spelet.
Intrigen går ut på att ett gäng ungdomar kör till en stuga i mitten av ingenstans i USA, där det endast bor några hillbillies. Ungdomarna kör runt på sina motor cross nära en gård och råkar köra över en liten unge som dör med detsamma. Ungdomarna är livrädda för att åka i fängelse, så de håller tyst om det.
Pappan till barnet (spelad av Lance Henriksen) blir förtvivlad och bestämmer sig för att hämnas på ungdomarna. Med hjälp av en blind häxtant så framkallar han demonen Pumpkinhead. Det är hela intrigen.
Lance Henriksen gör ett bra jobb som att spela en förtvivlad pappa och filmen bygger först upp relationen mellan far och son oerhört bra. Vi känner faktiskt med Lance Henriksen då hans son är död.
Däremot så är monstret Pumpkinhead komiskt. Det ser ut som monstret i slutet av Alien 4, det är monstret ni ser i bilden ovan! När jag först såg filmen var jag beredd på att en demon från Helvetet skulle vara mera skrämmande och mindre uppseendeväckande. Spoilers: Pumpkinhead dör av att en person skjuter pappan som har frammanat honom. Logiskt?
Pumpkinhead är en dålig slasher-film, men den får poäng för relationen mellan far och son. Den är dålig, men den är välgjort dålig. Jag skulle inte säga att Pumpkinhead är en film som härdade skräckfans skulle gilla. Man måste vara på rätt humör då man ser den.