Rosor är röda, violetter är blå

Säg att du är en människa.
Säg att du känner en stark känsla. Och du vill dela med dig av den känslan till dina medmänniskor med hjälp av ord.
Till exempel att du känner dig förälskad.
Men du är inte bara kär, eller hur? Du är väldigt kär, du är jättekär!
Eller så slår du mera på det, jag är upp över öronen förälskad! Jag kan inte sluta tänka på henom!
Och ibland finns det inte ens några ord som kan beskriva hur du känner!

Eller.... Så ger du efter för den känslan och försöker få det så vackert som möjligt. Det är där poesi kommer in.
Du kan inte bara säga att "mitt hjärta bultar för henom", för allas hjärtan bultar. Du måste använda något som beskriver hur ditt hjärta bultar, vad som gör din kärlek så speciell jämfört med alla andra kärlekar.

'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections

- John Legend

Nej nej nej, detta säger ingenting om min kärlek! Detta är som om jag hade kollat upp i en ordbok vad kärlek är och försökte skriva utgående från det! Inget personligt alls!

Did my heart love till now? Forswear it, sight!
For I ne'er saw true beauty till this night.
-Romeo & Juliet
Nja... Så jag har sett en vacker kvinna... Sådant finns det gott om i Finland.

Wise men say only fools rush in
but I can't help falling in love with you
-Elvis Presley
Det är bättre, jag borde samla mig och inte rusa in i något jag inte vet om det kommer att hålla.
Men jag kan inte stoppa mig själv, så kraftig känns denna kärlek!

Och det är svårt! För min del lyckas jag ändå nästan aldrig fånga helt och hållet det jag försöker säga!
Jag försöker vara poetisk i mitt eget skrivande, jag älskar användandet av färgstarka ord och uttryck!
Men för mig åtminstone hjälper det om jag försöker se mera inåt och registrera vad jag känner på insidan.

Mina kreativa mål för Augusti

Jag tror att det är bra för en att sätta upp mål och sedan eftertsträva dem.
Som General Patton sa: "Accept the challenges so that you can feel the exhilaration of victory."

Och jag har visst mina mål för augusti, jag ska börja studera till Kock nästa vecka och se vart det barkar.
Har lite papper som Kela ska ha så jag kan få studiestöd. Ska ha kontakt med Optima för det, så ja...

Men utöver det tänker jag på att det ändå är bra att ha mål för kreativitet.
Delvis för att helt enkelt lista det man ska göra, då får man en lista över saker man ska göra.
Och med det så känns det mera påtagligt än att bara säga "någon gång ska jag göra (något)".

Så vad är mina kreativa mål för Augusti månad?

• Skriva en dikt per dag. Även om det bara är fyra rader som rimmar dåligt.
• Preppa inför Nanowrimo i November. Jag har en idé till en, tekniskt sett, fantasyberättelse som jag vill utveckla vidare. Så jag ska rita upp kartor, skriva upp namn på karaktärer och platser, uppfinna kulturer osv. 
• Och framför allt: Börja redigera manuskriptet för projektet jag skrev i April! Varför det?
  För att nu när jag under juli månad höll på att skriva på ett annat projekt så började jag leka med tanken på att göra det. Det projektet är, enligt min ringa åsikt, det bästa jag har skrivit än så länge och det skulle ju vara synd att bara låta det ligga på hårddisken och samla damm.
  Och visst, det borde räcka som orsak.
  Men sen har det också hänt sig att inom några få veckor nu så har sammanlagt fem av mina vänner hört av sig och frågat om de skulle kunna få läsa något någongång! Ungefär samtidigt som jag leker med tanken att redigera min text! Ett meddelande från Parts Unknown? ;)
  Och ja, jag hamnar och redigera det flera gånger och det kanske inte blir bra, bla bla bla, jag kan den ramsan. 
  Jag har skickat iväg PDF-filen till ett tryckeri så jag kan få alla 172 sidor i pappersformat, så jag kan göra anteckningar i vackra färger osv. Jag ser fram emot det. :) 

"Do you listen to Metal?"

Jag tänker denna dag dela med mig av en rätt mysig historia, som hände in real life.
Ordspråket "music hath charms" från William Congreve dyker upp i mitt huvud. :D

Lyssna!

Tiden är tung när denna tråd spinns.
Höstdimman ligger tät över Åbo och dess invånare
ty likt en blind tjur på väg mot ett stup störtar Svenskfinlands ungdomar.

Det är vid denna tidpunkt som Johan,
sonen från Norr och arvtagare till den Anderssénska ätten
beslutar sig för att bege sig till den Gadolinska Tavernan.

I dörren möter den långhårige ynglingen en annan man
I båda dessa mäns långa hår finns ett broderskap
Och ynglingen frågar den Vilde Skalden:
"Do you listen to Metal?"
På vilket Skalden svarar
"Yes, I do."

De båda Metal-männen utbyter åsikter.
Om favoritband som kallar ner åskstormar.
Och om böcker med berättelser från världar som inte har hänt
Om Vår Herre och det goda Han har skapat.

Innan männen skiljs åt utbyter de varandras Ansiktsböcker.
Och sedan den dagen har de hållit kontakt.
Och allting började med frågan "Do you listen to Metal?"

Hamlet av William Shakespeare

Varför har jag inte skrivit om flera av de olika böckerna jag har läst på denna blogg? Jag måste ha varit ur förståndet.
SÅ, Hamlet, din mört! Hur förklarar du dig, här dödas alla, men vem dödar mig?

Handling (Den korta versionen)
Prins Hamlet av Danmark får besök av sin fars spöke. Han säger till Hamlet att han blev mördad av Hamlets farbror Claudius så att denne kunde gifta sig med Hamlets mor och ta över tronen.
Hamlet är själv osäker på om detta är sant eller om han bara har fantiserat ihop allt. Så han sätter upp en pjäs för hovet, där mordet på kungen illustreras. Vilket får Claudius att reagera starkt, vilket Hamlet tar som bevis på att han utförde mordet!

Efter många om och men strider Hamlet med sin döde fästmös bror Laertes i en duell. Döende så berättar Laertes att hela duellen var i själva verket en ploj så att Hamlet skulle kunna dödas. Vred på kungen så hugger Hamlet ihjäl kungen innan han själv dör.
The end!

Några detaljer
Så jag utgår från att de flesta känner till den korta versionen. Det gjorde jag själv tills jag läste pjäsen och fann flera intressanta detaljer jag inte kände till från förr!

Det brukar sägas att ett tema hos Hamlet är galenskap. Tänk om Hamlet bara är tokig när han ser sin fars spöke? Efter att ha läst pjäsen så är jag övertygad om att karaktären Hamlet ska vara tokig! När han pratar med sin fars spöke så ser hans män ingenting.
I den berömda scenen då han pratar med en dödskalle, så sker det för att de passerar en öppen grav, där han böjer sig ner och plockar upp en dödskalle och påstår att det är narren Yoricks huvud.
Och vad händer med Hamlets fästmö Ofelia?
Hennes far Polonius har dödats av Hamlet. Hennes bror är i Frankrike. Hennes fästman är tokig och tror att hans fars spöke pratar med honom. Hon blir tokig främst av saknad till sin fader och yrar, tills hon ramlar ner i en flod och drunknar medan hon sjunger en sång.

Sedan är det också intressant att notera hur lite kungen i själva verket vill att Hamlet ska bli kung. Man kunde lätt tro att Hamlets far vill att hans son ska ta över tronen när han har dräpt Claudius, men näpp! Faktiskt så verkar inte kungens spöke vara särskilt brydd i vad Hamlet gör efteråt, han vill bara att Hamlet ska hämnas hans död!

Jag får inte heller direkt bilden av att Claudius skulle ha varit en ond karaktär eller en dålig kung. Om man bortser från det faktumet att han mördade sig till tronen, så var han en relativt sympatisk karaktär som fanns diplomatiska lösningar på många problem. Man kan till och med se det som en god sak att han tog emot Prins Hamlet och var villig att agera styvfar för honom.
Det vill säga ända tills Hamlet börjar planera att mörda honom, och därför måste Hamlet bort. Han var ju en galenpanna som pratade om att ta livet av kungen!
Historiskt var inte detta heller något ovanligt att släktingar inom kungahus mördade varandra. I vårt grannland Sverige så dödade Vasaätten varandra nu som då!

Hamlet är inte Lejonkungen
Orsaken till att jag kom på att skriva detta inlägg var igår när jag skrev om Sundiata, "lejonkungen av Mali". Varför kom jag och tänka på det?
För att folk påstår att filmen Lejonkungen skulle faktiskt vara Hamlet med söta djur istället.
För visst finns det likheter. Prins Simbas farbror mördar sin bror för att bli kung i hans ställe. Simba får besök av sin fars spöke som säger att han ska ta sin plats som den sanne kungen.
Men där slutar likheterna.

Varför?
-Simba är inte galen..
-Scar förgiftar inte Sarabi.
-Rafiki knivas inte genom ett draperi.
-Nala dränker inte sig själv.
-Djurmotsvarigheterna till Horatio, Laertes och Fortinbral saknas!
-Timon och Pumbaa avrättas inte för att Simba ska rädda sig själv.
-Och slutligen: Simba LEVER! Och riket lever vidare!
I rest my case.

Betyg
Jag tycker att man inte borde börja med Hamlet om man vill läsa William Shakespeare. Börja istället med En midsommarnattsdröm. Den är roligare, den har ett fyndigare språk och har mera färg.
Men det är en intressant pjäs, utan tvekan! Jag gillar speciellt hur pjäsen inte nödvändigtvis framställer Hamlet som "The good guy" och Claudius som "the bad guy", det finns flera gråa nyanser mellan alla karaktärer.

Slutligen så bjuder jag på min favorittolkning av Hamlet. :P

Legenden om Sundiata Keita

En av de bästa sakerna med att vara fri från universitetet är att jag numera får läsa vad tusan jag vill när jag vill!
När man studerade på universitetet så visst FICK man läsa vad som helst..... Så länge det hade en anknytning till ämnet. För annars slösade man ju sin tid. Jag studerade ju religionsvetenskap, så jag borde ju läsa en avhandling om den funktionella definitionen på religion, när jag skulle hellre läsa.... Något annat.
Och jag är inte ensam om att tänka så. Jag har flera vänner som har sagt samma sak, då vi är på kaffe och frågan "vad läser du nu?" kommer upp. Ett vanligt svar i sådana fall är "Jag läser så mycket annat, jag orkar inte med skönlitteratur."
Hemska saker!

I alla fall. I somras utökade jag utbudet i min bokhylla rejält. Jag beställde flera Shakespeare-pjäser (och en bok med hans sonetter), en bok av Aristoteles om hur man argumenterar, en bok om grekiska och romerska myter, Iliaden och Odysséen, en bok om egyptiska urgamla texter... Och en sagobok, bara för att jag tycker jag har för lite sagoböcker i min hylla!

Men verket jag vill tala om idag är eposet om Sundiata Keita (eller Sundiata - an epic of old Mali). Visst står det på framsidan "D.T Niane", vilket är en förkortning för Djibril Tamsir Niane. Men det är inte hans historia.

Handling
För länge sen i Mali härskade kung Nare. Han fick ett besök av en jägare som gav honom en spådom: att om Nare gifte sig med en ful kvinna så skulle han få en son som skulle bli en stor kung.
Men kung Nare var redan gift med en annan kvinna, Sassouma Bereté. Och hon hade en son, Dankaran Keita. Inte för att det stoppade honom: några år senare, då ett par nya jägare presenterade honom för en kvinna med en puckelrygg som hette Sogolon så kom Nare ihåg profetian och gifte sig med henne. Hon födde en son, Sundiata Keita. (Som betyder "Sogolons Lejon" om någon är nyfiken)

Men Sundiatas barndom var inte lätt. Han kunde inte gå på flera år. Och han hånades av de övriga i kung Nares hov. Och när kungen slutligen dog så steg hans förstfödde son upp till tronen, trots att kungen önskade att Sundiata skulle härska.
Det var vid detta skede som Sundiata klev upp och började gå. Enligt legenden så bad han en smed om en metallstav, som gick av då Sundiata försökte resa sig på den. Det var först när han använde en kvist från ett S'ra-träd som han kunde gå helt själv, en stark och stilig ung man.
Men fortfarande fanns det ett orosmoln på himlen: den nyblivne kung Dankara och hans mor båda hatade Sundiata och hans mor! Sundiatas mor visste att det skulle göras en komplott mot deras liv, så hon tar med sig Sundiata och flyr ut till kungariket Mema.

Vad som händer där kan jag dra den korta versionen av: Sundiata blir en väldigt omtyckt general i Memas armé. Han växer sig och blir "stark som ett lejon". Han är så älskad att han blir utvald till arvtagare till Memas tron. Men Sundiatas mamma uppmuntrar sin son att återvända till Mali och uppfylla sitt öde.
Under tiden som detta har hänt så har Mali blivit invaderat av den grymme häxkungen Soumaoro Kanté! Mali och flera andra riken har fallit under Suomaoros styre. Och Sundiata kan inte gömma sig längre. Han samlar ihop en armé av de mindre riken som ännu är fria och marscherar till Mali. Ett stort krig utbryter mellan Sundiatas armé och Soumaoro, ett krig som pressar tillbaka Soumaoro till Sosso, därifrån han ursprungligen kom. Där, i hans torn full av mörk magi, så förstör Sundiata honom och enar det som är kvar av Sosso och de andra riken.

Och således är profetian uppfylld: Sundiata är kung och har lagt grunden för ett mäktigt imperium.

Om verket
Låt oss backa en stund....
För det första så är Sundiata Keita en verklig person som fanns på riktigt. Han var kung i Mali-imperiet på 1200-talet. Han har gått till historien som en väldigt framgångsrik kung som utökade det lilla imperiet tills det sträcktes över så gott som hela västafrika. Han utvecklade också Mali-imperiets agrikultur och har introducerat bomullsväv till folket. Enligt legenden så fanns det fullständig säkerhet i hans rike.

För det andra så berättades legenden om Sundiata främst genom s.k "grioter". Vad är då en griot? Kortfattat så är det en person i samhället som för vidare berättelser muntligt. Men inte bara sagor och gudaberättelser, utan också berättelser om de olika familjerna, historiska händelser och överenskommelser mellan familjer. Detta var ett yrke som man oftast föddes in i och som man uppfostrades till. Tänk er det: Man föds till att komma ihåg berättelser som berör hemtrakten.
Tänk om vi hade det här hemma? Det skulle betyda att en gång i tiden skulle vi ha haft personer vars JOBB var att komma ihåg berättelser om byn och dess historia. Denne skulle agera som rådgivare vid tvister, lära ut sin vetskap till sina ungar och så vidare.
Grioter finns kvar idag, men deras funktion har skiftat lite.
I vilket fall som helst: det som professor Niane gjorde på 60-talet var att skriva ner berättelsen om Sundiata som han hade hört från en griot.
Visst, i västvärldens vetenskapliga värld rynkar man på pannan åt detta. Muntligt berättande är ju inte alltid pålitliga. Trots detta så tycker jag ändå att det är oerhört fascinerande att läsa sådana här berättelser, även om mycket av det inte är sanna.

Eposet om Sundiata berättas i skolorna i Afrika idag och räknas som en afrikansk klassiker i stil med Homeros Odysséen.
Jag tycker att detta är ett bra exempel på varför jag är intresserad av gamla myter och legender. Det påminner oerhört mycket om andra liknande berättelser, eller hur? Ung prins måste fly från sitt rike för att någon är ute efter hans blod, medan han är borta så förstörs riket, prinsen måste återvända för att återställa riket och ta sin plats!
Ett av Sundiatas många smeknamn var Konungarnas konung och Lejonkungen av Mali. (SJUNG MED MIG!!!)

Betyg
Jag anser att man bör läsa detta verk! Det är intressant att läsa om legender från andra världsdelar än Europa och Asien. Och so what om det inte hände i verkligheten att en häxkung invaderade Mali. Åtminstone blir det en intressant historia.
Förstås, det bör också poängteras ut att verket kan vara lite krånglig att läsa. I kapitlet före den sista striden till exempel så finns det ett kapitel som handlar om vilka krigare och deras arméer som stred tillsammans med Sundiata.